Ung och sänkt/Ung och kåt – Finpop läser två självbiografiska romaner om att växa upp under punkens guldålder

Det finns en populärkulturell period som jag alltid romantiserat, alltid hållit särskilt varm ända sedan jag på allvar började intressera mig för musik, och det är skarven mellan 1970- och 80-talet. Det började med kärleken till Ebba Grön när jag var tolv, fortsatte med The Clash och under gymnasiet och universitetstiden grävde jag ner mig totalt i musik från den perioden. Hade jag fått välja vilken tid som helst att växa upp hade jag utan tvekan tackat nej till internet, mobiltelefoner och andra bekvämligheter och skickat tillbaka mitt tolvåriga jag till 1976. 60-talet var säkert fantastiskt på alla sätt men det sena 70-talet var betydligt häftigare. Klimatet var hårdare, musiken tuffare och modet snyggare. Men man kan inte välja när man ska leva och det närmsta jag någonsin kommer en 70-talsuppväxt är att läsa om andra som faktiskt växte upp då. De senaste två veckorna har jag läst två lysande självbiografiska romaner om hur det var att vara ung i slutet av 70-talet. Ingen av dem är helt ny, och jag snubblade över dem båda på biblioteket utan att ha hört talas om dem tidigare. Trots att de utspelar sig under samma period med musik i fokus och är skrivna av två män i 40-årsåldern som ser tillbaka på sina barn- och ungdomsår är de väldigt olika. Den ena är svensk, den andra väldigt engelsk. Och där den svenska är omskakande och nästan outhärdligt jobbig att läsa är den engelska charmig och rolig. Men båda är väldigt bra, otroligt välskrivna med ett fantastisk flyt i språket, och med en enorm kärlek till musiken som drivkraft.    

Vi börjar med den otäcka svenska boken, och får hemskheterna överstakade så att vi kan avsluta inlägget med ett leende och lite positiva tankar istället. Bosse Löthéns ”Jag älskar den pojken” gavs ut 2010, men det verkar som att den aldrig fick särskilt mycket uppmärksamhet. Jag minns att jag skymtat omslaget i någon bokhandel men när jag googlar efter boken verkar det som att den inte recenserats i så många av de stora tidningarna. Det är förvånande eftersom det inte bara är en intressant och välskriven roman men också bland det mest chockerande och upprörande som getts ut på svenska på väldigt länge. Bosse Löthén är född 1964 och var 12 år gammal när punken kom till Sverige och Stockholm. Punken får en stor plats i Bosses liv och helt oväntat blir han en av de mest inflytelserika punkarna i den tidiga svenska punkscenen. Han spelar trummor i bandet Skabb som till en början är större än Ebba Grön, intervjuas i DN och blir den svenska punkens unga representant. Men priset han betalar för sin popularitet och nya identitet är högt och fruktansvärt. Hans mentor, J (Janne Bergstrand, aldrig namngiven i boken), som är nyckeln till hela hans nya liv är en manipulativ ung pedofil som håller Bosse i ett järngrepp. Övergreppen, som är mycket grova och omfattande, sträcker sig över flera år och blir allt mer obehagliga. Bosse som har det tufft hemma med en alkoholiserad pappa och blir mobbad i skolan känner att han inte kan offra allt det som J kan ge honom, och låter därför övergreppen och våldtäkterna fortsätta. Det är smärtsamt och jobbigt att läsa om en liten musikintresserad kille, egentligen som vem som helst, som hamnar i ett sådant underläge där han blir fullständigt utnyttjad och nedbruten utan förmågan eller styrkan att kunna ta sig ur situationen. Jag älskar den pojken är en obehaglig bok från början till slut, och lämnar en mycket bitter eftersmak. Men att den är skriven, och att Bosse Löthén överhuvudtaget lever, måste ses som en seger och den bästa tänkbara hämnden. Den nakna och gripande skildringen av en ung grabb som säljer sin själ är dessutom otroligt välskriven och jag hade svårt att släppa boken när jag väl börjat läsa den. Trots alla hemskheter är den väldigt lättläst och språket flyter fint. För den som är intresserad av den tidiga svenska punken är boken förstås extra intressant eftersom Bosse var med överallt där det hände viktiga saker. Han går på alla viktiga spelningar, träffar alla viktiga personer och hänger mycket med Thåström och de andra i Ebba Grön. Dessutom får man en mycket blodig inblick i konflikten mellan raggare och punkare som jag aldrig riktigt har tagit på allvar, utan mest trott varit en överdriven skröna. Men här inser man hur sinnessjukt det faktiskt var och vilka obegripliga våldsamheter de svenska punkarna blev utsatta för, bara för att de såg annorlunda ut. Bosse blir brutalt misshandlad flera gånger och boken innehåller nog de värsta fall av skolgårdsbrutalitet som jag någonsin hört talas om. Jag älskar den pojken är alltså en jobbig bok på flera sätt, och då har jag inte ens gått in på Bosses situation hemma i Stockholmsförorten, men samtidigt är den förbannat bra och väldigt läsvärd. Det är en viktig bok som gör ont att läsa, men samtidigt känns det som en bok man måste läsa.

Den engelska boken är betydligt mysigare och istället för rå socialrealism med extra allt känns den snarare som ett avsnitt av Freaks and Geeks. I ”The Modfather – My Life With Paul Weller” från 2006 skriver David Lines, född 1967, om sin uppväxt och sitt förhållande till The Jam-sångaren Paul Weller. Jag har gillat The Jam sedan jag första gången hörde Town Called Malice och har under många år haft ett nära förhållande till deras musik. De var ett ganska ojämnt band men om man rensar lite bland låtarna blir det uppenbart att de är ett av de allra bästa brittiska rockbanden från punkeran, utan att de aldrig var särskilt mycket punk. Det finns få artister som känns lika brittisk som Paul Weller, och han har blivit en symbol för engelsk populärkultur av det coolare slaget. ”The Modfather”, som är ett ganska allmänt smeknamn för Weller, är en oväntat rolig och gripande bok. Jag hade inte direkt väntat mig något litterärt mästerverk utan valde att läsa den mest på grund av den roliga titeln och det trevliga temat, men jag insåg snabbt att jag hade underskattat den totalt. David Lines har skrivit en ganska klassisk uppväxtskildring med många av de typiska ingredienserna. Han är rolig och självutlämnande och skriver väldigt bra. Det påminner en hel del om Nick Hornby och andra lättsamma och musikintresserade brittiska författare. Men vad som skiljer David Lines från alla andra är att han var fullständigt besatt av The Jam och Paul Weller under sin tonårstid. När han och familjen flyttar från Nottingham till en förort utanför Leeds i bokens inledning känner han sig ensam och vilsen men i The Jam hittar han sig själv och ett stort självförtroende. Han bygger hela sin stil och identitet kring The Jam och försöker efterlikna Weller på alla tänkbara sätt, ofta med pinsamma och förödmjukande resultat. David Lines lyckas verkligen fånga hur det är att vara 13-14 och fullständigt älska ett band. Det hade egentligen kunnat vara vilket band som helst men nu handlar det om The Jam och det gör förstås boken särskilt bra och rolig att läsa. Lines skriver om bandets låtar, Wellers stil, politiken och kulten kring bandet på ett sätt som får mig att uppskatta The Jam ännu mer. Man får en intressant inblick i många av de häftiga brittiska subkulturer som fanns kring den här tiden och särskilt spännande är det när man inser hur stora The Jam faktiskt var i England kring år 1980. Jag har alltid trott att ”mod revival”-kulturen som i stort kretsade kring The Jam var något väldigt smalt och nördigt men David Lines får mig att inse att det, åtminstone under en kort period, var en väldigt populär och utbredd rörelse. The Modfather är en intressant och trevlig bok som kan läsas med stor behållning av flera anledningar, men framförallt är det en väldigt underhållande uppväxtskildring som gör en väldigt sugen på att lyssna på The Jam.