Mars revisited

Ännu en månad har passerat och trots det ovanliga ljuset håller vintern ut ovanligt länge. Nyss hemkommen från påskfirande hos min flickväns föräldrar i Finland hade jag tänkt sammanfatta de skivor, böcker, filmer och TV-serier som gällde för mig i mars.

Förutom Nordpolen och Hästpojken, som gjorde månadens två bästa skivor som fortfarande växer för varje lyssning, var det två tjejer födda 1987, samma årgång som mig, som tävlade om mina öron i mars. Först ut var Waxahatchee, en ny bekantskap som egentligen heter Katie Crutchfield och kommer från Alabama, som kom med sitt andra album Cerulean Salt. Tidigare har hon spelat i olika punkband, bland annat ett med det roliga namnet P.S. Eliot. Waxahatchee, som är ett soloprojekt, är singer-songwritermusik med en punkig och rockig nerv. Hon påminner mig lite om Billy Bragg (som också kom med en ny skiva i mars, som inte är lika dålig som vissa påstår) och efter några lyssningar började jag gilla hennes musik riktigt mycket. Hon har en bra röst och texterna går rätt in i hjärtat, utan omvägar. Den andra jämngamla tjejen är Kate Nash som nyligen släppte sin tredje skiva Girl Talk. Kate Nash har aldrig varit någon av mina stora favoriter, hon har alltid hamnat i skuggan av Lily Allen, men jag har följt henne sedan första albumet. Min pappa och jag såg henne faktiskt live redan innan den första skivan släpptes, och hon har alltid framstått som snäll och sympatisk. På Girl Talk är hon lite tuffare än tidigare, med ett punkigare och råare sound än det tidigare Regina Spektor-soundet, och det är en välkommen förändring. När skivbolaget inte gillade det nya punkiga soundet bestämde sig Kate för att dumpa dem och startade upp ett eget skivbolag och finansierade inspelningen av skivan med donationer från fans på internet (så kallad crowd funding, som blir allt vanligare, inte minst bland utvecklare av TV-spel). Det är alltså en coolare, vuxnare och hårdare Kate Nash vi möter på Girl Talk men oavsett hur hårt hon jobbar på sin nya image skiner hennes snälla, söta och sympatiska sidor igenom och det blir ofta ett lite konstigt möte mellan hårt och mjukt, men lite oväntat är det den här lite falska konfrontationen som gör skivan värd att lyssna på. Liksom hennes tidigare skivor är Girl Talk en ganska ojämn samling låtar, med en längre speltid än de flesta nya album, men efter några lyssningar känns helheten ändå riktigt trevlig och jag har lyssnat på den oväntat många gånger. Min favoritlåt är utan tvekan den punkiga Sister som helt klart är en av årets skönaste låtar. Förra veckan var det också dags för en ny skiva från den gamla Finpop-favoriten Wavves. Nathan Williams har blivit några år äldre sen sist, men är fortfarande lika dum i huvudet. På den tredje Wavves-skivan Afraid of Heights bjuder han på Nirvana-refränger, surfharmonier och dryg attityd. Det är svängigt intelligensbefriat, och som vanligt är det lika omöjligt att sympatisera med honom som det är omöjligt att inte älska hans musik.       

Månadens största läsupplevelse var Eyvind Johnsons mäktiga Romanen om Olof - en riktigt stark serie böcker som utan tvekan hör till det bästa som skrivits på svenska. Det tog ett tag ett ta sig igenom den, men jag har också hunnit plöja några andra trevliga böcker i mars. En riktigt mysig bok som jag tror alla skulle gilla är Carol Rifka Brunts charmiga debutroman Tell the Wolves I’m Home. Den utspelar sig i slutet av 80-talet i en New York-förort där en ganska udda tjej 14-årig förlorar sin älskade homosexuella morbror till AIDS. Efter begravningen blir hon uppsökt av en man som visar sig vara morbrorns partner, men som familjen hållit hemlig och dessutom beskyller för morbrorns död. I hemlighet börjar de umgås och inser att de har mycket gemensamt. För att vara en mainstreambok är Tell the Wolves I’m Home suverän – den är välskriven, rörande och oväntat intressant med en del tänkvärda frågor om familj, vänner och livet i största allmänhet. Förhoppningsvis kommer den på svenska, för med rätt marknadsföring är det en bok som borde göra succé överallt. Lite tyngre är den DN-hajpade Primo Levi-samlingen Tre böcker som nyligen getts ut på svenska, med ett bra förord av Göran Rosenberg (som ju vann Augustpriset förra året). I de tre böckerna (Är detta en människa?, Fristen och De förlorade och de räddade) går italienaren Levi igenom sina upplevelser under och efter sin tid i Auschwitz, och hur han förhåller sig till koncentrationslägren. Det är hela tiden mycket sakligt, lugnt och behärskat i beskrivningarna av alla hemskheter och jag skäms lite över mig själv när jag inte berörs så mycket som jag kanske borde. Trots att jag tagit del av mängder av förintelseskildringar, i böcker, filmer och serietidningar, är det här den första självbiografiska koncentrationslägerskildringen jag läser och att Primo Levi aldrig riktigt förmår att gripa tag i mig som läsare, trots alla fruktansvärda hemskheter, har nog mer med hans sätt att skriva än att jag blivit avtrubbad att göra. Han skriver bra och böckerna är fulla av intressanta tankar och iakttagelser, Primo Levi var uppenbart oerhört intelligent och förståndig, men böckerna är snarare relevanta som vittnesmål över en av historiens smutsigaste händelser än som litteratur. Jag rekommenderar alla att läsa hans böcker, men man ska inte läsa dem för att man vill tillgodogöra sig stor litteratur, för det är inte vad det handlar om. Bäst är den andra delen, Fristen, där man får en inblick i det kaosartade Europa direkt efter kriget och får ta del av Levis långa resa hem. En desto roligare läsupplevelse får man om man läser den vansinniga The Teleportation Accident av Ned Beauman. Där får vi följa en sexuellt frustrerad scenarbetare i 30-talets Berlin som i jakten på mutta lämnar Berlin, först för Paris och sedan för Los Angeles. Boken innehåller sinnessjuk dialog, en massa snusk, knäppa bedrägerier, verklighetsfrånvända fysiker, en massa namedropping av gamla författare och har en riktigt skön story befolkad av konstiga och osympatiska karaktärer som man konstigt nog lär sig att älska. The Teleportation Accident är en på flera sätt ovanlig bok och när man väl kommit in i den vill man inte att den ska ta slut. Den har dessutom förra årets kanske snyggaste omslag.

Jag såg också några trevliga filmer i mars och här hade jag tänkt tipsa om månadens tre bästa filmer. För alla som gillar råa brittiska ghettofilmer har de senaste åren varit fantastiska. Det har kommit många sevärda filmer om skitjobbiga unga killar i träningsoveraller, som langar knark och beter sig som svin men ändå känns ganska sympatiska. Sally El Hosainis debutfilm My Brother the Devil är dock bättre än den genomsnittliga engelska ghettofilmen. Här får vi följa två egyptiska bröder och deras liv i ett betongområde i London. Den äldre brodern langar knark med det lokala gänget medan den yngre brorsan, som självklart ser upp till storebrorsan och hans kompisar, fortfarande går i skolan. Båda bor kvar hemma hos föräldrarna och delar sovrum.  På många sätt är det en förutsägbar film, men skådespelarna är lika bra som regin är tight och frågorna filmen ställer tidlösa. My Brother the Devil är en riktigt bra film som verkligen berör. En annan väldigt rörande film är den holländska familjefilmen Kauwboy om den tioåriga pojken Jojo som tar sig an en liten fågelunge. Kauwboy är en fullständigt fantastisk liten film som verkligen tar barn och deras känslor på allvar. Den lilla killen i huvudrollen är suverän, fotot är otroligt snyggt och manuset är lågmält och fint. För alla som sett Ken Loachs klassiker Kes är det oundvikligt att inte jämföra de två filmerna, men för 2010-talet är Kauwboy faktiskt en bättre film. Alla borde se den. En annan film som verkligen förstår sig på barn är den brittiska Broken, regisserad av Rufus Norris, där vi får lära känna den 11-åriga tjejen Skunk. Hon är hur charmig som helst och fantastiskt skådespelad av det lilla stjärnskottet Eloise Laurence. Broken är baserad på en roman vilket märks väldigt tydligt då filmen är ganska splittrad och försöker hinna med lite för mycket på den korta speltiden, men det är ändå en väldigt bra och intressant film som blandar både humor och det djupaste allvar.

När det gäller TV-serier var den största höjdpunkten i mars den fantastiska My Mad Fat Diary som jag bloggade om i ett eget inlägg. Annars var Girls, vars andra säsong avslutades för två veckor sedan, den enda nya serie jag kollade på. Jag tycker den andra säsongen var betydligt bättre än den första, och gillar hur de tog ut svängarna i berättandet ordentligt. Att nästan alla karaktärer skulle flippa ur totalt framåt slutet av säsongen var väldigt oväntat, men det kändes modigt och helt rätt. Det ska bli spännande att se hur serien fortsätter nästa år. Jag har äntligen tagit mig samman och börjat om med Boardwalk Empire, och började nyss se den tredje säsongen (som visades på HBO i höstas). Första gången jag försökte mig på serien, när den precis hade börjat sändas, orkade jag bara med fem-sex avsnitt innan jag bestämde mig för att sluta titta. Då tyckte jag den var tråkig, ointressant och seg. Under hösten började jag dock intressera mig för serien igen, efter att flertalet ”säkra källor” lovordat den. Nu när det inte visas så många andra spännande serier bestämde mig till slut för att ge den en ny chans, och den här gången älskar jag verkligen serien. Jag kan inte riktigt förstå vad som inte föll mig i smaken för drygt två år sedan. Nu känns serien spännande och angelägen, och jag njuter av hur välgjort och maffigt allt är. Skådespelarna är riktigt duktiga och de flesta av karaktärerna känns väldigt intressanta. Det känns som ganska många dömde ut Boardwalk Empire innan den första säsongen hade avslutats och om du liksom jag gav upp serien då tycker jag du ska ge den en ny chans. Jag har svårt att tro att någon som verkligen ger Boardwalk Empire en ärlig chans inte skulle gilla den. Det är kvalitets-TV på alla sätt.