April revisited

Maj är här. All snö har försvunnit och våren har äntligen börjat på allvar. Men innan jag går vidare med våren hade jag tänkt se tillbaka på den gångna månadens kulturella höjdpunkter.

När det gäller musik dominerades april av Håkan Hellströms nya skiva, Det kommer aldrig va över för mig. Vad jag tyckte om den sammanfattade jag i ett blogginlägg för två veckor sedan. Utöver Håkan släppte några andra artister och band ett gäng skivor som är värda lite uppmärksamhet. Det svenska rockbandet Dom orena, som består av ett gäng veteraner, släppte sitt grymma debutalbum Tystnadsbehandlingen. Både musik och sång låter väldigt mycket som det tidiga svenska 80-talet, och särskilt mycket som Eldkvarn och Plura. Texterna är bra och sången övertygande. Det är förstås riktigt jävla bra. Mina favoritlåtar heter Vackra förlorare och Fruset hår. En annan bra ny svensk skiva är Ludwig Bells andra album Jag måste räknat fel. Ludwig Bell är väldigt sympatisk och verkar genomsnäll och supertrevlig vilket gör att man har överseende med en del mindre lyckade låtar. Helheten är dock bra, och det känns som att Ludwig Bell har en given plats på den svenska popscenen. Man kan aldrig få för många låtar som den mysiga Vinklar. När det gäller musik som inte är svensk är det framförallt Kurt Viles nya skiva Walking On A Pretty Daze som jag har lyssnat mycket på under april. Det är förmodligen Kurt Viles bästa skiva hittills och som tidigare handlar det om grym gitarrdriven musik, där låtarna är långa och riffen både malande och sövande. Mer än tidigare framstår Kurt Vile som en profet för alla som sömnigt betraktar sina liv och känner att något, som de inte riktigt kan definiera, fattas. Kurt Vile gör uppenbarligen musik som behövs.

När det gäller böcker ska jag hålla mig kortfattad den här gången. För trots att jag i vanlig ordning tagit mig igenom ett gäng romaner den gångna månaden är det ingen av dem som jag känner att jag egentligen vill rekommendera utöver Richard Fords suveräna Canada, som jag ju skrivit om tidigare.

På filmfronten var månadens bästa film helt klart Thomas Vinterbergs Jakten. En fantastisk film som är otäckare än vilken skräckfilm som helst. Förutom ett intressant ämne är både skådespel och regi på absolut toppnivå. Det är sällan man ser sådana starka filmer nuförtiden, och jag tycker förstås alla bör se den. Efter Jakten såg jag också Vinterbergs Submarino från 2010, som jag hade haft liggande i nästan två år utan att se den. Den handlar om två bröder som båda lever väldigt tuffa liv och den är, om möjligt, ännu jobbigare än Jakten, men också mycket bra. Två hemska och jobbiga, men väldigt sevärda, filmer från samma regissör alltså. En annan film som jag vill tipsa om är den bisarra brittiska roadmovien Sightseers om ett väldigt udda par som ger sig ut på husvagnssemester i norra England. Jag vill inte avslöja mer om handlingen, men kan verkligen rekommendera den för alla som vill se något ovanligt sjukt och märkligt, men som ändå är bra och roligt.

Månadens stora TV-händelse är väl att Mad Men har dragit igång igen. Jag tycker fortfarande att det är tidernas mest överreklamerade TV-serie. Det finns ingen TV-serie som är så överskattad och fått så många omotiverade hyllningar. Men självklart gillar jag den också. För även om jag ogillar hur Mad Men behandlas i media är det ju onekligen en väldigt välgjord och sevärd TV-serie med intressanta karaktärer och bra skådespelare. Den nya säsongen är förstås inget undantag men jag måste erkänna att jag delvis har tappat intresset för en del av karaktärerna. Huvudpersonen Don Draper känns som en av de mest tråkiga huvudpersonerna någonsin, men lyckligtvis är birollerna desto mer intressanta. En av mina favoriter i Mad Men är den kvinnliga reklamaren Peggy Olson, som utvecklats mycket under seriens gång. Hon spelas av den duktiga Elisabeth Moss som också är aktuell i Jane Campions nya TV-serie Top of the Lake, om en polis som beger sig till sin Nya Zeeländska hemort för att utreda försvinnandet av 12-årig gravid flicka. Jag är halvvägs in i serien, som består av sju avsnitt, och är lite splittrad i mina åsikter kring den. Det är uppenbarligen en väldigt intressant, annorlunda och välspelad TV-serie men hittills har den inte riktigt lyckas beröra mig. Delvis är serien riktigt konstig och utflippad och det ska bli spännande att se hur den utvecklar sig. Det är onekligen ingen typisk TV-deckare och seriens deckarpremiss har snabbt hamnat i bakgrunden för mer svävande och svårare frågor. Den bästa TV-serie jag sett den här våren, och som verkligen utklassar nästan alla andra TV-serier, är dock den några år gamla brittiska The Street som i tre säsonger skildrar livet på en gata i Manchester. Jag har bara några avsnitt kvar och återkommer därför snart med ett hyllande inlägg om serien, som faktiskt hör till det bästa som jag någonsin sett.