På en gata i Manchester…

Det känns som allt fler amerikanska TV-serier väljer att vända verkligheten ryggen. Fantasy och sci-fi har under de senaste åren blivit utbrett och accepterat, och liksom filmerna på bio blir TV-serierna alltmer ointressanta. Är det inte onaturligheter, är det extrema livsöden och osannolika karriärer som gäller. Kanske är det så att ingen vill diskutera verkligheten, och istället för att göra något allvarligt pumpar man explosioner, alvöron och överklassleverne. Är det något som är tyngre än att leva i en grå värld är det vetskapen att medierna inte vill veta av den. Kanske kan man inte tjäna pengar på kultur som får människor att tänka. De senaste veckorna har jag tagit mig igenom en några år gammal brittisk TV-serie som är raka motsatsen till den typiska amerikanska dramaserien. The Street, skapad av Jimmy McGovern som också ligger bakom den trevliga serien Accused (Anklagad), visades i tre säsonger mellan 2006-2009, med totalt 18 avsnitt. Varje avsnitt fokuserar på olika människor på en gata i Manchester, och helheten är en mäktig skildring av ett på många sätt trasigt samhälle och dess beståndsdelar. Jag har sällan sett en jämnare TV-serie och varje 60-minutersavsnitt hade gjort sig som långfilmer. Skådespelarna är fenomenala och berättelserna rymmer ofta ett psykologiskt djup som man sällan finner i romaner, och så gott som aldrig i TV-serier. The Street hör till de bästa TV-serier jag sett, och trots formatet där man måste sätta sig in i nya karaktärer varje avsnitt finns det ett flyt och driv i serien som gör att man alltid är sugen på nästa avsnitt.

Den enda nyare TV-serie, som jag kan tänka på, som påminner om The Street är David Simons Treme. Båda serierna skildrar vanligt folk och deras vardagliga liv, med ambitionen att berätta om städerna och samhällena där de lever. För båda serierna är verklighetsflykt något man velat undvika, vilket är precis tvärtom vad de flesta serier gör idag. I The Street är karaktärerna bland annat skollärare, taxiförare, soldater, kockar och pubägare. Varje avsnitt fokuserar på en ny karaktär, som sedan kan dyka upp i andra avsnitt som mindre biroller. Nästan alltid handlar det om att något jobbigt och livsavgörande händer. Något som vänder upp och ned på de vanliga människornas enkla tillvaro och vi får sedan se dem hantera det ovanliga och extrema. Det är alltid spännande och drabbande. The Street är stundtals en rätt mörk serie och mycket kretsar kring svåra moraliska val och dilemman. Ett avsnitt, som påminner mycket om Thomas Vinterbergs film Jakten, handlar om en oskyldig högstadielärare som blir utpekad som pedofil och ser sin värld rasa samman. Ett annat avsnitt handlar om ett gravt alkoholiserat spelombud som får reda på att han har en 16-årig son med Downs syndrom, ett annat om en ensamstående kvinna som prostituerar sig för att hennes mobbade son ska kunna börja på en bättre skola. Inget i The Street är lätt, och den respekt som Jimmy McGovern och seriens övriga manusförfattare visar för vanliga människor och deras liv är väldigt uppfriskande att se. När amerikanska TV-serier i stort har slutat skildra abetarklassen framstår The Street också som ett politiskt laddat mästerverk. Världen behöver fler TV-serier som den här.

Invånarna på The Street är komplicerade och intressanta människor och därför är det kul att skådespelarna och valen av dessa är så perfekta. Några av de mer kända ansikten som dyker upp är Jim Broadbent som självmordsbenägen pensionär, Timothy Spall som en taxichaufför som ställs inför flera jobbiga moraliska dilemman (han gör den enda karaktären som har flera avsnitt i serien, ett per säsong) och Stephen Graham (Combo i This is England och Al Capone i Boardwalk Empire) som det alkoholiserade spelombudet jag nämnde ovan. Skådespelarna, tillsammans med de välskrivna manusen och den raka regin, gör The Street till en rörande och gripande serie som jag sent kommer glömma. Det är en TV-serie som visar att vanligt folk kan vara minst lika spännande som vampyrer, riddare och ängsliga reklamare.