Maj revisited

Efter en lång och utdragen vinter kom våren och värmen väldigt plötsligt, och varken mitt sinne eller kropp var redo för det. Efter en längre kylig period blev mina löprundor en plåga och tågresorna till jobbet väldigt dåsiga, men efter några veckor har jag till slut vant mig vid värmen och är redo för den stundande sommaren. Här hade jag tänkt gå igenom den senaste månadens höjdpunkter i form av skivor, böcker, filmer och TV-serier.

Trots många hyllade och hajpade skivsläpp har maj varit en rätt tråkig musikmånad för mig. Inget av de nya hipsterbanden som fått fin kritik har fallit mig i smaken och då jag varken förstår mig på Daft Punk (försökte mig på den senaste skivan, men förstår inte alls storheten) och The National (ett av min flickväns favoritband, men jag har svårt för den monotona deppsången och den kliniskt rena produktionen och lämnas alltid märkligt oberörd) har jag inte haft jättemycket att glädja mig åt.

Laura Marling släppte sin senaste skiva Once I Was an Eagle den här veckan och hon låter som vanligt väldigt kompetent och bra. Hon har hunnit bli hela 23 år gammal men känns betydligt äldre när hon sjunger om relationer, kärlek och annat vuxet i en dryg timme (skivan klockar in 63 minuter och är därmed hennes längsta hittills). Det är ett starkt album som växt ordentligt efter några lyssningar. Laura Marling är en intressant artist som garanterat kommer fortsätta göra bra skivor. Det känns som hon har mycket att jobba vidare på och hennes tidlöst snygga musik, tydligt inspirerad av storheter som Bob Dylan och Leonard Cohen, kommer nog bara bli bättre med åren. 

Tidigt i maj blev jag kontaktad av en kille som undrade hur han skulle gå till väga för att hans band skulle bli omnämnt på Finpop och då det är förstå gången något liknande hänt blev jag ganska smickrad och tänkte passa på att nämna dem här. Bandet heter Paint Sniffing Survivors (typiskt coolt bandnamn som för tankarna till vansinnesrebeller som The Ramones) och gör ungdomlig punk med mörka förtecken med texter på engelska. Deras debutalbum heter Popsongs for Satan och finns på Spotify. Det är inte årets bästa album men det finns helt klart potential där.

Min majmånad präglades mycket av tre häftiga läsupplevelser som överglänser allt annat jag skriver om idag. Först läste jag den fascinerande Hjalmar Bergmans stora genombrottsroman Markurells i Wadköping från 1919. Tidigare hade jag bara läst Bergmans sista roman Clownen Jac men för ett tag sedan blev jag intresserad av att läsa mer av honom. Trots att stormigt liv lyckades han skriva ett stort antal romaner, i princip en varje år från 1910 fram till döden i Berlin 1931, så det finns mycket att gräva ner sig i där, vilket känns väldigt lovande efter Markurells i Wadköping som visade sig vara en fascinerande, rolig, bisarr och mycket välskriven roman. Hjalmar Bergman är uppenbarligen en av de största svenska författarna och jag ser fram emot att läsa mer av honom. 

Därefter ägnade jag flera veckor åt Thomas Pynchons kultklassiker Gravitationens Regnbåge från 1973, en bok som jag länge velat läsa men samtidigt aktat mig för. I vissa läsande kretsar är Thomas Pynchon en älskad författare som borde fått Nobelpriset för länge sedan, medan jag misstänker att han aldrig fått något större genomslag i Sverige. Jag har läst en Pynchonbok tidigare, hans senaste roman Inherent Vice som väckte viss mersmak. Flera av hans böcker finns översatta till svenska och Gravitationens Regnbåge, som är hans mest kända och hyllade roman, översattes i slutet av 90-talet som en del av Bonniers Panacheseries 50-årsfirande. Gravitationens Regnbåge, som på svenska klockar in på nästan 800 sidor, är ökänd för att vara en av de svåraste romaner man kan ge sig på. Många verkar ha stora problem med att läsa och förstå den så när jag bestämde mig för att ge mig på den var jag beredd på ett redigt mindfuck. Inledningsvis tyckte jag dock inte att den var så svår, snarare rolig och intressant. Handlingen kretsar kring ett stort antal personer kring Andra världskrigets slutfas och utgår från London. Ganska snart spårar boken ut totalt och för att ta sig vidare får man ge upp den kontroll man vanligtvis har över en romans handling och karaktärer. Gravitationens Regnbåge är en märklig bok på flera sätt. Emellanåt är den otroligt bra och gripande, med starka karaktärsskildringar och fascinerande händelseförlopp, och ibland är den riktigt rolig, i stil med något Douglas Adams hade kunnat skriva. Ganska ofta avbryts boken för äckligt provocerande sexscener, med utdragna och detaljerade beskrivningar av vansinnigt snusk som hör till det grövsta jag läst. Boken var tydligen en kandidat för Pulitizerpriset när den gavs ut, men en väldigt grafisk koprofiliscen ska tydligen ha satt stopp för det. Gravitations Regnbåge är full av intressanta tankar och händelser, en del helt obegripligt och oerhört motbjudande, och framåt slutet går det inte längre att ha koll på något överhuvudtaget. Det är på sätt och vis en spännande läsupplevelse, som jag inte skulle kunna rekommendera för någon, och trots att den lämnade mig totalt utmattad och förvirrad blev jag sugen på att läsa mer av Pynchon. En av hans senare böcker, Mot dagen, släpptes nyligen på svenska och till omfånget är den ännu större än Gravitations regnbåge. Jag borde hålla mig borta, men är ändå lite sugen, konstigt nog. 

En rakare och mer direkt läsupplevelse får man om man läser Therése Söderlinds Vägen mot Bålberget, en av vårens mest uppmärksammade svenska romaner. Det är också en tegelstensroman men man läser den på en bråkdel av tiden som går åt till Gravitationens Regnbåge. Genom fyra karaktärer får vi en inblick i häxprocessernas Ångermanland, dels genom två nutida karaktärer som konfronteras med historien och två som var med när det begav sig, varav en pekades ut som häxa. Det är ett intressant och läskigt kapitel i den svenska historien, som aldrig får glömmas bort och Söderlind gör ett mycket bra jobb med att skildra ett samhälle där man brände en massa oskyldiga kvinnor på bål. Vägen mot Bålberget innehåller också mycket annat och är en på många sätt fascinerande och gripande roman. Söderlind skriver väldigt bra och engagerande, men tyvärr är bokens andra hälft inte alls lika stark som den första och när boken började lida mot sitt slut såg jag tyvärr fram emot att få lägga den ifrån mig. Men på det stora är det en väldigt bra roman som känns både angelägen och spännande. Jag har svårt att se hur någon inte skulle uppskatta den och kan rekommendera den till alla som vill läsa något bra och svenskt i sommar.      

Som filmmånad var maj medelmåttig. Jag och flickvännen var och såg Baz Luhrmans Den stora Gatsby-filmatisering och jag tycker den är mycket bättre än kritiken fått den att verka. Det var tydligt att den svenska kritikerkåren för en gångs skull gjort lite research. Det är tacksamt att förlagan är så kort, så för kanske första gången kretsade svenska filmkritikers recensioner kring jämförelser med en bok. Man kan se den här filmen på flera sätt och jag, som inte är något större fan av boken, valde att se den som en pampig film och då fungerar den utmärkt. Skådespelarna är bra, musiken passande och allt är väldigt snyggt och mäktigt. Dessutom kändes 3D på bio för första gången motiverat. Jag kan lugnt konstatera att jag hade det betydligt roligare när jag såg filmen än när jag läste boken. 

En annan mäktig film jag såg i maj var den episka The Place Beyond the Pines om hur smärta och lidande går i arv. I tre historier får vi följa Ryan Gosling, Bradley Cooper och andra begåvade skådespelare och trots att något uppenbarligen fattas är det en väldigt imponerande film som försöker säga mer än de flesta nya amerikanska filmer. 

Jag och flickvännen har också dragit igenom Gudfadern-trilogin de senaste veckorna, med en film per helg. Det var ett tag sedan jag såg dem senast och de två första framstår fortfarande som tidlösa mästerverk, helt klart bland det bäst som någonsin gjorts, medan den tredje filmen känns som ett dåligt skämt i jämförelse. Om man glömmer den tredje filmen tillhör Gudfadernfilmerna mina absoluta favoritfilmer. Det känns inte som det finns någon nu verksam regissör som skulle kunna klara av att göra något liknande. Jag kan sakna det stillsamma, noggranna kvalitetstänket från Gudfadern i moderna filmer. I Gudfadern händer det saker hela tiden. Timmarna flyger förbi, men allt känns ändå lugnt och sansat. Det finns nästan ingen regissör som jobbar så längre.

Månadens stora TV-händelse, en TV-vår då nästan ingenting kändes spännande, var nog att Netflix släppte en ny säsong av Arrested Development. Det var ganska många år sedan jag såg serien nu och även om jag gillade den mycket när det begav sig har jag inte varit särskilt förväntansfull inför den här nya säsongen. Serien var stilbildande när den kom men sedan dess har det hänt mycket med amerikanska komediserier och jag var inte jättesugen på mer av Arrested Development. Jag har hittills bara sett det första avsnittet, som i princip levde upp till mina förväntningar, alltså varken bra eller dåligt. Desto bättre är HBO-serien Enlightened som jag fick upp ögonen för i samband med att den lades ned efter två säsonger och 18 avsnitt. Jag har tagit mig igenom serien under de senaste två veckorna och har blivit ganska imponerad av både skådespel och manus. Serien kan beskrivas som en dramakomedi med halvtimmeslånga avsnitt och en lite annorlunda ton, ungefär som om The Office skulle möta den sköna Men of a Certain Age, fast ur ett kvinnligt perspektiv. Serien kretsar kring en kvinna i 40-årsåldern, lysande spelad av Laura Dern, som länge jobbat på ett stort företag men förlorar sin fina tjänst efter en affär med sin chef och ett efterföljande sammanbrott på jobbet. Efter en återhämtningsfas på ett flummigt rehabcenter på Hawaii försöker hon komma tillbaka till sin gamla arbetsplats men blir placerad i källaren bland andra utstötta anställda, som alla har klantat sig för att hamna där. Enlightened är en både rolig och gripande serie som verkligen levererar. Några av de 18 avsnitten håller en lite ojämn kvalitet men på det stora hela är det en riktigt trevlig serie med bra manus och duktiga skådespelare. Serien är skriven av den roliga Mike White som också gör en av de centrala rollerna, och även Luke Wilson och Timm Sharp (som Judd Apatow-fans säkert kommer ihåg från Undeclared) har viktiga roller. Jag kan verkligen rekommendera Enlightened till alla som gillar de TV-serier jag brukar skriva om här.