Efter en
lång och utdragen vinter kom våren och värmen väldigt plötsligt, och varken
mitt sinne eller kropp var redo för det. Efter en längre kylig period blev mina löprundor en plåga och tågresorna till jobbet väldigt dåsiga, men efter några
veckor har jag till slut vant mig vid värmen och är redo för den stundande
sommaren. Här hade jag tänkt gå igenom den senaste månadens höjdpunkter i form
av skivor, böcker, filmer och TV-serier.
Trots många
hyllade och hajpade skivsläpp har maj varit en rätt tråkig musikmånad för mig.
Inget av de nya hipsterbanden som fått fin kritik har fallit mig i smaken och
då jag varken förstår mig på Daft Punk (försökte mig på den senaste skivan, men
förstår inte alls storheten) och The National (ett av min flickväns
favoritband, men jag har svårt för den monotona deppsången och den kliniskt
rena produktionen och lämnas alltid märkligt oberörd) har jag inte haft
jättemycket att glädja mig åt.
Laura Marling släppte sin senaste skiva Once I Was an Eagle den här veckan och hon låter som vanligt väldigt kompetent och
bra. Hon har hunnit bli hela 23 år gammal men känns betydligt äldre när hon
sjunger om relationer, kärlek och annat vuxet i en dryg timme (skivan klockar
in 63 minuter och är därmed hennes längsta hittills). Det är ett starkt album
som växt ordentligt efter några lyssningar. Laura Marling är en intressant
artist som garanterat kommer fortsätta göra bra skivor. Det känns som hon har
mycket att jobba vidare på och hennes tidlöst snygga musik, tydligt inspirerad
av storheter som Bob Dylan och Leonard Cohen, kommer nog bara bli bättre med
åren.
Tidigt i maj blev jag kontaktad av en kille som undrade hur han skulle gå
till väga för att hans band skulle bli omnämnt på Finpop och då det är förstå
gången något liknande hänt blev jag ganska smickrad och tänkte passa på att nämna dem här. Bandet heter Paint Sniffing Survivors (typiskt coolt bandnamn
som för tankarna till vansinnesrebeller som The Ramones) och gör ungdomlig punk
med mörka förtecken med texter på engelska. Deras debutalbum heter Popsongs for
Satan och finns på Spotify. Det är inte årets bästa album men det finns helt
klart potential där.
Min majmånad
präglades mycket av tre häftiga läsupplevelser som överglänser allt annat jag
skriver om idag. Först läste jag den fascinerande Hjalmar Bergmans stora
genombrottsroman Markurells i Wadköping från 1919. Tidigare hade jag bara läst
Bergmans sista roman Clownen Jac men för ett tag sedan blev jag intresserad av
att läsa mer av honom. Trots att stormigt liv lyckades han skriva ett stort
antal romaner, i princip en varje år från 1910 fram till döden i Berlin 1931,
så det finns mycket att gräva ner sig i där, vilket känns väldigt lovande efter
Markurells i Wadköping som visade sig vara en fascinerande, rolig, bisarr och
mycket välskriven roman. Hjalmar Bergman är uppenbarligen en av de största
svenska författarna och jag ser fram emot att läsa mer av honom.
Därefter
ägnade jag flera veckor åt Thomas Pynchons kultklassiker Gravitationens
Regnbåge från 1973, en bok som jag länge velat läsa men samtidigt aktat mig
för. I vissa läsande kretsar är Thomas Pynchon en älskad författare som borde
fått Nobelpriset för länge sedan, medan jag misstänker att han aldrig fått
något större genomslag i Sverige. Jag har läst en Pynchonbok tidigare, hans
senaste roman Inherent Vice som väckte viss mersmak. Flera av hans böcker finns
översatta till svenska och Gravitationens Regnbåge, som är hans mest kända och
hyllade roman, översattes i slutet av 90-talet som en del av Bonniers Panacheseries 50-årsfirande. Gravitationens Regnbåge, som på svenska klockar in på nästan 800
sidor, är ökänd för att vara en av de svåraste romaner man kan ge sig på. Många
verkar ha stora problem med att läsa och förstå den så när jag bestämde mig för
att ge mig på den var jag beredd på ett redigt mindfuck. Inledningsvis tyckte
jag dock inte att den var så svår, snarare rolig och intressant. Handlingen
kretsar kring ett stort antal personer kring Andra världskrigets slutfas och
utgår från London. Ganska snart spårar boken ut totalt och för att ta sig
vidare får man ge upp den kontroll man vanligtvis har över en romans handling
och karaktärer. Gravitationens Regnbåge är en märklig bok på flera sätt.
Emellanåt är den otroligt bra och gripande, med starka karaktärsskildringar och
fascinerande händelseförlopp, och ibland är den riktigt rolig, i stil med något
Douglas Adams hade kunnat skriva. Ganska ofta avbryts boken för äckligt
provocerande sexscener, med utdragna och detaljerade beskrivningar av
vansinnigt snusk som hör till det grövsta jag läst. Boken var tydligen en
kandidat för Pulitizerpriset när den gavs ut, men en väldigt grafisk
koprofiliscen ska tydligen ha satt stopp för det. Gravitations Regnbåge är full
av intressanta tankar och händelser, en del helt obegripligt och oerhört
motbjudande, och framåt slutet går det inte längre att ha koll på något
överhuvudtaget. Det är på sätt och vis en spännande läsupplevelse, som jag inte
skulle kunna rekommendera för någon, och trots att den lämnade mig totalt utmattad
och förvirrad blev jag sugen på att läsa mer av Pynchon. En av hans senare
böcker, Mot dagen, släpptes nyligen på svenska och till omfånget är den ännu
större än Gravitations regnbåge. Jag borde hålla mig borta, men är ändå lite
sugen, konstigt nog.
En rakare och mer direkt läsupplevelse får man om man
läser Therése Söderlinds Vägen mot Bålberget, en av vårens mest uppmärksammade
svenska romaner. Det är också en tegelstensroman men man läser den på en
bråkdel av tiden som går åt till Gravitationens Regnbåge. Genom fyra karaktärer
får vi en inblick i häxprocessernas Ångermanland, dels genom två nutida
karaktärer som konfronteras med historien och två som var med när det begav
sig, varav en pekades ut som häxa. Det är ett intressant och läskigt kapitel i den
svenska historien, som aldrig får glömmas bort och Söderlind gör ett mycket bra jobb med
att skildra ett samhälle där man brände en massa oskyldiga kvinnor på bål.
Vägen mot Bålberget innehåller också mycket annat och är en på många sätt
fascinerande och gripande roman. Söderlind skriver väldigt bra och engagerande,
men tyvärr är bokens andra hälft inte alls lika stark som den första och när
boken började lida mot sitt slut såg jag tyvärr fram emot att få lägga den
ifrån mig. Men på det stora är det en väldigt bra roman som känns både
angelägen och spännande. Jag har svårt att se hur någon inte skulle uppskatta
den och kan rekommendera den till alla som vill läsa något bra och svenskt i sommar.
Som
filmmånad var maj medelmåttig. Jag och flickvännen var och såg Baz Luhrmans Den
stora Gatsby-filmatisering och jag tycker den är mycket bättre än kritiken fått
den att verka. Det var tydligt att den svenska kritikerkåren för en gångs skull
gjort lite research. Det är tacksamt att förlagan är så kort, så för kanske
första gången kretsade svenska filmkritikers recensioner kring jämförelser med
en bok. Man kan se den här filmen på flera sätt och jag, som inte är något
större fan av boken, valde att se den som en pampig film och då fungerar den
utmärkt. Skådespelarna är bra, musiken passande och allt är väldigt snyggt och
mäktigt. Dessutom kändes 3D på bio för första gången motiverat. Jag kan lugnt
konstatera att jag hade det betydligt roligare när jag såg filmen än när jag
läste boken.
En annan mäktig film jag såg i maj var den episka The Place Beyond
the Pines om hur smärta och lidande går i arv. I tre historier får vi följa
Ryan Gosling, Bradley Cooper och andra begåvade skådespelare och trots att
något uppenbarligen fattas är det en väldigt imponerande film som försöker säga
mer än de flesta nya amerikanska filmer.
Jag och flickvännen har också dragit igenom
Gudfadern-trilogin de senaste veckorna, med en film per helg. Det var ett tag
sedan jag såg dem senast och de två första framstår fortfarande som tidlösa
mästerverk, helt klart bland det bäst som någonsin gjorts, medan den tredje
filmen känns som ett dåligt skämt i jämförelse. Om man glömmer den tredje
filmen tillhör Gudfadernfilmerna mina absoluta favoritfilmer. Det känns inte
som det finns någon nu verksam regissör som skulle kunna klara av att göra
något liknande. Jag kan sakna det stillsamma, noggranna kvalitetstänket från Gudfadern i moderna filmer. I Gudfadern händer det saker hela tiden. Timmarna flyger förbi, men
allt känns ändå lugnt och sansat. Det finns nästan ingen regissör som jobbar så
längre.
Månadens
stora TV-händelse, en TV-vår då nästan ingenting kändes spännande, var nog att
Netflix släppte en ny säsong av Arrested Development. Det var ganska många år
sedan jag såg serien nu och även om jag gillade den mycket när det begav sig
har jag inte varit särskilt förväntansfull inför den här nya säsongen. Serien
var stilbildande när den kom men sedan dess har det hänt mycket med amerikanska
komediserier och jag var inte jättesugen på mer av Arrested Development. Jag
har hittills bara sett det första avsnittet, som i princip levde upp till mina
förväntningar, alltså varken bra eller dåligt. Desto bättre är HBO-serien
Enlightened som jag fick upp ögonen för i samband med att den
lades ned efter två säsonger och 18 avsnitt. Jag har tagit mig igenom serien
under de senaste två veckorna och har blivit ganska imponerad av både skådespel
och manus. Serien kan beskrivas som en dramakomedi med halvtimmeslånga avsnitt
och en lite annorlunda ton, ungefär som om The Office skulle möta den sköna Men
of a Certain Age, fast ur ett kvinnligt perspektiv. Serien kretsar kring en
kvinna i 40-årsåldern, lysande spelad av Laura Dern, som länge jobbat på ett
stort företag men förlorar sin fina tjänst efter en affär med sin chef och ett
efterföljande sammanbrott på jobbet. Efter en återhämtningsfas på ett flummigt rehabcenter på Hawaii försöker hon komma tillbaka till sin gamla arbetsplats
men blir placerad i källaren bland andra utstötta anställda, som alla har
klantat sig för att hamna där. Enlightened är en både rolig och gripande serie
som verkligen levererar. Några av de 18 avsnitten håller en lite ojämn kvalitet
men på det stora hela är det en riktigt trevlig serie med bra manus och duktiga
skådespelare. Serien är skriven av den roliga Mike White som också gör en av de
centrala rollerna, och även Luke Wilson och Timm Sharp (som Judd Apatow-fans
säkert kommer ihåg från Undeclared) har viktiga roller. Jag kan verkligen
rekommendera Enlightened till alla som gillar de TV-serier jag brukar skriva om
här.
2 kommentarer:
Håller med om både Marling och Daft Punk. Once I was an Eagle är mitt favoritalbum från årets första hälft. Random Access Memories har en alltför ren, mjuk produktion och för få intressanta detaljer sett till låtarnas längd. Den säger mig inget. Mycket känns som fragment och att de kunde gå mycket längre vad gäller deras ideal som är det sena 70-talets funk. Man kan till exempel undra om detta album skulle bli så hyllat om det hade släppts omkring 1977... Jag gillar Moroder och Rodgers, men det räcker inte - det faller ändå platt. Deras image är tyvärr större än deras musik, trots att det är menat att vara tvärtom.
Och jag håller föresten med om The National också. Jag gillar deras tre tidigare riktigt mycket, fast denna var blek. De andra har i min mening fler nyanser, eller konstraster om man så vill, där ljus och mörker balanserar. Nu var det mer som att det ljusa och det mörka smälte samman och resultatet blev en... degig bulle - för att dra med en liknelse som är lika oengagerad som stora delar av albumets texter! Nåväl. För mig spelar tid och miljö in en hel del. Albumet kanske låter bättre i höst.
Skicka en kommentar