Breaking Bad-finalen

Vilken fantastisk avslutning det blev! De senaste avsnitten av Breaking Bad har verkligen varit dramaturgiska mästerverk som i uppbyggnad av spänning och förväntan saknar egentligt motstycke i TV-historien. Med ganska enkla medel och omtumlande känslor har den senaste säsongen berört en enad publik. Alla som har sett Breaking Bad under det senaste året har blivit hängivna fans. Jag har inte sett någon säga eller skriva något negativt om serien. Alla är fullständigt hänförda. Breaking Bad är en serie som verkligen har förtjänat all kärlek den fått, även om det tog flera år för serien att hitta sin stora publik.

Jag minns när jag såg det första Breaking Bad-avsnittet i januari 2008, för nästan sex år sedan, dagen efter att serien börjat visas i USA. På den tiden var det fortfarande HBO som nästan uteslutande gällde för amerikanska kvalitetsserier och AMC, kanalen som sänder Breaking Bad, var en riktig uppstickare som hösten innan blivit rejält hajpad när de visade den första säsongen av Mad Men. Jag hade läst om Breaking Bad någon vecka tidigare när jag läste om nya amerikanska TV-serier som skulle börja visas under vårsäsongen. Jag fastnade för Breaking Bad när jag läste om den eftersom huvudpersonen skulle vara kemist. Jag var då inne på fjärde terminen av mina kemistudier och kände mig mest allmänt deppig över den nya terminen och den nystartade kursen (fysikalisk kemi, där man lär sig om fysiken bakom många kemiska fenomen), men självklart blev jag väldigt entusiastisk över en TV-serie om en kemist. När kemister tidigare har skildrats i TV och film hade det nästan uteslutande varit som löjliga nördar eller galna vetenskapsmän och det här lät som något helt nytt. Med introt där designen tagits från periodiska systemet och skådespelarna presenteras med grundämnesförkortningar fetade och grönfärgade i namnen var jag fast. I de första säsongerna var det en del roligt kemisnack (som när de använde flourvätesyra för att lösa upp kroppar och Jesse missade det där med att syran också löser upp metall) och trots det mycket tvivelaktiga yrket, och en del osympatiska sidor, kändes Walt som en naturvetenskaplig hjälte. När han tog täcknamnet Heisenberg (han med osäkerhetsprincipen) och satte på sig den där (numer klassiska) hatten high fiveade jag mig själv och utbrast ”Fuck yeah!”. Sen fick jag svälja all märklig beundran för Walter White och ersätta fascinationen med avsmak.

Karaktärsutvecklingen av Walter White är det centrala i Breaking Bad och vad som skulle hända med honom var, åtminstone för mig, helt oväntat. Att jag skulle börja hata honom och önska honom en massa otrevligheter hade jag aldrig kunnat föreställa mig när jag började följa serien. Men någonstans vände det, utan att jag riktigt märkte det och plötsligt insåg att jag aldrig skulle kunna gilla honom igen. Istället blev det Jesse Pinkman, som i de första säsongerna kändes extremt larvig i sina fula hiphopkläder och störiga uppsyn (visserligen kunde man ana hans ädla sidor redan i första säsongen när vi fick träffa hans familj), som blev den jag hejade på. Aaron Paul som spelar Jesse har verkligen utvecklats under serien och hans prestation har nästan imponerat ännu mer på mig än Bryan Cranstons Walter White, som jag knockades av redan från början. De två, och deras samspel, har varit seriens nav och även när seriens handling har känts seg och utdragen – vilket det med den avslutande säsongen i färskt minne är svårt att komma ihåg – har deras storslagna prestationer alltid gripit tag i mig. Seriens sista avsnitt har varit fulländade TV-mästerverk där allt har varit helt perfekt. Skådespelet, regin, tempot, manuset och allt annat har helt enkelt varit i en klass för sig. Att Walter återigen skulle bli en hjälte var väntat och det enda sättet manusförfattarna kunde lyckas med det var att introducera att gäng genomusla och fruktansvärt onda karaktärer, så onda att Walter White skulle framstå som en cancersjuk ängel i jämförelse. Slutet var förutsägbart, men ändå spännande och helt rätt på varje sätt. Visst hade jag velat se en epilog med Jesse och Walters familj, men slutet som sådant var verkligen perfekt.     

Under det senaste året känns det som resten av världen har hunnit ikapp och nu är nästan alla som bryr sig om TV-serier och lever stora delar av sina liv på nätet hängivna Breaking Bad-fans. Det finns få serier som förtjänat sina fans mer. Breaking Bad har varit en unik serie. Jag är glad över att den är avslutad och att den slutade som den gjorde. På topp.