September revisited

Nu är hösten här på allvar, temperaturen har slagit om ordentligt och skivutgivning och TV-serier har dragit igång igen. Här tipsar jag om den gångna månadens absoluta höjdpunkter i form av musik, böcker, film och TV.

Efter en hopplös musiksommar har det lyckligtvis kommit ett gäng trevliga skivor i september. Janelle Monáe kom tillbaka efter tre års tystnad med en skiva som för mig varit en av årets mest emotsedda. Hennes andra fullängdsalbum The Electric Lady tar vid där den förra skivan, The Archandroid, som jag hyllade på bloggen och utnämnde till 2010 års tredje bästa album, slutade. Återigen är det en väldigt tematisk skiva om robotar, kampen för frigörelse och drömmen om frihet. The Electric Lady är en riktigt bra skiva, full av sköna låtar. Soundet är mer putsat och mer radiovänligt än tidigare. Några höjdpunkter är den svängiga titellåten, Q.U.E.E.N. med en Erykah Bady i toppform, den starka balladen Primetime med den slemmige, men begåvade, Miguel och den fina Ghetto Woman. Hade Rihanna och Beyoncé gjort lika starka låtar hade det blivit omedelbar succé, men Janelle Monáe kommer nog alltid få stå i bakgrunden. The Electric Lady är betydligt mer lättsmält än den förra skivan, men jag tror att det stora genombrottet kommer utebli, trots att det världen egentligen behöver är en storstjärna som Janelle. Med The Archandroid knockade hon mig fullständigt, men den här gången visste jag vad jag hade att vänta mig och blev därför inte lika berörd. Det ska bli spännande att se hur Janelle Monáes kommande skivor kommer låta. 

En av septembers musikaliska höjdpunkter var Arctic Monkeys nya album AM. Jag har alltid gillat Alex Turner men aldrig riktigt fastnat för Arctic Monkeys musik, varför jag inte hade några egentliga förväntningar på deras nya skiva. Den visade sig dock vara överraskande bra. Till största delen är det en riktigt svängig skiva med bra riff och medryckande melodier, och så mycket som jag lyssnat på den skulle det inte förvåna mig om det blir en av årets mest lyssnade skivor för mig. Soundet får mig att tänka på ett tidigt Black Sabbath som gått på 70-talsdisco. 

En annan skiva som också gjort ett bestående intryck är Bill Callahans Dream River. Han fortsätter som han gjort tidigare, med lågmälda låtar med snygga arrangemang uppbyggda kring hans häftiga röst. 

Vill man höra ytterligare en häftig röst kan man också lyssna på kanadensiskan Basia Bulats nya skiva Tall Tall Shadow. Jag lyssnade en del på henne när jag pluggade i Kanada för fyra år sedan och såg då henne också live i en kyrka. Vad jag kan minnas tyckte jag hon var helt okej, men lite småtråkig. Därefter har jag inte tänkt så mycket på henne men när hennes nya skiva släpptes i förra veckan och fick fina recensioner var det dags att lyssna på henne igen. Tall Tall Shadow är en trevlig skiva med en mer spännande ljudbild än tidigare. På titelspåret, som öppnar skivan, låter Basia farligt mycket som Frida Hyvönen. Det är så likt, både när det gäller text, sång och pianospel, att jag nog hade misstagit det för en Frida Hyvönen-låt om jag hört den på radio. Undrar om Basia är bekant med Fridas musik? Oavsett vilket är Tall Tall Shadow en riktigt bra låt. 

I övrigt måste jag ju också nämna att det kom en stor Clashbox i september där alla bandets studioskivor remastrats. För det mesta märker jag ingen skillnad, och det är trots allt låtar som jag i många fall hört fler än hundra gånger, men på några spår känns det som att den här utgåvan får delar av låtarna, särskilt sången, att låta bättre än någonsin. Med återutgivningen av de gamla skivorna har det också dykt upp en del roligt på nätet, som Spotifylistor från bandmedlemmarna och ett gäng nya intervjuer (där framförallt de gamla legendernas trasiga tänder imponerar). När det gäller The Clash ska man kanske dock utfärda en liten varning – all annan musik riskerar att förminskas och upplevas som helt överflödig och tråkig när man dundrar igång låtar som (White Man) in Hammersmith Palais.     

När det gäller böcker började jag september med att läsa klart Knausgårds Min kamp, vilket var en så mäktig läsupplevelse att den försatte mig i en litterär depression som det tog flera veckor att återhämta mig ifrån. Efter Min kamp kändes inga böcker särskilt intressanta, och nästan oavsett vad jag läste blev jag irriterad av det ”usla språket” och längtade tillbaka till Knausgårds flyt. Lyckligtvis kom min gamla favorit Jonathan Lethem (som på svenska sorgligt nog bara finns representerad med en översättning, den fina Moderlös i Brooklyn, eller Motherless Brooklyn som den heter på engelska) till undsättning med en ny bok. Dissident Gardens är hans första roman på fyra år, sedan den fascinerande och flummiga Chronic City. Den här gången skriver han en brokig släktkrönika om tre generationer vänsteramerikaner, från 30-talets mycket allvarliga kommunister till 60-talets hippies och samtidens Occupy-aktivister, med ett litet område i Queens som utgångspunkt. Karaktärerna är många och varierade, men alla väldigt intressanta och välskrivna. Boken påminner en hel del om Jennifer Egans Pulitzerbelönade A Visit from the Goon Squad (Huliganerna kommer på besök på svenska), både till struktur och karaktärsskildringar, men jag tycker Dissident Gardens är bättre av flera anledningar. Dels tycker jag Lethem är en bättre författare som tecknar mer nyanserade och mer sympatiska porträtt av sina karaktärer, oavsett hur olika och osympatiska de är, och dels för att ämnesvalet om den amerikanska vänstern känns oerhört intressant. På många sätt är Dissident Gardens en sorgesång över förlorade möjligheter och en kamp som aldrig gav resultat, samtidigt som det är en hyllning till de ofta naiva människor som, trots ett samhälle som ständigt tryckt ned dem eller bara ignorerat dem, vågat bygga sina liv kring kampen för en bättre och mer sympatisk verklighet. Jonathan Lethem får ofta väldigt varierad kritik. Han är ingen Junot Díaz som alla älskar. Men för mig är han en av de stora samtida författarna och jag skulle gärna se att Dissident Gardens blev belönad med Pulitzerpriset.

En annan bok som också har hjälpt till att åter bygga upp min läslust är Hjalmar Bergmans Jag, Ljung och Medardus från 1923 som jag läste förra helgen. Det en fantastisk uppväxtskildring med självbiografiska inslag som måste vara en av de roligaste svenska romaner jag någonsin läst. Boken är full av vansinniga upptåg och händelser och karaktärerna beter sig mer eller mindre galet hela tiden. Det lätt ålderdomliga, men ändå lättlästa, språket gör det hela ännu roligare. Jag har verkligen fastnat för Hjalmar Bergman och hans humor, som också är laddad med en hel del svärta och bitterhet. Han måste helt klart räknas som en av de stora svenska författarna och Jag, Ljung och Medardus är ett hett tips om man på ett roligt sätt vill bekanta sig med hans författarskap.

En tredje bok jag vill tipsa om är Kjell Westös nya roman Hägring 38. Jag har inte skrivit om Kjell Westö på bloggen tidigare så för er som inte känner till honom är han en fantastisk finlandssvensk författare som med ett gäng romaner skildrat finsk 1900-talshistoria på ett väldigt levande sätt. Trots att Finland ligger så nära är deras fascinerande, och ofta hemska, 1900-tal något som få svenskar känner till. För den som vill veta mer om vårt grannland i öst och dessutom få en häftig romanupplevelse rekommenderar jag Westös Där vi en gång gått och den efterföljande Gå inte ensam ut i natten. Det är två fantastiska böcker av en av nordens bästa författare, som dessutom skriver på svenska. Den nya romanen, Hägring 38, är inte lika bra som dessa men ändå en riktigt stark roman som skildrar ett intressant årtal, 1938. Ett år då ingen visste vad som skulle hända, vilka åsikter som senare skulle bojkottas och vilken sida som skulle vinna. Kjell Westö skriver som vanligt otroligt bra och den här gången är det mer koncentrerat än de böcker av honom jag läst tidigare, och ambitionen att skriva ”finlitteratur” känns något starkare. Som vanligt skildrar han dåtidens Helsingfors på ett väldigt levande sätt och man kan verkligen känna av 1938 års tvivel över sam- och framtiden när man läser boken. 

September var TV-seriernas (och TV-spelens!) månad men dessvärre ingen bra filmmånad och jag såg ovanligt få filmer. Den enda film jag tänkt tipsa om från den gångna månaden är Shane Meadows Stone Roses-dokumentär Made of Stone som hade svensk (fast väldigt begränsad) premiär. Meadows är ett gammalt Rosesfan och blev tillfrågad av bandet att göra filmen. Hans kärlek till bandet genomsyrar hela filmen, som är en fin och kärleksfull hyllning av bandet och framförallt fokuserar på bandets återförening och deras hängivna fans. Filmen levererar med bra musik och mysig stämning och gillar man Stone Roses ska man självklart se den.

När det gäller TV-serier var dock september en ganska händelserik månad. De två största TV-händelserna var förstås att Dexter och Breaking Bad, två av de senaste årens mest populära TV-serier, avslutades. Som alla andra älskade jag hur Breaking Bad slutade och skrev ett hyllande inlägg om slutet direkt efter att jag hade sett det. Och som alla andra blev jag besviken på Dexters pinsamma slut. Inget med det slutet kändes bra. Många av karaktärerna fick inget riktigt slut, händelseförloppet kändes omotiverat och manuset kändes allmänt värdelöst. Dessutom var b-filmskänslan extremt stark. Scenen när Dexter åkte ut med båten framåt slutet var otroligt ful och den sista scenen kändes som något från den gamla Hulkenserien med Bill Bixby. Tråkigt att en sådan trevlig, men väldigt ojämn, serie skulle få ett så dåligt slut efter att man följt den i så många år.
Annars är det också många serier som kommit tillbaka med nya säsonger. Bland annat är Boardwalk Empire tillbaka med en ny säsong som verkar mycket lovande. Jag saknar Kelly Macdonald, och tycker allmänt det saknas kvinnliga karaktärer, men det är kul att Michael K. Williams (mest känd som Omar i The Wire) har fått en större roll. Den tredje säsongen av Homeland började i veckan och jag är ännu inte helt övertygad, men tycker ändå det verkar rätt lovande.
När det gäller komediserier har det varit It’s Always Sunny in Philadelphia och brittiska Bad Education som gällt. ”Sunny”, som på senare år blivit en av mina absoluta humorfavoriter, är lika roligt och utflippat som vanligt medan Bad Education, med Jack Whitehall från Fresh Meat i huvudrollen som ung lärare, är en väldigt typisk sitcom men betydligt grövre och råare än de flesta amerikanska motsvarigheter. Av årets nya serier är det tyvärr ingen som fångat mitt intresse, men om du som läser tycker att jag missat något välkomnar jag alltid trevliga tips. Jag kan inte få för mycket av bra TV-serier.