Bleeding Edge – Thomas Pynchon

Thomas Pynchon fyllde 76 i våras men verkar inte ha några tankar på att lägga ned skrivandet. Likt en litteraturens Bob Dylan fortsätter han skriva bra böcker utan att dra ned på tempot. När det gäller äldre rockstjärnor kan man åtminstone höra (och till skillnad från Pynchon, som gjort sig känd som en av världens mest hemliga författare, också se) att de blivit äldre. Musiken och deras röster låter äldre, mindre energiska och mer nostalgiska, som vilken åldrande människa som helst. Man hade kunnat förvänta sig samma sak från Thomas Pynchon. Vid den här åldern borde han skriva långsammare och mer tillbakablickande böcker. Istället gör han tvärtom. Visserligen är hans nya roman Bleeding Edge också tillbakablickande, men utspelar sig bara för drygt tio år sedan och inte på 50-talet när Pynchon själv var ung. Hade jag inte vetat att han skrivit boken, eller känt igen den speciella stilen, hade jag snarare trott att det var en övervintrad IT-hipster under 40 som skrivit den. Pynchon framstår som världens ungdomligaste 76-åring med sina många, och kunniga, referenser till TV-spel, teknik och populärkultur. Dessutom är han fortfarande en jävel på att skriva och Bleeding Edge är en intensiv, rolig och intressant roman som förvirrar och fascinerar på det där typiska Pynchonsättet. Bitvis är den frustrerande rörig, vilket hör till, men på det stora hela är det en av årets häftigaste läsupplevelser.

När man läser om Thomas Pynchon får man ofta intrycket att hans böcker ska vara väldigt svårlästa. Hans mest kända roman, Gravitationens regnbåge från 1973, brukar nämnas som en av 1900-talets svåraste romaner. Att Pynchon skulle vara svårläst stämmer till viss del. Jag har tidigare läst två av hans romaner, nämnda Gravitations regnbåge (som jag läste i svensk översättning i våras) och Inherent Vice från 2009 (finns i svensk översättning som ”Inneboende brist” och en filmatisering av Paul Thomas Anderson (!) med Joaquin Phoenix (!) i huvudrollen är på väg), och fick då en tydlig bild av hur svår, och på vilket sätt, han kan vara. Om man inte är van att läsa romaner eller vill ha full koll på allt som händer kommer man garanterat ha problem med Pynchons böcker. De myllrar av karaktärer och är skrivna på ett sätt som är medvetet rörigt. Några hundra sidor in i hans böcker ger man upp kontrollen och släpper taget och låter berättelsen bli sekundär för att ta in alla märkliga figurer och händelser istället. Samtidigt är språket för det mesta väldigt rakt och lättläst, trots Pynchons förkärlek till ovanligt långa meningar där han klämt in en massa referenser, och han är uppenbart en skicklig författare som kan skildra de mest bisarra situationer på ett engagerande sätt. Jag skulle alltså inte kalla honom svår i traditionell mening, men man ska vara beredd på att man inte har med en typisk romanförfattare att göra. En annan sak som också brukar sägas om Pynchon är ett hans böcker är litterär rock’n’roll, vilket jag verkligen kan hålla med om. Hans böcker påminner snarare om Bob Dylans låttexter än någon annan författare och flytet och alla märkliga inslag gör att läsandet av hans böcker snarare känns som att lyssna på någon av rockens mästare – Rolling Stones, David Bowie eller Beatles – än att läsa en vanlig bok. Att läsa Thomas Pynchon kan vara utmattande och frustrerande, men också väldigt belönande och påminner inte riktigt om något annat.

Jämfört med Gravitationens Regnbåge är den nya romanen Bleeding Edge väldigt lättläst och städad. Den utspelar sig i New York under det ödesdigra året 2001 och mycket av handlingen fokuserar på förändringen av internet, hur IT-bubblan sprack och 9/11. Huvudpersonen är en frånskild mamma med två söner som jobbar med att utreda bedrägerier och som kommer ett stort bedrägeri på spåret. Storyn blir, på typisk Pynchonvis, snart väldigt invecklad och det är ofta svårt att orientera sig om var man är, vem som pratar och varför. De första 200 sidorna är det frustrerande, sen accepterar jag att jag inte kommer ha full koll på handlingen, och att det inte heller är meningen. Mycket riktigt bryr sig inte heller Pynchon om att följa upp särskilt många av alla de spår han startat på. Bleeding Edge har visserligen en tydlig story, och en stark sådan, men den har inte en röd tråd som de flesta andra romaner. I varje kapitel följer vi dock samma huvudperson och de flesta karaktärerna återkommer på ett eller annat sätt, vilket gör det förhållandevis lätt att orientera sig ändå. Att Pynchon har så bra koll på det tidiga 2000-talet är märkligt. Tekniksnacket är kompetent, och några djupdykningar i ”the deep web” tjänar som flummiga drömsekvenser och fungerar som substitut för knarkdrömmarna i Gravitationens regnbåge. Boken myllrar av referenser till tidstypisk musik, filmer, TV-serier och TV-spel som verkligen förankrar boken i år 2001. Att läsa den 76-åriga Pynchons detaljerade beskrivningar av hur man får till en respektabel high score i arkadspelet Time Crisis II (och initierat referera till en massa andra TV-spel) känns härligt bisarrt. Dessutom är han riktigt rolig.

Det är vanligt att moderna författare låter sina romaner utspela sig i det tidiga 2000-talet för att de ska kunna spela 9/11-kortet och jag tycker alltid att det känns fattigt, osmakligt och fult. Jag kan nämna flera böcker från de senaste åren som dragits ned av onödiga 9/11-skildringar. Det känns som att författarna inte vågar lita på sin egen förmåga att beröra och måste ta till det fula känsloporrknepet att referera till en av vår tids mest uttjatade, och hemskaste, händelser. ”Alla kommer ihåg vad de gjorde när de fick höra nyheterna om terrorattackarna…blablabla”. Det finns ingen författare som klarat av att förmedla sorgen, paniken och kaoset på ett trovärdigt sätt och när Thomas Pynchon gör 9/11 till en avgörande del av Bleeding Edge gör han det lyckligtvis på ett smakfullt och nedtonat sätt. Han vill inte casha in på läsarnas känslor och använder snarare händelsen för att ytterligare bygga upp hans typiska paranoia som är ett viktigt inslag i boken. Överlag känns Bleeding Edge-Pynchon mer insiktsfull än när jag tidigare läst honom och diskussionen om frihet på nätet och den nya teknikens möjligheter och begränsningar känns både vettig och aktuell. 

Bleeding Edge är också en fantastisk New York-skildring. Pynchon beskriver staden på ett levande sätt med total närvaro. Det känns nästan som att man är där och mer än någon annan Thomas Pynchon-bok får den mig att vilja utforska hela hans författarskap. För den som inte har något emot att läsa skönlitteratur på engelska råder det ingen tvekan om Bleeding Edge borde vara ett höstens absoluta läsmåsten, och förhoppningsvis dröjer det inte alltför länge innan vi får se en svensk översättning. Det ska bli otroligt spännande att se vad Thomas Pynchon väljer att skriva om nästa gång. Sig själv kanske?