Boktips: The Mark and the Void av Paul Murray

Sedan jag för snart fem år sedan stiftade bekantskap med Paul Murray via den geniala romanen Skippy Dies har The Mark and the Void varit en av mina mest emotsedda böcker. Nu är den äntligen här, och jag kan lyckligt konstatera att jag inte är besviken. Att döma av förhandsinformationen och den något förvirrande och röriga baksidestexten kändes det som att Paul Murray eventuellt skulle ta det modiga beslutet att skriva en Thomas Pynchon-liknande roman om vår samtid. Till viss del är det precis vad The Mark and the Void är, men samtidigt är det en jordnära och lätthanterlig roman trots den imponerande spännvidden. Mycket beror det på valet av en jag-berättare ur vilkens ögon vi får allt berättat och som får allt att kännas sammanhängande och förståeligt.

Huvudpersonen i The Mark and the Void är en desillusionerad fransman, Claude, som trots en fattig uppväxt med en kommunistisk smed till farsa och en examen i filosofi, lyckats hamna på en stor investeringsbank i Dublin. Han har brutit med sitt förflutna och lever ett tomt och innehållslöst liv, med en fin lägenhet och mycket pengar på banken men utan vänner, familj eller sammanhang. När boken tar sin början har han en tid känt sig iakttagen och förföljd och när han en dag konfronterar den svartklädda person som spionerar på honom får han veta att han har blivit utvald som huvudperson i en roman. Författaren heter Paul och säger sig vilja skriva en viktig roman om vår samtid och menar att en banktjänsteman är den perfekta huvudpersonen. Vi som läser anar att han inte berättar hela sanningen, men Claude som väntar på mening och något som får honom att känna sig levande, känner sig smickrad och släpper glatt in Paul i sitt liv. Vad som följer är en intressant, allmänbildande och rolig berättelse om världsekonomi, filosofi, knäppa affärsidéer, strippklubbar och mycket annat.

Paul Murray är en genuint rolig författare. Hans tre romaner kan allihop beskrivas som riktiga skrattfester, fulla av märkliga och absurda händelser och karaktärer. Vad som gör honom till en av mina favoriter bland moderna, verksamma författare är dock inte bara hans komiska egenskaper. Snarare är det hans sätt att med humorn som medel berätta angelägna och rörande berättelser. The Mark and the Void kretsar mycket kring finanskriser och vad som driver dem, och det är uppenbart att Paul Murray är väl påläst och kunnig inom området. Det som lätt hade kunnat bli torrt och tråkigt blir i hans regi lättförståeligt och absurt påtagligt. Han är lika allmänbildad och mångsidig som Thomas Pynchon och Klas Östergren, och det är uppenbart att han, liksom dem, har ”hjärtat på rätt ställe”. Skratten blandas med nya insikter och när jag vänder sista sidan längtar jag redan efter nästa bok.       

Nostalgi: Advance Patrol

Häromkvällen surfade jag runt på nätet och kände för att se någon gammal video med den svenska hiphopgruppen Advance Patrol och såg till min stora glädje att någon laddat upp dokumentärfilmen Gå loss, från 2004, om gruppen. Jag hade inte sett den sedan det begav sig, men mindes att den gjort ett starkt intryck. Jag tog självklart möjligheten att se den igen och blev mer berörd och drabbad än vad jag hade förväntat mig. Gå loss måste räknas som en av de bästa svenska musikdokumentärerna och såhär drygt tio år senare känns den som ett tidsdokument över en försvunnen tid, som ändå känns som igår. Vad som får filmen att stå ut är framförallt den oromantiska och ärliga tonen. Killarna får vara sig själva och filmen väjer inte för något. Det är sorgligt, grått och ledsamt men ändå inte helt hopplöst. Och filmen får mig att minnas varför jag tyckte att Advance Patrol var så viktiga och bra, och varför jag fortfarande återkommer till deras musik ibland.

Advance Patrol slog igenom i slutet av det som senare skulle kallas den svenska hiphopens guldålder och i slutet av den tid då jag var som mest entusiastisk över hiphop. Första gången jag hörde talas om Advance Patrol var när, då 15-årige, Lilleman släppte sin första skiva och Gonza Blatteskånska gästade på titellåten Tonårstankar. Jag var 14 år och det var kärlek vid första ögonkastet och säkert en av de musikvideor som jag sett flest gånger (om jag inte minns fel var den ”veckans hitvarning” på ZTV och jag försökte se den så många gånger som möjligt). Ungefär vid samma tid visades videon för Advance Patrols egen låt Vem vill hem ganska ofta och när jag hör den nu låter det inte särskilt bra, men på den tiden kändes det nytt, fräscht och häftigt. På den tiden var mina favoriter inom den svenska hiphopen The Latin Kings och Advance Patrol flyttade fokus från Stockholmförorterna och jag fick upp öronen och ögonen för Malmö med sina Lindängen, Kroksbäck och Rosengård. Liksom The Latin Kings var Advance Patrol en hiphopgrupp men även om Gonza alltid kändes som den stora stjärnan var det en rätt jämn grupp där de olika medlemmarna kompletterade varandra. När debutalbumet Utskrivna till slut släpptes 2003 kändes det som att gruppen hade varit med i svängen ett tag och de fortsätta etablera sin image med sköna musikvideos som den till Vi e dom. Jag lyssnade mycket på Utskrivna och älskade blandningen av charmig humor och allvar. Samhällskritiska låtar och texter om döda kompisar samsades med låtar om sex timmars arbetsdag och den fantastiska Min musik, som jag fortfarande bränner av ibland. Advance Patrol var både de duktigaste och svängigaste och de mest sympatiska och älskvärda artisterna på den svenska rapscenen.

Under mina senare tonår svalnade intresset för hiphop och jag slutade följa Advance Patrol. Några gånger skymtade Gonza förbi som intensiv programledare i något barnprogram på SVT, men annars hörde jag ingenting om dem. För snart sex år släppte de en spanskspråkig skiva, El Futuro, via Pirate Bay och jag fick anledning att kolla upp dem igen. Flera av låtarna på den skivan var bra och svängiga, men framförallt fick jag nu upp ögonen för de två svenskspråkiga album som jag hade missat. Aposteln (2006) och Enligt AP (2007) är två rätt ojämna album men innehåller flera riktigt bra låtar som får mig att återkomma med jämna mellanrum. Blandningen av humor och allvar är fortfarande vad som gäller på de här skivorna, men det är i de mer allvarliga stunderna som gruppen verkligen skiner. Från Aposteln är det framförallt Ett land som är tryggt och Betongbarn som framstår som mästerverk och från Enligt AP är det låtarna Arbetsförmedlingen och Utbildningen som fått mig att fastna och återkomma. Advance Patrol skrev smartare, bättre och roligare texter än de flesta inom den svenska hiphopen. Det har hänt mycket med den svenska hiphopen de senaste åren, men samtidigt känns det som att ingen riktigt har flyttat fram textskrivandet till en högre nivå än Advance Patrol och jag ser fram emot deras återkomst. För ett drygt år sedan dök det upp ett livstecken i form av låten och videon Jag svär. Det är visserligen inget mästerverk, men likväl ett trevligt återseende. Advance Patrols gamla musik kommer nog alltid göra mig nostalgisk och jag tror att jag med jämna mellanrum, om sena kvällar, kommer fortsätta plocka fram deras gamla skivor och minnas det tidiga 2000-talet, möjligheterna och soundet.   

Boktips: Gentlemen och Gangsters av Klas Östergren

För några veckor pratade jag med min pappa i telefon om Guldbaggegalan som varit några dagar tidigare och hur passé alla filmgalor känns nuförtiden. Filmen Gentlemen, baserad på Klas Östergrens gamla roman med samma namn var nominerad i nästan varje kategori, men fick ingen av de tunga baggarna (utan att ha sett Turist tycker jag Ulf Malmros Min så kallade pappa hade förtjänat fler nomineringar då det är den bästa svenska film jag sett på länge). Vi började prata om boken och min pappa kallade den för ”en svensk klassiker som man borde läsa”, och lättövertalad som jag är bestämde jag mig för att läsa den. Gentlemen dyker ju upp i lite olika sammanhang och jag tror att de flesta som var unga när det begav sig, i början av 80-talet, har läst den medan dagens unga mest sannolikt har skippat den. I höstas, i samband med att filmen skulle ha premiär, gavs Gentlemen och uppföljaren Gangsters ut tillsammans i en så kallad ”storpocket” som trots det fula omslaget måste var bland den mest prisvärda svenska läsning man kan köpa. Två veckor har det tagit mig att komma igenom dessa två romaner som tillsammans sträcker sig över knappt tusen sidor. Det var mitt första möte med Klas Östergren och jag måste säga att jag haft det rätt trevligt i hans sällskap. Läsningen har varit intressant, fascinerande och rolig och har gett viss mersmak. Jag har redan reserverat ett par av hans andra böcker från biblioteket och ser fram emot att läsa dessa.

Gentlemen gavs ut 1980 och uppföljaren Gangsters gavs ut 25 år senare, år 2005, men tar vid precis där den första boken slutar och läses med fördel så fort man blivit klar med Gentlemen så att man hänger med i alla referenser och sammanhang. Stilmässigt märks det knappt att 25 år hade passerat mellan böckerna och att de ges ut i en volym är en utmärkt idé eftersom de tillsammans utgör en mäktig läsupplevelse, där de båda böckerna effektivt förstärker varandra. Vid först anblicken, när man snabbt försöker bilda sig en uppfattning om vad det är för slags böcker, tror man lätt att det är några slags grabbiga thrillers med udda karaktärer som man har framför sig. Det stämmer till viss del, och upptakten till Gentlemen känns som en ambitiös thriller, men sedan börjar storyn spåra ur och man inser att det är utvikningarna och sidospåren som är det centrala och att resan kanske inte har något tydligt mål eller någon deckaraktig upplösning. Det är snyggt, spännande och intressant och mig veterligen är Klas Östergren tämligen unik bland svenska författare, däremot påminner hans sätt att skriva enormt mycket om en amerikansk gigant, nämligen Thomas Pynchon.

Jag har försökt hitta jämförelser mellan Pynchon och Östergren på nätet, men hittar inte så mycket mer än en amerikansk recension av Gentlemen-filmen. Min teori är dock att det inte hade funnits någon Gentlemen om det inte hade varit för Thomas Pynchon. Jag är ingen allvetande litteraturvetare men jag upplever åtminstone Pynchon som en unik författare med ett helt eget sätt att skriva och berätta, och det finns för många likheter i de här två Östergren-romanerna för att det ska vara en slump. När Gentlemen kom 1980 hade visserligen inte Thomas Pynchon ännu översatts till svenska, och kanske har därför inte så många jämförelser gjorts, men vid det laget hade Pynchon skrivit sina mest stilbildande böcker, och det känns inte alltför långsökt att Östergren, som framstår som väldigt bildad skulle ha läst och inspirerats av dem. Dels är språket i Gentlemen väldigt Pynchonskt med långa, tillkrånglade meningar fullpackade med information och villospår. Och precis som i Pynchons böcker lägger Östergren nästan hela sitt fokus på förvirrande utvikningar och sidospår som sällan följs upp, och där slutet på romanen inte leder till någon som helst upplösning eller svar utan bara än mer förvirring. Dessutom är paranoian, som ofta brukar benämnas som ett av Pynchons främsta kännetecken och styrkor, ständigt närvarande och särskilt i uppföljaren Gangsters når den extrema höjder. Gentlemen och Gangsters är alltså, på alla sätt och vis, Thomas Pynchon på svenska. Men det är inte något dåligt, snarare tvärtom, då Thomas Pynchon är en av de mest intressanta och läsvärda författarna vi har att tillgå. Det är aldrig fel att inspireras av stora författare och sen köra sitt eget race. Och Thomas Pynchon hade aldrig kunnat skriva om Sverige och svensk samtidshistoria på samma sätt som Östergren. Liksom Pynchon är Östergren otroligt påläst och allmänbildad och har ungefär samma ”60- och 70-talsvärderingar” vilket gör honom väldigt sympatisk och angelägen. Gentlemen och Gangsters ger läsaren en unik bild av Sverige och utvecklingen och nedmonteringen av det svenska samhället från 1950-talet till det tidiga 2000-talet. Det borde vara obligatorisk läsning för alla svenskar och kult- och klassikerstatusen är välförtjänt.

Jag har ännu inte sett Gentlemen-filmen och även om jag känner mig ganska sugen ska jag nog avvakta tills den kommer visas som TV-serie senare i år, och då också innefatta storyn från Gangsters. Filmen verkar ju rätt bra, men fick varierande recensioner, och liksom Thomas Pynchons böcker känns det här som romaner som inte skulle göra sig särskilt bra som film. Mycket av innehållet ligger i sidospåren, tillbakablickarna och utvikningarna och sådant blir sällan bra på film, bara förvirrande och distanserat. Men Östergren har ju själv skrivit manuset, flera riktigt duktiga skådespelare medverkar och regissören Mikael Marcimain brukar leverera så jag är försiktigt optimistisk.

Musiktips: Januariskörden

Fy fan för den här vintern, med sina eviga temperatursvängningar och grå himlar. Tack och lov har det släppts en del bra musik, och för att lindra er vinterdepp tänkte jag dela med mig av mina favoriter ur i januaris skivskörd.

Först och främst, Markus Krunegård har släppt en fem låtar lång EP med titeln Härskarens teknik, där åtminstone fyra av låtarna är riktigt trevliga. Född långt ifrån USA är ytterligare ett Norrköping-anthem (sjunger han om artistkollegan Pontiak i låtens första vers, eller är det jag som hör fel?) och Om du är ensam är du inte ensam är Markus på sitt bästa humör. 

Pålitliga The Decemberists har släppt ett nytt album med titeln What a Terrible World, What a Beautiful World som bjuder på deras karaktäristiskt mysiga musik. Deras musik skingrar molnen och gör mig alltid lite gladare. Skivomslaget (ovan) måste också utnämnas till "månadens omslag". Sjukt snyggt. Gillar man The Decemberists är det också sannolikt att man gillar Belle and Sebastian, som känns lite besläktade. De har också släppt en ny skiva, Girls in Peacetime Want to Dance, som också känns riktigt trevlig. Indiemänniskor av den gamla skolan har alltså en del att glädjas åt.

Är man på lite argare humör kan man lyssna på de rockiga Sleater-Kinney vars nya album No Cities To Love har hajpats rätt hårt runtomkring på nätet. Kvinnorna i bandet har alla passerat 40 och visar att man inte behöver vara yngst för att rocka hårdast. Sleater-Kinney bildades 1994, men det här är mitt första möte med dem, men många känner säkert igen bandmedlemmen Carrie Brownstein från TV-serierna Portlandia och Transparent (som jag såg nyligen och verkligen kan rekommendera). 

Är man på hiphophumör tycker jag man ska lyssna på Lupe Fiascos nya album Tetsuo & Youth, som är en tegelstensroman till skiva med otroligt mycket innehåll som det tar ett tag att fastna för. Efter några lyssningar börjar låtarna sätta sig och det känns som en skiva som kan växa enormt om man ger den lite tid. Lupe Fiasco är en väldigt begåvad och smart rappare som fyller sina låtar med intressant innehåll och det är kul att se honom tillbaka på topp, efter en allt annat än spikrak karriär. 

För den som vill bjuda sina öron på något vackert och välljudande kan Natalie Prass självbetitlade debut vara värd en chans. Hennes låtar lämnar inget starkare intryck på mig, men är så snyggt producerade och levererade att de ändå är värda att lyssnas på.

Det har också släppts en del bra singlar. Thåström och Love Antell har både släppt halvtråkiga singlar som säkert gör sig bättre på sina respektive album, tillsammans med andra låtar, vilket jag ser fram emot. Purity Ring är på gång med en ny skiva och har släppt två låtar som tyder på att de fortsätter jobba med sitt säreget sköna sound. En av månadens bästa låtar är Arcade Fire-sångaren Will Butlers Anna, från hans kommande soloalbum. Den är galet svängig och videon är också riktigt trevlig, i all sin enkelhet. 

Boktips: Funny Girl av Nick Hornby

Jag minns en tid när jag tyckte Nick Hornby var cool. Det känns avlägset, men någon gång i mina senare tonår var High Fidelity-filmen en av mina absoluta favoritfilmer (jag har alltid föredragit filmen framför boken) och Nick Hornby framstod som extremt cool, smart och rolig. Jag har inte läst alla hans böcker, men de jag har läst har känts bra och läsvärda. Efter den trevliga Juliet, Naked från 2009 har det varit rätt tyst om Hornby, men i höstas var det äntligen dags för en ny roman igen. Funny Girl är en lättsam och rätt typisk Nick Hornby-roman om en grupp människor som tillsammans skriver, producerar och spelar i en brittisk sitcomserie i 60-talets London. Som allt annat jag har läst av Nick Hornby är den klart läsvärd, underhållande och åtminstone lite gripande och rörande. Samtidigt känns det hela tiden som att det är en lite substansfattig roman som utan någon större ansträngning hade kunnat vara mycket rikare och mer intressant. Karaktärerna är alla rätt platta och beter sig precis som man vet att de kommer göra från det att de har presenterats med några rader. Allt är förutsägbart, utan att vara direkt klyschigt. Skildringen av 60-talets London måste dessutom vara den mest färg- och uddlösa någonsin, men kanske var det inte så intressant och spännande som nästan alla andra författare och filmskapare fått oss att tro. På det stora hela är det alltså en rätt tråkig och ointressant bok utan särskilt mycket att säga, men jag antar att sådana böcker också har ett existensberättigande. I en av bokens nyckelscener försvarar den fiktiva TV-seriens producent "light entertainment" och menar att man måste ge publiken vad den vill ha, och det känns också som Nick Hornbys programförklaring. De allra flesta vill inte läsa tankeväckande, intressanta och utmanande romaner utan vill bara ha stabil underhållning. Nick Hornby verkar inte ha något behov av att spela cool. Han är nog trygg i sig själv och kommer garanterat fortsätta skriva trevligt mainstreamromaner för största möjliga publik. Det är dock tveksamt om jag kommer vilja läsa dem.

Serietips: Drinking at the Movies av Julia Wertz

Efter att under en dryg vecka ha utmanat (plågat) min hjärna med Thomas Pynchons prövande Mason & Dixon behövde jag något lättare och mer underhållande att läsa en seg lördag. Jag plockade därför upp den självbiografiska serieromanen Drinking at the Movies av Julia Wertz som jag lånat hem från Serieteket (en av Stockholms bästa platser där jag alltid hittar något kul och läsvärt). Boken är inte ny utan gavs ut 2010, men är så bra att jag ändå känner att jag måste tipsa om den. Jag är väldigt svag för självbiografiska serier. Det känns som en helt egen genre vars motsvarighet man inte riktigt kan hitta inom några andra medier. Det finns inga självbiografiska romaner som är skrivna och utformade på samma sätt som självbiografiska serier, som ofta påminner om välskrivna och underhållande dagböcker. Självbiografiska serier är i regel väldigt självutlämnande och öppna och till skillnad från många andra seriegenrer är det nästan ett plus om författarna inte är några "objektivt duktiga" tecknare, utan det handlar snarare om att effektivt förmedla en känsla och berätta sin egen historia. I Sverige finns det många serieskapare som är duktiga på det här med självbiografiska serier. Mest känd är förstås Martin Kellermans Rocky, men andra serieskapare att kolla in är exempelvis Mats Jonsson ("Mats kamp" är särskilt läsvärd) och Åsa Grennvall  ("Deras ryggar luktade så gott" från förra året bjuder på en riktigt stark läsupplevelse). Julia Wertz slår dock de flesta självbiografiska serieskapare på fingrarna. För mig är hon är en ny bekantskap men hon har gjort serier både innan och efter Drinking at the Movies och efter att ha läst den känns det givet att kolla upp hennes andra serier. Med enkla teckningar och ett extremt skickligt flyt berättar Julia om hur hon som 24-åring lämnar det trygga San Francisco, där hon har sin familj och vänner, och flyttar till New York. Där får hon det tufft och flyttar runt mellan skitiga lägenheter och tar tillfälliga skitjobb. Hemma i San Francisco får hennes styvpappa cancer och hennes brorsa överdoserar och hamnar på sjukhus. Själv har hon problem med alkohol och dricker alldeles för mycket. Samtidigt gör hon serier om sitt eget liv. Drinking at the Movies har allt jag vill att en självbiografisk serie ska ha. Julia Wertz berättelse om sig själv är gripande och självutlämnande, samtidigt som den är stark och enormt sympatisk. På många sätt är den allt man vill att en amerikansk indiefilm ska vara, men aldrig är. Jag känner allt oftare att det är inom de amerikanska alternativserierna som de riktiga starka amerikanska berättelserna dyker upp. Serieskapare behöver inte kompromissa på samma sätt som filmskapare och låter sig inte hindras av samma konventioner och pretentioner som "vanliga författare". Det finns mycket intressant att hitta bland de amerikanska alternativserierna och Julia Wertz Drinking at the Movies är ett väldigt bra ställe att börja på.

Serietips: Evig lycka av Klas Isaksson

Trots att de också kommer från Norrköping har jag knappt lyssnat på Den svenska björnstammen. Jag har hört några enstaka låtar här och där, men det är aldrig något som har fastnat eller gjort något större intryck. Därför hade jag inte heller några större förväntningar på bandmedlemmen Klas Isakssons serieroman Evig lycka, utgiven av Galago, men jag var ändå tillräckligt intresserad för att börja läsa den. Först var jag tveksam. Jag trodde att det skulle vara lite av en reklamaktig grej, eftersom alla karaktärer ser ut som kantiga björnar och det står ”Den svenska björnstammen” tydligt på omslaget, att han aldrig skulle ha fått ge ut en bok om det inte varit för att han var med i det hyfsat kända bandet. Men efter några sidor var alla tvivel borta och resten av läsningen var en mycket trevlig upplevelse. Teckningarna är enkla men effektiva och efter ett tag känns de väldigt naturliga och inte det minsta störande. Serien sträcker sig över 450 sidor och den välskrivna dialogen är ganska fåordig vilket gör att boken får ett riktigt skönt mangaliknande flyt som gör att man verkligen rycks med och vänder sida efter sida i ett högt tempo. Storyn uppges vara delvis självbiografisk och är fullpepprad av märkliga och absurda händelser, men sanningshalten spelar ingen roll då det är en bra historia som faktiskt fungerar. Klas Isaksson har skrivit en rätt klassisk uppväxtskildring där ensamhet, isolering och mani är några av de centrala frågorna. Boken utspelar sig i Stockholm, trots att de verkliga händelserna utspelade sig i Norrköping, eftersom ”det blev lättare att få distans till allting så” enligt bokens huvudperson som också heter Klas och själv jobbar med en liknande bok. Framåt slutet av serien blir förhållandet mellan verklighet och fiktion, öde och slump väldigt förvirrande både för läsaren och huvudpersonen och när en tragisk händelse som ingen Norrköpingsbo kan ha missat får en framträdande roll blir förvirringen fascinerande och intressant. Evig lycka är en ambitiös serieroman som särskilt i jämförelse med mycket annat som ges ut på Galago tar ut svängarna ordentligt. Jag är imponerad och antar att nästa steg borde bli att ge Björnstammen en ärlig chans.     

Filmtips: Polska Yesterday från 1985

Ibland hittar man filmer som känns så udda och ovanliga att de blir roliga att se bara därför. Häromveckan snubblade jag över en 30 år gammal polsk film, Yesterday, som jag tyckte lät intressant och i förmiddags, medan gatorna fylldes av snö, såg jag den. Det var på flera sätt en intressant filmupplevelse som förstärktes av känslan att jag satt och kollade på en gammal raritet. Filmen handlar om ett gäng pojkar i gymnasieåldern i en polsk småstad 1964 och deras kärlek till Beatles. Killarna har ett eget band där de kör Beatlescovers och de kallar varandra John, Paul, Ringo och George. Jag har sett ett stort antal västerländska filmer och TV-serier om musikälskande ungdomar som växer upp på 60-talet, men aldrig något från Östeuropa och självklart är kontrasterna väldigt stora. Huvudrollen är trummisen i bandet, som förstås kallas Ringo av kompisgänget, och bor tillsammans med en utsliten moster och om nätterna delar de samma säng. En natt klipper hon av honom Beatlesfrisyren, på inrådan av stadens inflytelserika präst. Här finns också en sadistisk och väldigt militär lärare som ställer till med problem för pojkarna. Filmen är regisserad av Radoslaw Piwowarski som har regisserat ett antal polska filmer och TV-serier, men jag har svårt att tänka mig att den någonsin fick något större genomslag utanför Polen, vilket gör det ännu roligare att den dyker upp på nätet 30 år senare. Det känns hela tiden som att man kollar på en gammal och omodern film men den har ändå många förtjänster som gör den sevärd. Dels är storyn och miljöerna som skildras tämligen unika och intressanta att få ta del av, men skådespelarna gör också ett bra jobb. Filmen är vemodig och sorgsen, samtidigt som den innehåller en hel del glädje kopplad till musiken, och visar upp delar av en värld som för mig känns helt främmande. Trots att filmen är gjord med väldigt enkla medel är manuset ambitiöst och filmen tar sig en del konstnärliga friheter och känns betydligt mindre konventionell än många moderna liknande filmer. Vill du ha en kul och lite ovanlig filmupplevelse kan jag alltså varmt rekommendera den här gamla filmen.

Jaime Hernandez och Love and Rockets

För några veckor sedan lade jag upp en introducerande text om Gilbert Hernandez och Love and Rockets här på bloggen och idag har turen kommit till en liknande text om hans bror Jaime Hernandez och hans serier. Jaime har jämte brorsan Gilbert producerat en imponerande mängd serier som publicerats i deras gemensamma serietidning Love and Rockets sedan början av 80-talet. Liksom Gilbert har Jaime fokuserat på samma karaktärer hela tiden och att såhär mer än 30 år efter att serierna började publiceras läsa helheten är en mycket mäktig upplevelse. Jag har under några veckors tid maratonläst större delen av Jaimes serier på samma sätt som jag vanligtvis läser romaner och det finns väldigt få serier och serieskapare som tål att läsas på ett sådant sätt men i det här fallet har det fungerat utmärkt. Den här texten kan ses både som en recension av Jaime Hernandez serier och en guide till hur man kan läsa dem, vilket jag tycker alla som gillar serier bör göra.

Jag kan inledningsvis erkänna att jag har försökt börja läsa Jaime Hernandez Love and Rockets-serier flera gånger tidigare, men att det har känts som ett alldeles för stort och motigt projekt för att jag skulle orka engagera mig. Den här gången bestämde jag mig dock för att kämpa på och inte ge upp. Till en början bjuder Jaimes serier på ett rätt stort motstånd och det krävdes ganska mycket vilja för att jag skulle fortsätta läsa. På flera sätt är det inte särskilt njutbar läsning, utan känns mest som prestationsläsning som man får tvinga sig igenom. Anledningen till att jag kämpade vidare och tog mig igenom de första årens serier var att jag kände på mig att det skulle lossna efter ett tag och att jag då förväntade mig den mäktiga läsupplevelse som så många kritiker utlovat. Det finns få serier som är så hyllade som Jamie Hernandez Love and Rockets-serier och till en början är det svårt att förstå varför, men när man kommit in i serien och tagit sig igenom de första årens serier ändras tonen och det blir både gripande och engagerande.

Trots att det tog några år för Jaime Hernandez att komma i form och börja göra riktigt bra serier rekommenderar jag ändå att man börjar läsa serierna från början, trots att det kan vara lite motigt och tråkigt. Anledningen till detta är att han har skrivit om samma karaktärer hela tiden och trots att tonen i berättandet ändrades kraftigt efter några år är det svårt att hoppa in i serien om man inte har varit med från början, då de flesta av karaktärerna introduceras. Därefter förutsätts det nästan att man har koll på vilka de är och vilka relationer de har till varandra, och saknar man det förlorar serierna mycket av sitt värde. Till en början innehöll Love and Rockets en hel del konstiga inslag som efter några år slopades helt. Det är en konstig blandning av latinamerikansk punkig kultur och märklig, gammaldags sci-fi som jag antar är ironisk (utan att någonsin kännas ironisk) med svävande motorcyklar, dinosaurier och mekaniker med rockstjärnestatus. Ett annat inslag som dock hänger med genom hela serien och ibland får lite väl mycket utrymme är kvinnlig wrestling, vilket verkar vara något som Jaime verkligen brinner för. De tidiga serierna innehåller ofta dessutom väldigt mycket text och är inte lika snyggt tecknade som de senare, men är värda att läsas eftersom det är här karaktärerna som man kommer följa över mer än 1000 ytterligare seriesidor först introduceras. De tidiga Love and Rockets-serierna är knappast dåliga, men kan inte jämföras med de senare serierna som ofta är riktiga mästerverk. De udda scifi-inslagen försvinner men de karaktärer och händelser som skildrats under seriens första år utgör fortfarande bakgrundshistorien, även om serien ibland, via flashbacks, går tillbaka och ändrar lite på de mer udda händelserna för att de bättre ska passa seriens övergripande, mer realistiskt nedtonade, kontext.

Att börja läsa Jamies Love and Rockets-serier från början har aldrig varit lättare än nu eftersom förlaget Fantagraphics under de senaste åren har samlat serierna i ett antal tjocka och prisvärda volymer. De böcker som gäller är, i tur och ordning, Maggie the Mechanic, The Girl from H.O.P.P.E.R.S., Perla La Loca, Penny Century, Esperanza och The Love Bunglers (från Love and Rockets: New Stories 1- 4). Jaime skriver fortfarande om samma karaktärer och ger regelbundet ut nya serier i Love and Rockets: New Stories (innehåller också serier av Gilbert Hernandez) som kommer med ett nytt 100 sidor långt nummer varje år, där nästa nummer (nr 7) kommer ges ut inom de kommande veckorna. På svenska finns albumen Speedy Ortiz död (som det amerikanska bandet Speedy Ortiz har tagit sitt namn ifrån, det finns också ett brittiskt 80-talsband som heter Love and Rockets efter serien – lyssna här) och Wigwam Bam, som innehåller några av Jaimes mest hyllade och omtyckta serier, utgivna av Epix.

Handlingen i Jaime Hernandez Love and Rockets-serier kretsar kring latinotjejen Maggie och hennes många kompisar och deras liv i den fiktiva kaliforniska staden Huerta (i serien ofta kallad Hoppers). När serien börjar är hon i 18-årsåldern, går på en massa punkspelningar och dejtar både tjejer och killar. Genom serien får vi följa henne genom livet och se hur hon och kompisarna åldras och mognar i samma takt som författaren, och det är där serien verkligen sticker ut. När det gäller andra karaktärer i långlivade serier åldras de sällan i särskilt naturlig takt. Hergé skrev Tintin-serierna över 45 år och även om man kunde märka att tid hade gått och att karaktärerna blivit något äldre var det ingen större skillnad mellan 40- och 70-talets Tintin. Peter Parker har också åldrats, men inte särskilt mycket med tanke på de dryga 50 år som gått sedan han fick på sig spindeldräkten. Det är bara i självbiografiska serier, typ Rocky och American Splendor, där karaktärerna av naturliga skäl åldras med författarna. Men i Jamie Hernandez serier får vi faktiskt se hur karaktärerna går från att vara naiva ungdomar till att bli småfeta, desillusionerade medelålders vuxna. De här serierna är helt och hållet karaktärsdrivna och när man väl har fastnat för karaktärerna och börjat gilla och bry sig om dem blir läsningen en både fascinerande och gripande resa. Egentligen händer inte så mycket i serierna och skulle man hoppa in i serien på måfå, vilket jag har gjort några gånger, utan att känna till den större storyn kommer det inte ge lika mycket. Det hjälper inte heller den nya läsaren att mycket av serien berättas på ett väldigt nedtonat och subtilt sätt. Många viktiga händelser utspelar sig mellan rutorna och ofta krävs en del tankeverksamhet för att verkligen hänga med i händelserna. Jag har ju läst alla de här serierna i ett svep, som en sammanhängande berättelse, men för de som har läst serien i kortare stycken under många år måste det vara svårt att komma ihåg alla händelser och karaktärer. När man väl är inne i serien är det dock mycket givande läsning. När det gäller amerikanska romaner pratar man ofta om ”the great american novel” och när det gäller serier är det här nog så nära man kan komma ”the great american graphic novel”. Ambitionsnivån och den genomgående kvaliteten på de här serierna kan inte riktigt jämföras med något annat. Det är uppenbart att Jaime Hernandez spelar i sin egen liga och att det kommer dröja länge innan någon ens kommer försöka göra något liknande. Jag tror att det krävs både visioner och ett enormt tålamod för att genomföra liknande serieprojekt och jag tror tyvärr att sådant hör hemma i en delvis förlorad tid.

När det gäller den estetiska biten är Jaime Hernandez serier förstås väldigt snygga och imponerade. Det som först lockade mig till serien var de snygga omslagen och teckningarna och ju mer jag läser desto mer imponerad och betagen blir jag. Serierna är svartvita och tecknade med enkla, uttrycksfulla linjer. Jaime jobbar inom en klassisk serietradition men det är också lätt att se hur stort inflytande han har haft på andra serieskapare, särskilt när det gäller amerikanska alternativserier. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag gillar Jaime eller brorsan Gilbert mer, men i princip tycker jag att Gilbert började starkare än Jaime men att hans senare serier inte lever upp till de serier han gjorde under sina glansdagar medan Jaime utvecklas och blir bättre hela tiden. Den relativt nya serien The Love Bunglers som handlar om en medelålders Maggie och innehåller en massa flashbacks till hennes barndom är en av de bästa serier Jaime har gjort och jag hoppas verkligen att han fortsätter skriva serier om henne så länge han är verksam som serieskapare.

Jag har varit intresserad av Love and Rockets sedan länge och jag är glad att jag till slut tog beslutet att läsa de här serierna. De har alltid känts lite coolare och häftigare än de flesta andra serier och det kändes tidigare lite som att jag inte hade blivit invigd i någon hemlig klubb eftersom jag inte hade läst dem. De har uppenbarligen en väldigt hög status i serievärlden och när jag har sett dem i bokhandlar och seriebutiker har de känts väldigt respektingivande och svåråtkomliga. Nu när jag har läst dem känner jag mig lite rikare och jag skulle rekommendera de flesta serieälskare att läsa serierna. Till en början kan de vara lite slitiga och svåra att komma in i men när man har tagit sig över en viss gräns börjar de istället bli smått beroendeframkallande och väldigt givande.

    

Årets bästa bok 2014: A Brief History of Seven Killings av Marlon James

Den tredje december 1976, några dagar innan han skulle spela Smile Jamaica-konserten, stormades Bob Marleys hus i Kingston av gangsters med maskingevär. En massa skott avlossades, både sångaren och hans fru blev allvarligt skottskadade, men otroligt nog dog ingen. Med utgångspunkt i denna händelse kastas vi in i 70-talets våldsamma Kingston där vi får lära känna ett stort antal intressanta figurer som var inblandade eller kopplade till detta spektakulära mordförsök.

Jag läste först om A Brief History of Seven Killings när jag började leta efter "årets bästa böcker" i de stora engelska och amerikanska tidningarna, där den dök upp gång på gång. Boken är unisont hyllad i USA och Storbrittanien och det blir uppenbart redan efter ett fåtal sidor att det inte finns någon roman som kommit i närheten av A Brief History of Seven Killings i år. Den är stor, ambitiös, gripande och otroligt välskriven, med en story som hela tiden känns angelägen och viktig. Jag har inte läst något som känts lika bra och engagerande sedan förra årets The Luminaries (Himlakroppar) av Eleanor Catton och den hamnar omedelbart bland de fem bästa böckerna jag läst de senaste tio åren. A Brief History of Seven Killings är en storartad bok som kommer göra Marlon James till en av världslitteraturens riktigt stora stjärnor. Det vore en skam för de svenska förlagen om ingen översatte boken till svenska, för det här är en bok som borde läsas av alla.

Ett av bokens ledord, som ofta återkommer, är det Jamaicanska ordspråket "If it no go so, it go near so". Översatt till svenska betyder det ungefär att om saker inte hände exakt så som berättaren återger händelseförloppet kan man ändå förutsätta att det gick till på ett liknande sätt, och att sensmoralen och poängen är densamma. A Brief History of Seven Killings bygger på verkliga händelser och extremt mycket research måste ha gjorts för att göra den så trovärdig och realistisk, men det har inte hindrat Marlon James från att ta ut svängarna. Det är trots allt en roman, och den genomgående tanken verkar ha varit att det är människorna som befinner sig omkring de stora händelserna, som iakttagare eller marionetter, som kan skildra dem på bäst sätt. Bob Marley, som i boken genomgående kallas "The Singer" är exempelvis en av bokens centrala gestalter men skildras alltid genom andras ögon och har egentligen ingen större roll. A Brief History of Seven Killings är en roman med många berättare. Bokens fyra första sidor är en detaljerad lista över alla de viktiga karaktärer som kommer skildras under de 700 sidorna och under läsandet återkom jag ofta till denna lista. Antalet återkommande berättare är drygt tio stycken, alla med olika röster och olika perspektiv. Marlon James är själv född på Jamaica, men klarar av att skildra ghettobarn och gängmedlemmar lika väl som han skildrar vita rockjournalister och CIA-agenter. Allt känns trovärdigt och äkta. Kapitlen är relativt korta med en enskild berättare i varje kapitel.

Storyn är stor, omfattande och komplicerad. Det börjar i 70-talets Kingston och slutar i 90-talets New York, och bokens fem delar utspelar sig alla under enskilda dagar då vi får följa de olika karaktärerna. Inledningsvis är det stort fokus på Jamaicas ghetton och det politiska läget på Jamaica 1976 där de två stora konkurrerande partierna båda tog hjälp av våldsamma gäng baserade i de fattiga ghetton som byggts av partierna. Det är svårt att förstå att politiker har kunnat sponsra våldsamma gängkrig och ännu mer otäckt blir det när det ena partiet, som är rädda för att det sittande partiet ska göra Jamaica till en kommuniststat med hjälp av Kuba, tar hjälp av CIA och pumpar in vapen och sprängmedel i ghettona. Ghettoskildringarna här är de mest sorgsna och vemodigaste jag läst, där barn växer upp och ser sin enda framtid i de olika gängen. Polisen utgör ett eget gäng som våldtar och mördar såväl vuxna som barn som befinner sig i fel del av staden. Efter att ha läst den här boken blir det svårt att lyssna på reggae från den här perioden på samma sätt. Det finns inget oskyldigt eller sorglöst över den här tiden på Jamaica. Ännu sorgligare blir det i bokens senare delar när de hänsynslösa Jamaicanska gängen utökar sitt territorium och förstör ghetton i New York och andra städer på den amerikanska östkusten för all framtid genom att lansera crack till de redan utsatta och utstötta. A Brief History of Seven Killings är på många sätt en tung bok och när det gäller omfång och ambitioner är den enda passande jämförelsen jag kan göra den amerikanska TV-serien The Wire. Men där vi i en TV-serie ser alla händelser genom kameran, får vi här ta del av karaktärernas tankar, vilket gör det hela mer direkt och drabbande.

Trots att boken är hyllad av de flesta finns det de som säger att boken är trög- och svårläst eftersom många av karaktärerna använder mycket slang och lokala uttryck, att den är jobbig att läsa eftersom den är så våldsam och att det är svårt att hålla reda på alla karaktärer och händelser. Låt dig inte skrämmas av detta, utan ge boken en chans och se om du gillar den. Är du van att läsa engelskspråkig skönlitteratur kommer du inte ha några problem med att läsa den här heller (det verkar som många amerikaner verkar protestera och går i lås så fort det dyker upp främmande ord), man förstår det mesta av slangen genom de sammanhang där den förekommer, dessutom får det boken att kännas mer äkta och autentisk och gör läsningen roligare. När det gäller våldet ska man vara beredd på att det här mycket riktigt är en våldsam bok, men inte värre än många amerikanska TV-serier, och här är våldet nödvändigt för att skildra den hårda och obehagliga verkligheten. Alla karaktärer och den omfattande storyn gör att boken inte går att läsa lika snabbt som en "standardroman", men efter ett tag lossnar det och när man börjar se sammanhangen är det mer belönande och givande än det mesta jag läst. Jag har varit julledig under hela tiden jag läst boken, och jag har ägnat den några timmar varje dag i kanske sex dagar, och skulle nog rekommendera att man har mycket inplanerad lästid framför sig när man påbörjar boken. Till strukturen påminner den mycket om en ambitiös TV-serie och den vinner antagligen på att läsas under en kortare, koncentrerad period, så att man är "inne" i boken. Jag har skippat nästan alla TV-serier och filmer den senaste veckan till förmån för den här boken, men det har definitivt varit värt det. Jag ser fram emot Marlon James kommande böcker (nästa bok verkar, enligt efterordet, ha en del gemensamt med den här då han säger att han kommer utgå från samma researchmaterial) och ska kolla upp det han har skrivit tidigare. A Brief History of Seven Killings var en bra avslutning på 2014 och helt klart det bästa jag läst under året.