lördag 6 juni 2009

5e juni, Stadion (Springsteen)


“Sometimes I feel so weak I just want to explode/ Explode and tear this town apart/ Take a knife and cut this pain from my heart/ Find somebody itching for something to start.”

De där raderna från The Promised Land får symbolisera vad jag gillar och känner för med Springsteen. Hans musik har aldrig gjort mig lycklig. Den har snarare varit mest aktuell under de perioder då livet har känts som sämst. Då får man en kompis att vandra de grå gatorna med. En kompis som förstår att livet på många sätt är meningslöst, men att det ändå finns saker som gör det värt att leva. Jag avgudar Springsteen fram till Born in the USA. Jag gillar visserligen det han har gjort efteråt också, men det går inte att jämföra. Det är som två helt olika personer. Den unge Springsteen sökte mening och kärlek på tomma gator där ingenting kunde hittas. Ungefär som jag. Den vuxne Springsteen tror sig ha hittat den där meningen och kärleken. Men han har fel. För den finns inte. Jag hade helst av allt sett den unge Springsteen live. Jag har sett Hammersmith Odeon-spelningen från 1975 ett tiotal gånger. Men då jag inte har en tidsmaskin fick jag nöja mig med att se den moderna Springsteen. Han är inte helt fel han heller.

Det här var alltså första gången jag såg Springsteen live. Som vanligt köpte jag biljetten sent. Även om spelningen var slutsåld sedan en lång tid tillbaka fick jag tag i en andrahandsbiljett under ordinariepriset. ”Jävligt trevligt”, tänkte jag och trodde att hela jobbet var gjort. Jag insåg inte att jag skulle vara tvungen att köa en evighet för att få se något. Mitt sällskap insisterade på att vi skulle börja köa klockan nio. I regn, kyla och blåst väntade vi i tio timmar innan spelningen drog igång. Det var inte kul. Men samtidigt kunde det ha varit värre. Även om stämningen i kön var direkt otrevlig och jobbig. Jag vet inte om det var värt att vänta så länge. Delvis var det nog värt det. Och delvis var det definitivt inte värt det. Liksom det delvis var en alldeles fantastisk spelning. Och delvis en pinsamt jobbig skitspelning.

Jag börjar med det som var bra. Det som var fantastiskt och som fick mitt hjärta att slå lite extra. Den större delen av spelningen var inte särskilt bra. Men det som var bra var bra på riktigt. Det verkade som att Bruce var jävligt glad den här kvällen. Han sprang omkring och försökte ge alla i publiken vad de ville ha. Han var propert kläd och snygg i håret. Rösten funkade. Han körde en hel del gamla låtar. Innan spelningen så snackade vi om vilka låtar vi ville höra. Min önskning var Lost in the Flood från debuten Greetings from Asbury Park, N.J. Att han skulle köra den låten var högst osannolik. Men han gjorde det! Och det var en riktigt bra version med mycket glöd och känsla. Han körde också en smått fantastisk Growing Up (från samma skiva) och en schysst Promised Land. De tre låtarna var spelningens absoluta höjdpunkter.

Spelningen var tre timmar lång. Det är några timmar för långt och mina känslor inför Bruce, bandet och spelningen är otroligt splittrade. Jag gillar inte att han ska ge alla vad de vill ha. Det suger på så många sätt och sell-outen är hela tiden väldigt nära. Bruce snackar svenska, tar på sig cowboyhatt, flirtar med de äldre kvinnorna som står allra längst fram och efter ett tag börjar jag må dålig. Jag börjar snabbt göra en liten kalkyl över hur långt det är till Västerbron. Sen vänder det igen när han kör en gammal låt. Men det mesta känns högst medelmåttigt. Ofta är ljudet helt värdelöst och det mesta låter sämre än vad det gör på skiva. Jag känner mig lite hemsk när jag skriver det här. Men faktum är att jag har svårt att klara av att uppskatta samma saker som alla andra. Att det är så många människor på konserten gör att min – väldigt intima och personliga – relation till Bruce delvis förstörs. Det kommer ta lång tid innan jag kan lyssna på honom på samma sätt igen. Jag kände mer när jag såg Florence Valentin på V-Dala i Uppsala förra veckan. Spelningen var bra men jag kan inte riktigt se skillnaden på det här och Melodifestivalen. Det handlar inte så mycket om musik som det handlar om något helt annat. Jag tror snarare att det handlar om att få känna sig fri och att få hoppa. Om samhörighet över samhällsgrupper och klasser. Alla gillar Bruce. Det finns ingen som inte vill ligga med honom. Men det är inte vad jag vill ha. Det jag vill ha kommer jag aldrig kunna få. Den här spelningen innebar mest att jag kunde bocka för ”Se Bruce Springsteen” på min att-göra-innan-jag-dör-lista.



Aftonbladet
, DN, SvD

Inga kommentarer: