Bright Eyes på Debaser

För två veckor sedan fick jag reda på att Bright Eyes skulle spela på Debaser den 16e februari. Då var spelningen redan slutsåld. Jag blev ganska besviken. I vanliga fall har jag rätt bra koll på vilka som ska spela och när, och det kändes tråkigt att jag helt hade missat att Bright Eyes skulle spela i Sverige. Jag har bara sett dem en gång tidigare, på Accelerator 2007, och jag minns det som en riktigt bra spelning som på allvar triggade mitt intresse för Conor Oberst och hans musik. Oberst har en speciell närvaro på scen och det känns mycket roligare att gå och se honom än många andra artister. Med lite tur lyckades jag få tag på en biljett från en schysst kille på last.fm som inte kunde gå själv. Så jag fick se Bright Eyes i alla fall. Och det är jag väldigt glad för.

Den senaste veckan har jag hetslyssnat på Bright Eyes för att komma i rätt stämning inför spelningen. Jag har lyssnat igenom de flesta skivorna några gånger, men framförallt har jag spelat det senaste albumet The People’s Key, som jag skrev om förra veckan. Jag tycker faktiskt att det är en riktigt bra skiva – tvärtom de flesta recensioner som jag har läst – och den har växt lite för varje lyssning. Ladder Song känns som en av de bästa låtarna som Conor Oberst någonsin har skrivit och de poppiga spåren med hitkänsla vägrar att släppa taget. Det är alltid kul att se ett band som precis har gett ut ett bra album och den här kvällen lägger Bright Eyes fokus på den nya skivan, men under de två intensiva timmar som de håller på hinner de förstås med mycket annat också. Det mesta är fantastiskt, men tyvärr blir det precis som på skiva lite ojämnt emellanåt.

Innan Bright Eyes går upp på scenen får svenska First Aid Kit agera förband. Att låta några andra vara förband när Bright Eyes spelar i Sverige hade varit kriminellt. First Aid Kit-tjejerna avgudar uppenbarligen Oberst och det är kul att de får öppna för honom. Jag lyssnade mycket på First Aid Kits debutalbum när det kom för något år sedan. Det var en skiva med många fina låtar och de fungerar mycket bra live. Särskilt bra blir det när de backas upp av tre rockiga killar, för när det bara är de två tjejerna ensamma på scen tenderar det att bli lite långsamt och segt. Ett slutsålt Debaser innebär otäckt låga syrenivåer och när musiken går ner i tempo blir den extrema värmen och svettlukten mer påtaglig och feberkänslorna är inte långt borta. Men när de rockar är de som sagt sjukt bra. När Conor sedan låter tjejerna komma upp på scenen och göra Lua tillsammans med honom är det omöjligt att inte le av lycka. Cirkeln känns sluten.

Conor Oberst och hans kompisar i bandet har ägnat hela sina liv åt musiken. Det hörs. De låter väldigt kompetenta och tighta. Men det är framförallt Conors speciella röst, nästan alltid på gränsen till en gråtattack oavsett vilket humör han verkar vara på, som gör Bright Eyes intressanta. Den här kvällen verkar han glad. Han är faktiskt rolig i mellansnacken och verkar både ödmjuk och sympatisk. Men det finns en sak som drar ner bandet ordentligt och det är det nya soundet. När jag såg Bright Eyes 2007 var Cassadaga nyutgiven och Conor hade fulländat sitt folkrocksound. Det lät fantastiskt. Jag förstår att man kan tröttna på att göra samma grej hela tiden och jag har egentligen inget emot soundet på The People’s Key. Men de lyckas inte få till samma sound live som på skiva. På scenen blir det mest skramlig indierock av ett ganska tråkigt och opersonligt slag, även om de har ovanligt mycket folk på scen. Trots att bandet onekligen är skitbra på det de gör blir det bara Conors röst och de fina texterna som särskiljer Bright Eyes från andra amerikanska rockband. Spelningen avslutas med att Conor, som verkar helt euforisk, hoppar från scenen i en imponerande stagedive – och misslyckas! Han hamnar på golvet och i 30 sekunder kunde jag inte se honom. Men han reser sig – som alltid – och går ut från scenen med näven knuten högt i luften. Bright Eyes kommer alltid tillbaka.



DN, SvD

Håkan Hellström på Hovet

Jag har varit ganska glad och förväntansfull de senaste dagarna. 2 steg från paradise känns fortfarande som årets bästa skiva och jag har inte tröttnat på någon av låtarna än. Jag har lärt mig låttexterna utantill i väntan på den stora dagen då jag äntligen skulle få höra de nya låtarna live. Och igår var det dags. Håkan spelade inför ett fullsatt Hovet och jag var där. Jag kom några timmar innan spelningen och fick äran att trängas med svettiga och lyckliga tonårstjejer längst framme vid scenen. Tidigare har jag aldrig riktigt förstått vad småtjejerna ser hos Håkan och varför de älskar hans musik så intensivt, men nu börjar jag faktiskt förstå. Det verkar som att alla (bortsett från några få haters, som blir allt färre till antalet) älskar Håkan. Han skulle kunna förena hela det svenska folket. Och beroende på vem man är hittar man självklart olika saker hos honom. Jag tror inte att jag har samma relation till Håkan som de unga tjejerna. Men jag respekterar dem och har inget emot att stå och hoppa framme vid kravallstaketet tillsammans med dem. Det var länge sedan jag såg Håkan senast och mina förväntningar på den här spelningen var förstås extremt höga, men Håkan och bandet lyckades infria alla mina förhoppningar. Det var en fantastisk spelning och de dryga två timmar som bandet höll på kändes som ett kort euforiskt ögonblick.

Håkan är stor. Helt sinnessjukt stor. När man sitter hemma och lyssnar på Håkans skivor känns han väldigt nära och relationen till honom blir ganska intim. Det är först när man ser honom live som man förstår hur stor han faktiskt är. För mig har det alltid varit problematiskt att dela mina idoler med andra människor, men när det gäller Håkan måste man försöka lägga det åt sidan. Alla älskar honom. Gensvaret från publiken är nästan bisarrt. Håkans samspel med publiken kan bara jämföras med Bruce Springsteen, fast det är mer intensivt och kärleksfullt än vad bossen har kunnat åstadkomma de senaste 30 åren. Det verkar som att alla i publiken kan alla Håkans låttexter utantill. Håkan älskar gensvaret och låter publiken sjunga varannan textrad. Det är väldigt häftigt och mäktigt, men samtidigt tar det lite fokus från bandet och Håkans egen sånginsats. För Håkan är det relationen till publiken som är det centrala. Han älskar oss och vill ge tillbaka av all den kärlek som vi har gett honom de senaste tio åren. Han upprepar flera gånger att det är tack vare oss som han står där. När spelningen är över sätter han sig på scenkanten och tittar på oss och ler.

Håkan och hans fantastiska band spelade en skön blandning av de bästa låtarna från den nya skivan och gamla favoriter. Jag fick höra nästan alla låtar som jag ville höra och jag kan inte tänka mig en bättre låtlista. Håkan sjöng riktigt bra och mellansnacket var sympatiskt. Hans ödmjukhet blir nästan provocerande i sammanhanget. Det känns fel att någon ska stå och vara så snäll och eftertanksam inför en fullsatt arena. Men Håkan är inte som alla andra och det är omöjligt att inte älska honom. Det var en fantastisk spelning på alla sätt. Ändå tycker jag att Håkan gör sig bättre på skiva. Jag har svårt att få ihop den Håkan som jag lyssnar på när jag är hemma med den Håkan som springer runt på Hovets scen. Det gör bara min bild av honom alltmer komplicerad. När Håkan på sina skivor framstår som något unikt och livsviktigt känns Håkan live mer som Sveriges svar på Bruce Springsteen. Det är inget fel med det, den här spelningen var bättre än någon Springsteenspelning som jag någonsin kommer få se, men samtidigt känns det som att något går förlorat när låtarna spelas inför den enorma publiken. Låtarna får en annan karaktär – de blir inte sämre, men annorlunda. Det känns inte längre som att budskapet är detsamma. Men framförallt är det kul att få se Håkan så glad och lycklig. Egentligen borde han förbjudas att spela River en vacker dröm. Bland rökmaskinerna och konfettiregnet blir det uppenbart att Håkan inte har nått sin högsta punkt än. Han är störst, men ändå känns det som att det här bara är början.

Dinosaur Jr. på Ale House i Kingston

Kingston, Ontario är en död stad. Och inte ens en vacker sådan. Här finns tre saker som jag gillar: det underbara stadsbiblioteket som – om man bortser från svenskspråkig litteratur – har nästan allt som jag letar efter, den mysiga närradion CFRC som låter mig spela svensk musik och den fina alternativbiografen The Screening Room. Annars är det helt dött. Därför blev jag väldigt glad när jag såg affischerna som utannonserade att Dinosaur Jr. skulle spela i staden. Utan att ha hört en enda låt med dem. Men jag visste vilka de var. Jag visste att de hade varit banbrytande när det begav sig, att de fortfarande fick bra recensioner och att de var långhåriga och högljudda. Så jag köpte en biljett och började läsa på om bandet. Samtidigt som jag lyssnade på deras senaste album, Farm. Jag brukar inte gilla den sortens amerikanska alternativrock som Dinosaur Jr. spelar (ge mig Göteborgsångest!) men Farm var överraskande bra. Albumet innehåller en samling starka rocklåtar med fina riff och melodier. Och en jävla massa oljud. Sångaren J Mascis har en oväntat bra röst som gör låtarna mer medryckande än vad de egentligen borde vara. Omslaget till Farm måste vara ett av de mest pårökta och flummiga skivomslag som har sett dagens ljus sedan 60-talet. Och omslaget sätter delvis tonen för musiken. Efter spelningen är jag lite tveksam till om det egentligen finns någon substans i dinosauriernas musik. Men vad bandet saknar i djup och mening tar de igen när det gäller oljud och imponerande ljudmattor.

Ale House är inte mitt favoritställe i Kingston. Bland de som har bott här ett tag florerar myter om klubben. Det ska ha hänt mycket konstigt där. Bland annat ska någon ha blivit mördad inne på klubben, varpå de var tvungna att byta namn. I taket över scenen hänger ett flygplan, och det är nog det enda som är coolt med Ale House, som också ska ha lite respekt för det uppriktiga namnvalet. När jag kommer in den här kvällen har förbandet redan börjat spela, och jag hinner aldrig uppfatta deras namn. De består, hursomhelst, av ett gäng långhåriga män i 40-årsåldern som förmodligen jobbar som rörmokare eller snickare om dagarna. Man kan misstänka att de har en viss förkärlek till marijuana. Framförallt älskar de att spela högt. Och då menar jag riktigt högt. För första gången någonsin känner jag mig manad att använda öronproppar. Viljan att verka tuff (och alltså inte använda öronproppar) är betydligt mindre än viljan att överleva. Förbandet tillägnar en låt åt ”alla freaks”. Jag kan föreställa mig hur freaksen från Freaks and Geeks – tidernas bästa TV-serie – hoppar runt framför scenen. De hade älskat det här. Jag ställer mig mer frågande. Men när Dinosaur Jr. stiger på scenen – och spelar ännu högre – finns det inte längre någon tid att ifrågasätta. Det är digga eller dö som gäller. Och min dödslängtan har aldrig varit särskilt stark.

I strålkastarljuset är J Mascis en mäktig syn. Hans uppenbarelse, med vitt långt hår, säckiga jeans och färgglada sneakers, framstår som en magisk hybrid mellan Gandalf och The Dude. Det går inte att släppa blicken från honom, där han står framför en vägg av Marshall-förstärkare och med femtusen gitarrpedaler och effekter på golvet framför sig. Utöver Mascis består Dinosaur Jr bara av en trummis och en bassist. Men tillsammans skapar de här tre gubbarna mer oljud än vad som borde vara lagligt. Hade det här varit hemma i Sverige hade det nog inte fått fortgå. Även med öronproppar gör det nästan ont i öronen. Benen vibrerar konstant av den extrema basen. Distorsionen är total. Sången går sällan att höra under allt oväsen. Ändå känns det som en rätt storslagen konsertupplevelse. Musiken svänger och låtarna från Farm funkar riktigt bra live. Särskilt Over It och I Don't Wanna Go There bränner till ordentligt. För att få en uppfattning om hur Dinosaur Jr låter live kan du föreställa dig låtarna på Farm uppskruvade till obehagligt hög ljudvolym (det här bandets förstärkare går till tolv) och med sinnessjukt mycket dissade gitarrer och oljud. Det här är inget som jag ens hade övervägt att gå och se på hemmaplan, och det är väldigt annorlunda jämfört med det mesta som jag brukar lyssna på i vanliga fall. Just därför var spelningen väldigt kul. Det känns märkligt att utnämna det här till läsårets största kulturupplevelse. Men så är det. Det ska bli spännande att se vad Kingston har att erbjuda härnäst.

Timber Timbre

Förutom att det är tungt att vara borta från de man bryr sig om – och de som bryr sig tillbaka – är det jobbigaste med att vara långt hemifrån allt som man missar på hemmaplan. Man kan invända att jag får vara med om en massa häftiga grejer härborta. Saker som jag aldrig hade fått uppleva annars. Häromkvällen såg jag min första skunk, till exempel. Den var helt vit (!) och gjorde underliga läten när jag upphetsat försökte närma mig den. Men när det gäller konserter och popkultur har jag hamnat i ett riktigt wasteland. Jag hade hemskt gärna sett Monsters of Folks kyrkospelning och Markus Krunegårds spelningar där han framförde sina nya album. Och den kommande veckan har ni möjligheten att se Peter Doherty. De som bor i Stockholm – och tycker att allt är bättre i Berlin - förstår inte hur lyckliga de är. Nästan allt och alla som man vill se passerar där förr eller senare. Här får man nöja sig med det lilla. För några timmar sedan spelade Kristin Lundell-hajpade Timber Timbre på en liten klubb här i Kingston. De har gjort en hygglig höstdeppskiva, som funkar rätt bra när man behöver en paus från The Cures deppklassiker Disintegration. Det självbetitlade albumet innehåller några helgjutna låtar, men jag tycker att albumet känns lite ansträngt och tråkigt när man lyssnar på det i sin helhet. Live fungerar det oväntat bra, även om det blir segt emellanåt. När popdecenniet ska summeras inom några veckor kommer den flanellklädda skäggrocken hamna högt upp på listorna. Jag börjar dock tröttna. Fleet Foxes och Bon Iver var nödvändiga, men det känns som ett överstökat kapitel. Jag vill inte ha mer. Men det Timber Timbre har att erbjuda är lite mer av samma vara. Fast ganska mycket sämre. Jag vill ha Clashrock och arbetarklass, men det får vänta.

När jag och min svenska kompis närmar oss klubben känner vi hur marijuanalukten blir starkare och starkare. Här i Kanada är det inte mer än en axelryckning att röka på emellanåt (dagligen). Mitt förakt mot den drogliberala delen av lokalbefolkningen växer sig starkare för varje dag. De inte bara klär sig som utvecklingsstörda dagisbarn utan har också enorma problem med att resonera och prata som vuxna människor. När vi kommer in på klubben är det nära att jag kokar över av ilska. Det överpretentiösa förbandet Snow Blink har redan börjat spela och på golvet framför scenen sitter publiken och tittar frånvarande på den pissiga duon. De blundar och lever sig in i musiken. Jag går ut och tar lite luft för att lugna mig. När Timber Timbre går på scenen blir det genast bättre. Sångaren Taylor Kirk har en riktigt bra röst och i låtar som Lay Down in the Tall Grass, I Get Low och Trouble Comes Knocking känns det nästan lite magiskt. Stundtals är spelningen lysande. Med ett album bakom sig finns det dock ingen större låtskatt att snacka om, och bandet spelar igenom sin katalog rätt snabbt. Ändå känns det som en lång och utdragen spelning. Låtarna är långa. Det är väldigt mörkt i lokalen och bandet sitter ner utan några som helst ansatser till coola moves. Jag lutar mig mot en vägg och känner att sömnen inte är långt borta. När spelningen är över blir det inga extranummer. Hippietöntarna framme vid scenen skingras och går hem. Det är en dag imorgon också.

The Hidden Cameras på The Grad Club i Kingston

Okej, så här funkar det. Kanada, eller åtminstone Ontario, är inte en plats där alla går omkring fulla med stolthet och raka ryggar. De flesta männen har inte välansade skägg, snygga kängor eller flanellskjortor med förförande mönster. Jag är lite besviken på det kanadensiska folket och deras attityd. Det allmänna intrycket är osunt, kapitalistiskt och ofta ganska otrevligt. Var man för sig. Dessutom är alla ganska fula. De flesta klär sig fruktansvärt fult och smaklöst. På universitetsområdet existerar inte subkulturer och ingen verkar ha koll. Ingen av mina kanadensiska bekanta har hört talas om The Hidden Cameras. Det är fascinerande. De är dessutom totalt ointresserade. Killarna gillar Rush och gangstarap medan tjejerna föredrar Lady Gaga och sköna RIX FM-hits. Det får räcka så, och att vidga sina musikaliska horisonter kommer inte på fråga. Ofta känns det som att jag har hamnat i ett populärkulturellt helvete. Men det finns några ställen där man kan se bra film och se hyfsade band. Där man kan drömma sig bort till det Kanada och Nordamerika som man hade föreställt sig innan man kom hit. Igår spelade The Hidden Cameras på The Grad Club, en pub för lite äldre studenter som ligger på campusområdet. Jag har spelat deras nya skiva Origin:Orphan en hel del de senaste veckorna, och även om ingen annan kände av hypen var jag ganska förväntansfull.

The Hidden Cameras frontas av Joel Gibb. Han skriver låtarna och är bandets kreativa motor. Egentligen skulle man nog kunna kalla The Hidden Cameras för ett enmansprojekt, men det känns lite skumt när Joel Gibb backas upp av ett så stort band. Bandet är föränderligt, och vad man får se som publik kan nog variera enormt från dag till dag. Innan The Hidden Cameras går på scenen spelar Gentleman Reg. Han heter egentligen Reg Vermue och har flera gemensamma nämnare med Joel Gibb. Jag hade inte hört talas om honom innan spelningen, och intrycket var inte odelat positivt. Hans band, som består av Hidden Cameras-folk, är riktigt bra och tighta men Reg Vermue är bara för mycket. Iklädd en svart overall med fula detaljer som han förmodligen inhandlat där alla pinsamma rave-ungdomar köper sina kläder framför han en rad halvbra låtar. De rockiga låtarna är enormt mycket starkare än de lugnare, men Reg Vermues stora problem är att han är totalt okarismatisk. Det krävs inte mycket för att fatta att han är en superbög, men han har problem att gå vidare därifrån. Jag blir inte särskild berörd, även om han sjunger bra. Bättre blir det när Joel Gibb och hans Hidden Cameras går på scenen. Det blir uppenbart att scenen – som nog är den minsta jag har sett i sådana här sammanhang – är alldeles för liten för att hysa hans tio man starka band. Hälften av dem får stå på golvet ute i publiken, och hade jag velat hade jag kunnat peta på samtliga bandmedlemmar. ”Intimt” är det ord som bäst beskriver situationen. Det är bisarrt att låta ett så stort och populärt band spela på en så liten scen, och Joel Gibb verkar lite förbannad på den snålt tilltagna golvytan. Att lokalen är så liten innebär också att allt syre försvinner efter några minuter. Liksom i Sverige är det rökförbud på kanadensiska pubbar och klubbar och den alltför bekanta bajsdoften börjar sprida sig i lokalen. Men The Hidden Cameras är tillräckligt bra för att jag ska stå ut. Hela bandet går upp på scenen iklädda munkkåpor och börjar med några av de pampigaste låtarna från den nya skivan. De låter inte riktigt lika bra live, men det är nära. Spelningen är ganska lång, och de hinner spela igenom större delen av det nya albumet plus en massa annat. Det är ganska medryckande och svängigt. Och jävligt bögigt. Bandets musikaliska ambitioner är imponerande och de låter bra, men det finns ingen substans i låttexterna. Framåt slutet av spelningen börjar jag snegla lite på min klocka. Allt börjar låta likadant och Joel Gibb börjar kännas allt mindre sympatisk. Han framstår inte riktigt som en trevlig mysbög, utan verkar vara en av de där hårda killarna som gillar att festa. Han ler sällan och ser väldigt rå ut. Det funkar bra när man är sångare i ett rockband, men han är säkert en jobbig jävel privat. The Hidden Cameras låter alltså riktigt bra, men jag känner mig inte stärkt eller upprymd av spelningen. Kanadensisk indie kommer aldrig kunna konkurrera med den svenska, där unga män tävlar om att visa upp sina hjärtan för allmänheten och tigga om vår sympati och medkänsla. Klimatet är lite hårdare här.

Morrissey i Borås

I vintras kom nyheten om att Morrissey skulle göra tre Sverigespelningar. Han skulle spela i Stockholm, Göteborg och Borås. Att han skulle spela i Borås kändes enormt bisarrt och konstigt. Men samtidigt helt rätt. På något sätt är det typiskt Morrissey att spela i en liten svensk stad som alla bara åker igenom utan att stanna i. Att jag skulle se någon av spelningarna var givet. Jag hade aldrig sett Morrissey tidigare. Vid sidan om Joe Strummer är han den artist som betytt mest för mig. Jag älskar honom verkligen. Den senaste skivan Years of Refusal är fantastisk, men fick av någon anledning ta emot mycket skit av svenska kritiker. För mig är Morrissey störst. Jag bestämde mig för att se honom i Borås några dagar innan spelningen. Att åka genom halva Sverige för att se sin stora idol i en liten bortglömd stad kändes som något Morrissey skulle kunna göra själv. Morgonen efter spelningen är jag helt omtumlad. Jag tror aldrig jag har sett något bättre och mer medryckande.

Jag åkte till Borås på egen hand och gick på konserten själv. Det känns rätt att gå på Morrissey själv. Hans musik lyssnar man på i ensamhet, instängd på sitt rum. Visserligen är det många andra i publiken men Morrissey talar ändå till individen. Jag gick tidigare från sommarjobbet, vandrade genom regnet och hoppade på en tråkig buss till Borås. Fyra timmar senare var jag framme och tog mig till Åhaga där Moz skulle spela. Det är en riktigt häftig byggnad. Under den första hälften av 1900-talet var det en lokverkstad. Att Morrissey skulle spela där av alla ställen känns underligt självklart. När jag har kommit in i lokalen slås jag av hur få människor som är där. Det är glest med folk framför scenen även fast förbandet ska gå på om en kvart. Publiken är väldigt blandad. Jag har aldrig sett så många rockabillyfrisyrer samlade på ett ställe men det finns också en del medelålders Boråsbor som förmodligen inte har lockats till Åhaga på grund av Morrissey utan snarare för att något större aldrig har utspelat sig i deras stad. Förbandet Doll and The Kicks är inte särskilt bra. De låter som en trött No Doubt-kopia och sångerskan Hannah Scanlon är långtifrån lika charmig och begåvad som Gwen Stefani. Jag blir inte det minsta berörd av deras musik och tittar flera gånger på klockan. Det är smart av Morrissey att välja ett halvdant förband. De kan inte ta fokus från vad som kommer senare, men får ändå igång publiken. När Doll and The Kicks har gått av scenen börjar det visas filmklipp med artister och skådespelare som har präglat Morrissey och hans musik. Elvis, New York Dolls och brittiska arbetarskildringar gör att den rätta stämningen infinner sig direkt. Sen slits filmduken ned och in kommer Morrissey och hans band.

Han öppnar med This Charming Man. Jag inser direkt att jag inte kommer bli besviken. Morrissey sjunger fantastiskt och bandet är tight utav helvete. Morrissey är grymt snygg trots illasittande jeans och hans band består av speedade rockabillyhuliganer som spelar sina instrument som gudar. I det ögonblick Morrissey går på scenen märks direkt en skillnad i publiken. Plötsligt blir det ett jävla tryck och temperaturen höjs omedelbart. Och så fortsätter det. Morrissey spelar förvånansvärt mycket gammalt material. Jag hade väntat mig att han skulle spela igenom det senaste albumet och bjuda på en eller två äldre låtar. Men det är mycket Smiths den här kvällen. Moz sjunger How Soon Is Now? bättre än vad jag någonsin har hört den och Some Girls Are Bigger Than Others och Ask blir sanslöst mäktiga allsångsnummer. Låtarna från den nya skivan låtar riktigt bra live. I’m OK By Myself, I'm Throwing My Arms Around Paris och Black Cloud är galet bra. Dessutom kör han klassiker som Why Don’t You Find Out For Yourself och jag skulle omöjligt ha kunnat tänka mig en bättre låtlista. Det är fantastiskt från början till slut. Att det skulle bli så här bra hade jag aldrig kunnat föreställa mig.

Den första halvan av 2009 har varit intensiv när det gäller bra konserter. Jag har fått se många av mina favoriter. Förutom Morrissey har jag varit på mina första Springsteen- och Dylanspelningar. Men de kan omöjligt jämföras med Morrissey. Han är oändligt mycket bättre. I gårdagens SvD läste jag en artikel som poängterade olikheter mellan Springsteen och Morrissey och deras fans. Det var en rätt löjlig och ytlig artikel, eftersom det ju finns fler likheter än skillnader. Men då Springsteen säljer sig gång på gång har Morrissey aldrig förlorat sin integritet. Den här kvällen i Borås är han gladare än vad Springsteen var i Stockholm för två veckor sedan. Och Moz är glad på riktigt. Det finns inget falskt över honom. Han verkar genuint lycklig över att få spela just här och för just den här publiken. Han ler nästan oavbrutet, tackar på svenska, skojar om Jamie Oliver och Melodifestivalen och tar publikens händer. Ingenting känns konstlat. När han sliter av sig sin skjorta och slänger ut den i publiken blir det krig om den. Själv står han på scenen i bar överkropp och njuter. Det är kollektiv eufori och lycka. En kille lyckas ta sig upp på scenen och blir nedsliten av vakterna. Morrissey räcker en annan kille micken. Han vet inte vad han ska säga och upprepar ”I love you! I love you! I love you!”. De orden uttrycker vad alla på Åhaga känner för Morrissey.

Morrissey är störst. Den finns inget annat att säga efter den här kvällen. Det finns ingen som han och han kommer alltid vara min favorit. Jag är otroligt lycklig över att ha sett den här spelningen. Morrissey var i fantastisk form och att få se honom på ett sådant litet ställe känns som en förmån. När han spelar i Stockholm och Göteborg nästa vecka kommer det förmodligen inte vara samma grej. De spelningarna kommer nog också vara alldeles fantastiska men jag tvivlar på att de någonsin kan bli lika bra som Åhagaspelningen. Idag är det midsommarafton men jag kommer inte vara förmögen att göra något. Jag är mer uppsnärjd i det blå än någonsin tidigare.

5e juni, Stadion (Springsteen)

“Sometimes I feel so weak I just want to explode/ Explode and tear this town apart/ Take a knife and cut this pain from my heart/ Find somebody itching for something to start.”

De där raderna från The Promised Land får symbolisera vad jag gillar och känner för med Springsteen. Hans musik har aldrig gjort mig lycklig. Den har snarare varit mest aktuell under de perioder då livet har känts som sämst. Då får man en kompis att vandra de grå gatorna med. En kompis som förstår att livet på många sätt är meningslöst, men att det ändå finns saker som gör det värt att leva. Jag avgudar Springsteen fram till Born in the USA. Jag gillar visserligen det han har gjort efteråt också, men det går inte att jämföra. Det är som två helt olika personer. Den unge Springsteen sökte mening och kärlek på tomma gator där ingenting kunde hittas. Ungefär som jag. Den vuxne Springsteen tror sig ha hittat den där meningen och kärleken. Men han har fel. För den finns inte. Jag hade helst av allt sett den unge Springsteen live. Jag har sett Hammersmith Odeon-spelningen från 1975 ett tiotal gånger. Men då jag inte har en tidsmaskin fick jag nöja mig med att se den moderna Springsteen. Han är inte helt fel han heller.

Det här var alltså första gången jag såg Springsteen live. Som vanligt köpte jag biljetten sent. Även om spelningen var slutsåld sedan en lång tid tillbaka fick jag tag i en andrahandsbiljett under ordinariepriset. ”Jävligt trevligt”, tänkte jag och trodde att hela jobbet var gjort. Jag insåg inte att jag skulle vara tvungen att köa en evighet för att få se något. Mitt sällskap insisterade på att vi skulle börja köa klockan nio. I regn, kyla och blåst väntade vi i tio timmar innan spelningen drog igång. Det var inte kul. Men samtidigt kunde det ha varit värre. Även om stämningen i kön var direkt otrevlig och jobbig. Jag vet inte om det var värt att vänta så länge. Delvis var det nog värt det. Och delvis var det definitivt inte värt det. Liksom det delvis var en alldeles fantastisk spelning. Och delvis en pinsamt jobbig skitspelning.

Jag börjar med det som var bra. Det som var fantastiskt och som fick mitt hjärta att slå lite extra. Den större delen av spelningen var inte särskilt bra. Men det som var bra var bra på riktigt. Det verkade som att Bruce var jävligt glad den här kvällen. Han sprang omkring och försökte ge alla i publiken vad de ville ha. Han var propert kläd och snygg i håret. Rösten funkade. Han körde en hel del gamla låtar. Innan spelningen så snackade vi om vilka låtar vi ville höra. Min önskning var Lost in the Flood från debuten Greetings from Asbury Park, N.J. Att han skulle köra den låten var högst osannolik. Men han gjorde det! Och det var en riktigt bra version med mycket glöd och känsla. Han körde också en smått fantastisk Growing Up (från samma skiva) och en schysst Promised Land. De tre låtarna var spelningens absoluta höjdpunkter.

Spelningen var tre timmar lång. Det är några timmar för långt och mina känslor inför Bruce, bandet och spelningen är otroligt splittrade. Jag gillar inte att han ska ge alla vad de vill ha. Det suger på så många sätt och sell-outen är hela tiden väldigt nära. Bruce snackar svenska, tar på sig cowboyhatt, flirtar med de äldre kvinnorna som står allra längst fram och efter ett tag börjar jag må dålig. Jag börjar snabbt göra en liten kalkyl över hur långt det är till Västerbron. Sen vänder det igen när han kör en gammal låt. Men det mesta känns högst medelmåttigt. Ofta är ljudet helt värdelöst och det mesta låter sämre än vad det gör på skiva. Jag känner mig lite hemsk när jag skriver det här. Men faktum är att jag har svårt att klara av att uppskatta samma saker som alla andra. Att det är så många människor på konserten gör att min – väldigt intima och personliga – relation till Bruce delvis förstörs. Det kommer ta lång tid innan jag kan lyssna på honom på samma sätt igen. Jag kände mer när jag såg Florence Valentin på V-Dala i Uppsala förra veckan. Spelningen var bra men jag kan inte riktigt se skillnaden på det här och Melodifestivalen. Det handlar inte så mycket om musik som det handlar om något helt annat. Jag tror snarare att det handlar om att få känna sig fri och att få hoppa. Om samhörighet över samhällsgrupper och klasser. Alla gillar Bruce. Det finns ingen som inte vill ligga med honom. Men det är inte vad jag vill ha. Det jag vill ha kommer jag aldrig kunna få. Den här spelningen innebar mest att jag kunde bocka för ”Se Bruce Springsteen” på min att-göra-innan-jag-dör-lista.



Aftonbladet, DN, SvD

Andrew Bird på Strand

Det är en kväll av överraskningar. Magin ligger och trycker i luften och att något stort är i görningen är uppenbart. Efter tidernas tråkigaste tågresa (då jag bland annat gjorde bort mig genom att i flera minuter vänta på att få komma in på en toalett med en tydlig ”Ur funktion”-skylt) och en nervig tripp med tunnelbanan stiger jag in på Strand med min enorma ryggsäck. Jag dumpar ryggsäcken i garderoben och ser mig om efter de jag skulle möta upp där. De är inte där än. Jag köper en öl och sätter mig för att studera människor. Till min stora förvåning ser jag flera människor jag känner igen. Från både Uppsala och Norrköping. Det händer sällan när jag går på spelningar i Stockholm. Men så är det här inte vilken spelning som helst. Det är ju Andrew Bird som ska spela. Jag ska inte ljuga och påstå att jag är något av hans hardcorefans. Jag har faktiskt inte hört så mycket av hans musik. När Noble Beast kom i vintras blev jag lite kär och den gick på repeat några veckor. Men mer än så har det inte blivit. Jag har gått vidare med andra skivor och även om jag förväntade mig en bra spelning var jag inte på något sätt beredd på det som jag fick se när Andrew och hans band gick på scenen. Det var årets hittills bästa spelning och jag tvivlar på att jag kommer få se något bättre.

Innan Andrew Bird spelar Laura Marling. Jag har bara hört en låt med henne tidigare och har ingen aning om vad jag ska förvänta mig. Laura Marling är född 1990 och har fått mycket kredd för sin singer-songwritermusik. Jamie T såg en av hennes första spelningar och lät henne vara förband åt honom. Och Jamie T har aldrig fel. Redan efter den första låten är jag beredd att ge allt för den här tjejen. De låtar hon spelar den här kvällen går rätt in i hjärtat. Hon har en fascinerande röst och sjunger på ett gripande sätt. Jag blir väldigt berörd. Det känns alltid kul när man upptäcker nya artister live och Laura Marling känns som ett riktigt fynd. Jag ska lyssna mycket mer på henne. Efter att ha hört Laura Marling känns det nästan som att jag kan gå hem. Det kan omöjligt bli mycket bättre än så här. Men så kommer Andrew Bird in på scenen och gör en fullständigt mindblowing spelning. Jag vet inte om jag någonsin har hört så fantastisk livemusik tidigare.

När jag har lyssnat på Andrew Bird tidigare har jag aldrig reflekterat över hur han gör sin musik. Jag hade självklart insett att han är en otroligt skicklig musiker, med mer talang än de flesta som sysslar med popmusik. Men när han går upp på scenen och börjar spela in korta fragment av sin musik och sen börjar sampla sig själv blir jag förvånad. Det är hur coolt som helst och att det låter så bra är överraskande. Snart kommer Andrews band in på scenen. Bandet består av tre jävligt begåvade killar på trummor, bas och gitarr. Bassisten plockar ibland upp en klarinett eller saxofon för att briljera ytterligare. Andrew tar av sig skorna och använder tårna för att spela in sig själv och bandet. Musiken ter sig matematisk och teknisk och trots att bandet bara är fyra man starkt låter de väldigt mäktigt. De tappar aldrig groovet och musiken låter nästan för perfekt. Andrew visslar, spelar fiol på ett enastående sätt och ibland riffar han loss på sin gitarr. Dessutom sjunger han fantastiskt. Jag blir otroligt imponerad och absorberas totalt av musiken. Andrew framstår som en väldigt sympatisk man och mellansnacket är både charmigt och roligt. Han är otroligt smal och jag tycker han känns väldigt androgyn i sin framtoning. Att temperaturen inne på Strands är olagligt hög och att alla svettas floder gör bara upplevelsen starkare. Syrebristen gör publiken höga och flummiga. Det finns inget som inte kokar över den här kvällen. Alla tittar på Andrew och ingen vill att spelningen någonsin ska ta slut. Och Andrew och bandet gör sitt bästa för att den här fantastiska kvällen inte ska sluta. Spelningen pågår nästan i två timmar och när den är slut känner jag mig lycklig och överrumplad. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle vara så bra.

Andrew Bird känns som en artist som ska upplevas live. Det är först nu som jag verkligen förstår hans storhet. Han framstår som ett geni och det finns inget med honom som inte imponerar. Jag kommer leva länge på den här spelningen. Den var ett perfekt avslut på några riktigt bra dagar. Nu väntar hårdare tider men snart är sommaren här. Och Andrew Bird finns alltid där för att muntra upp med sin musik.

Bob Dylan på Globen

Jag har sett Bob Dylan. Det känns stort. Men samtidigt känns det overkligt och lite konstigt. Vad var det egentligen jag såg? Jag har skrivit om Bob Dylan och hans musik många gånger på den här bloggen. Som ni säkert har förstått tycker jag att han är tidernas största textförfattare, och hans musik betyder otroligt mycket för mig. När jag ser Bob Dylan ser jag alltså mer än en legend. Det var inte bara en artist att ”bocka av” utan en viktig och stor upplevelse.

Det här var första gången jag såg Bob Dylan. Jag hade inte köat för biljetter och köpte min biljett för bara en månad sedan. Det här var också första gången jag var på en spelning i Globen. Jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig, mer än att det skulle vara galet mycket folk där och att min sittplats förmodligen inte skulle vara särskilt bra. Mitt antagande om antalet människor visade sig förstås stämma. Jag tror aldrig att jag har sett så många människor på samma plats. Och alla var där för att se Bob Dylan. Det känns häftigt. Först blev jag ganska besviken på min plats. Den var belägen väldigt nära scenen - men vid sidan om den - och jag trodde inte att jag skulle få se något alls. Jag vet inte om det beror på att jag hade min turtia i fickan eller något annat, men när Bob Dylan och hans band äntrade scenen visade det sig att min plats inte kunde ha varit mycket bättre. De är inte som andra band som tornar upp sig framme vid scenkanten och vänder sig mot publiken. Dylan och bandet står istället långt bak på scenen och Dylan själv stod vänd mot mig under större delen av spelningen. Man kan nog inte ha sett mycket bättre. Vilket förstås gjorde upplevelsen roligare. Det fanns inga storbildsskärmar och för de som satt långt från scenen måste det ha varit ganska frustrerande då de inte kan ha sett mycket mer än några streckgubbar iklädda hatt.

Den spelning som Bob Dylan bjöd på igår var motsatsen till en sellout. Det är självklart coolt, och Dylan känns grymt värdig och hans integritet är total. Han körde oväntat mycket gammalt material, vilket säkert skulle kunna ses som publikfrieri om det hade varit ett annat band. Jag antar att Dylan är medveten om att han aldrig kommer kunna matcha de fantastiska studioversionerna, och därför gör han något helt annorlunda. Texterna är i princip det enda som finns kvar. Allt det andra är sönderslaget. Arrangemangen är annorlunda, melodierna är ändrade och Dylan sjunger ofta på ett mumlande sätt så att det ibland tar ett tag innan man identifierar vilken låt som spelas. Jag tror man måste ha rätt bra koll på Dylan och hans låtkatalog för att fullt kunna uppskatta den här spelningen. Och lyckligtvis har jag det. Han öppnar upp med Rainy Day Women # 12 & 35, men trots att det är en låt som jag har hört säkert hundra gånger dröjer det ett tag innan jag fattar vilken låt det är. Han fortsätter med många av sina mest klassiska låtar och till min stora glädje många låtar från Highway 61 Revisited. Jag hade sett fram emot att få höra Señor (Tales of yankee power) och Blind Willie McTell som han hade spelat på söndagens spelning på Berns, men gårdagens spellista var märkbart annorlunda. Låtar som Like a rolling stone och All along the watchtower låter helt fantastiska live, och i de fallen känns det till och med som de nya arrangemangen tillför originalversionerna något.

Dylan stod och softade bakom sin orgel under större delen av spelningen. Ibland greppade han sin gitarr eller munspel och begav sig fram till centrum av scenen. Publiken jublar. Han backas upp av ett otroligt skickligt band som hela tiden får till ett perfekt groove. Det låter galet laid back och härligt. Soundet påminner mycket om det på de senaste skivorna och det är bara låtarna från de albumen som låter som studioversionerna. Därför blir också några av de låtarna till konsertens höjdpunkter. En av de finaste stunderna är när Dylan kör en otroligt tajt Love Sick. Då blixtrar det till och man inser vilket geni man faktiskt har framför sig. Andra stunder känns det tyvärr lite ospännande. Det är oavbrutet bra och engagerande, men jag måste erkänna att jag ibland försvinner i andra tankar. Trots att jag sitter nära bandet kan jag inte se dem på nära håll och den overkliga känslan blir vissa stunder väldigt stark och påtaglig. Jag kan inte riktigt förstå att jag sitter och tittar på Bob Dylan, tidernas största artist. Det känns som att något viktigt försvinner när man ser ett band på en arena, sittandes tillsammans med tusentals människor. Samtidigt var det en fantastisk upplevelse, och helt klart det största jag har varit med om i år. Dylan är helt enkelt bäst, och även om han drog ut på inklappningen för extranummer mer än någon annan gav han ett otroligt älskvärt intryck. Snart kommer en ny skiva. Den kommer garanterat att vara fantastisk. Samtidigt fortsätter det att komma nya avsnitt av det lysande radioprogrammet Theme Time Radio Hour. Dylan fortsätter att fascinera och hans livespelningar gör myten starkare.



SvD, Aftonbladet

Markus Krunegård på Katalin

Markus Krunegård behövde aldrig göra någon större ansträngning för att jag skulle fastna för hans musik. När han sjunger om vår gemensamma hemstad Norrköping spelar det egentligen ingen roll om musiken är bra eller dålig. Att han sjunger om den utomhusbio där jag jobbade under flera år får mig inte att gilla musiken mindre. När han dessutom gör en låt om kylan och ensamheten när man är nyinflyttad i Uppsala skjuter han redan mot öppet mål. Markusevangeliet var en av förra årets bästa svenska skivor, och igenkänningsfaktorn var hög. Igår kom Markus Krunegård och hans band till Uppsala och Katalin, och jag var självklart där.

Spelningen började 40 minuter efter utsatt tid, och medan jag väntade studerade jag publiken. Det är alltid intressant att reflektera över vilken sorts människor som lockas till olika spelningar. Jag hade väntat mig en ganska medveten indiepublik, men publiken var förvånansvärt heterogen. De flesta var vanliga svennar och flera jobbiga och billigt ölskvättande tjejgäng drog ner stämningen. Under kvällen fick jag se oväntat många fula tatueringar och sprayduschade solbrännor. Kanske har de människorna mer gemensamt med Krunegård än vad jag har, och jag började undra om jag verkligen hörde hemma i publiken. Sen drog spelningen igång och alla sådana tankar försvann. Krunegårds musik tilltalar uppenbart alla.

När Markus Krunegård spelar i Uppsala borde rimligtvis den centrala låten vara den fina Åh Uppsala, och det är just under den låten som spelningen når sin absoluta höjdpunkt. Han sjunger om sina misslyckade försök att skaffa nya vänner på kvartsrasten, och Katalin fylls av värme och sympati. När Krunegård är som bäst får han mig att tänka på Magnus Carlsons fantastiska soloskivor. Men tyvärr är inte Markus Krunegård någon Magnus Carlson, och även om spelningen är klart godkänd är det inte ofta det riktigt tänder till. Det är alltid svårt för band som inte har så mycket material i bagaget att göra spelningar där de inte spelar upp alla låtar de har. Jag tyckte att Markusevangeliet var en väldigt ojämn skiva, vilket gör att den här spelningen också är ganska ojämn. Ändå finns det alltid en nerv i låtarna och liveversionerna av Jag är en vampyr, Ibland gör man rätt ibland gör man fel och Samma Nätter Väntar Alla är riktigt bra och medryckande. Den sistnämnda mynnade ut i en intensiv instrumental session, som helt klart var en av kvällens höjdpunkter. Bandet har turnerat konstant sedan albumet släpptes och vid det här laget är de väldigt samspelta.

Markus blir bara svettigare och svettigare och mellansnacket blir bara töntigare och töntigare. När han springer upp på scenen för att köra några extranummer skämtar han om sin genomvåta gråmelerade tröja och framstår som väldigt sympatisk. Med sin elgitarr som enda komp kör en väldigt finstämd Stjärnfallet och trots att jag vid det laget har fått några öl utspillda över min skjorta är jag väldigt glad över att jag står där i publiken.



DN, SvD

Frida Hyvönen på Katalin

Vad gör du om du vill gå på bio eller en konsert och ingen av dina kompisar vill följa med? Tyvärr tror jag att många skulle svara att de stannar hemma och tittar på TV. Sen några år tillbaka gör jag mycket själv. Om jag vill se en film eller ett band tänker jag inte låta mina tråkiga (eller obefintliga) vänners ovilja hindra mig. Faktum är att jag har fått många av de senaste årens starkaste film- och konsertupplevelser när jag har gått själv på olika evenemang. Frida Hyvönens konsert på Katalin var något jag hade sett fram emot i flera månader och när ingen ville haka på tänkte jag ”Skyll er själva!” och köpte en biljett. Jag värmde upp med När Harry träffade Sally och pepparkakor för att komma i rätt stämning och sen drog jag på mig min parkas och begav mig till Katalin.

Jag har sett Frida Hyvönen tidigare men då blev jag inte särskilt imponerad. Det var på Accelerator förra året och hon var långtifrån dålig men med allt fantastiskt som hände runtomkring – Jamie T, Bright Eyes, Rufus Wainwright, Kate Nash och Jens Lekman– var det lite svårt att fokusera på hennes spelning. Den här hösten har hon släppt albumet Silence is wild. Det är tillsammans med Håkan Hellströms För sent för Edelweiss årets bästa svenska album. Varenda låt på albumet är riktigt stark. Frida skriver bra texter och melodier och hon sjunger och spelar piano på fantastiskt sätt.

Med sig har Frida Hyvönen en trummis och en bassist/cellist. Tillsammans utgör de ett väldigt tight band och de är alla iklädda leopardmönstrade kläder. Trummisen i bandet är fantastiskt cool och trummar på ett väldigt effektivt sätt. Det var länge sedan jag hörde så fina trummor, och jag tror att jag har hittat en ny idol i henne. Bandet börjar starkt med två av de bästa låtarna från Silence is wild: Enemy within och Birds. De knockar mig redan i inledningen och jag inser att den här spelningen är något utöver det vanliga. Bandet går från klarhet till klarhet och spelar sig igenom större delen av den nya skivan. Fokus ligger på de nya, lite rockigare, låtarna men de spelar också en del äldre material. Bland annat spelar de den fantastiska I drive my friend från debutalbumet Until Death Comes. Låtarna fungerar lika bra live som på skiva och speciellt Oh Shanghai är sällsamt vacker den här kvällen. Mellansnacket är roligt och charmigt och det är omöjligt att inte älska Frida och de andra. Det var en väldigt jämn spelning och jag har svårt att tänka mig att musik kan låta bättre.

När Frida och de andra ropas in för extranummer har de satt på sig lösskägg och fula maskeradglasögon. De går loss på sina instrument och skapar ett improviserat och jazzigt oljud. Jag antar att det är en pik åt gubbrock och snart har skäggen åkt av för att ersättas med en rivig Scandinavian blonde.

Jag har en invändning mot spelningen och det har inte med bandet att göra utan snarare om Katalin som lokal. För att kränga mer öl har arrangörerna ställt ut bord och stolar över hela lokalen. Till en början får alla plats och de flesta sitter ned men när det börjar dra ihop sig till spelningen har det kommit fler folk än vad det finns stolar. Självklart vill man vara så nära scenen som möjligt och det blir en del gnäll från den sittande publiken om att de inte ser p.g.a. att folk står i vägen. En löjlig petitess kan tyckas men det här var en konsert som hade vunnit ytterligare på en stående publik. Jag tycker inte att man ska sitta ned när man lyssnar på så här medryckande livemusik! Annars är Katalin ett hyfsat ställe och jag är glad över att det finns ett ställe i Uppsala som bokar intressanta akter.


I måndags spelade Frida Hyvönen på Södra teatern i Stockholm. En recension av den spelningen kan du läsa på SvD. Inför spelningen på Katalin intervjuades Frida i gårdagens UNT och deras recension av spelningen publicerades tidigare idag.

Eldkvarn på Katalin

Min mamma stiger av tåget. Hon fyllde 45 år häromdagen och den här helgen besöker hon mig i Uppsala för att fira. Det är snart jul och Eldkvarn är i Uppsala just den här lördagskvällen. Att se Eldkvarn utan någon av mina föräldrars sällskap är otänkbart och skulle förta en stor del av charmen. Det är första gången jag ser Eldkvarn utanför Norrköping och det känns lite konstigt. Jag inser dock snabbt att principen är den samma den här kvällen på Katalin som på alla andra Eldkvarnspelningar. Publiken består mestadels av schyssta människor men också av ett gäng medelålders fotbollshuliganer och några livsfarliga silverpumor som kan få vem som helst att vilja gömma sig. Stämningen är på topp och publiken är stor till antalet. Jag får skydda min mamma från flera män som gärna vill antasta henne. Det är svårt att koncentrera sig på musiken men med Finpops läsare i åtanke försöker jag fokusera på bandet och musiken. Och det är en sjuhelvetes show de bjuder på.

Eldkvarn är fantastiska och spektakulära. Fem medelålders män går på scenen och rockar röven av alla sina yngre kollegor. De har en egen stil och i många andra sammanhang skulle nog de flesta se ned på de här männen, men ikväll är de rockstjärnor av högsta klass. Bassisten Tony har en riktigt skön stil iklädd sliten kavaj och illasittande cargobyxor. Han gungar fram och tillbaks med basen och hypnotiserar mig totalt. Hade jag sett honom på stan hade jag tänkt ”Vad i…?” men ikväll kan ingen ta honom. Han är kung.

Eldkvarn spelar sig igenom större delen av den nya skivan Hunger Hotell under kvällen. Låtarna funkar – som väntat – otroligt bra live och fotbullshuliganstämningen infinner sig direkt. Be-bop-a-lula-land, Söder om midnatt, c/o himmelen och de andra låtarna framförs på ett utmärkt sätt och trots att Änglarna var här är ”skriven i sjutakt” gör de en grym version av den också. Det enda jag saknar från den nya skivan är Carlas Lilla Sofie. Lyckligtvis får man sig rätt mycket Carla i alla fall. Han spelar gitarr som en gud och körar på ett speciellt sätt. Carla spelar gitarren lika mycket med sina händer som med munnen, och det är fantastiskt att se när han lever sig in i ett tight solo och utför gymnastiska övningar med läpparna (Carla spelar inte bokstavligen gitarr med munnen, men alla som har varit på en Eldkvarnspelning vet vad jag syftar på). Ibland drar han igång lite reggaerytmer vilket ger en fantastisk känsla. Reggae och rock blandas alldeles för sällan och ibland kan man ana Eldkvarns gamla new wave-sound. Men precis som på den senaste skivan är kvällens sound ett fläskigt Springsteen-sound med inslag av Norrköping och Koster. De ösiga låtarna varvas med lite lugnare låtar som Ta det för vad det är och Blues for Bodil Malmsten. Det är tur att de får varva ner ibland för jag är tveksam om så gamla hjärtan klarar av att rocka så hårt. Även om de kommer från Norrköping.

Självklart spelades inte bara nytt material utan Eldkvarn radade upp flera klassiska låtar. Obligatoriska låtar som Kärlekens tunga och den avslutande Pojkar, pojkar, pojkar fick igång publiken ordentligt. ”Det är de fulla killarna i 30-årsåldern som är värst” kommenterar min mamma insiktsfullt efter spelningen, och jag kan bara hålla med. Jag stod med min mamma längst fram vid scenen och speciellt under huliganversionen av Kärlekens tunga bröt helvetet loss när ett gäng galningar kände för att ”äga” tillställningen. Det var mycket skrålande, den medelålders publiken hoppade och knuffades, golvet var fullt av glassplitter och jag drömde mig bort till den stillsamt harmoniska Bon Iver-spelningen tidigare i höstas.

Eldkvarn är ett tight band. De kan varandra och samspelet är riktigt bra. De håller ett högt tempo under hela konserten och svetten flödar. Tyvärr är de lite ojämna och kanske hade konserten tjänat på en kortare speltid. Men det är svårt att inte imponeras av de här männen. De är riktiga hjältar och jag tror inget kan stoppa dem från att fortsätta göra musik i några decennier till. Spelningen på Katalin var en bra spelning, men jag vet att de kan bättre.

Efter spelningen passar vi på att få samtliga bandmedlemmars autografer på en tjusig affisch där Eldkvarn ser ut som The Band. Med sina flätor ser Plura ut som Sveriges svar på Willie Nelson, och den jämförelsen kanske ligger nära verkligheten. Jag säger till Carla att jag tycker att han ska göra fler egna låtar och han mumlar något om en egen skiva. Jag håller tummarna och hoppas på att det ligger någon sanning i det uttalandet.

När jag och min mamma lämnar Katalin är vi nöjda med kvällen, och vi vet båda att vi kommer se Eldkvarn flera gånger i framtiden.

Om du inte har tröttnat på att läsa om Eldkvarn så kan jag tipsa om Markus Larssons fina recension av Hunger Hotell från gårdagens Aftonbladet.


På bilden: En inlevelsefull Carla fotograferad av mig.

Jenny Lewis på Kägelbanan

”Jenny Lewis is a fucking cunt! I can’t believe she fucking kicked us off the bill!” Det börjar riktigt dramatiskt redan när vi står i kön och väntar på att få komma in på Kägelbanan. Ut från Kägelbanan kommer en rasande Micah P. Hinson följt av sitt band. Till förmån för att Jenny Lewis kompisar skulle få vara förband fick inte Micah spela. Det är bland det mest bisarra jag varit med om i konsertsammanhang de senaste åren. Det har varit utannonserat länge att Micah skulle spela och även om jag inte lyssnat särskilt mycket på honom såg jag fram emot spelningen. Det måste kännas väldigt bittert att vara på plats och se fram emot att få spela inför en hyfsat stor publik och sen få höra att det inte blir något. Även om jag är väldigt förtjust i Jenny Lewis kan jag inte låt bli att tänka att hon ändå är en bitch när jag ser den stackars Micah storma ut i Stockholmsnatten. Men jag har inte hela bakgrunden till händelserna och resten av den här bloggen är tänkt som en recension av den faktiska konserten.

Förbandet var egentligen samma band som backade upp Jenny Lewis senare under kvällen med några skillnader. Sjöng gjorde Benji Hughes och det gjorde han bra. Utseendemässigt är han en styggelse i den snuskigaste T-shirt jag någonsin har sett, jättelångt hår, vildvuxet skägg och Dickiesaktiga byxor med usel passform. Men jag antar att det är hans bisarra utseende som är halva grejen. Särskilt bra blev det i de lite lugnare låtarna då man faktiskt kunde höra vad han sjöng. Benji Hughes har en väldigt fascinerande röst, och det kan nog vara värt att hålla ögonen på honom i framtiden. Det var ett bra förband, men jag är lite besviken på att Micah inte fick spela. Ljudet var tyvärr rätt dåligt när förbandet spelade men efter en utförlig soundcheck var det betydligt bättre när Jenny Lewis äntrade scenen.

Jenny Lewis är full av liv och otroligt charmig. Hon är en grym entertainer och konserten var en varierad och underhållande show. Det spelades inga Rilo Kiley-låtar vilket jag tycker är lite synd, men de bästa låtarna från hennes båda soloalbum betades av. Bäst blev det i den långa The Next Messiah där Jenny verkligen släppte loss. Jenny backades upp av ett rätt stort och väldigt tight band som var grymt samspelta och tillsammans lyckades de få till ett härligt sound. Vid sina båda sidor hade Jenny två långhåriga män som båda spelade gitarr. Den ena av dem är hennes pojkvän Johnathan Rice, som också fick rätt mycket utrymme under konserten. Jenny hoppar runt, står på stolar, springer ut och kör en låt i publiken och är allmänt härlig. Men ibland känns det som att det är lite svårt att ta henne på allvar, och i några – visserligen korta- stunder framstår hon som en pårökt diva som himlar med ögonen och älskar sig själv lite för mycket. Större delen av konserten är hon dock väldigt älskvärd och cool, och de flesta av låtarna låter lika bra – om inte bättre - live som på skiva. Under konserten stod jag två meter från Jenny och jag smittades verkligen av hennes energi och rycktes med i hennes lyckorus.

Alla som gillar Jenny Lewis gillar henne delvis därför att hon ser otroligt bra ut. De som påstår att det inte spelar någon roll hur hon ser ut ljuger. Hade Jenny varit ful som stryk hade hon inte alls fått samma genomslag. Självklart är musiken väldigt bra och den klarar av att stå på egna ben, men en stor del av Jenny Lewis framgång beror på kläder, hår och attityd. Jag tror att alla som gick på konserten på Kägelbanan hade höga förväntningar på att få se hennes hår och snygga kläder, och på de områdena gör Jenny ingen besviken. Håret är lika rött och coolt som i hennes videos och håret verkar ha en ganska central roll i hennes scenframträdande. För kvällen var hon klädd i ett par blå hängselbyxor med extremt utsvängda ben, och det såg självklart jävligt coolt ut.

Jenny Lewis gjorde mig inte besviken och jag fick ganska exakt vad jag hade förväntat mig. Det var otroligt kul att äntligen få se henne live och hon får helt klart behålla sin position som en av mina indiefavoriter. Konserten var riktigt bra, men med den väckelsemötesliknande Bon Iver-konserten i färskt minne, är jag lite svårimponerad. Jag missade Jenny Lewis förra gången hon kom till Sverige, på Accelerator för drygt två år sedan, och i fortsättningen tänker jag inte missa några av hennes Sverigebesök. Det skulle vara väldigt kul att få se Rilo Kiley live någon gång, men varje chans att se det där håret och ta del av energin är värt biljettpengarna.


Läs även recensioner av spelningen från DN och SvD.

Bon Iver på Berns

Mina förväntningar var skyhöga inför den här spelningen. Under artistnamnet Bon Iver har Justin Vernon spelat in årets hittills bästa skiva For Emma, Forever Ago. Det är underbar Waldenpop som berör på djupet. Det är få nya skivor som jag lyssnar på passionerat mer än några veckor men For Emma, Forever Ago har följt med mig nästan varje dag sedan jag först kommer över den tidigt i våras. Jag älskar varje låt på skivan och sedan jag i juli fick höra att Bon Iver skulle komma till Stockholm har jag varit extremt förväntansfull.

Innan Bon Iver går på scenen spelar Anaïs Mitchell några låtar. Hon är charmig, sjunger fint och plockar duktigt på gitarren. Musiken är kanske inte tillräckligt unik för att man ska lägga henne på minnet, men hon fungerar väldigt bra som ”förband”. Trots att hon är ensam lyckas hon fylla upp scenen. Mest blir jag fascinerad av hennes fantastiska stövlar. Jag brukar vara rätt anti kombinationen tjejer och stövlar men Anaïs Mitchell har de kanske snyggaste stövlarna någonsin. Det är ett par gulbruna skinnstövlar som känns väldigt mycket vilda västern och är rejält ingångna.

Någon halvtimme efter att Anaïs Mitchell gått av scenen kommer Bon Iver in. Justin Vernon har med sig tre bandkompisar. De ger genast ett sympatiskt intryck. Justin Vernon själv är klädd i en urtvättad T-shirt, ganska fula byxor och Vans-skor, men ser ändå enastående bra ut. De öppnar väldigt starkt och effektivt med några av de bästa låtarna från For Emma, Forever Ago. Efter den suveräna inledningen trodde jag inte att det skulle kunna bli mycket bättre. Men det blev det. Bon Iver blandade nytt och gammalt material på ett effektivt sätt. Mitt i spelningen tar Vernon fokus från sig själv och strålkastarna hamnar istället på den duktiga bandmedlemmen Mike Noyce som sjunger en fin sång om att han är en ”simple man”. De må vara ”simple men” men samtidigt är det enkelheten som gör dem speciella och unika. De nya låtarna känns inte lika bra som de gamla, men det beror förmodligen på att man inte har hört dem tidigare. Tonvikten ligger på de starka låtarna från For Emma, Forever Ago och de låtarna fungerar utmärkt live. Ganska ofta gör Bon Iver oväntade turer åt noisehållet. Låtarna utvecklas till skramlig och skränig rock, det är ofta ordentlig rundgång och det känns ibland som att det är Thurston Moore och inte Bon Iver som står på scenen. Jag kan tycka att lite av den speciella skörheten hos musiken går förlorad när bandet spelar rock, men live fungerar det riktigt bra. Samtliga bandmedlemmar växlade mellan flera olika instrument under spelningen och de utgör ett tight och skickligt band. Musikaliskt var det en spännande och varierad spelning. Mellan låtarna körde Justin Vernon lite sympatiskt mellansnack. Han är ödmjuk och tacksam över publikens respons och det är omöjligt att inte älska honom. Framåt slutet drog Bon Iver igång en mäktig allsång på låten The Wolves (Act I and II) och det var verkligen en storslagen upplevelse. Hela publiken upprepade frasen ”What might have been lost”, först tyst och sedan högt så att hela Berns fylldes av de vackra orden. Under hela spelningen stod jag två-tre meter från Justin Vernon och det är en av de finaste konsertupplevelser jag någonsin har haft. Jag vet inte riktigt vad som skulle kunna slå det här.

Jag har aldrig varit på någon konsert på Berns Salonger tidigare, och blev väldigt positivt överraskad. Det var fina lokaler, schysst ljud, bra ljus och sympatiska biljettpriser. Jag kommer lugnt gå på fler konserter på Berns i framtiden. Efter spelningen och fram tills att den här bloggen publiceras har jag undvikit att lyssna på någon musik överhuvudtaget. Jag vill bevara känslan av den här fantastiska konserten så länge som det är möjligt. Men strax ska jag sätta på For Emma, Forever Ago igen.

Jag filmade några minuter av den fantastiska Blindsided. Klippet kan du se här nedan. Även om det inte är särskilt mycket tror jag att de som missade spelningen förstår vad de gick miste om när de ser videon.


Jag tog några bilder under kvällen som ni kan se ett urval av här nedan. Bilderna är tagna med en kompaktkamera och med de förutsättningarna är jag nöjd med resultatet.





Ikväll spelar Bon Iver på Pusterviksbaren i Göteborg och har du möjlighet att gå på spelningen ska du självklart göra det. Bättre än Bon Iver blir det inte.