Romanen om Olof – Eyvind Johnson

När jag i höstas började intressera mig för svensk arbetarlitteratur från 1930-talet och läste på om periodens största och mest inflytelserika författare kom jag för första gången i kontakt med Eyvind Johnson och hans omfattande Romanen om Olof. Eyvind Johnson fick, tillsammans med Harry Martinson, Nobelpriset i litteratur 1974 och är omtalad som en av den svenska arbetarlitteraturens verkliga mästare. I högre grad än de andra författarna som var verksamma under samma tid hämtade han inspiration från moderna europeiska författare och testade, för Sverige, nya litterära grepp. Som många av de andra arbetarförfattarna skrev han många kortare romaner och, den delvis självbiografiska, Romanen om Olof består av fyra böcker som gavs ut mellan 1934 och 1937. Från vad jag hade läst om Romanen om Olof var jag övertygad om att jag skulle älska den, men samtidigt drog jag mig lite för att börja läsa den. Det slitna och tunga biblioteksexemplar jag lånat hem kändes både inbjudande och avskräckande med sina 650 sidor. Förra veckan bestämde jag mig slutligen för att jag var redo att följa med in i Norrbottens djupa skogar och det har varit en både fascinerande och givande resa att läsa om Olof och hans väg till självständighet och frihet.

Romanen om Olof börjar förbannat starkt. Man känner direkt att man läser stor litteratur. De första meningarna är laddade med så mycket känslor, tankar och ledsamhet att man omedelbart vet att man har en mäktig och omtumlande upplevelse framför sig. Det är 1914 och Olof vandrar längs med järnvägen, åtföljd av hans fostermor. Han är 14 år och har bestämt sig för att lämna fosterföräldrarna och hitta sin egen plats i tillvaron. Först gör han ett besök i föräldrahemmet, där fattigdomen är svår och pappan ligger dödssjuk i sängen. Han har sedan länge insett att han inte har någon framtid där och drar vidare mot sitt första arbete som timmerflottare vid älven. Jag har aldrig reflekterat särskilt mycket kring flottning men de mäktiga bilder som Eyvind Johnson målar upp om flottningen och flottarnas arbetsvillkor är otroligt fascinerande. Folk dör på löpande band och det är svårt att tro att det som skildras hände för bara 100 år sedan. Olof börjar snart känna att han inte hör hemma som flottare och bryter upp mot nya arbeten och en ljusare framtid. Han tar nya jobb, men känner aldrig riktigt att han hör hemma, och så fortsätter bokens 600 sidor. Olof hoppar från det ena tunga arbetet till det andra, reflekterar över livet och sin framtid, och känner aldrig riktigt att han passar in, att livet måste innehålla mer än arbete och fattigdom. Som de andra arbetarförfattare jag läst ställer sig Eyvind Johnson kritisk till meningen och syftet med arbetet, och funderar mycket över arbetarens roll i det framtida samhället. Det socialistiska budskapet är tydligt genom hela boken och löftet om den kommande revolutionen är en av Olofs starkaste drivkrafter.

Romanen om Olof är en väldigt stark uppväxtskildring men också mycket mer än så. Även om Olof är huvudpersonen och hans kamp för självständighet det som boken kretsar kring är det uppenbart att Eyvind Johnson ville berätta mycket mer. För det är också en storslagen skildring av Norrbotten och folket som bodde där. Olofs berättelse avbryts emellanåt av sånger och några längre sagor som berättar om andra människor och deras, ofta tragiska, öden. Vi får bland annat läsa sagorna om Dimman och lungsoten, Johanna och Brasiliens land och helheten är väldigt fascinerande och omfattande. Utöver Olof får man lära känna många andra starka karaktärer som den hemvändande Brasilienutvandraren Ek, Skratt-Fredrik som drabbas av den hemska ”den asiatiska” efter sitt första samlag och skjutbanedrottningen Oliva med ärr efter knivhugg över bröstet. Eyvind Johnson skildrar ett landskap där de flesta människor lever i stor fattigdom och med usla framtidsutsikter och där allt är omgivet av de stora och mörka skogarna. För mig känns det ofta som att det är en helt annan värld som skildras, och det är svindlande att tänka att det faktiskt handlar om Sverige under första världskriget. Romanen om Olof är på flera sätt en drabbande och gripande bok och det känns förskräckligt att tänka att den skulle glömmas bort. Boken ger en ovärderlig bild av ett försvunnet och bortglömt, men inte särskilt avlägset, Sverige men är också ett stycke stor litteratur. Språket är självklart och lättläst och Eyvind Johnson behärskar de för 30-talets Sverige nya litterära greppen på ett lysande sätt. För mig känns Romanen som Olof som ett av de självklara mästerverken i den svenska litteraturen och jag hoppas verkligen att den kommer få leva kvar som en klassiker och inte falla i glömska.   

Sugen på mer svensk arbetarlitteratur? Kolla då in Finpops hyllningar av Moa Martinson och Jan Fridegård!