Världen mot Morrissey, Morrissey mot världen

Som många andra Morrissey-fans har jag läst självbiografin Autobiography som gavs ut för en dryg månad sedan. Även om jag inte har lyssnat särskilt mycket på Morrissey de senaste åren kommer hans musik alltid ha en särskild plats i mitt hjärta. På olika sätt har han funnits närvarande sedan jag var 13 och när jag hade flyttat hemifrån var han, under några år, något av en husgud som alltid fanns tillgänglig när det kändes jobbigt. Smiths-skivorna är odödliga klassiker och stora delar av hans solokatalog håller extremt hög kvalitet. Det finns ingen artist som personifierat utanförskapet, ensamheten och de tillhörande känslorna på ett lika övertygande sätt och att Morrissey är så pass avgudad och älskad som han faktiskt är känns som en självklarhet. Som hängiven Morrissey-älskare befinner man sig ofta i obekväma situationer där man måste ta ställning till hans ofta bisarra uttalanden och utspel. Jag har alltid gjort skillnad på artisten Morrissey, den som han är när han sjunger, och den mediaperson som yttrar vansinnigheter, som inte känns riktigt verklig. Det är svårt att få ihop bilden av de två, och jag aldrig riktigt brytt mig om vad tidningarna skriver.

Ryktet om den kommande självbiografin hade funnits ute i flera år. Länge verkade det som att Morrissey saknade ett förlag (precis som han verkar sakna ett skivbolag), vilket kändes väldigt märkligt med tanke på hans storhet. Jag hade nästan gett upp hoppet om att den skulle ges ut när nyheten kom att Penguin Books hade plockat upp den och skulle ge ut den förvånansvärt fort. Morrissey hade dessutom fått dem att ge ut boken som en Penguin Classic, vilket är väldigt bisarrt då det bara är gamla klassiker som ges ut i den serien. Alla Penguin Classics är dessutom pocketböcker vilket gjorde självbiografin väldigt billig, vilket förstås får ses som sympatiskt. Att Morrissey dessutom valde att signera boken i Göteborg på releasedagen, och ingen annanstans, gör det hela ännu märkligare. Efter att ha läst Autobiography känns dock inget av det här konstigt. Jag kommer inte längre tvivla om några konstigheter rörande Morrissey, för det är uppenbart att vi har med en väldigt konstig människa att göra.

Vad vill man som ett fan ha ut av en älskad artists självbiografi? I mitt, och förmodligen de flesta andras, fall vill jag veta mer om artisten och dennes barndom, uppväxt och liv. Jag vill veta varför musiken låter som den gör, vad texterna handlar om och hur artisten själv upplever sin musik. Jag har läst ett antal biografier och självbiografier om olika artister, inklusive Morrissey, men eftersom Morrissey är så gåtfull och fascinerande kändes det som att en självbiografi skulle kunna vara extremt spännande. Det skulle vara intressant att få veta mer om honom och få ta del av hans egen bild av musiken och de konstiga uttalandena. När det gäller Morrissey finns det så många obesvarade frågor. En självbiografi är en artists chans att framställa sig själv som sympatisk och trevlig – den hjälte som alla vill att han eller hon ska vara. Morrissey är en avgudad och dyrkad artist och många av hans fans tillskriver honom många fantastiska egenskaper. Men istället för att ta chansen att framställa sig själv som en schysst popgubbe är det en ful och ganska obehaglig bild som framträder. Det är dock uppenbart att Morrissey själv inte är av den uppfattningen. För honom är boken ett sätt att göra revansch. En revansch som mest är jobbig och sorglig att ta del av. 

Morrisseys självbiografi är inte någon klassisk självbiografi, och påminner inte om de självbiografier som rockmusiker vanligen skriver. Först och främst är Morrissey duktig på att skriva, språkligt begåvad och allmänt fyndig. Strukturen är ambitiös och åtminstone under de första hundra sidorna finns det tydliga konstnärliga ambitioner. Han börjar med att, på kanske 50 sidor, beskriva barndomen på ett förvirrande sätt med korta fragment från barndomsåren utan styckeindelning. Det är välskrivet, men inte särskilt intressant. Bokens bästa parti handlar om när Morrissey träffar Johnny Marr och bildar The Smiths. Det var enda gången under läsningen som jag blev glad för Morrisseys skull och det kändes kul att läsa om hur den märkliga pojken, som på många sätt är motsatsen till nästan alla andra rockstjärnor, blev en stor artist. Under den här delen av boken börjar också gnället, som till en början känns hyfsat underhållande, men sedan blir en allt större del av boken som till slut tar över helt. Morrissey är som besatt av alla oförrätter och skymfer han fått genomleva och på ett maniskt sätt använder han hela boken för att ge tillbaka på alla som behandlat honom illa. Enligt Morrissey är det bara ett fåtal människor som visar honom den respekt och vänlighet han förtjänar, alla andra är fullständiga svin och deras respektlösa beteenden har dokumenterats noggrant för att kunna återges i självbiografin.

Alla skivbolag Morrissey har jobbat för har utnyttjat honom och behandlat honom respektlöst. Alla artister han samarbetet med har varit giriga och otrevliga. Barndomsidoler han räddat från glömska har pissat på honom. Han, som är en av världens mest dyrkade artister med en oerhört hängiven och stor fanskara, har levt ett hårt och jobbigt liv. Och allt är andras fel. Man får inte veta särskilt mycket om Morrisseys liv när man läser självbiografin, men man får en rätt bra bild av honom, och det är inte någon trevlig bild. Han framstår som en sur och tråkig gubbe som aldrig är nöjd. Ett återkommande inslag är Morrisseys missnöje med framgången, och det är plågsam läsning varje gång. Trots att Morrissey gör alternativmusik tycker han att han borde vara störst i världen. Han är alltså inte nöjd med att vara så stor som han faktiskt är utan tycker att alla hans skivor och singlar borde vara listettor. Först tror man att det är ett skämt, men efter några gånger blir det tydligt att Morrissey plågas av att inte alltid hamna högst på listorna när han släpper något nytt. Jag blir snarare förvånad över att hans musik sålt så bra, vilket jag inte visste, men Morrissey tycker det är rimligt att han borde vara världens mest populära artist. Det är inget annat än löjligt och patetiskt. Överhuvudtaget är Morrissey besatt av sin egen popularitet, som aldrig är tillräckligt stor. Bokens avslutande hundra sidor består av en noggrann genomgång av alla spelningar han gjort de senaste åren, med mycket fokus på publiksiffror. Det är inte charmigt. När Morrissey börjar hylla Sverige och den svenska publiken är jag för utmattad för att tycka det är kul och hans beskrivning av den unga, vackra publiken känns snarare obehaglig än smickrande. Många som läser självbiografin är sugna på att få en insyn i Morrisseys sexliv och att han ska avslöja sina sexuella preferenser. Han är antagligen gay (i bakgrunden figurerar en boxare med tatuerad underläpp och en italienare med det smakfulla smeknamnet Gelato) men tyvärr är Morrissey alltför upptagen med sig själv och sin framgång (eller brist på framgång) för att han ska vara någon sexuell varelse. Kanske är inte den asexualitet som han länge hävdade så långt bort från sanningen ändå. 

Jag såg nyligen den nya livefilmen Morrissey 25: Live och rycktes med av Morrisseys fantastiska uppträdande. Han hör hemma på scenen och förtjänar all respekt för sin musik. Självbiografin kan man dock skippa eftersom man bara börjar ifrågasätta honom som person, vilket sannolikt kan färga av sig på ens åsikter om musiken. Morrisseys bitterhet är tröttsam och sorglig. Han tycker inte att han har fått den respekt och det erkännande han förtjänar, men verkar inte riktigt kunna se publiken. Och även när han inser att många dyrkar honom är han bitter över att publiken inte är större. Hans vilja att vara en världsartist med Madonnas eller Beyoncés genomslag är både obegriplig och läskig. Jag kommer aldrig sluta gilla hans musik, men kommer göra mitt bästa för att glömma bort Autobiography.