New wave – Finpop reder ut begreppen

En del människor känner ett behov att kategorisera precis allting och speciellt jobbigt blir det när musik som jag egentligen inte kan kategoriseras ska placeras i någon kategori. Ännu jobbigare blir det när det är uppenbart att det bara är tomt prettosnack och personen ifråga inte har en aning om vad han eller hon pratar om. Vi har alla träffat de där jobbiga jävlarna som beskriver ett bands musikstil som ” avantgarde-punk korsat med neofolk med goth- och synthinslag och psykadeliska undertoner med feta hiphopbeats”. ”New wave” är ett begrepp som befunnit sig i blåsväder sen det sena 70-talet och ofta används för att, felaktigt, kategorisera musik. Därför känner jag att det är min, och Finpops, plikt att reda ut begreppen.

På wikipedia kan man läsa det mesta som man behöver känna till om new wave, bland mycket annat att:

” Starting in the early 1980s and continuing until around 1988 (och även i dessa dagar, Finpops anm.), the term "New Wave" was used in America to describe nearly every new pop or pop rock artist that largely used synthesizers.”

Det är bl.a. det här jag menar med att man felaktigt kallar musik som inte alls är new wave för new wave vilket bara leder till förvirring. New wave är ett urvattnat begrepp som inte säger ett skit längre och helt och hållet förlorat sin funktion. Extra krångligt blir det av att engelsmännen, amerikanarna och andra nationaliteter verkar ha olika definitioner av vad som egentligen är new wave. Låt oss reclaima new waven och ignorera alla människor som felaktigt kallar musik för new wave!

Jag definierar new wave som brittisk gitarrbaserad rockmusik vars storhetstid var omkring 1977-1982. New wave tar avstamp i punken men texterna och musiken är betydligt mer komplicerade och ambitiösa än hos typisk punk. New wave-musiker hämtade inspiration från reggae och funk m.m. och använde sig av intressanta rytmer. Texterna är ofta ganska avskalade och handlar om kärlek och vardagsproblem. Typiska new wave-artister är Elvis Costello, Graham Parker och Joe Jackson. Det närmaste ett svenskt band har kommit ”äkta” new wave är Eldkvarn på deras skiva Pojkar, pojkar, pojkar från 1979. New wave-musikerna var nästan uteslutande unga (och ofta arga) män.

Risken finns att den här bloggen har motverkat sitt eget syfte och att jag rört till begreppen ytterligare, så därför ska jag inte fortsätta längre och avslutar med ett typiskt new wave-klipp.

Missade konserter i sommar

Sommaren är alldeles strax slut och jag kan konstatera att jag har missat flera konserter som jag gärna hade velat se. Ibland är det roligare att skriva om saker man inte har gjort än saker man faktiskt har gjort så här kommer ”de sju konserterna som jag helst hade sett men inte såg sommaren 2008”.


1. Bruce Springsteen, Ullevi, 5e juli
Det kändes som biljetterna tog slut direkt och andrahandsmarknaden var helt sinnessjuk så det blev ingen Springsteen i sommar. Konserten lär ju ha varit fantastisk och låtlistan måste ju vara en av de bästa någonsin. Frågan är dock om jag skulle klara av att se en artist som Springsteen, som jag förknippar så starkt med ensamma kvällar i pojkrummet, tillsammans med tusentals svennar i McGordon-jeans?

2. Leonard Cohen, Sofiero Slott, 3e juli
Leonard Cohens sommarspelning lär ha varit annorlunda, lugn och väldigt bra. Man kan få chans att se honom igen i år när han kommer till Sverige (Göteborg och Stockholm) i oktober.

3. Fleet Foxes, Way Oyt West, 9e augusti
Fleet Foxes har gjort en av sommarens (och årets) bästa skivor. Lite Waldenpop, lite Beach Boys och ganska mycket skägg är en kombination som får mig på fall. Tyvärr är jag inte den enda som tycker det och jag vill gärna att Fleet Foxes kommer till Sverige igen snarast möjliga innan de hinner bli sönderhypade av precis alla.

4. Van Morrison, Stockholm Jazz Festival, 19e juli
Hur kan man inte vilja se Van the man? Van Morrison är mannen för mig varje dag, och den 19e juli hade han kunnat få lite extra stort utrymme i mitt hjärta. Men så ville det sig inte. De recensioner jag har läst av konserten förtäljer att Van inte spelade några av sina bästa låtar, men jag tvivlar inte på att det var en grym tillställning ändå.

5. Neil Young, Way out West, 9e augusti
Det verkar ha varit en riktigt bra spelning med en av de största. Han körde Old Man och Heart of Gold och det är egentligen tillräckligt för att göra mig tillfredsställd för en lång, lång tid.

6. Valfri konsert med Håkan Hellström
Jag har inte sett Håkan heller även fast han har varit överallt. Den enda gången han kom till mina trakter delade han scen med Magnus Uggla (de spelade inte samtidigt, men ändå) och tyvärr kan inte ens Håkan få mig att uthärda Uggla och hans fans. Håkan har dock gjort ett riktigt bra album och ska helt klart ses live någon gång under året. Jag kommer få flera chanser att se honom under hösten när han kör någon slags klubbturné. Förhoppningsvis är det 18-årsgräns på de konserterna för även om Håkan Hellström är hur bra som helst vet jag inte riktigt om jag skulle klara av att gå på konsert tillsammans med de rabiata 14-åriga flickorna som älskar (?) honom.


7. Patti Smith, Stockholm Jazz Festival, 18e juli
Patti Smith är underlig och lite läskig. Hon är också extremt pretentiös och snackar mycket skit. Men framförallt är hon väldigt bra, har ett gäng odödliga album i bagaget, och lär vara rätt grym live.

The Commitments

”Do you not get it, lads? The Irish are the blacks of Europe. And Dubliners are the blacks of Ireland. And the Northside Dubliners are the blacks of Dublin. So say it once, say it loud: I'm black and I'm proud.”

Platsen är Dublin, tiden är tidigt 1990-tal. Hästar går omkring på gatorna, himlen är grå, folk klär sig i färgglada träningsoveraller och några coola ungdomar som har tröttnat på att vara arbetslösa bestämmer sig för att börja lira soul. Jimmy Rabbitte är killen som styr upp allt. Han drömmer om att bli känd manager och producent, fixar auditions och bestämmer att bandet ska heta The Commitments.

När jag var liten, på 90-talet, var The Commitments filmen med stort ”f” hemma hos min familj. Vi såg filmen många gånger och soundtracket snurrade ofta på stereon. Min morsa pratade mycket om hur bra The Commitments var och hur coolt det var att sångaren, ”Deco”, bara var 16 år gammal när filmen spelades in och ändå hade ett sådant vuxet (läs alkoholiserat) utseende och en sådan fantastisk röst. Filmaffischen (bilden ovan) pryder självklart en av väggarna hemma hos mina föräldrar.

När jag ser The Commitments ganska många år senare tycker jag det är uppenbart att filmen har en del brister. Storyn är inte särskilt originell, regin och bildspråket är bristfälligt och en del av skådespelarna är egentligen ganska dåliga. Men The Commitments är en sådan film där sådana faktorer inte är särskilt viktiga. Filmen är hur charmig som helst och går att se många gånger utan att tröttna. Den är rolig och mysig, och den där ”Deco” är ju faktiskt enormt cool. Låtvalen är också, i de flesta fall, ganska briljanta och samtliga bandmedlemmar är smålustiga. 1993 gjordes en fristående uppföljare med titeln The Snapper, men jag tycker inte alls att den är lika bra..

Kärleken till musiken och arbetarklassen är något som präglar The Commitments starkt och gör den till en underbar film, eller som Jimmy Rabbitte uttrycker sig:

”Soul is the music people understand. Sure it's basic and it's simple. But it's something else 'cause, 'cause, 'cause it's honest, that's it. Its honest. There's no fuckin' bullshit. It sticks its neck out and says it straight from the heart. Sure there's a lot of different music you can get off on but soul is more than that. It takes you somewhere else. It grabs you by the balls and lifts you above the shite.”

Trailer:

Finpop goes Fulpop

Skräck är ett exempel på en genre som jag betraktar som ”dålig litteratur”. När jag var yngre läste jag visserligen mycket av Poe och Lovecraft och jag uppskattar John Ajvide Lindqvists böcker (men där ingår ju även socialrealism och en massa Morrissey-referenser), men annars betraktar jag ofta skräckgenren som billig fulpop. Nu har jag dock gjort ett undantag och läst två skräckromaner, och i båda fallen är det p.g.a. av Stephen King.

Den där Stephen King är en man jag har ett lite komplicerat förhållande till. Jag gillar honom och jag gillar honom inte. Jag har aldrig blivit särskilt imponerad av de böcker av honom jag har läst. On Writing var den King-bok jag läste senast och den var faktiskt bra. Han verkar rätt vettig som person och många av de filmer som baseras på hans texter håller jag väldigt högt. The Shining är en av mina absoluta favoritfilmer (fast den ska ju inte King gilla själv, av någon idiotisk anledning) och Nyckeln till Frihet och Den gröna milen är två riktigt bra filmer. Om Stephen King påstår att en bok är fantastisk och bör läsas blir jag tillräckligt intresserad för att kolla upp boken.

Ruinerna - Scott Smith

Stephen King har tydligen uttalat sig om att Ruinerna skulle vara den bästa skräckromanen från det nya århundradet. Även om det nya århundradet inte pågått särskilt länge befinner sig skräckgenren i en rejäl kris om det här är det bästa den kan prestera.

Ruinerna handlar om fyra ganska vanliga (och ganska stereotypa) vita. amerikanska ungdomar (de är uppenbart inte backpackers men det är vad det står på omslaget. Där kan man också läsa att boken påminner om Mörkrets hjärta vilket är fullständigt befängt.) från den övre medelklassen. Till hösten ska de börja plugga och nu är det tänkt att de ska spendera tre lugna sommarveckor i Mexiko. De träffar en tysk kille vars bror mystiskt har försvunnit i djungeln. Sugna på äventyr bestämmer de amerikanska ungdomarna, tillsammans med en lustig grek (som gillar att supa och festa, men inte fattar ett ord engelska), att de ska följa med tysken för att leta efter den försvunna brorsan.

Jag skäms lite att säga att jag tyckte de första hundra sidorna var rätt bra. Boken har ett rätt bra driv från början och det händer en massa saker hela tiden. När de sen ger sig in i djungeln, ignorerar de erfarna mayaindianernas varningar och tvingas slåss mot en ondskefull växt resten av boken dör allt som var någorlunda bra. Det blir tråkigt, segt, stereotypt, förutsägbart och ointressant. Språket är ingen höjdare och det känns som att man har läst och sett det här många gånger innan. Inte oväntat finns det en ny film baserad på boken, The Ruins, som tydligen ska vara ännu mer värdelös en boken. Jag har bara hört dåligt om filmen och efter att ha läst boken tänker jag undvika filmen lika mycket som jag tänker undvika böcker rekommenderade av Stephen King.

En hjärtformad ask – Joe Hill

Stephen Kings två söner är också ”författare”. Kvaliteten på deras alster kan (och bör) givetvis ifrågasättas, och det skulle inte förvåna mig om det mesta är fullständigt värdelöst. En av sönerna heter Joseph Hillstrom King efter den svenska arbetarhjälten Joe Hill, och det får ju ändå ses som en av de bra saker som Stephen King har uträttat här i livet. Att döpa sin unge efter en svensk arbetarhjälte, alltså. Det tyder ju på att han inte är helt dum i huvudet. För att inte kopplas samman med pappa gömmer sig Joseph Hillstrom King bakom pseudonymen Joe Hill. Det är givetvis coolt, men totalt meningslöst eftersom alla ändå vet att han är Stephen Kings son. Joe Hills böcker har fått hyfsat mycket uppmärksamhet och positiv kritik, så jag tänkte att jag skulle läsa en av hans böcker. Det borde jag inte har gjort.

En hjärtformad ask handlar om en jobbig rockstjärna (av det jobbigaste slaget) som köper en vålnad på internet. Självklart blir det en massa problem med den här vålnaden och det hela utvecklar sig till den sämsta roman jag vidrört hittills i år.

Jag borde ha anat att något var fel när jag läste att Joe Hill vunnit Bram Stoker-priset. ”Vad i helvete är det för idiotiskt jävla pris?!”, tänker du. Det borde jag också ha tänkt, och om inte annat borde jag ha blivit avskräckt av sammanfattningen av den usla storyn på bokens omslag.

Det finns inget som är bra med En hjärtformad ask. Titeln är tagen från den gamla Nirvana-låten, Heart-Shaped Box, och Joe Hill öser på med referenser till den fulaste av den fula populärkulturen. Det är mycket goth- och metalgrejer i boken, och jag får spykänslor av dessa redan på första sidan.

Storyn är förstås värdelös, men sämst av allt är nog ändå språket. Joe Hill skriver som en riktigt dålig fantasyförfattare, och utöver det är översättningen dålig. En hjärtformad ask är en bok som jag skäms över att ha i bokhyllan och därför kommer den ges bort till första lämpliga offer, eller ännu hellre förstöras så att ingen kan läsa den.

Sammanfattningsvis kan man säga att min studie i skräcklitteratur har fått mig avskräckt för all framtid. Jag tänker (utöver Ajvides böcker och några andra undantag) aldrig mer läsa en skräckroman.

Är Paul och Eli samma person?

Jag såg nyss Paul Thomas Andersons There will be blood igen. Den var fullkomligt lysande även den här gången. Första gången jag såg filmen upptäckte jag inga skumma detaljer och tyckte att hela filmen var ganska ”straightforward”. Den här gången fastnade jag dock tidigt under filmen i tanken att Paul Sunday och Eli Sunday skulle vara samma person. Båda karaktärerna spelas av en den duktige Paul Dano, och medan Paul enbart dyker upp i en av filmens inledande scener är Eli en av filmens nyckelkaraktärer. De presenteras som bröder och ingenting i filmen säger att det skulle vara så att Eli har en splittrad personlighet. Men om man ser filmen med vetskapen om de är samma person ser man alla scener med Eli med nya ögon. Hans konstiga första möte med Daniel Plainview, hans utbrott på pappan och hans konstiga förhållande till Plainview där han hela tiden verkar tycka att Plainview står i tacksamhetsskuld till honom känns mer logiska och får en ny innebörd. Det finns också en hel del som talar emot detta, t.ex. slutscenen där Plainview snackar om Paul.

Jag kan inte riktigt släppa den här tanken och efter att ha sett filmen har jag googlat lite på frågeställningen och det verkar vara många (riktigt många) som funderar på det här. Tyvärr verkar ingen veta säkert. I den litterära förlagan av Upton Sinclair presenteras de två karaktärerna som fysiska tvillingar och från början var de tänkta att spelas av olika skådespelare. Men det finns ändå mycket som talar för att det skulle vara så att Eli har två personligheter. Jag antar att vi aldrig kommer få veta säkert och däri ligger lite av charmen med såna här filmfrågeställningar. Precis som jag alltid kommer fråga mig om slutet i Taxi Driver är något som verkligen sker eller något som fantiseras av Travis Bickle?

Tom Verlaine – Mer än rockens Gareth Keenan

Tom Verlaine frontade under slutet av 70-talet New York-bandet Television. De gjorde en av mina absoluta favoritskivor, Marquee Moon, och lade grunden för vad som senare kom att kallas post punk. Tom Verlaine var en särling på punkscenen i New York både musikaliskt och personligt. För den som aldrig har lyssnat på Marquee Moon är det lätt att döma ut Tom Verlaine som en simpel Gareth Keenan-look-alike men faktum är att han är en av de bästa gitarristerna någonsin och han har skrivit flera odödliga låtar.

Tom Verlaine heter egentligen inte Tom Verlaine utan Thomas Miller. Namnet Tom Verlaine tog han, inspirerad av Dylans namnbyte och den franska poeten Paul Verlaine, för att distansera sig själv från sitt förflutna.

Tom Verlaine föddes 1949 i New Jersey. Han började tidigt spela piano och gick senare över till saxofon efter ha lyssnat på John Coltranes jazzskivor. Tom Verlaine verkar tidigt ha utvecklat en jobbig och pretentiös sida. Gitarrspelande var inte tillräckligt fint för honom, tills han knockades av Stones-låten 19th Nervous Breakdown och började spela själv. Från den stunden började han utveckla ett eget gitarrsound.

På en privatskola lärde han känna den legendariska heroinisten och skaparen av en av de bästa och mest stilbildande punklåtarna, Blank Generation, Richard Hell. Tom Verlaine delade sitt intresse för poesi och musik med Richard Hell och tillsammans rymde de från skolan till New York där de blev en del av New Yorks växande punkscen.

Tillsammans med Richard Hell bildade han bandet Neon Boys som snabbt splittrades för att, några månader senare, återbildas under namnet Television. Det dröjde inte länge förrän Hell kickades från Television p.g.a. sitt destruktiva och oberäkneliga beteende. Jag har fått för mig att Tom Verlaine inte knarkade i samma omfattning som de andra rockmusikerna i New York på den här tiden, utan att han för det mesta var clean. Det skulle förklara mycket av hans musik, som låter väldigt fokuserad och inte det minsta påverkad.

Under den här tiden var Tom Verlaine ihop med Patti Smith, och de blev båda totalt absorberade av punkscenen, även om ingen av dem gjorde typisk punk. Television släppte två album; Marquee Moon (1978) och Adventure (1978). Bandets album fick väldigt bra kritik, men de kommersiella framgångarna uteblev. New Yorks punkscen bestod mestadels av väldigt destruktiva människor och det dröjde inte länge förrän Television hade splittrats. Idag är det många som hyllar Television som en av de största krafterna inom punken, och bandet har väldigt hög status.

Efter Television-tiden har Tom Verlaine sysslat med olika soloprojekt av varierande kvalité. År 2006 kom hans senaste studioalbum, efter ett långt uppehåll, som heter Songs and Other Things. Det är ett bra album, och Tom Verlaine spelar fortfarande gitarr som en gud. Jag kan dock tycka att Tom Verlaines pretentiösa sida får för stort utrymme på hans flesta soloproduktioner, vilket är lite synd.

För att förstå Tom Verlaines storhet rekommenderar jag att man börjar med Televisions storverk, Marquee Moon. Deras andra album, Adventure, är visserligen helt OK men kan inte jämföras med Marquee Moon. På Marquee Moon får Tom Verlaine spela ut hela sitt register. Till skillnad från de flesta andra band från samma tid och samma scen (Ramones, Iggy Pop, New York Dolls m.fl.) gjorde Television väldigt ambitiös och avancerad musik. Ingen av låtarna på Marquee Moon kan klassas som enkel rock utan det är genomgående musikalisk och väldigt raffinerad rockmusik som gäller. Texterna känns mångbottnade och är väldigt välskrivna och poetiska. Melodierna är fantastiska och fascinerande. Tom Verlaines röst är nervös, vacker och passar perfekt med musiken, och hans gitarrspel är verkligen unikt. Han spelar otroligt bra och använder sig av en massa coola gitarrtekniker och -effekter. För den som är intresserad kan man läsa om Verlaines olika gitarrer och speltekniker på hans Wikipedia-sida. Den här korta beskrivningen av musiken kan säkert få någon att tro att det rör sig om jobbig prettomusik, men så är inte fallet. Samtidigt som Marquee Moon är ett väldigt ambitiöst album är det också lättillgängligt. Gillar man bra rockmusik kommer man garanterat gilla Marquee Moon. Likheten mellan den unge Verlaine och Gareth Keenan är ändå slående och väldigt rolig och kan därför inte nämnas nog många gånger.

Översten får inga brev – Gabriel García Márquez

I femton år har den gamle översten väntat på sin pension, men den verkar aldrig komma. Tillsammans med sin fru lyckas han överleva utan inkomst, och hans enda stolthet är den stridstupp som han när och tränar. Översten fortsätter optimistiskt att vänta på pensionen, medan situationen för honom och hustrun blir allt svårare.

I Översten får inga brev skildrar Gabriel García Márquez fattigdom och utsatthet på ett väldigt träffande sätt. Hans skildring av den fattiga översten som outtröttligt fortsätter kämpa för sin stolthet i en ganska hård och otäck värld berör mig verkligen.

Márquez är mest känd för Hundra år av ensamhet, som jag räknar till de bästa böckerna någonsin. Översten får inga brev är betydligt mindre till formatet jämfört med den romanen, och ligger till sidantalet och väger någonstans mellan en längre novell och en kortare roman. Det är också en betydligt mer jordnära bok och det går lättare att följa händelseförloppet här än i Hundra år av ensamhet.

Gabriel García Márquez är en suverän författare och Översten får inga brev är en läsvärd kortroman, men den kan inte mäta sig med Hundra år av ensamhet. Márquez skriver väldigt bra och har hjärtat på rätta stället. Han är en av de riktigt stora författarna.

Min utgåva av Översten får inga brev är utgiven av det lilla förlaget Bokförlaget Tranan och är en del av det sympatiska Macondo-projeket. Det som gör den här utgåvan extra läsvärd är det suveräna förordet och efterordet. I förordet berättar författaren Alejandro Leiva om sin relation till boken. Det är personligt, fint och väldigt sympatiskt. I efterordet ger skribenten Eva Stenvång en kort och välskriven introduktion till latinamerikansk litteratur. Jag tycker hon lyckas sammanfatta magisk realism på ett lysande sätt:

Det vill säga när det imaginära tränger in i verkligheten eller tvärtom. Ungefär så.

The Treasure of the Sierra Madre

”Do you believe that stuff the old man was saying the other night at the Oso Negro about gold changin' a man's soul so's he ain't the same sort of man as he was before findin' it?”

Sommaren är utan tvekan den tråkigaste perioden av filmåret. Det kan visserligen vara trevligt att se en blockbuster ibland, men så här i augusti är jag oändligt trött på Will Smith och superhjältar. Då kan det vara skönt att se en gammal storfilm från den tid då storfilmerna fortfarande hade innehåll och då inte Morgan Freeman hade en biroll i varenda storfilm.

The Treasure of the Sierra Madre (Sierra Madres skatt) utspelar sig i 1920-talets Mexiko. Humphrey Bogart spelar ”Dobbs”, en arbetslös och utfattig amerikansk kille som har fastnat i Mexiko. Han slår sig ihop med en annan kille i samma situation och en äldre guldgrävare och beger sig upp i Sierra Madre-bergen för att leta efter guld. Det dröjer inte länge förrän de hittat en guldfyndighet men Dobbs girighet som sakta växer tär på gruppen och hotar att förgöra dem alla.

The Treasure of the Sierra Madre gjordes 1948 och är en av där klassiska svartvita filmerna som är bättre än nästan allt som görs idag. För att vara från 1948 är filmen väldigt imponerande. Actionscenerna är välgjorda, filmen har ett schysst tempo och kameraarbetet är oklanderligt. Tydligen är filmen en de första Hollywoodfilmerna som mestadels spelades in utomhus på plats. Det är bara nattscenerna som är inspelade i studio. Filmen kammade hem tre välförtjänta Oscars 1948, bland annat för bästa regi och bästa biroll.

Filmen är baserad på en bok med samma namn skriven av den intressanta författaren B. Traven. B. Traven var en ytterst mystisk person och ingen verkar riktigt veta vem han var. Något som är säkert är dock att han lyckades få till en riktigt bra berättelse med The Treasure of the Sierra Madre. Jag har inte läst boken men eftersom filmen gjorde ett så starkt intryck på mig funderar jag på att läsa den. Det övergripande temat i filmen är girighet och hur människor förändras av materiella tillgångar. Det är en mycket intressant historia, och jag tycker det är väldigt intressant att storfilmer hade mycket mer substans och djup för 60 år sedan. Har folk blivit dummare, eller vill de helt enkelt ha skit?

The Treasure of the Sierra Madre är en rakt igenom lysande film. Regin, bildspråket och manuset är fantastiska och skådespelet är verkligen suveränt. Humphrey Bogart imponerar verkligen och han är extremt cool i rollen som Dobbs. Walter Huston, som är far till regissören John Huston, gör en grym prestation som den gamle erfarna gubben. The Treasure of the Sierra Madre är en film som lyckas med att både vara spännande och underhållande samtidigt som den är estetiskt fulländad och smart. Den är bättre än alla nya storfilmer jag har sett i sommar och The Dark Knight, Iron Man och den nya Indiana Jones har absolut ingenting att komma med i jämförelse med den här filmen. Det är en fantastisk film som jag rekommenderar alla att se. Tydligen är det också regissören Paul Thomas Andersons favoritfilm och han kollade mycket på den i samband med att han jobbade fram There will be blood, en av förra årets absolut bästa filmer.

Om Paul Simonon

Vid Joe Strummers sida stod alltid Paul Simonon. Lite i skymundan men han fanns ändå alltid där. Även efter Clash-tiden var Simonon en av Strummers bästa polare, och den enda Clash-medlemmen som Strummer fortfarande drog jämnt med. Det var Simonon som kom på bandnamnet och var ansvarig för många av de tuffa kläderna som bandet hade på sig. Trots sina fula tänder har Simonon alltid varit populär hos tjejerna. Det var också han som var den bandmedlem som var mest intresserad av reggae och lustiga rytmer och fick bandet att vidga sina vyer åt det hållet. Och det var ingen mindre än Simonon som förevigades på London Calling-omslaget.

Det var ju framförallt Joe Strummer och Mick Jones som skrev Clash-låtarna, men Simonon har skrivit och sjungit några han också. Hans mest kända Clash-låt, som också är en av de mest kända och älskade Clash-låtarna, är The Guns of Brixton (från London Calling). Det är en av de hårdaste Clash-låtarna med en legendarisk basgång och en tuff text. Min favoritvers från låten går:

”You see, he feels like Ivan
Born under the Brixton sun
His game is called survivin'
At the end of the harder they come”.

Versen har en tydlig vinkning till filmen The harder they come med Jimmy Cliff. Det är en film som jag antar Simonon var väldigt inspirerad av. Den handlar om en grabb, Ivan, från den jamaicanska landsbygden som kommer till Kingston och tvingas till ett liv som ”rude boy” för att överleva. Ivan vägrar att ge sig och kommer hellre med sina händer on the trigger of his gun än med his hands on his head. The harder they come har ett fantastiskt soundtrack som innehåller en rad klassiska och starka låtar.

Efter Guns of Brixton är låten Red Angel Dragnet (från Combat rock) den mest kända låten sjungen av Simonon, fast den var skriven av Strummer. En kul grej med den låten är att den, liksom Guns of Brixton, är inspirerad av en film. Den här gången är det världens kanske bästa film, Taxi Driver, som tjänat som inspirationskälla.

”Thank God for the rain to wash the trash off the sidewalk. listen you screwheads:
Here is a man who would not take it anymore.
A man who stood up against the scum, the filth.
Now I see clearly.”

Red Angel Dragnet är en ganska annorlunda rocklåt med en helt sanslöst driv. Pauls röst maler på och den är verkligen hur tuff som helst.

Simonon skrev också två andra Clash-låtar, The Crooked Beat (från Sandinista!) och "Long Time Jerk" (B-sida som man kan hitta på Super Black Market Clash), båda två ganska fascinerande låtar. Sen får man inte glömma bort alla fantastiska basgånger han lade över de flesta Clash-låtarna. Rätt starkt jobbat av en kille som inte ens kunde spela bas när bandet startade och som behövde måla på basens hals för att hitta rätt ackord.

Idag är Simonon en halvdan konstnär och han spelar också i ”supergruppen” The Good, the Bad and the Queen som gjort några trevliga låtar. Jag föreställer mig honom som en trevlig och sympatisk man, som kanske röker på lite för mycket.

Kaltenburg – Marcel Beyer

Hermann Funk är en ganska stel och inte särskilt funky ornitolog (en zoolog som studerar fåglar alltså). Han stiftar bekantskap med en kvinnlig tolk som av någon anledning är intresserad av hans minnen från barndomen och framåt. Minnen som ibland är intressanta men ofta sövande och tråkiga, och till synes helt meningslösa. Varför tolken har något egentligt intresse av att få veta alla de här minnena känns obegripligt, men jag antar att hon fortsätter att lyssna av samma anledning som jag fortsätter att läsa.

Hermann Funk berättar om barndomen i Dresden och om hur hans föräldrar dör när de allierade bombar staden. Han får en mentor i ornitologen Ludwig Klatenburg som han fortsätter att studera för. Denna Kaltenburg är, mer än Hermann Funk, romanens centrala gestalt. Kaltenburg är en märklig figur med en komplicerad personlighet och ett mystiskt förflutet.

Marcel Beyer skildrar Tyskland, med Dresden i fokus, från andra världskriget och framåt. Att romanens karaktärer i de flesta fall är ornitologer öppnar upp för en massa snack om fåglar. Det är fakta om fåglar, anekdoter om uppstoppade fåglar och, mer intressanta, jämförelser mellan fåglar och människor. Som läsare känns det som att man smyger runt på tår bland Hermann Funks minnen, och när man har läst klart frågar man sig om man verkligen fick veta något helt säkert.

Jag tar mig friheten att kalla Kaltenburg för en ”prettobok”. En ”prettobok” är inte nödvändigtvis något dåligt, och boken har flera passager och stycken som är väldigt intressanta och får mig att läsa vidare, men helheten känns pretentiös och tråkig. Som man kan läsa på omslaget:

I denna skildring av fåglar och människor spelar Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt en viktig och mångbottnad roll; dess tyska översättningshistoria rimmar väl med dess kvaliteter som överlevnadskonst och minnesteknik.

Jag ska ärligt säga att jag aldrig (liksom romanfigurer Hermann Funk) har lyckats forcera På spaning efter den tid som flytt trots att jag försökt både en och två gånger. Något mer angeläget har alltid dykt upp och Proust har lagts åt sidan. Jag tvivlar på att jag någonsin kommer läsa igenom alla volymerna. Förmodligen har man mer behållning av Kaltenburg om man har läst Proust, men det är inte säkert att så är fallet. En av karaktärerna i boken snackar mycket om Proust och jag tycker att sättet som Beyer skriver och behandlar karaktärernas minnen påminner om det lilla jag har läst av Proust, men mer kopplingar än så verkar det inte vara.

Bokens mest intressanta karaktär är helt klart Ludwig Kaltenburg och det var för att få veta mer om honom som jag slutförde boken. Bokens efterord av den svenska översättaren, Ulla Ekblad-Forsgren, gör att boken känns mer angelägen och intressant. Ludwig Kaltenburg är tydligen inspirerad av den verkliga zoologen Konrad Lorenz.

Är det här en bok jag rekommenderar? Det är den avgörande frågan i alla bokrecensioner jag skriver och här är svaret ”NEJ!”. Om du är en tråkig jävel kan den här boken falla dig i smaken. Den innehåller några rätt lysande iakttagelser och sanningar men det är många sidor mellan dessa och som läsare riskerar man att somna på vägen dit.