Lily Allen har släppt nya låtar

Igår satt jag och lyssnade på Lily Allens trevliga debutalbum Alright, Still från 2006. Det är fortfarande ett bra album och jag undrade, ”Är det inte dags för Lily att släppa nytt material snart, eller är hon upptagen med att synas på Aftonbladets skvallersidor?”. Jag gick in på hennes MySpace och där fanns de. De nya låtarna. Det är flera nya låtar och även om ingen är jättebra tycker jag samtliga nya låtar är värda att lyssna på. Tills den nya skivan kommer är det dessa låtar som kommer stilla min, och din, Lily Allen-abstinens. Guess who batman!

De fem bästa låtarna med Michael Jackson

Idag fyller Michael Jackson 50 år och det firar jag med att lista hans fem bästa låtar. Michael Jackson är en bisarr figur och jag har alltid uppskattat honom. Under min levnadstid har man nästan aldrig läst något positivt om MJ utan det har alltid handlat om hans absurda och galna livsstil. Till skillnad från många andra gillar jag hans bisarra leverne och jag har en viss förståelse varför han har blivit den han är. Jag har aldrig riktigt trott på pedofilryktena utan tror snarare att det är som han säger, att han är en modern Peter Pan. Det är lätt att glömma bort att Michael Jackson har skapat några av tidernas bästa poplåtar. Han är en otroligt begåvad musiker med ett sinne för rytmer och melodier som matchas av få. Nu är det länge sedan han gjorde något riktigt bra, men det fanns faktiskt en tid då MJ var ”the king of pop” på riktigt. Jag tror inte han kommer göra någon vidare comeback och jag tror aldrig han kommer kunna göra sig av med stämpeln som det största freaket inom popvärlden. Men man kan alltid lyssna på hans gamla låtar och respektera honom för hans tidigare stordåd. Michael Jackson är också en artist som gjort mycket för musikvideon som fenomen och många av hans videor är fortfarande bland de bästa musikvideos någonsin. Här är mina fem MJ-favoriter, klicka på låtnamnen för (grymma!) videos.

1. Billie Jean
En rakt igenom suverän låt med en legendarisk basgång. Det räcker med att lyssna på den här låten för att förstå storheten med Michael Jacksons musik, och förstås är videon riktigt bra.

2. Beat It
Beat It är en sådan låt som får lyssnaren att känna sig vansinnigt tuff och cool (det gäller i alla fall mig). Bra text, bra melodi, bra riff och en av de coolaste musikvideos som någonsin har gjorts.

3. Thriller
En riktigt bra och skön låt. Videon röstas gång på gång fram till den bästa musikvideon någonsin, och jag är beredd att hålla med.

4. Don't Stop 'Til You Get Enough
Det här var innan Michael Jackson började göra suveräna videos, men man kan inte bortse från att det här är en riktig höjdarlåt som ger känslan av lågstadiedisco.

5. I Want You Back
Förmodligen kan man koppla MJ’s annorlunda livsstil till hans barndom. Michael och hans syskon började tidigt med musik och den här låten är fruktansvärt bra. Michael Jackson kan mycket väl vara den bästa barnstjärnan någonsin. Min favoritepisod i Michaels bisarra liv är när han tog hand om barnstjärnan Macaulay Culkin, förmodligen därför att han såg sig själv i Culkin, och de två var varandras bästa vänner.

Även om jag inte tycker att den tillhör någon av hans fem bästa tycker jag alla också ska spana in videon till låten Bad , regisserad av ingen mindre än Martin Scorsese. Den bästa artikeln/krönikan om Michael Jackson som publiceras i svenska dagstidningar idag är skriven av Stefan Thungren för SvD och den är också läsvärd.

Tina Fey och Baby Mama

Det är snart två år sedan alla (ja, alla) började hylla Tina Fey. Det var då komediserien 30 Rock började sändas i USA och det pratades mycket om hur smart, rolig och cool Tina Fey var. Jag började följa 30 Rock tidigt och tycker att det är en av de bättre komediserier som sänts de senaste åren. Tina Fey är uppenbart drömkvinnan för alla halvgamla och intelligenta män. Jag håller med om att hon är smart och rolig men kanske inte så smart och rolig som det ofta påstås (av dessa halvgamla och intelligenta män). 30 Rock är en lite konstig komediserie utan några jätteroliga scener och som det tar ett tag att komma in i, men när man väl ”fattat” serien är den väldigt underhållande. I våras gick filmen Baby Mama med Tina Fey i huvudrollen upp på bio i USA. Den fick blandad kritik och har inte gått upp på bio i Sverige än. Jag misstänker att den kommer släppas direkt på DVD här men det dröjer nog och till dess går det lätt att hitta filmen på internet.

I Baby Mama spelar Tina Fey den snart 40 år gamla ensamstående karriärskvinnan som inte kan få barn. Via ett skumt företag anlitar hon en surrogatmamma. Surrogatmamman är en trashig tjej, spelad av Amy Poehler, med skumma avsikter. När surrogatmamman bryter med sin pojkvän flyttar hon in hos huvudpersonen, vilket självklart leder till galna situationer.

Baby Mama är en ganska tillrättalagd komedi, med ett antal ganska roliga scener. Dialogen är ofta kul, och humorn kretsar mest kring klasskillnader och graviditet. Båda Tina Fey och Amy Poehler är kända från Saturday Night Live och de är helt klart roliga, men det blir ibland lite svårt för dem att bära upp det här manuset. Med ett starkare manus hade Baby Mama kunnat bli en riktigt rolig film. Det är också en ganska typisk tjejkomedi där karaktärerna spelar Singstar och gillar dålig 80-talsmusik, och filmen fungerar nog bäst för en kvinnopublik. Baby Mama är uppenbart sämre än 30 Rock men jag tror att alla som gillar serien kommer tycka att filmen är godkänd. Den är underhållande och småkul, men kommer inte stanna i minnet någon längre tid.

Den tredje säsongen av 30 Rock kommer börja sändas den 30e oktober på NBC och det kommer nog bli väldigt kul. Sannolikheten är stor att jag kommer skriva mer om Tina Fey och 30 Rock här i framtiden.

Trailer:

Finpop i London

Det var en vecka sedan jag skrev här senast. Jag vet inte om någon har märkt av min frånvaro, jag vet inte ens om den här bloggen har några läsare. Skitsamma, anledningen till att jag inte har skrivit något är att jag har varit i London.

Jag flög till London med Ryanair tidigt (!) på morgonen för nästan inga pengar alls. Med Ryanair får man vad man betalar för; man sitter trångt och personalen har obefintliga kunskaper i engelska och svenska. Men man kommer fram, och det är ändå huvudsaken.

Det första man slås av när man kommer till London är att det är väldigt rent överallt. Inget skräp på gatorna och allt känns väldigt fräscht. Inte alls som i Sverige och Uppsala (kanske Sveriges smutsigaste stad). Det andra man slås av är att staden är full av turister. Turister överallt. Turister som fotograferar allting och vandrar runt i sina Vans- och Converseskor (Converse (främst den klassiska, höga canvasmodellen) är årets motsvarighet till Foppaskorna, och det börjar bli svårt att hålla sig för skratt när man ser ”rockiga” människor i Converse) över hela London.

När man väl vant sig vid turisthavet kan man börja utforska staden. Jag har farit fram och tillbaks genom London, till fots och med buss och tunnelbana. Det har varit väldigt intensivt och det är svårt för mig att redogöra för alla upplevelser varför jag har valt att koncentrera mig på ett fåtal händelser.

Den häftigaste platsen i London är helt klart Highgate Cemetery , en igenvuxen viktoriansk kyrkogård i norra London. Det går inte att göra kyrkogården rättvisa med bilder, så jag rekommenderar alla att åka dit. Det är en fantastisk upplevelse, särskilt den här tiden på året då träden fortfarande är fulla av gröna blad. En bonus är att inte särskilt många turister verkar hitta dit så besöket på kyrkogården blir en lugn stund i hetsen. Den mest kända personen som ligger begravd på Highgate Cemetery är Karl Marx och hans grav är fin, och lite komisk.

Eftersom mitt favoritband är The Clash var jag tvungen att åka ut till Brixton en dag. Brixton är en rätt ruffig stadsdel med en ganska avslappnad attityd till droger. Vill du röka på när du är London är det helt klart till Brixton du ska bege dig. Det finns egentligen inte särskilt mycket att se i Brixton men det är en ganska skön stämning där ute och hela stadsdelen känns ganska Clashig. P.g.a. Morrissey gjorde vi också ett besök i Vauxhall. Det var en ganska ordinär stadsdel, men det är kul att ha varit där.

London är fullt av museum och de flesta av dem är fulla av turister. En hel del museum besöktes varav Tate Modern var det häftigaste. Det bästa med Tate Modern är att de har öppet till 22.00 på fredagar och lördagar, och jag tycker flera svenska museum borde följa deras trevliga initiativ. På lördagskvällen var det väldigt lugnt på museet och man kunde lugnt titta på museets fina samlingar.

Efter att ha läst boken Kensington Gardens av Rodrigo Fresán var jag tvungen att göra ett besök i Kensington Gardens och titta på Peter Pan-statyn. Statyn var fin och jag förstår varför Barrie gillade parken så mycket. Inte långt ifrån statyn träffar vi en halvgalen indier som med djurläten lockar till sig ekorrar, råttor och fåglar som äter ur hans händer. Han berättar att han sett djuren göra ”awesome and fantastic things” när parken är folktom. Han berättar också att han kommer till samma plats varje dag efter jobbet och spenderar några timmar med djuren. En obehaglig och fascinerande kille, konstaterar vi och går vidare. Parken är full av ekorrar och de är helt oblyga och det är lätt att få dem att äta ur händerna, vilket vi självklart testade. Jag gillar verkligen ekorrar.

Med i ryggsäcken hade vi Lars-Åke Madelids Roadrunner - rockvandringar i 60-talets London, en annorlunda guidebok som kom förra året. Madelid guidar läsaren runt i London och man får veta var bandmedlemmar från Kinks, Stones och Beatles levde och spelade på 60-talet. En småkul idé, som fungerar halvdant både i teorin och praktiken. Men gillar man 60-talsmusik är det kul att vandra omkring i bl.a. Soho. Kvarteren andas verkligen gammal rock.

På måndagen tog vi oss ut till Notting Hill för att besöka Notting Hill-karnevalen, ”Europas största gatufestival”. Det var en ganska intressant tillställning men behovet av se juckande västindier var ganska snabbt stillat och vi tog oss från karnevalen. Antalet besökare på karnevalen var väldigt stort och dagen därpå (igår alltså) kunde vi läsa om ”riots” och ”mobs” på karnevalen.

Utöver alla turister och all skit som finns i London för att tillfredsställa dem är det sämsta med London att det ofta är svårt att hitta folk som talar engelska. Det är helt bisarrt att man är i Englands huvudstad och pratar bättre engelska än nästan samtliga man träffar. Majoriteten av personalen på restaurang, hotell, museum och affärer har ytterst bristfälliga kunskaper i det engelska språket (billiga gästarbetare allihop, misstänker jag), och det är uppenbart att man inte ska åka till London om man vill träna sin engelska.

Efter en vecka i London är man rätt trött i fötterna och trött på folk, men det har helt klart varit en kul och intressant resa. Det var första gången jag var i Storbritannien och jag kommer garanterat åka tillbaks, men förmodligen dröjer det innan jag besöker London igen.

De fem bästa låtarna med The Jam

The Jam var ett brittiskt band som hade sin storhetstid under den brittiska punkvågen. De räknas ofta till punkbanden men hade en annorlunda stil både musikaliskt och utseendemässigt. The Jam var förgrundsgestalter för en ”mod revival”-trend som fanns i England på den tiden. De inspirerades alltså av brittisk 60-talsrock och klädde sig som mods i snygga kostymer och parkas. Låtskrivaren och sångaren Paul Weller var bandets ansikte utåt, och har efter The Jam gått vidare med att göra smakfull, men ganska tråkig, soul. Det är lätt att avfärda The Jams musik som simpel huliganrock, men de gjorde faktiskt ett flertal klassiska rocklåtar som håller fortfarande. Här listar jag deras fem bästa låtar. Klicka på låtnamnen för videos med låtarna.

1. That’s entertainment
Den här låten är helt klart The Jams mästerverk. Bitter och övertygande, med riktigt bra text och sång.

2. The Bitterest Pill (I Ever Had to Swallow)
Den ultimata hybriden mellan rock och disco. En grymt svängig låt med en skön text. Och videon har sina uppenbara komiska poänger.

3. Town Called Malice
En fin låt med en bra melodi som sätter sig på hjärnan direkt. Håkan Hellström snodde de inledande fraserna till sin, numer klassiska, låt Kom igen, Lena! och låten är med i en av de bästa scenerna i den underbara Billy Elliot.

4. Going Underground
Förmodligen The Jams mest populära låt nuförtiden. En riktig huligandänga som säkert hur uppmuntrat många galningar till våldsdåd och förstörelse. Men det är en låt som rycker tag i lyssnaren och har ett grymt flow.

5. Eton rifles
Även Eton Rifles är en ganska röjig rocklåt där The Jam återigen får visa upp sina huliganambitioner. Simpel men grymt effektiv rock.

De tio bästa barnböckerna

I samband med skolstarten har man kunnat läsa mycket om barnböcker i DNs kulturdel de senaste dagarna. De har listat de hundra bästa barnböckerna och diskuterat barnbokens betydelse. Jag tycker att det är väldigt viktigt att barn läser. Jag tror att de personer som läser böcker som barn också är de som i större utsträckning läser som vuxna. Det är nog också under barndomen böckerna är mest betydelsefulla och ger störst intryck på läsaren. De böcker man läser när man är liten är böcker man bär med sig hela livet. När jag var liten brukade mina föräldrar läsa mycket för mig och när jag lärde mig att läsa själv plöjde jag väldigt många böcker. Här listar jag de tio bästa barnböckerna. Det är böcker jag läste i åldern 7-10 år och hade stor glädje av då, och nu. Den inbördes ordningen på listan är inget att haka upp sig på, då jag anser att de flesta av böckerna är likvärdiga.

1. Trollkarlens hatt – Tove Jansson
Tove Janssons böcker, figurer och bilder har betytt enormt mycket för mig genom åren. När jag var omkring nio år läste jag alla Muminböckerna, och den som var bäst var helt klart Trollkarlens hatt. Den har allt det där som gör Tove Janssons böcker bra och speciella. Som bonus lär man sig ordet melankoli.

2. Matilda – Roald Dahl
Matilda var en av de allra första böckerna jag läste själv. Passande nog handlar den om ett litet barn som läser otroligt mycket böcker. Den är rolig och smart, och har fantastiska illustrationer av Quentin Blake (se bilden ovan). Jag läste alla Roald Dahls barnböcker när jag var liten och de är alla fantastiska. SVJ, Häxorna och Kalle och Chokladfabriken är böcker jag tycker alla barn borde läsa.

3. Alice i Underlandet – Lewis Carroll
En väldigt märklig bok som påverkade mig mycket, och grundade min smak för det bisarra och absurda.

4. Momo - eller kampen om tiden - Michael Ende
En fantastisk och intressant barnbok om Momo som bor i ruinen av en amfiteater och är ytterst bra på att lyssna på människor. Hon tvingas ta upp kampen mot tidstjuvarna som stjäl människors tid. Michael Ende har även skrivit flera andra kända, och bra, barnböcker som Den oändliga historien och Sju timmar till midnatt.

5. Det blåser på månen - Eric Linklater
En underbar barnbok som är rolig, spännande och intressant. En bok som fascinerar mig fortfarande.

6. Tordyveln flyger i skymningen – Maria Gripe
Kanske den bästa svenska barn- och ungdomsboken någonsin. Den är spännande, intressant och välskriven. Det finns en klassisk radioteater baserad på boken med bl.a. den roliga Staffan Hallerstam (han är rolig mest p.g.a. hans utseende och den sköna rösten, ni känner säkert igen honom som Bosse från Karlsson på taket).

7. Bilbo - En hobbits äventyr - J.R.R. Tolkien
Jag är idag inte speciellt förtjust i fantasygenren, men när jag var nio år var fantasy det häftigaste som fanns och Bilbo var den bästa boken jag hade läst. Bilbo är en fin och spännande berättelse, som nog lämpar sig bäst för barn.

8. Mio, min Mio – Astrid Lindgren
Även om jag läste mycket böcker som liten läste jag väldigt lite av Astrid Lindgren. Det var istället filmerna baserade på hennes böcker som gällde. Mio min Mio är en av de få Astrid-böcker jag läste innan jag såg filmen, och inte tvärtom. Det är helt klart en av hennes finare sagor.

9. Gummi-Tarzan - Ole Lund Kirkegaard
Gummi-Tarzan var den första boken jag fick i syfte att läsa den själv. Jag minns att jag inte kunde läsa när jag fick den och att det var en mindre sensation att jag läste den själv något år senare. Gummi-Tarzan är en rolig och lättläst bok, med fulsnygga illustrationer av Kirkegaard själv. Huvudpersonen Ivan Olsen var förmodligen den första litterära figur jag kunde identifiera mig med. Ole Lund Kirkegaard har skrivit flera fantastiska barnböcker och det finns också en del mindre lyckade, men roliga, filmatiseringar av böckerna. Han dog innan han ens hade fyllt 40, när han efter ett krogbesök ramlade i snön och frös ihjäl.

10. Prostens barnbarn – Eva Bexell
Eva Bexells böcker om ”prostens barnbarn” var väldigt viktiga för mig och mina bröder när vi var små. De är roliga, galna och det märks att Bexell verkligen har respekt för barn. Vi hade också kassettband där böckerna var inlästa av Margaretha Krook och de banden lyssnade vi på hundratals gånger. Mina bröder inspirerades, kanske lite väl mycket, av böckerna och kunde ha en ”Anton-sommar” där allt de gjorde (under en hel sommar!) var sådant som Anton, den yngsta, och mest speedade, av prostens barnbarn, gjorde i böckerna.

The apartment är en ungkarlslya

Romantiska komedier är en svår genre. Den är svår att bemästra och göra något bra av, samtidigt som det ska vara kommersiellt gångbart och locka en stor publik. Jag har ingenting emot romantiska komedier, de kan vara riktigt trevliga. Men det mesta som görs i genren är idiotisk skit som man skäms över att se. Den senaste romantiska komedin som var något att ha var Judd Apatows grymma Knocked Up. En av mina absoluta favoriter i genren är The Apartment (Ungkarlslyan på svenska) av Billy Wilder från 1960.

Huvudpersonen i The Apartment är den godtrogne och genomsnälle ungkarlen C.C. Baxter, spelad av den helfestlige Jack Lemmon. Baxter äger ungkarlslyan där stora delar av filmen utspelar sig och han har hamnat i en jobbig situation p.g.a. att han har extremt svårt att säga nej. Den smått bisarra grundhandlingen i filmen är att Baxters chefer tar med sig kvinnor som de är otrogna med till Baxters lägenhet. Baxters lägenhet är fullbokad och han har själv sällan någonstans att ta vägen på kvällarna, eftersom cheferna ockuperar hans lägenhet. Situationen är helt absurd och Baxter får befordran på jobbet enbart p.g.a. av sin lägenhet. Han blir kär i den charmiga Fran, spelad av Shirley MacLaine, som sköter hissen i huset han jobbar. Hon är däremot kär i Baxters chef och har en affär med denne. En kväll tar chefen med Fran till ungkarlslyan och dumpar henne. Hon försöker ta livet av sig och Baxter hittar henne halvt död på sin säng…

The Apartment är ett sant mästerverk i genren, med hög klassikerstatus. Billy Wilder, som också har regisserat en av mina favoritfilmer Sunset Blvd, lyckas här bemästra genren till fullo. Handlingen är riktigt bra, karaktärerna är perfekta och dialogen är rolig och trovärdig. Baxter har många hyfsat roliga, och rätt corny, repliker, typ ” That's the way it crumbles... cookie-wise.” Shirley MacLaine är hur charmig som helst, och har en cool pojkfrisyr (det här var på tiden då tjejer som Jessica Alba aldrig hade fått göra film och filmstjärnor hade talang och ännu inte förstört sina kroppar med plastikkirurgi). Lemmon och MacLaine är det perfekta paret och kemin mellan dem är total.

The Apartment var helt klart före sin tid och känns väldigt modern jämfört med dagens romantiska komedier. Den är ganska lättsam men har samtidigt allvarliga undertoner och ett riktigt budskap. Jag befarar att det kommer göras en nyinspelning av The Apartment, och resultat skulle sannolikt bli katastrofalt. Men den är för bra för att dagens Hollywood ska låta den vila ifred. Det är en film som tål att ses många gånger och som gör en glad på riktigt.

Rolig kuriosa:
Den trevliga filmmusiken gjordes av en man med det löjeväckande namnet Adolf Deutsch.
Filmen vann fem Oscars 1961, bl.a. för bästa film och bästa regi.

Trailer:

”Våra förfäder” – Tre romaner av Italo Calvino

För två veckor sedan hade jag aldrig hört talas om den italienska författaren Italo Calvino (1923-1985). Så här i efterhand känns det lite konstigt att hans böcker har undgått mig då det är just den sortens böcker som jag lägger ner ganska mycket tid att leta efter.

Det är Albert Bonniers Förlag som har gjort en kulturgärning och nyligen gett ut tre av Calvinos böcker samlade i en volym i deras Klassiker-pocketserie. De tre böckerna skrevs under 1950-talet och samlades 1960 i en volym. Romanerna utgör en trilogi som Calvino kallade ”Våra förfader” (I nostri anteniti). De tre romanerna är, i tur och ordning:

Den tudelade visconten
Den tudelade visconten handlar om en viscont som i ett krig mot turkarna klyvs på mitten. I den ena halvan koncentreras alla vicontens bra och fina sidor medan den andra halvan består av hans dåliga och elaka sidor. Den elaka halvan åker hem och börjar sprida skräck i grevskapet.

Den tudelade visconten är en sagolik och väldigt rolig berättelse. Humorn är helt sinnessjuk och bisarra händelser inträffar hela tiden. Det är en ganska kort roman som omfattar drygt hundra sidor. Den är full av symbolism, och kan antingen läsas som en saga eller tolkas på flera sätt.

Klätterbaronen
Klätterbaronen är det centrala och mest omfattande verket i trilogin. Den handlar om en pojke från överklassen som tröttnat på det mesta och lämnar sitt trygga liv för att leva i träden. Från och med att han klättrat upp i träden lever han hela sitt liv där, och kommer aldrig ner igen. Han växer upp, slåss mot sjörövare, brevväxlar med stora vetenskapsmän, gör revolution, träffar Napoleon, blir kär, har sex med ett stort antal kvinnor uppe i träden och har en fin relation till en tax. Berättaren är Klätterbaronens lillebror, som ser sin bror leva uppe i träden från sitt trygga liv nere på marken.

Klätterbaronen är en sällsamt vacker berättelse. Den är intelligent, intressant och ofta väldigt rolig och märklig. Liksom Den tudelade visconten kan Klätterbaronen läsas på flera nivåer, antingen som en underhållande roman eller som en bok som diskuterar frågor om natur, samhället och individens roll i samhället.

Den obefintlige riddaren
Den obefintlige riddaren är en typisk riddarhistoria, laddad med Calvinos säregna och absurda humor. Huvudpersonen är en riddare som inte finns, men ändå finns. Han är en tom rustning utan något som helst innehåll av kött och blod. På något sätt, fråga mig inte hur, lyckas han ändå var den mest ädla och skickliga av riddare.

Tyvärr är Dem obefintlige riddare den mest tråkiga boken i trilogin. Det kan bero på att det är den avslutande delen och att man hade väntat sig något mer storslaget, efter de två fantastiska tidigare delarna. Det är inte så att det är en dålig bok, men den står sig inte riktigt i jämförelse med de andra delarna. Den är inte lika intressant och rolig och saknar några riktigt bra karaktärer.


Som jag nämnt utgör alltså de tre romanerna en trilogi, men de behöver inte nödvändigtvis läsas i följd. De kan alla läsas fristående med samma behållning som om man skulle läsa allihop. Det är inga karaktärer eller händelser som återkommer i flera av romanerna, men de övergripande teman som Calvino tar upp i de olika delarna gör trilogin till en helhet. Som det går att läsa på baksidan:

”Jag har velat göra dem till en trilogi om erfarenheter av hur mänskliga varelser förverkligar sig, i Den obefintlige riddaren ett erövrande av varat, i Den tudelade visconten en strävan efter fullständighet bortom de stympningar samhället utsätter en för, i Klätterbaronen en väg till en icke-individualistisk fullständighet som kan uppnås genom troheten mot ett individuellt självbestämmande: Tre steg i riktning mot friheten...”

De tre delarna utspelar sig alla också i historiska miljöer, och Calvino har valt att berätta alla böckerna i 3e person med olika berättarröster. De olika berättarrösterna fungerar väldigt bra, och särskilt i Klätterbaronen når Calvinons användning av berättare perfektion. Calvino använder sig också mycket av ”magisk realism” och det är förhållandevis många sagoelement i böckerna. Han använder dessa grepp med stor skicklighet och det fungerar hela tiden väldigt bra, och snarare ökar texternas trovärdighet än minskar den.

Calvinos språk är genomgående väldigt bra. Det är väldigt ofta under läsandet som jag hittar stycken som är otroligt roliga, smarta och välformulerade och som skulle passa utmärkt att citera i alla möjliga sammanhang. Han skriver med en lätthet och lekfullhet man sällan stöter på i ”prettoböcker” (att det här är lite av prettoböcker kan ingen bestrida). Han är alltid rolig och skämtsam, utan att någonsin förlora allvaret. Låt er inte avskräckas av att den här utgåvan ser oändligt pretentiös och tråkig ut (omslaget pryds av en klassisk målning och citat, inte ett ord av vad man egentligen har att vänta innanför pärmarna.) för när man väl har öppnat boken väntar en fantastisk läsupplevelse. Utöver omslaget är det här en väldigt bra pocketutgåva med relativt stort typsnitt och ett bra och intressant förord. Du kan förmodligen inte spendera 39 spänn på något bättre.

Italo Calvino har skrivit flera andra intressanta böcker och med stor sannolikhet kommer jag recensera fler böcker av honom här på bloggen.

Musikserier - Musik i serieform

Jag har alltid haft en stor kärlek till serier och serietidningar, och har många gånger försökt göra egna serier. Men att skapa serier är något som kräver tålamod och man måste verkligen tro på det man gör om man ska orka fortsätta. Förr eller senare har jag alltid gett upp med mitt serieskapande.

För några år sedan kom jag på den ganska smarta idéen att göra korta serier baserade på låtar. Sångtexten får utgöra manuset till serien och man bygger upp serien kring låten. Till bilderna hämtar man inspiration från låtens budskap och rytm. En musikserie är tillräckligt kort för att man ska orka slutföra den. Jag har aldrig sett sådana serier någon annanstans, men jag kan omöjligt vara den första som kommer med idéen att göra serier av låtar. Jag hann under den här tiden slutföra ett antal sådana serier, av varierande kvalité. När jag tittade på serierna häromdagen blev jag sugen på att göra några nya musikserier. Jag kan tänka mig flera låtar som skulle göra sig utmärkt som serier.

Den musikserie som blev bäst (jämfört med mina andra amatörserier är den faktiskt ganska bra)var en serie baserad på Bob Marleys Redemption Song (nuförtiden måste jag nog säga att jag föredrar Joe Strummers version framför originalet) och den kan du läsa här nedan.

De fem bästa låtarna med Elvis Costello

Härmed inleder jag en ny kategori på bloggen nämligen ”De fem bästa låtarna med…” där jag listar de fem bästa låtarna med olika artister och band. Låtarna som listas behöver inte nödvändigtvis vara just de bästa låtarna men ska fungera som en introduktion för den som är intresserad av bandet eller artisten. En schysst utgångspunkt som belyser olika sidor av bandets eller artistens musik och väcker intresse för musiken. Först ut är Elvis Costello, som enligt mig är ”kungen av new wave”. Klicka på låtnamnen för videos.

1. Watching the Detectives
Det här är en låt som har allt; en bra text, bra sång, grym melodi osv. Den berör på riktigt och är utan tvekan Costellos bästa låt. Det är få som har fått till en sådan häftig rytm i en rocklåt.

2. Alison
Alison är Costellos finaste och sorgligaste låt som verkligen griper tag om lyssnaren. ”Alison, I know this world is killing you. Oh, Alison, my aim is true.”

3. (I Don't Want to Go To) Chelsea
Det är framförallt rytmen och sången som gör den här låten fantastisk. Videon (se länken) är också hur bra som helst.

4. Everyday I Write The Book
En riktigt bra låt som inte hade kunnat göras av någon annan än Costello.

5. Oliver's Army
En skön låt med en bra text, och videon jag länkar till erbjuder helt sinnessjuka färgkombinationer.

Det finns självklart fler bra Costello-låtar att fortsätta med, som t.ex. Welcome to the Working Week och (What's So Funny 'Bout) Peace, Love, and Understanding, för den som är intresserad. Inte helt oväntat är My Aim Is True min favoritskiva med Costello. Jag har lite svårt för hans senare grejer. De är inte direkta dåliga men de kan inte mäta sig med hans gamla inspelningar. På hans senaste skiva, Momofuku, som kom i våras gick han delvis tillbaka till det gamla soundet. Tydligen har Jenny Lewis jobbat tillsammans med Costello inför hennes nästa album och det bådar verkligen gott. Jag tycker Elvis Costello verkar vara en av de där ödmjuka och snälla rockmusikerna, och det är alltid trevligt att lyssna på hans musik.