Jeff Lemire – Seriekungen!

Det känns som att serier får allt mer uppmärksamhet och de senaste åren har serier på allvar börjat betraktas som litteratur, även i svenska kulturbilagor. Det görs mycket bra serier i Sverige, som ofta får väldigt mycket uppmärksamhet, och det verkar som att nördstämpeln börjar försvinna från serieläsandet. Som inbiten serieälskare är det förstås kul att serierna börjar accepteras på bredare front och jag ser fram emot en tid när alla läser serier, och har insett mediets överlägsenhet, även om den tiden aldrig lär komma. Idag tänkte jag tipsa om en serieskapare som har präglat den amerikanska seriescenen starkt de senaste åren, både genom konstnärliga indieserier och storförlagsserier, alltid med en fantastisk känsla för berättande. Kanadensaren Jeff Lemire släppte i veckan det sista numret i den 40 lösnummer långa följetongen Sweet Tooth och i somras kom den fascinerande serieromanen The Underwater Welder. Allt jag läst av honom har varit otroligt bra och när jag kallar honom ”Seriekungen” är det ingen överdrift. Han är verkligen vår tids amerikanska seriekung, en snällare Alan Moore eller Grant Morrison, som för ovanlighetens skull både tecknar och skriver sina egna serier.  

Jeff Lemire föddes på landsbygden i Ontario år 1976 och det var när jag, år 2009, åkte till just Ontario för att plugga vid Queen’s University som jag först hörde talas om honom och hans serier. Då hade han precis gett ut en trilogi serieromaner som utspelade sig kring hans lilla hemstad, Essex County. Essex County-trilogin berättar, i lugnt tempo med fina svartvita teckningar, om tre ganska vanliga personer vars liv hänger samman. Det är en typisk indieserie, med konstnärliga teckningar och en väldigt känslosam story utan mycket action. Jeff Lemire har en väldigt speciell teckningsstil, som först känns lite slarvig och småful men efter ett tag inser man hur uttrycksfull och egen den är och lär sig att älska den. Jag har läst Essex County-serierna två gånger, första gången i Kanada och sen en gång i höstas. Jag tyckte serierna var betydligt bättre vid den andra läsningen, då de fått växa till sig några år och jag var mer beredd på vad jag hade att vänta mig. För den som bara snabbt bläddrar igenom Essex County i bokhandeln kommer den inte te sig som något anmärkningsvärt, men när man läser igenom serien i lugn och ro gör den ett enormt intryck. Det är en väldigt stark serie som verkligen berör. Den är dessutom formmässigt fulländad, med en väldigt snygg och genomtänkt berättarteknik och perfekta teckningar. Med Essex County fick Jeff Lemire sitt välförtjänta genombrott och han hyllades både av nördiga seriefans och misstänksamma litteraturkritiker. Bland annat utsågs serien till en av fem "Essential Canadian Novels of the Decade”. Essex County öppnade dörrarna till den stora seriebranschen för Lemire och gav honom möjligheten att göra riktigt storslagna serier.   

År 2009 börjaden Lemire jobba för Vertigo, den del av DC Comics som fokuserar på vuxenserier (jag har skrivit om Vertigoserier på Finpop tidigare, senast om den lysande indianserien Scalped), och blev återigen hyllad för sina speciella serier. Trots att han inte längre kunde kalla sig indieskapare släppte han inte på sina originella idéer och egna stil, och Vertigo lät honom köra på som tidigare, men med en större budget och fler möjligheter. Det första Lemire gjorde för Vertigo var den H.G. Wells-inspirerade serieromanen The Nobody om en bandageinvirad osynlig man som dyker upp i en Essex County-liknande småstad. Det är en spännande och snyggt berättad serie, som med små medel berättar en stor historia. Därefter började Lemire jobba på sin största serie, Sweet Tooth, som alltså avslutades den här veckan, efter 40 lösnummer.

Sweet Tooth bygger på en riktigt häftig idé om en postapokalyptisk värld, långtifrån tjatiga zombies och Mad Max-bilar, där Jeff Lemire får uttryck för allt som gör honom speciell som serieskapare. I en värld där stora delar av mänskligheten har dött i en obotlig pestliknande sjukdom lever de kvarlevande människorna under tuffa förhållanden. Samtidigt som sjukdomen bröt ut började märkliga barn, som till hälften är djur, födas och många misstänker att dessa barn har svaret på hur sjukdomen skulle kunna botas. Huvudpersonen i Sweet Tooth är en liten pojke, Gus (döpt efter Lemires son med samma namn), som har stora rådjurshorn på huvudet. Han växer upp, skyddad av sin pappa, i en isolerad skog men när pappan dör måste Gus konfrontera världen utanför skogen. Där får han bekanta sig med våld, hat och vansinne men också med vänskap och kärlek. Under de 40 lösnumren bygger Lemire upp ett rikt och fascinerande karaktärsgalleri och storyn innehåller lika delar djup och action, vilket gör att man verkligen vill fortsätta läsa. Jag följde Sweet Tooth redan från början, men gjorde ett längre uppehåll efter ett drygt år då jag insåg att jag inte längre orkar läsa lösnummerserier där man bara får läsa dryga 20 sidor i månaden. Jag föredrar att läsa avslutade serier och när jag i höstas fick höra att Sweet Tooth var på väg att ta slut började jag läsa den igen, vilket jag är väldigt tacksam för. Sweet Tooth skiljer sig från Lemires andra serier, då den dels är i färg där de andra är svartvita men framförallt är den berättad på ett annat sätt då det är en följetong i korta avsnitt istället för en avslutad serieroman. Det är en helt annan form, men Lemire behärskar den till fullo. Sweet Tooth är en av de mest konstnärliga och egna mainstreamserier som någonsin getts ut. Storyn lånar mycket från andra postapokalyptiska serier och filmer men de Essex County-besläktade karaktärerna känns mer intressanta och komplexa än de som brukar vara med i zombiefilmer och liknande. Sweet Tooth är helt klart i klass med Vertigoserien Y: The Last Man som också är ett annorlunda postapokalyptiskt mästerverk där alla män, förutom en ung man och hans apa, snabbt dör ut till följd av en mystisk sjukdom. Jag tror Sweet Tooth är en serie som kommer läsas och upptäckas av nya läsare i många år framöver, och ofta kommer man referera till den som ett banbrytande mästerverk.   

I somras kom Jeff Lemires senaste serieroman The Underwater Welder, som skulle kunna beskrivas som en väldigt lågmäld skräckserie. Den handlar om en ung blivande pappa som jobbar som dykare vid en oljeplattform på den kanadensiska östkusten. Hans pappa, som också var dykare, försvann en Halloweennatt när han var liten och när han dyker ser han konstiga saker under vattnet. The Underwater Welder är en väldigt spännande serie, lika snyggt tecknad och berättad som Lemires andra serier, och lika lugn i tempot. Det är talande för Jeff Lemires sätt att göra serier att även när han gör skräckserier försöker han hålla dem så lågmälda och nedtonade som möjligt, och det gäller allt från hur hans teckningar ser ut till hur karaktärerna beter sig och vad de säger. Det är häftigt att hans serier är så fängslande när det egentligen händer så lite. Hans stora genomslag är ännu häftigare, då man tänker sig att de flesta serieläsare inte har något större tålamod och helst vill ha bra action. Men hans serier berör verkligen, och det är förstås därför han är så pass omtyckt och populär.

Jeff Lemire känns som en bra och lämplig inkörsport till mer seriösa vuxenserier för de ovana läsarna. Har man aldrig läst en riktigt bra serietidning tidigare så ger Lemire läsaren en fin uppfattning om mediets alla möjligheter och förtjänster. Hans serier är både konstnärliga och lättillgängliga. Då han både skriver manus och tecknar, vilket är ganska ovanligt när det gäller serieskapare på de stora amerikanska förlagen, känns det alltid som ord och bild är i perfekt balans. Ofta låter Lemire bilderna sköta snacket. I hans serier är manuset nästan alltid lågmält och tillbakahållet. Han försöker säga mycket med så få ord som möjligt, och låter de enkla men uttrycksfullt tecknade figurerna förmedla känslorna. Hans historier är också ganska enkla och vardagliga, även när det handlar om postapokalyps och skräck. Jeff Lemire balanserar fint mellan svårtillgänglig indie och läsarvänlig mainstream, och han gör det bättre än någon annan med utomordentligt sympatiska serier som aldrig tummar på kvaliteten.

Jeff Lemire fortsätter jobba för Vertigo och nu när han är klar med Sweet Tooth kommer han fokusera på nya serier. Någon gång i år är det premiär för hans nya serie Trillium, en scifiserie som beskrivs som ”den sista kärlekshistorien”. På förhand låter det extremt spännande. Även om jag inte brukar vara särskilt entusiastisk över scifi vet jag att det knappast kommer bli något Star Trek-aktigt när Lemire får styra rymdskeppet. Snarare lär det bli något väldigt känslomässigt som verkligen tar till vara på rymdens ödslighet. Samtidigt som Lemire jobbar med sina egna serier skriver han manus för andra DC-serier. Just nu är han aktuell med bland annat Green Arrow (som också finns som ganska färsk TV-serie). Jeff Lemire är väldigt produktiv och jag är övertygad om att han kommer vara en av de som styr seriemediets framtid.     

Skivan jag missade

Det finns så mycket musik som man missar, som försvinner i bruset av all annan musik som ständigt ges ut. Större delen av den musik man aldrig hör kanske inte bör ses som någon större förlust, men ibland går man miste om de där självklara mästerverken med förmågan att, åtminstone tillfälligt, förändra ens liv. Ibland känns det väldigt orättvist när man tänker på vilken musik som uppmärksammas i tidningar och på internet. Det ges ut en enorm mängd skivor nuförtiden och som någon motreaktion mot det faktum att man aldrig kommer kunna höra all musik man vill höra är det några fåtal skivor som får extremt mycket uppmärksamhet, medan andra förbises helt och hållet. Det känns ibland som att det inte finns någon rättvisa alls när det gäller vilka skivor som ska lyftas fram och vilka som ska glömmas bort. På min lista över 2012 års bästa skivor var det till exempel flera skivor som inte ens recenserades i svenska tidningar. En natt förra veckan upptäckte jag en av förra årets bortglömda mästerverk, vars existens jag knappt kände till. I min trötthet skulle jag välja någon musik att somna till och bläddrade igenom musiken som jag lagt in på min telefon. Jag blev lite glad när jag trodde mig hitta svenska Taken By Trees senaste skiva där, för jag hade inget minne av att jag hade laddat ned den. Men när jag började lyssna var det något som kändes väldigt obekant och i min trötthet tog det någon låt för mig att inse att jag lyssnade på något helt annat. Och så föll jag för den amerikanska gruppens Lost In The Trees skiva A Church That Fits Our Needs, en skiva som jag insåg att jag hade läst om förra våren och därefter laddat ned och uppenbarligen fört över till min telefons minneskort men sedan glömt bort utan att lyssna på den. A Church That Fits Our Needs är en fin och oväntad upptäckt, och jag är väldigt glad att jag snubblade över den för det är få nya skivor som lyckas beröra mig på samma sätt känslomässigt.

A Church That Fits Our Needs är Lost In The Trees andra skiva och den har en ovanligt personlig och känslosam utgångspunkt. Bandets ledare Ari Picker, som skriver och komponerar alla låtar själv, har gjort hela skivan som en hyllning till hans mamma som tog livet av sig för några år sedan. Hennes bild pryder omslaget och med skivan vill Ari lyfta fram moderns alla positiva och fina sidor så att hennes minne blir något vackert och storslaget. Med ett sådant tema är det förstås omöjligt att värja sig mot A Church That Fits Our Needs. Det är en skiva som innehåller så mycket känslor och liv att man måste beröras och gripas tag av låtarnas inneboende kraft. Deppigheten och mörkret i den obegripligt tunga situationen samsas med Aris uppenbara livsglädje och viljan att hylla sin döda mamma. Det hade varit vackert och oemotståndligt även om musiken låtit fruktansvärd, men lyckligtvis är även den musikaliska delen av skivan fulländad. Ari är klassiskt skolad och gör popmusik som hämtar lika mycket från modern amerikansk folkrock som klassisk musik. Arrangemangen är storslagna och mer komplexa än den mesta popmusik som spelas in idag. Tankarna går till artister som Rufus Wainwright, The Decemberists, Fleet Foxes och Frida Hyvönen, men samtidigt känns det som att Lost In The Trees har hittat sitt eget uttryck och sound. A Church That Fits Our Needs är ett fantastiskt album och det känns tråkigt att det inte fått mer uppmärksamhet. Det är en skiva som de flesta borde kunna uppskatta och dess sätt att adressera tunga och jobbiga frågor gör att den känns ”klassisk” på ett sätt som få skivor lyckas med idag. Hade jag upptäckt den tidigare hade den definitivt haft en plats på min årsbästalista. I väntan på det nya årets första mästerverk (själv är jag väldigt förväntansfull inför Girls-ledaren Christopher Owens soloskiva Lysandre som kommer nästa vecka och Hästpojkens nya album som kommer i februari) tycker jag du ska bekanta dig med Lost In The Trees. För de som vill lyssna finns det mycket att hämta där.       

The Round House – Louise Erdrich

I höstas väcktes mitt slumrande indianintresse med den brutala vuxenserien Scalped. Jag insåg återigen hur mycket jag gillar indiansk mytologi och kultur och hur fascinerande jag tycker liven på reservaten verkar vara. Med årets vinnare av det prestigefulla National Book Award, Louise Erdrichs roman The Round House, har jag fått möjligheten att återigen göra ett besök på ett av de amerikanska reservaten, den här gången i North Dakota. Erdrich, född 1954, har själv indianblod i ådrorna och har ägnat hela sin författarkarriär åt att skildra indianer och deras kultur och samhällssituation. Hon fick sitt genombrott på 80-talet med ett par böcker som fick fin kritik och jämfördes med William Faulkner, och skrev också ett antal böcker med sin dåvarande man Michael Dorris, som senare tog livet av sig. De senaste åren har hon fått ett uppsving, först med The Plague of Doves som nominerades till Pulitzerpriset 2009 och nu med The Round House som förutom National Book Award verkar ha hyllats av de flesta amerikanska kritiker. The Round House är mitt första möte med Erdrich, men den gav verkligen mersmak och jag kommer definitivt läsa mer. Förhoppningsvis kommer den ges ut på svenska, för det här är stor litteratur som alla borde läsa, både viktig och gripande, med ett rikt och levande språk.

Enligt efterordet i The Round House blir åtminstone en tredjedel av alla indianska kvinnor våldtagna någon gång i livet, och i nära 90% av fallen är det vita, ”icke-indianska”, män som är förövare. Det är ett bara ett fåtal av de anmälda våldtäkterna som leder till fällande domar. The Round House utgår från dessa chockerande fakta, men snarare än en samhällskritisk och politisk roman har Erdrich skrivit en drabbande uppväxtskildring, där indianernas utsatta situation hela tiden ligger och bubblar i bakgrunden. Boken utspelar sig under sommaren 1988 och den 13-åriga huvudpersonen Joes sommarlov störs när hans mamma blir attackerad och våldtagen på reservatet. På ett ögonblick är hans oskuldsfulla sommar förstörd, och medan hans mamma apatiskt isolerar sig i sovrummet, tvingas han växa upp och ta svåra beslut. Tillsammans med hans kompisar börjar han, mot pappans vilja, att undersöka fallet på egen hand. De cyklar runt på reservatet och upptäcker snart saker som polisen har missat.

Indiansk kultur är väldigt fascinerande och Erdrichs levande skildring av livet på reservatet får mig nästan att tro att jag faktiskt har varit där. Allt känns väldigt äkta och bekant. På ett lysande sätt blandar hon nytt och gammalt, det moderna med det traditionellt indianska, precis som livet måste vara för unga indianer som växer upp idag. De käkar hamburgare och tjuvröker, men tar också del i uråldriga ceremonier och fascineras av gamla myter och legender. Det som imponerar allra mest i Round House är Erdrichs lyhörda skildring av pubertala killar. Jag tror aldrig jag läst en kvinnlig författare som lyckats skriva om unga grabbar på ett lika trovärdigt sätt. Oftast brukar det vara manliga författare som skriver de bästa uppväxtskildringarna med pojkar i huvudrollerna, men Erdrich är helt klart i klass med Knausgård, Torbjörn Flygt och David Mitchell. Som uppväxtskildring är The Round House lysande och väldigt direkt, men den är samtidigt så mycket mer. Där Scalped var en vansinnigt brutal och mörk skildring av liven på reservaten är The Round House mer nyanserad och ställer allvarligare frågor. Erdrich fokuserar inte på några enskilda problem utan har valt att skildra livet på reservatet ur alla tänkbara aspekter, genom en 13-årig pojkes ögon. Att boken blivit belönad med National Book Award är väldigt förståeligt. Det är en litterär triumf från början till slut och helt klart en av årets bästa böcker.

Årets bästa TV 2012

Året börjar lida mot sitt slut och såhär i mellandagarna har man gott om tid att reflektera över det gångna året. Här kommer alltså en sista årsbästalista från mig, och den här gången går jag igenom de tio TV-serier som jag gillat mest i år. Perfekt för dig som inte känner att du har något kul att titta på och behöver något att göra i helgen. Att stanna inne framför TVn på nyårsafton har alltid varit en hit och det är lika bra att du står över den där pinsamma fyllan och den svenniga skrytfesten i år också. Behåll både fingrar (undvik åtminstone raketer på fyllan!) och det goda samvetet och bli en kulturell och intellektuell upplevelse rikare istället!

Det konstiga med den här listan är att jag de senaste månaderna har gått omkring och tänkt att det varit ett ovanligt bra TV-år, men när jag satte mig för att skriva ned tio riktigt bra serier som visats i år fick jag ganska stora problem. Jag blev påmind om att det under hela våren i princip inte visades något som var direkt sevärt och att de allra bästa serierna som jag sett i år inte varit helt färska. I våras tog jag mig till exempel igenom hela The Wire (avslutades 2008), vilket var en stor upplevelse, och i somras såg jag den fantastiska danska komediserien Klovn (avslutades 2009), som blivit en personlig favorit och står sig som en av de roligaste TV-serier jag sett. Men självklart har det visats en hel del bra serier i år, så många att flera riktigt trevliga serier inte fick plats på listan, och här följer alltså mina tio favoriter. 

1. Treme (Säsong 3)
Treme är löjligt förbisedd av såväl kritiker som vanligt folk. Utan någon direkt anledning dömdes den ut efter de första avsnitten och sedan dess känns det inte som att serien har fått någon upprättelse. För mig började min kärlek till Treme med min kärlek till New Orleans, men efter seriens tre säsonger har det blivit uppenbart att jag hade älskat serien oavsett var den utspelade sig. Treme blir bara bättre för varje säsong och avsnitt och jag älskar David Simon för att han vågar göra den här serien, när han lika gärna kunnat göra en andlig uppföljare till The Wire och fått publiken och kritikernas godkännande. Treme skildrar vanliga människor, de flesta mycket sympatiska, och deras mycket vanliga liv. Serien är helt befriad från klyschor och såpiga intriger. Allt känns äkta och nedtonat, men med den fantastiska regin och de otroliga skådespelarna blir ändå allt många gånger mer gripande och rörande än alla andra dramaserier. Det finns inga andra TV-serier som Treme. Rent dramaturgiskt är den helt unik, med ett hoppande mellan olika karaktärer och händelser som aldrig påminner om hur en vanlig TV-serie brukar se ut. Det finns inga cliffhangers eller billigt effektsökeri i Treme utan David Simon litar på att de som tittar är tillräckligt intresserade och insatta för att hänga med i hans berättelse om världens mest fascinerande stad. Säsong 3 av Treme var den bästa hittills. Lika solidarisk och värmande som upprörande och omskakande. Treme är stor TV som alltför många missar. För mig känns ofta Treme som en både bättre och mer angelägen TV-serie än The Wire då den på ett annat sätt skildrar ett helt samhälle och vanliga människor står i fokus. Nästa år kommer den avslutande fjärde säsongen, som (antagligen till följd av dåliga tittarsiffror) blir kortare än de andra med endast fem avsnitt. Det ska bli otroligt spännande att se hur Simon och de andra väljer att avsluta serien och jag kommer sakna Treme något oerhört när den har tagit slut. Det här är en sorts TV-serie som kanske aldrig kommer göras igen.

2. Puberty Blues (Säsong 1)

Australiensiska Puberty Blues knockade mig totalt i somras. Det är utan tvekan den starkaste ungdomsskildringen som visats på TV sedan den legendariska high school-serien Freaks and Geeks och liksom den serien låter Puberty Blues oss följa med tillbaka i tiden, till skarven mellan 70- och 80-talet. Med finstämd regi och perfekta skådespelare lyckades man återskapa ett vemodigt och soligt 70-tal där det viktigaste för de två tonåriga tjejerna i huvudrollerna är att passa in i det tuffa surfargänget. De får snart en varsin cool pojkvän, vilka inte drar sig för att utnyttja tjejerna och fullständigt behandla dem som skit. Puberty Blues är ett otroligt starkt drama om att hitta sig själv i en värld som stormar. Serien utgår från en kort 70-talsroman, och man lär ha tömt den ordentligt på innehåll för att få till seriens åtta avsnitt, men eftersom serien var en stor hit i Australien (förhoppningsvis hittar den till Sverige inom en snar framtid!) kommer en andra säsong nästa år. Jag är väldigt förväntansfull. För er som vill se Puberty Blues finns hela serien att se på YouTube.

3. Damages (Säsong 5)
Damages fick till slut en värdig avslutning. Trots stora skådespelare i huvudrollerna har Damages varit en serie som haft det ovanligt tufft, och både har sågats och hyllats emellanåt. Efter ett plötsligt avslut med den tredje säsongen återuppstod serien på en annan amerikansk kanal förra året och serien fick två avslutande säsonger. Jag var lite tveksam till Damages när serien började visas 2007 och var som mest hyllad, men jag har i princip varit ett övertygat fan sedan slutat av första säsongen och har aldrig förstått de som tvivlat och klagat på serien. För mig har Damages varit en fulländad spänningsserie från början till slut, och den femte säsongen var inget undantag. Den spännande WikiLeaks-inspirerade storyn till trots handlade allt om den slutliga uppgörelsen mellan Ellen Parsons och Patty Hewes. Rose Byrne och Glenn Close gjorde sina roller bättre än någonsin och lösa trådar från tidigare säsonger knöts ihop på ett väldigt tillfredsställande sätt. De avslutande scenerna satte punkt för serien på ett sätt som passade serien, och dess budskap, utmärkt. Jag kommer alltid minnas Damages med värme.

4. It’s Always Sunny in Philadelphia (Säsong 8)
Vad är det som får mig att beundra Charlie Day och de andra i ”Sunny” så mycket? Kanske är det deras fantastiska värme och charm som skiner igenom mer och mer för varje säsong? Kanske är det deras opretentiösa anslag? Eller så är det helt enkelt deras galet roliga humor? Det finns hursomhelst ingen komediserie som får mig att skratta lika mycket som ”Sunny” nuförtiden. Jag har sett en hel del komediserier i år och jag håller med de flesta om Louies storhet (trots att den tredje säsongen av Louie var sinnessjukt ojämn med några fantastiska avsnitt och några som mest kändes utdragna och sega) och Girls poänger (trots att det är årets mest överdrivet hajpade serie) men när det gäller antalet skratt och ren underhållning finns det ingen serie som tar ”Sunny”. Det finns överhuvudtaget ingen serie som är lika mycket arbetarklass och som vågar ta sig samma friheter. Ibland blir det ojämnt, och det är stora skillnader mellan de bästa och de sämsta avsnitten, men det är inte någon South Park, utan lägstanivån är alltid väldigt hög. Det är lätt att döma ut Charlie och grabbarna som ett gäng ointelligenta svin men om man ger serien en ärlig chans (kolla särskilt in de två senaste säsongerna!) inser man att den är smartare, och mer sympatisk, än det mesta som visas på TV.

5.  Homeland (Säsong 2)
Någonstans i mitten av den andra säsongen av Homeland blev det trendigt att hata serien och ta varje tillfälle att såga den. Åtminstone på nördiga hemsidor och bloggar. Som jag förstod det handlade det mest om att många tyckte att serien hade förlorat sin trovärdighet. Till de personerna vill jag fråga: Vilken jävla trovärdighet? Var Homeland någonsin en trovärdig serie och finns det någon som har tyckt att seriens största behållning är dess realistiska skildring av CIA och terrorister? Fan heller, Homeland handlar i princip bara om relationen mellan Carrie och Brody. Det är den relationen som är seriens kärna och så länge övriga delar av serien fortsätter vara tillräckligt spännande (och det var de väl?) är jag helnöjd med serien. Andra gnällde över att Brodys dotter Dana fick för mycket utrymme och att hon var för gnällig. Själv tycker jag hon är seriens största behållning efter Carrie och Brodys stolligheter, och med tanke på att hennes farsa som varit frånvarande under hela hennes uppväxt visar sig vara en terrorist och hon dessutom varit med och orsakat en annan människas död tycker jag hon klarar läget ganska bra.

6. Fresh Meat (Säsong 2)
Fresh Meat är en märklig serie. Intrigen är egentligen väldigt konstig och ingen av karaktärerna kan må särskilt bra psykiskt. Det är en väldigt skruvad universitetsskildring som fungerar oväntat bra och man bryr sig verkligen om karaktärerna. Blandningen mellan märklig humor och skruvat drama känns unik och påminner om få andra TV-serier.  Fresh Meat skapades av Jesse Armstrong and Sam Bain (som överlåtit manusförfattandet åt andra talanger) som också ligger bakom Peep Show, en av mina absoluta favoritserier som i år var tillbaka med sin åttonde säsong, efter ett uppehåll på två år. Det här året var dock Fresh Meat betydligt bättre än Peep Show, som fortfarande är en fantastiskt rolig serie men inte riktigt lyckades leva upp till de höga förväntningar som jag byggt upp när den var borta.  Som jag förstått det har Fresh Meat gjort succé i Storbritannien och nästa år är serien tillbaka med en tredje säsong. Jag längtar.

7. Breaking Bad (Säsong 5)
Breaking Bad befinner sig idag på ett ställe som jag aldrig hade väntat mig när serien började. Alla mina sympatier för Walter är bortblåsta, han är en av de vidrigaste karaktärer man har kunnat följa på TV i år, och det enda jag hoppas på är att Jesse lyckas ta sig levande ur den kniviga situationen, när serien slutar nästa år. Den femte säsongen, som märkligt nog är uppdelad i två delar där den avslutande halvan kommer visas nästa sommar, var dock väldigt spännande. Det kändes som att det hände mer i serien än tidigare. Tempot var högre och premisserna sjukare än någonsin förr. Breaking Bads största förtjänst är de duktiga skådespelarna och den tighta regin, för jag vet inte om jag längre är överdrivet intresserad av storyn, även om det förstås kommer bli en galet spännande final. Det konstigaste den här säsongen, som väckte mycket uppmärksamhet bland tittarna, var manusförfattarnas vilja att övertyga oss om att allt det som hänt under serien (och det är mycket) bara utspelat sig under ett enda år. Det kändes konstigt att en serie som annars jobbar hårt för att vara trovärdig ville få oss och tro på en sådan ganska märkvärdig sak, som hade varit så lätt att fixa till i manus. Walter gick från en misslyckad kemilärare som nyss diagnostiserats med cancer till fullfjädrad mördare och iskall sociopat, och världens bästa knarkkock, på ett år. Starkt jobbat. 

8.  Line of Duty (Säsong 1)
Vi fick inget This is England 1990 i år men medan vi väntar fick vi se This is England-Lol som en oerhört cool kvinnlig polis i den tighta och spännande kriminalserien Line of Duty. Och som det inte räckte med Lol gjorde Martin Compston, mest känd för huvudrollen i Ken Loachs socialrealistiska mästerverk Sweet Sixteen från 2002, huvudrollen. Line of Duty är ännu en perfekt brittisk TV-serie där manus, regi och skådespel är i absolut toppklass. Serien är ett föredöme för alla amerikanska TV-serier som drar ut på handlingen och går på tomgång. I Line of Duty finns inte en död minut. Andra sevärda brittiska TV-serier som visats i år men inte fick plats på listan är den fenomenala advokatserien Silk, som avverkade sin andra säsong, nya serien Hit & Miss med Chloë Sevigny som transsexuell yrkesmördare och andra säsongen av den drabbande Accused (som heter Anklagad på svenska, och har visats på SVT).

9. Med Men (Säsong 5)
Den femte säsongen av Mad Men var den kanske tråkigaste hittills. Jag gillar verkligen Mad Men men har hela tiden haft väldigt svårt för seriens mediahype. Det känns som att tidningarna (åtminstone här i Sverige där Mad Men-skriverierna alltid har varit löjliga) väljer ut en, och endast en, TV-serie som de kan skriva om och hylla. Länge var det The Wire men de senaste åren är det Mad Men som allt handlat om. Märkligt, med tanke på alla andra fantastiska TV-serier som aldrig får någon uppmärksamhet. Den femte säsongen av Mad Men tillhörde kvinnorna. De manliga karaktärerna, som det mesta kretsar kring, var tråkigare än någonsin tidigare. De fortsatte bete sig som svin och var allmänt ointressanta, medan kvinnorna i serien kändes betydligt mer spännande. Dels var det storbystade Joan som till slut vågade konfrontera sin vidriga karl, dels var det Betty Draper som blev överviktig och dels var det Don Drapers nya fru Megan och hennes skådespelarambitioner. Men framförallt var det kanske 13-år gamla Kiernan Shipka som spelar Don Drapers dotter Sally som imponerade allra mest. Mad Men är fortfarande stor TV och det ska bli spännande att se hur det fortsätter nästa år.

10. Torka aldrig tårar utan handskar
Egentligen kanske Louie eller Girls hade passat bättre på en tionde plats, men eftersom jag ändå är svensk känns det som att jag borde ha med något svenskt på listan. För även om jag nästan uteslutande tittar på amerikanska och brittiska TV-serier görs det ju bra TV här hemma också, även om det är ganska sällan. Jonas Gardell-serien Torka aldrig tårar utan handskar var årets utan tvekan bästa svenska TV-serie. Den kändes viktig och upplysande, samtidigt som den var både gripande och underhållande. Det är en TV-serie som alla borde se.

Till minnet av Joe Strummer

Idag är det tio år sedan Joe Strummer gick bort, 50 år gammal, till följd av en plötslig hjärtattack. Han dog ingen klassisk rock’n’roll-död utan dog hemma i fåtöljen i den lilla Somersetbyn, en stilla morgon några dagar innan jul. Ingen visste att han hade ett medfött hjärtfel. Idag kommer Joe Strummer minnas av tusentals människor världen över. Han är en av de starkast lysande rockstjärnorna någonsin och min största musikaliska hjälte sedan jag för första gången bekantade mig med The Clash som fjortonåring. The Clash har varit en central kraft i mitt liv i mer än tio år och präglade hela min ungdom. De bär upp hela mitt musikintresse och kommer alltid vara min definition av ”bra musik”. Min relation till The Clash och Joe Strummer är väldigt personlig och därför hade jag tänkt minnas honom med ett ytterst personligt blogginlägg. Det kommer handla om mig i förhållande till Joe Strummer, och kommer varken behandla hans liv eller musik, men förhoppningsvis lyckas jag spegla det som gör The Clash till så mycket mer än ett vanligt band.

Första gången jag hörde The Clash var sommaren 2001. Jag hade nyss fyllt fjorton och jag och resten av familjen hade tagit oss ned till Motala ström, mitt i Norrköping, där det visades film utomhus några kvällar i veckan (Utomhusbion i Norrköping är numer en etablerad del av stadens kulturliv, förevig av Markus Krunegård i låten Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, ”Gratis bio nere vid Palace, alla var där vid strömmen i drömmen. Vi ville bli nåt, glöm inte bort oss”.) Filmen som visades var Billy Elliot, som på den tiden var typ det bästa som jag någonsin hade sett, och i en scen av filmen, när Billys brorsa blir jagad av polisen, spelades London Calling. Jag tycker fortfarande att det är världens bästa låt, och jag minns hur cool jag tyckte den var när jag hörde de där gitarrerna och den där råa sången för första gången.

Senare samma år, när jag var ensam hemma en eftermiddag (för ovanlighetens skull, jag var i princip aldrig hemma själv under min uppväxt), gick jag igenom mina föräldrars skivsamling och hittade två Clash LPs; London Calling och b-sidesamlingen Black Market Clash. Jag satte på London Calling och visste omedelbart att jag lyssnade på världens bästa band. Inget skulle någonsin kunna låta lika bra igen. Tidigare hade jag fastnat för Thåström och Ebba Grön (vilka jag senare förstod var en svensk motsvarighet till The Clash, med i princip samma musikaliska utveckling) och vid den tiden var jag väldigt inne på reggae vilket gjorde The Clash till det ultimata bandet. Jag tog av mig på överkroppen och skruvade upp volymen. Rock’n’roll.

Vi skaffade inte bredband förrän 2005, när jag var 17, och idag känns det svårt att föreställa sig hur det var att skaffa musik innan internets - och den ständiga uppkopplingens - stora genombrott. Mina första år som Clashfan lånade jag hem skivor från stadsbiblioteket och lät kompisar bränna dem åt mig. Dessutom hade jag ett vhs-band med inspelade musikvideos (ZTV körde en timmes kombinerad Clash och Stone Roses-special någon gång hösten 2001, vilket gav mig ytterligare ett nytt favoritband) som lärde mig att The Clash var mycket mer än bara musik. Clash var ett helt livsstilspaket med kläder, politiska åsikter och en väldigt tuff attityd.

Två dagar innan julafton 2002 kom så nyheten om att Joe Strummer hade gått bort. Det fanns flera rockstjärnor som hade dött under min livstid, men det här var första gången jag hade någon relation till den bortgångna artisten. När en artist dör kommer alltid intresset hos allmänheten öka enormt, på gott och ont, och hade Joe Strummer fortfarande levt hade han knappast vara lika hyllad och ihågkommen som han är idag. För mig triggade hans död mitt Clashintresse ytterligare och jag började idolisera Strummer och försökte ta till mig hans låttexter i högre grad. Såhär i efterhand känns det såklart sorgligt att han dog, hans karriär hade kommit igång på allvar igen och jag tror att han hade flera bra skivor kvar att göra, men samtidigt känns det som att han verkligen dog på rätt sätt. Han dog en hedervärd död, med ny bra musik bakom sig och på en bra plats i livet. Han är som Johnny Cash på det sättet, som också hade lyckats ta sig tillbaka till musiken efter en längre jobbig period, och det känns bättre att hylla personer som dog på topp än i sina egna spyor efter en överdos.

Andra året på gymnasiet fick vi till slut bredband hemma och mitt Clashintresse kunde blomstra på allvar. Nu fick jag plötsligt fri tillgång till bootlegs, udda singelsamlingar och alla de skivor som Joe Strummer gjorde efter The Clash. Jag upptäckte fler sidor av bandet och började på allvar förstå deras storhet och bredd. Men det skulle dröja ytterligare flera år innan jag på allvar kunde tillgodogöra mig hela Clashproduktionen.  

År 2006 flyttade jag från Norrköping för att börja plugga i Uppsala. Efter några ganska deppiga månader i en äldre kvinnlig akademikers källare fick jag till slut ett korridorsrum i centrala Uppsala. Jag hade nästan inga kompisar och spenderade de flesta kvällar och helger i ensamhet, med mängder av filmer och musik. Det var en lika deppig som lycklig tid, väldigt inåtvänt och isolerat men också ögonöppnande och givande. Mitt musikintresse utvecklades snabbt och det var under den tiden som jag blev den Clashnörd som jag är idag. Jag snöade in på de mer udda låtarna och lyssnade på Sandinista! på repeat. Ju mer jag lyssnade desto mer övertygad blev jag om att The Clash var världens bästa band någonsin. På musikcommunityn Last.fm lärde jag känna flera andra hängivna Clashfans som jag hade långa och givande diskussioner med.

År 2007 var ett fantastiskt år för alla Joe Strummer-fans eftersom vi belönades med både en suverän dokumentär, The Future Is Unwritten regisserad av Julien Temple (som är pappa till den lika udda som charmiga Juno Temple), och en väldigt uttömmande bok, Redemption Song: The Ballad of Joe Strummer av Chris Salewicz, om Strummers liv. När jag fått lära mig mer om Strummer, och fått en inblick i hans sämre och mindre charmiga sidor, hade jag svårt att idolisera honom på samma sätt som tidigare. Jag tvingades inse att det inte finns några hjältar som man kan dyrka som förebilder bland de stora rockstjärnorna (med det möjliga undantaget Paul Simon). De har alla knarkat sönder sina vuxna liv, knullat runt och utnyttjat och svikit människor i deras närhet. Joe Strummer är tyvärr inget undantag. Jag hade gärna sett honom som den fulländade rockguden, en personifiering av hans mest idealistiska låttexter, som man kunde avguda ur alla aspekter. Samtidigt var aldrig Joe Strummer värre än någon annan rockstjärna. Visst, han var ofta osympatisk och oschysst, men jämfört med de flesta andra rockstjärnor man läst om känns han ändå ganska hygglig och skötsam.

Våren 2009 bestämde jag mig, efter en längre tids velande, för att klippa av mitt långa, slitna rockhår. Jag gick till en ”punkig” frisör på Söder i Stockholm, som jag hade läst om i DN, och pungade upp 600 spänn (!) för att han skulle klippa av mig eländet. ”Klipp mig som Joe Strummer”, instruerade jag och det visade sig att frisören hade träffat Strummer som hastigast någon gång i sin ungdom. Världen är bra liten ibland. Ett år senare traskade jag runt i New York på egen hand och gick till minnesmålningen av Joe Strummer, som gjordes i samband med inspelningen av Redemption Song-videon, vid Tompkins Square Park i East Village. Det känns som att The Clash och Joe Strummer alltid har varit närvarande i mitt liv under de senaste tio åren och de fortsätter att fylla en viktig plats och funktion. De kommer alltid vara det enda bandet som verkligen betyder något för mig.
 

Jag har skrivit om The Clash flera gånger tidigare på Finpop. Mina personliga favoritinlägg om bandet är ”The Clash på film” och ”A Beginner’s Guide to Sandinista!”, men det är bara att använda sökfunktionen om du vill läsa allt.

Om du vill minnas Joe Strummer med mig kan du lyssna på den här Spotifylistan bestående av tio låtar som jag tycker speglar hans olika sidor på ett bra sätt.     

Lars Hård – Jan Fridegård

Jag har haft en hel del litterära hjältar i mitt unga liv. När jag var liten var det Robin Hood och Asterix som gällde. I de tidiga tonåren var det Spider-man och Wolverine som fick min hjältedyrkan. Någonstans på gymnasiet tror jag att min uppfattning om hjältebegreppet förändrades och jag började se så udda figurer som Mästaren och Margarita-Woland och Ignatius J. Reilly från Dumskallarnas sammansvärjning som hjältar. De senaste åren har nog min litterära favorithjälte varit Karl Ove Knausgård, i dubbel bemärkelse. För att en karaktär i en bok ska ta steget från att vara en sympatisk och älskvärd figur till att bli en fullfjädrad hjälte att beundra krävs en del egenskaper. Dels krävs ofta coolhet och en tuff, gärna antiauktoritär, attityd men framförallt ska karaktären ifråga ha egenskaper, tankar och drifter som är så allmänmänskliga att - oavsett hur konstiga och märkliga de är i övrigt - man kan identifiera sig med dem på ett djupare plan. Den senaste veckan har jag fått en ny litterär hjältefigur, nämligen Lars Hård från Jan Fridegårds suveräna 30-talsroman med samma namn. Lars Hård är en fantastisk karaktär på alla sätt. Han är visserligen ganska konstig, och gör en hel del inte särskilt genomtänkta och osympatiska saker genom boken, men överlag är han en ung man som lyckas greppa tag om mig och verkligen beröra med sitt tuffa levnadsöde i 30-talets Uppland.

I höstas skrev jag om min nyvunna kärlek till Moa Martinson och hennes självbiografiska roman Mor gifter sig. Sedan jag skrev om den boken har jag läst de två andra böckerna i samma serie, Kyrkbröllop och Kungens rosor. Båda var lika bra som den första boken, med samma flyt i språket och lika gripande i sin klarsynta skildring av förra sekelskiftets Sverige. Min bekantskap med Moa Martinson har verkligen gett mersmak och den senaste tiden har jag släpat hem en hel del klassisk svensk arbetarlitteratur från biblioteket. En av de böcker som jag tagit med hem är alltså Jan Fridegårds Lars Hård, i ett mycket fint exemplar från 60-talet, i en speciell ”bibliofilupplaga” tryckt endast i tusen exemplar illustrerad med snygga, grova svartvita teckningar. Det är en bok som jag gärna blir sedd med på offentliga platser. Lite ytlig som jag är kan jag ibland se böcker som accessoarer, och precis som en diskret pin med favoritbandet på jackan går en intressant bok under armen de flesta förbi, men några, särskilt coola och pålästa individer, kommer garanterat uppmärksamma den lilla detaljen och i det ögonblicket känns det som att något lite speciellt händer. Tänk vad fantastisk det skulle vara om det återigen skulle bli trendigt att läsa gammal svensk arbetarlitteratur, det är precis vad vår tid behöver. Men låt oss återgå till Lars Hård, som från början gavs ut som en trilogi kortare böcker åren 1935 och 1936. Handlingen kretsar kring Lars Hård, som när boken tar sin början är 25 år gammal och nyligen har återvänt till sin hemsocken i Uppland. Han ser ingen större poäng med meningslöst arbete och under bokens första hundra sidor driver han mest omkring och försöker få unga överklasstjejer att ligga med honom i skogen. Han måste onekligen ha varit väldigt charmig för det går väldigt lätt för honom att få omkull de där kvinnorna. Snart börjar han få arga brev från en kvinna som påstår att han gjort henne gravid. Han hävdar att det är en omöjlighet, det går inte ihop tidsmässigt, och han ignorerar breven men ett år efter att barnet fötts och Lars inte kunnat, eller velat, betala något underhåll blir han ivägskickad på straffarbete. Där tar hans liv en tuff vändning…         

Lars Hård är en fantastisk roman som knockade mig redan på första sidan. Man tror inte att en svensk arbetarroman från 30-talet kan vara så här rolig och frispråkig, och skriven med ett sådant suveränt flyt, att man blir helt paff över Fridegårds genialitet. Det råder ingen tvekan om att Lars Hård är stor litteratur. Fridegård har en ganska udda humor och boken är full av märkliga lustigheter och konstiga situationer, men framförallt är den en politiskt angelägen samhällsskildring och en väldigt närgången studie av en ung man som inte riktigt kan acceptera sin, och sin samhällsklass, lott i livet. Det handlar mycket om fattigdom, utanförskap och utsatthet men lika mycket om livets stora frågor. Som läsare sympatiserar man med Lars Hård och förstår hans ifrågasättande av samhället och arbetet. Allteftersom Lars Hård utvecklas under bokens gång förändras hans till en början naiva och uppkäftiga personlighet till något mörkare och mer desperat, bränd av både livet och samhället, och framåt slutet är han en desillusionerad karaktär präglad av ångest. Man vill inte släppa taget om honom. Lyckligtvis skrev Fridegård en uppföljare 15 år senare, ”Lars Hård går vidare” från 1951, där man ska få veta vad som hände honom efter händelserna som avslutar den här boken. Uppföljaren står hemma hos mina föräldrar i Norrköping och jag ska definitivt plocka upp den när jag åker dit för att fira jul.

Jag är väldigt fascinerad av 30-talets svenska arbetarlitteratur och under året som kommer hoppas jag kunna gräva ner mig i ytterligare några mästerverk. Lars Hård känns som en ny favorit som jag kommer minnas med värme och glatt rekommendera till alla som jag tror skulle kunna uppskatta den. Vad är det då som gör Lars Hård till en hjälte? Framförallt är det att han vägrar ge vika för samhällets normer och krav, att han håller huvudet högt hur illa det än går och att han fortsätter kämpa. Sen hjälper det förstås att jag kan relatera till många av de frågor han brottas med och även om jag inte skulle hantera problemen på samma sätt tappar man aldrig respekten för Lars Hård och hans kamp för en dräglig tillvaro. Om John Lennon hade läst Lars Hård (jag tror dessvärre inte att den finns översatt till engelska?) hade han nog haft den gode Lars framför sig när han skrev Working Class Hero, för han är verkligen sinnebilden av en sådan.  Skulle jag göra en svensk superhjälte hade jag döpt honom efter Lars Hård och låtit honom slåss mot samhällets orättvisor i den gamla statarsonens namn. Lars Hård är en riktig hjälte.

Årets bästa skivor, 2012 års upplaga

Hundåren rullar fort. Jag fyllde 25 år i somras, är väl vuxen nu, och det känns inte som längesedan jag satt och skrev förra årets ”bästa skivor”-lista. Mycket kan sägas om 2012, både bra och dåligt förstås, men musikåret har faktiskt varit riktigt bra. Betydligt bättre än förra året, då jag bara förmådde mig att lista fem skivor som jag tyckte var riktigt bra. Jag har som vanligt varit på jakt efter ny musik mest hela tiden. Mitt missbruk av Pitchfork har bara blivit värre, jag är lite osäker på den sajtens ställning hos andra svenska musiknördar men jag måste säga att jag verkligen älskar den. Pitchfork är, åtminstone för mig, det bästa som har hänt den seriösa popmusiken de senaste åren. Mycket av musiken ni hittar på den här listan är sådan som inte har fått någon uppmärksamhet i svenska medier, som jag ofta har snappat upp från just Pitchfork, och jag tycker det visar på de stora hål som svensk musikjournalistik lidit av de senaste åren. Allt blir alltmer likriktat och tråkigt, så även popmusiken. I år har jag haft svårare än någonsin tidigare för den kommersiella musik som dominerar radio, tidningar och TV. Jag mår fan illa, båda fysiskt och psykiskt, av all skit som folk i allmänhet förväntas gilla. De bästa poplåtarna skrevs redan på 60-talet och vad som är den största behållningen med ny, modern musik är det personliga tilltalet. Men tar man bort det personliga, och börjar skapa generisk och identitetslös musik, vad finns då kvar? När jag har gjort den här listan har jag försökt tänka lite extra på det personliga i musiken. Alla skivor på listan är gjorda av artister med en tydlig och egen identitet, som har något att säga. Jag hade tänkte nöja mig med tio, men det fanns några till som jag kände var värda att nämna, så det fick bli femton ”årets bästa skivor”. Jag har också satt ihop en Spotifylista med mina favoriter från de femton skivorna och därifrån kan ni klicka er vidare till respektive album.

1

1      1. Dexys – One Day I’m Going To Soar

27 år efter den sista Dexys Midnight Runners-skivan kom Kevin Rowland tillbaka med sitt nybildade band Dexys, kort och gott, och levererade, helt oväntat, årets bästa skiva. Jag golvades direkt och har inte kunnat sluta lyssna. One Day I’m Going To Soar är årets mest personliga skiva, nästan överladdad med känslor och liv, och framstod efter några lyssningar som den bästa temaskivan som någonsin har gjorts om att vara en vilsen gubbe. Kevin Rowland fyller 60 nästa år men 2012 kändes han mer vital än någon annan artist, med mer och viktigare saker att säga. One Day I’m Going To Soar berör mig från början till slut, med sina svängiga låtar och gripande texter, och även efter dryga 40 lyssningar har jag inte tröttnat. Den här skivan gjorde också att jag till slut grävde ned mig i de tre tidigare Dexys Midnight Runners-skivorna på allvar, och sammantaget är det årets överlägset mäktigaste musikupplevelse. Det fanns ingen som ens kunde komma i närheten av Kevin Rowland det här året.

2       2. Chromatics – Kill for Love

Chromatics är ett av de där fantastiska banden som svenska medier helt har ignorerat under året. Det är synd, för fler borde upptäcka deras filmiskt dystopiska pop. Kill for Love börjar med tidernas starkaste Neil Young-cover och fortsätter med några fantastiskt vemodiga poplåtar, för att sen övergå i ett gäng instrumentala spår som gör att helheten känns väldigt mycket som ett soundtrack till världens coolaste 80-tals-scifi-noirfilm. Ruth Radelets röst är otroligt vacker och fängslande, och hon hade mig i ett fast grepp från det att jag hörde henne öppna munnen. Kill for Love är ett väldigt långt album och jag har sällan orkat lyssna på hela skivan från början till slut, medan de fem första låtarna (som alla är perfekta i sin avskalade enkelhet) har spelats väldigt ofta. Chromatics är storslaget sorgsna och väcker många känslor med väldigt små medel. The xx, som inte fick plats på listan, är stora fans och hade det funnits någon rättvisa i popvärlden hade självklart Chromatics varit större än dem.

3      3. Bat for Lashes – The Haunted Man

Jag hade lyssnat på Bat for Lashes tidigare men det var först med höstens The Haunted Man som jag verkligen förstod hennes storhet. The Haunted Man är en fascinerande skiva som tål, och kräver, att lyssnas på många gånger. De kryptiska texterna och de vackra melodierna tar några lyssningar att fastna för men sen blir det verkligen den perfekta skivan att förlora sig i. Natasha Khan poserade naken på omslaget, årets kanske snyggaste, och gjorde en skiva som sannolikt kommer leva vidare som en modern klassiker. Allt med The Haunted Man känns tidlöst och så avskalat att den nog alltid kommer kännas fräsch för de som upptäcker skivan.

4      4.  Love Antell – Gatorna tillhör oss

Gatorna tillhör oss är årets bästa svenska skiva. Varken Thåström, Markus Krunegård eller Jens Lekman hade någon chans på Love Antell när han gjorde sitt första album under eget namn. Det finns ingen person i musiksverige som jag gillar lika mycket som Love. Dels bottnar det förstås i den fantastiska musiken, med sitt ärliga och raka tilltal och den nakna sången. Men framförallt handlar det om att Love Antell vågar ta ställning. Sverige är ett land med en oerhört stark popscen där de flesta stora namn verkar vara lite diffust vänster, men det finns nästan ingen som vågar säga vad de tycker. Vi lever i tuffa tider, Sverige är ett dystert land, och en av de få saker som livar upp tillvaron och får oss att orka genom vardagen är bra musik. Då känns det också rimligt att artisterna och banden borde ta upp politiska frågor i sina låtar. Vill man lyssna på yngre politisk musik idag är man förpassad till hiphop där samhällskritiken blandas med lika delar haschromantik. Love Antell är den enda som vågar vara öppet politisk i sin musik, och för det älskar jag honom. Gatorna tillhör oss är en fantastisk skiva, något mer personlig än de skivor Love gjort med Florence Valentin, och en lysande rapport från dagens Sverige. Skivan blir bara bättre för varje lyssning och jag har inte tröttnat än. Love Antell är också en fantastisk liveartist. Jag har sett honom live tre gånger i år och det har alltid varit energiska och sympatiska spelningar, med skönt mellansnack och trevlig stämning. ”Kan du inte stå för nåt, kan du falla för vad som helst”.

5      5. The Walkmen – Heaven

The Walkmen borde vara världens största rockband. De borde, men är inte. Vore världen logisk, vilket den ju uppenbarligen aldrig har varit, hade The Walkmen blivit omfamnade som vår tids Rolling Stones. Det finns inget annat modernt band som låter lika självklara och samspelta som The Walkmen och Heaven är deras hittills bästa skiva. På Heaven föll alla bitar på plats och bandets sound fulländades. The Walkmen är dessutom ett av världens mest sympatiska band och jag ler varje gång jag lyssnar på Heaven. De är sorgligt överblickade här i Sverige men jag hoppas de kommer hit snart, då de är ett av de band som jag helst skulle vilja se live.   

6     6.  Frankie Rose – Interstellar

Frankie Rose var tidigare trummis i Vivian Girls och Dum Dum Girls men när hon nu gör sin egen musik får hon verkligen briljera. Interstellar är en skiva som har följt med i hörlurarna nästan hela året. Det är en skiva full med självklara melodier, vacker sång och starka texter. Frankie Rose gör musik enligt ett väldigt enkelt recept, hon verkar tänka som en trummis när hon bygger sina låtar, och resultatet blir alltid väldigt bra. Interstellar är en av årets mysigaste skivor och jag är övertygad om att jag kommer fortsätta lyssna på den ibland.

7     7. Markus Krunegård – Mänsklig värme

Markus Krunegårds fjärde soloskiva var den skiva som jag längtat mest efter i år. Och Mänsklig värme levde verkligen upp till de höga förväntningarna. Den är inte lika bra som hans tidigare album men innehåller enbart starka låtar och stora doser av Markus signum, hans outsinliga värme. Markus fortsätter att vara en av Sveriges allra mysigaste och mest sympatiska artister. På promenaden är, tillsammans med Eldkvarns Alice, den finaste låten som någonsin skrivits om Norrköping, vår gemensamma hemstad. Jag älskar Markus och hans musik, vilket jag inte är ensam om. Jag har sett honom live två gånger i år och har sett en förändring åt det sämre hållet, jämfört med tidigare turnéer. Markus har blivit mer populär vilket märks på den större publiken, som består av oroande mycket svennar. Misstolka mig rätt, självklart är det bra om vanligt folk lyssnar på Markus istället för Swedish House Mafia, men det kommer alltid kännas fel att stå bredvid någon som ser ut att kunna rösta på moderaterna och digga en av mina favoritartister. Livesoundet har också blivit klart sämre då de flesta låtar kläs i någon slags folklig arenarock-skrud när de spelas live. Jag gillar alltså inte riktigt utvecklingen, men unnar självklart Markus alla nya fans. 

8      8. Mac DeMarco – 2

Mac DeMarco är en ung och charmig kanadensare som gillar Jonathan Richman och har en väldigt slapp och skön stil. Han vill ge intrycket av att vara en väldigt avslappnad kille, vilket han säkert är, men samtidigt är han väldigt produktiv och har släppt två skivor i år. ”2” som släpptes i höstas är den klart bättre av de två, full av sköna gitarrdrivna låtar med trevliga texter. Mac DeMarco är en riktig begåvning och någon att hålla ögonen på. Jag såg honom live i Stockholm för några veckor sedan och han var otroligt bra och säker på scenen. När det gäller nordamerikanska indieband, som brukar vara dryga och publikfrånvända medan Mac snarare var den raka motsatsen, är det helt klart en av de bättre spelningar som jag har sett.

9      9. Bob Dylan – Tempest

Live är han en skittråkig gubbstrutt men på skiva kan Bob Dylan fortfarande briljera. Tempest är hans 35e album och jämfört med hur han beter sig på scen låter han förvånansvärt bekväm, avslappnad och glad i studion. På Tempest får vi höra Bob Dylan som han borde låta, som den 71-åriga legend han är. Tempest är på riktigt, bra musik från början till slut. Det är beviset på att Dylan fortfarande kan, trots en del tvivel från min sida, leverera när han verkligen vill. Jag skulle inte bli ledsen om Dylan slutade att turnera helt och bara fokuserade på att göra bra album, på sina egna villkor.  

1      10.   Best Coast – The Only Place

The Only Place är ingen fulländad skiva. Musikaliskt är den inte särskilt spännande, och jämfört med debuten Crazy For You hade den inte alls samma kraft och energi. Ändå är det en av de skivor som jag har tillbringat mest tid med i år. Trots de enkla låttexterna och de väldigt raka och simpla rocklåtarna har jag inte kunnat sluta lyssna. Och det beror förstås på att jag är väldigt svag för Bethany Cosentino, som bär hela Best Coast på sina tatuerade axlar. Allt handlar om henne och att lyssna på Best Coast är som att få en inblick i hennes vardag och ta del av hennes problem och glädjeämnen. Cosentino är charmig och sympatisk, omöjlig att ogilla, och jag kommer följa hennes karriär många är framöver. Hon är en av de där artisterna som börjar kännas som en kompis efter ett tag, och det gör att Best Coast alltid kommer kännas angelägna.

1      11.   Lana Del Rey – Born To Die

Jag var länge skeptisk till Lana Del Rey. Hon framstod som en dryg överklassbrud med ytliga låtar. Men när jag väl tog mig tid att lyssna fastnade jag för hennes fascinerande personlighet och lättlyssnade musik. Lana Del Rey må vara en svinrik överklasstjej, men hon har mer innanför pannbenet än de flesta artister som också spelas på radio. Hon använder den kommersiella poplåten, dock med ganska smakfull och tidlös produktion med en del modernare inslag, och gör något eget av det sönderspelade formatet. Partylåtarna känns ironiskt vemodiga och den allmänt dystra stämningen som ligger över hela skivan får Lana Del Rey att framstå som en smart och djupsinnig skildrare av det amerikanska samhället och den amerikanska kulturen. Hennes musik är lika catchy som tankeväckande och hon är nog den enda artist som klarar av att öppna en låt med orden ”My pussy tastes like Pepsi cola” och fortfarande behålla värdigheten.

1      12.   Purity Ring – Shrines

Purity Ring var årets coolaste band. De kommer från Montreal, ser tuffa ut och sångerskan Megan James har en väldigt speciell utstrålning. Hon är småmullig med burrigt hår och när hon sjunger låter hon lika mjuk som uppkäftig. Purity Ring har ett väldigt speciellt sound och de byggde varje låt på hela skivan kring det soundet. Först fastnade jag mest för den fenomenala Fineshrine, men allteftersom månaderna har gått sedan skivan släpptes har jag lärt mig att älska helheten. Purity Ring känns som ett piggare alternativ till xx eller ett fräschare jj, och det ska bli kul att se vad de gör härnäst.   

1      13.   Dr. John – Locked Down

Ett år äldre än Bob Dylan gör Dr. John äldst på den här listan. Trots att han är en av New Orleans största har jag aldrig varit något större fan av doktorn, och så här på ålderns höst hade jag räknat ut honom totalt. Jag såg honom live i New Orleans för tre år sedan, och även om det förstås var en speciell upplevelse, var det en väldigt sömnig spelning. Därför blev jag totalt knockad av Locked Down som är en av årets allra svängigaste skivor. Anledningen till att Dr. John låter så vital och groovy på Locked Down är inte att han har föryngrats sedan sist och hittat någon gömd livsgnista utan att han har samarbetat med geniet Dan Auerbach från The Black Keys som verkligen plockat fram det bästa ur gubben. Med Auerbach bakom sig gjorde Dr. John sin bästa skiva någonsin.

1      14.   Joel Alme – A Tender Trap

Joel Alme är en personlig favorit och jag har lyssnat mycket på alla hans skivor. A Tender Trap var inte lika bra som hans två tidigare album, men innehåll tillräckligt många fantastiska låtar för att jag återigen skulle fastna. Soundet är trevligt och Joel sjunger fantastiskt, samtidigt som han befäster sin position som en av Sveriges mysigaste och mest sympatiska artister. Jag kommer alltid gilla honom.

1      15.   Jens Lekman – I Know What Love Isn’t

Det tog lång tid för Jens Lekman att komma tillbaka och I Know What Love Isn’t var kanske inte den skiva som alla hans beundrare hade väntat på i fem år. Istället för att göra gammeldags svängiga låtar med Jonathan Richman-roliga texter var det ett ganska vemodigt temaalbum om Jens brustna hjärta. Men vemodet klär honom lika bra som de tidigare lustigheterna och under hösten har skivan växt med varje lyssning. I Know What Love Isn’t är en riktigt bra skiva som känns mer personlig än något Jens Lekman har gjort tidigare.

Scalped – Indianserier för vuxna

När jag var liten hade jag, som nästan alla andra småpojkar, ett stort intresse för indianer och Vilda västern. Jag hade indianleksaker, Sitting Bull-affischer på väggarna och gillade att läsa indianserier och se filmer om indianer. Min fascination för den amerikanska ursprungsbefolkningen kommer nog aldrig blekna. Det finns ingenting som inte är intressant med indianer och deras kultur. I vuxen ålder är det filmen och boken Little Big Man, skriven av geniet Thomas Berger, som är min absoluta favoritskildring av indianer och deras kultur. Jag har aldrig sett eller läst något som gett en bättre förståelse och insikt i de nordamerikanska indianernas fascinerande, och ofta mycket absurda, kultur och leverne. När jag var liten var det dock schweizaren Deribs fantastiska serie Yakari som gällde. Yakari är en riktigt söt och mysig albumserie, i typiskt belgisk stil, om en liten siouxpojke som kan prata med djur. Tillsammans med honom får man uppleva mycket storslagen nordamerikansk natur och lära sig om de djur som var betydelsefulla för indianerna, såsom bufflar, bävrar, vildhästar och örnar, men också mycket om siouxindianernas kultur och livsstil. Yakari väcker onekligen många fina minnen. Derib har även gjort en del indianserier för en äldre målgrupp vilka jag läste när jag var några år äldre. En av dem, Det röda spåret, utspelar sig i ett modernt indianreservat och tog upp betydligt allvarligare frågor än Yakari, såsom alkohol- och drogmissbruk och indianernas tillhörighet. Det är en serie som verkligen berörde mig som fjortonåring och jag har ofta tänkt på den serien när jag under de senaste dagarna har plöjt igenom den amerikanska serien Scalped, de senaste årens mest omtalade indianserie.

Scalped började ges ut i början av 2007 och avslutades nyligen med sitt 60e lösnummer. Serien är skriven av Jason Aaron och ges ut av Vertigo Comics, en del av seriejätten DC Comics (som har Batman, Stålmannen och många andra klassiska hjältar i sitt stall), och har i princip varit hårt hajpad sedan första lösnumret. Genom mina år som serienörd har jag läst väldigt mycket serier från Vertigo och det har varit omöjligt att undvika alla hyllningar av Scalped. Jag har kollat in några lösnummer tidigare, men alltid blivit avskräckt av det grova våldet och den råa tonen i både manus och teckningar. Serien är tecknad av serben R.M. Guéra som har en bakgrund inom den europiska seriescenen vilket märks omedelbart och verkligen sticker ut i en amerikansk Vertigoserie. Hans teckningsstil känns som hämtad från fransk-belgiska albumserier för vuxna och är mycket råare och grövre än det mesta man är vad vid att se i amerikanska serietidningar. Färgläggningen är också mycket enklare än i de flesta moderna serietidningar, ofta i en ganska strikt brunaktig färgskala som verkligen förstärker den smutsiga stämningen. Med allt våld och de grova teckningarna påminner Scalped om de våldsamma vuxenserier som fanns på biblioteket när jag var liten, som jag alltid brukade bläddra i men aldrig vågade låna hem, och som ofta gav upphov till mardrömmar. När Scalped nu har blivit avslutad och går att läsa i sin helhet bestämde jag mig för att ta mig an serien och när jag väl hade börjat var det svårt att släppa den. Scalped är en väldigt snyggt berättad serie som för tankarna till TV-serier som The Wire och Sons of Anarchy.

I David Simons TV-serier The Wire och Treme är det städerna Baltimore och New Orleans som är de verkliga huvudpersonerna, snarare än de människor som skildras, och på samma sätt är det indianreservatet Prairie Rose i South Dakota som allt kretsar kring i Scalped. Reservatet är baserat på de verkliga South Dakota-reservaten Pine Ridge och Rosebud och tar sitt avstamp i historiska händelser och verkliga fakta. På reservatet bor indianer ur siouxstammen lakota och fattigdomen är extrem och alkoholismen utbredd, trots hårda alkoholförbud. Misären är total och det en gång så stolta folket tvingas leva under hemska förhållanden. Jason Aaron adresserar många viktiga frågor och verkar ha ett stort samhällsengagemang, men vad som får Scalped att kännas mer som ett utflippat avsnitt av Sons of Anarchy än ett lugnt och sansat The Wire är allt våld och vansinne som allt är kryddat med. Storyn kretsar kring en hemkommande ung man, helt förstörd och vilsen efter ett tungt liv, som av FBI tvingas att infiltrera den grupp kriminella indianer som styr över reservatet och snart ska öppna ett stort casino. Trots mycket action rör sig storyn ganska långsamt framåt och den röda tråden är tydlig genom hela serien. Tidigt i serien introduceras många karaktärer, alla splittrade och med mer eller mindre allvarliga psykiska problem, som kommer vara viktiga för handlingen. Alla karaktärer är välskrivna och intressanta, men aningen svåra att sympatisera med. Scalped vilar på en tung och snyggt konstruerad story som verkligen griper tag. Ibland överskuggar det ofta extrema våldet det som är bäst med serien, nämligen karaktärerna och deras relationer och skildringen av reservatet, och det känns som att teamet bakom serien jobbat lite väl hårt med de barnförbjudna inslagen. Man ska nog vara vuxen och ganska härdad för att klara av Scalped, för även utan våldet är det en sorglig och jobbig serie. De flesta karaktärerna är rakt igenom tragiska och det står tidigt klart att slutet knappast kommer vara lyckligt.

Scalped gavs ut över fem år men för mig tog det bara tre dagar av intensivt läsande att ta mig igenom serien. Jag orkar inte längre vänta på lösnummer, särskilt inte när de amerikanska serietidningar bara är runt 20 sidor långa, och föredrar att läsa avslutade serier på samma sätt som jag läser en roman. Scalped fungerar oerhört bra att sträckläsa och känns aldrig så episodiskt uppdelad som många andra amerikanska serier. Scalped är menad att läsas från början till slut och man måste ha haft en otrolig tilltro till läsarna under seriens utgivning. Det finns många indianserier, och även om jag alltid kommer föredra den gulliga och fredliga Yakari, känns Scalped som en given klassiker i genren. Seriens helhet får den att framstå som ett mästerverk och jag tror det är en sådan serie som kommer väcka många vuxna läsares serieintresse. Som all annan bra litteratur ger Scalpled mersmak och efter att jag läst klart serien har jag fascinerat klickat mig runt på Wikipedia bland indianstammar och olika reservat. Indianerna tilltalar något inom mig. De symboliserar på något sätt den fullständiga friheten, men också den ultimata orättvisan och i deras historia och behandling ryms så många känslor att en bra indianberättelse alltid kommer beröra mig på djupet.  

Årets rocklöfte: Mac DeMarco

Emellanåt dyker det upp nya talanger som verkligen har känsla för det här med rock’n’roll. Artister som verkligen lyckas fånga rockens essens i sin musik och som får oss att inse att rocken inte är död trots allt. Unga män och kvinnor som inte behöver några poser och får allt att kännas äkta och bra. De är inte många och det här året har vi inte haft nöjet att stifta bekantskap med särskilt många nya lovande rocksångare. De flesta unga artister har övergett den klassiska rocken till förmån för stilar och sound som lämpar sig bättre för sovrummet och den lilla hemmastudion. Men det finns de som vägrar göra musik utan en elgitarr runt halsen och det är alltid de som kommer få mitt varmaste välkomnande. Med Mac DeMarco, en ung kanadensare som nämner Jonathan Richman som sin största inspirationskälla, tar det inte många låtar förrän jag är redo att dra igång med stora ord och hyllningar. DeMarcos låtar är småknäppa men raka och ärliga och han får mig att verkligen tro på och ta till mig det han sjunger. Oavsett vad han sjunger, hur banalt och meningslöst det än först verkar, känns det hela tiden som att det han gör är på riktigt. Som med alla andra rockstjärnor värda namnet känns det som att Mac DeMarco gör musik för att det inte finns några andra alternativ. Förutom Jonathan Richman tycker jag mig höra ekon av Pete Doherty, Girls och forna tiders gitarrhjältar i DeMarcos låtar men framförallt känns de väldigt egna.

Mac DeMarco verkar ha haft en typisk kanadensisk medelklassuppväxt i någon typisk kanadensisk villaförort, vilket har inspirerat honom till flertalet lysande låttexter. Efter att ha spelat i några olika band bestämde han sig för att flytta till Montreal och satsa på sin egen musik. Det är i Montreal det verkar hända grejer nuförtiden. Det är där den hyllade unga filmregissören Xavier Dolan gör sina filmer (grabben är född 1989 och har redan tre hyllade långfilmer på meritlistan) och det är också där årets kanadensiska popsensation Purity Ring (som kan skryta med ett av årets snyggaste skivomslag och några av årets mest effektiva poplåtar)  kommer ifrån. Mac DeMarco verkar vara en väldigt rolig kille som jobbar hårt på sin image som knasig knäppskalle som skriver märkliga låtar om vardagsföreteelser och alldagliga tankar. I år har han varit väldigt produktiv och släppt två skivor. Den första, Rock and Roll Night Club, släpptes i våras och innehåller en samling skramliga och smått bisarra rocklåtar av ganska ojämn kvalitet Det är en bra skiva som tål att lyssnas på flera gånger men hade det inte varit för uppföljaren, med den självklara titeln ”2”, som släpptes här i veckan hade jag aldrig fastnat för Mac DeMarco och hans musik. Efter några lyssningar har DeMarcos andra skiva växt till en väldigt trevlig samling låtar. Låtarna har alla en väldigt enkel struktur, uppbyggda kring enkla men snygga riff och DeMarcos oväntat mogna röst. DeMarco är en riktigt skicklig gitarrist och det musikaliska hantverket känns skickligt och genomtänkt, även om det förstås är tänkt att det ska ge ett slappt intryck. Jonathan Richman-inspirationen gör sig hörd på flera av låtarna, bland annat på de svängiga Cooking up something good och Freaking out the neighborhood. Texterna är helt fria från pretentioner och man får känslan att DeMarco bara vill skriva låtar om saker han verkligen känner till, och som bekant blir det oftast bäst då. ”2” känns äkta och ärlig från början till slut och när man lyssnat klart känns det faktiskt som att man lärt känna Mac DeMarco på riktigt. Förhoppningsvis fortsätter han vara lika produktiv, för jag gör gärna några fler besök i hans hemtrevliga verklighet.  

  

Finpop läser Moa Martinson

Jag måste ha gått förbi Moa Martinson-statyn nere vid strömmen i Norrköping hundratals gånger utan att skänka den gamla författaren många tankar. Som alla som växt upp i Norrköping har jag förstås vetat vem hon var och vad hon gjorde sedan jag var liten, men jag har aldrig tidigare fått för mig att läsa någon av hennes böcker. Jag hade nog fått för mig att hon inte hade något att säga mig och att hennes böcker skulle vara ganska tråkiga. Trots att böckerna alltid stått snyggt uppradade i bokhyllan hemma hos mina föräldrar hade jag aldrig gjort minsta ansats att öppna någon av dem. Förra helgen när jag var hemma i Norrköping var jag ute och promenerade med en gammal kompis. Det var en grå och tråkig söndag och staden var helt död. Av någon anledning gick vi mot hamnen och hamnade i ett deppigt industriområde när min kompis frågade om jag ville se Moa Martinsons trappa. Jag hade ingen aning om vilken trappa han snackade om men efter några minuters promenad bland nedgångna lagerlokaler hittade vi den till slut, trappan som ledde oss upp till Syltenområdet, som nuförtiden är helt dött men tydligen var platsen för en stor världsutställning 1906. På den tiden jobbade tydligen Moa Martinson på ett café där uppe på kullen. Allt detta stod att läsa på en sliten skylt och när jag läste det där insåg jag plötsligt att det var hög tid för mig att läsa Moa Martinsson. Det som tidigare känts tråkigt och avlägset kändes plötsligt angeläget och högintressant. När jag kom hem till mina föräldrar några timmar senare berättade jag för mamma om min lust att bekanta mig med Moas författarskap och hon plockade entusiastiskt fram Mor gifter sig och sade åt mig börja där.

Mina förväntningar på Moa Martinsons författarskap hade gått från väldigt låga till höga efter att jag hade gått uppför den där gamla trappan och redan i förordet blev jag fullständigt knockad av hennes förmåga att uttrycka sig slagkraftigt. ”Behövde min mors liv, mitt eget och miljoner andra anonymas liv i vårt land vara så hårt och svårt trots djupaste fred, trots hårt arbete och ivrig, aldrig upphörande jakt efter arbete som knappast gav mat för dagen? Jag ställer frågan med full rätt i min mors, mitt eget och två tredjedelar av folkets i Sverige namn”. Pow! Moa Martinson föddes 1890 och i Mor gifter sig skildrar hon sina tidiga levnadsår. Boken slutar när hon fyller nio år och ger en väldigt gripande inblick i hur det var att växa upp i förra sekelskiftets Sverige. Mor gifter sig är en självbiografisk roman, Moa kallar sig Mia och har utelämnat en del ”allt för trista saker” men poängterar noggrant att det är sanningen som hon berättar. Det är oerhört fascinerande från början till slut. Den riktiga huvudpersonen i boken är kanske Moas mamma som hankar sig fram med sin dotter i en obeskrivligt tuff tid. Det är lika skrämmande som spännande att läsa om livet för den svenska arbetarklassen i slutet av 1800-talet. Fattigdomen är total, det finns knappt pengar till mat, barn dör som flugor och vintrarna är kolsvarta. Det är svårt att föreställa sig att det här var vardagen för vanligt folk för bara tre generationer sedan. Mor gifter sig väcker många tankar och får mig att verkligen inse vilka enorma framsteg som gjordes under 1900-talet, men gör mig också rädd och orolig inför framtiden, för ibland känns det onekligen som att vi slutat gå framåt och snarare är på väg tillbaka.

Moa Martinson skrev Mor gifter sig 1936 och den följdes av flera självbiografiska romaner. Jag hade väntat mig att hennes språk skulle kännas föråldrat och segt men faktum är att språket i Mor gifter sig har åldrats mycket väl. Det är rakt och enkelt med ett oväntat flyt, som under läsningen flera gånger förde tankarna till Karl Ove Knausgård, den självbiografiska romanens odiskutabla mästare. Inlevelsen är total och Moa skildrar sin mamma och människorna de möter på ett väldigt levande och hjärtligt sätt. Moa Martinson är den första av de svenska proletärförfattarna som jag läser och mitt intresse för tiden hon skildrar steg något enormt under läsningen av Mor gifter sig. Jag kommer självklart läsa Moas övriga självbiografiska romaner och jag känner mig också sugen på att kolla upp några av de andra stora proletärförfattarna. Men det känns tveksamt om någon av dem kommer kunna slå Moa Martinson. Förutom det unika kvinnoperspektivet är det ju också kul att läsa om ett Norrköping som är helt olikt den stad där jag växte upp. För några veckor sedan hade jag aldrig trott att jag skulle läsa något av Moa Martinson, men nu känns det som att jag har gjort en av mina stora litterära upptäckter. Nästa gång jag går förbi den där statyn kommer jag stanna några minuter och verkligen betrakta den.