Januari revisited

Årets första månad passerade lika snabbt som den dök upp, och det har inte blivit särskilt mycket skrivet här på Finpop. Med det här inlägget tänkte jag ta igen allt som jag inte skrev om i januari och det kommer bli en rörig blandning av tips om skivor, böcker, filmer och TV-serier. Kanske blir sådana här månadsinlägg, där jag skriver om allt som inte riktigt förtjänade egna och långa inlägg, ett återkommande inslag på bloggen.

Låt oss börja med skivorna, som är två till antalet. Det första tipset är min favoritknarkare Christopher Owens solodebut Lysandre. Som ni kanske vet frontade Christopher Owens det amerikanska rockbandet Girls, av mig hållet som vår tids bästa rockband, som väldigt plötsligt splittrades i somras. Splittringen av Girls, som bara gett ut två album och en EP, var ett riktigt sorgebesked för mig, men jag blev lättad när jag fick veta att Christopher Owens snart skulle släppa en soloskiva. Lysandre är en temaskiva om den första Girls-turnén och titeln syftar på en tjej som Owens träffade i Frankrike och förälskade sig i. Själv tycker jag att Lysandre låter som titeln på en medeltida legend, i stil med Lancelot, och delar av skivan låter förvånansvärt mycket medeltid med sköna flöjter och en återkommande Ivanhoedoftande melodi som knyter ihop den halvtimmeslånga skivan på ett snyggt sätt. Till och med kalligrafitypsnittet som Owens valt till omslaget är väldigt mycket medeltid. För de som hatar medeltid och heroinmissbrukande riddare är kanske inte Lysandre någon större hit, men jag fastnade för den omedelbart. Det är en trevlig och personlig skiva full av bra låtar, varav ingen riktigt lever upp till den höga Girlsnivån. Att Girls inte längre existerar är sorgligt, men jag är övertygad om att Christopher Owens kommer fortsätta leverera bra och fascinerande musik många år till. Han är en av vår tids största rockikoner och allt han gör känns genast intressant och angeläget. Som alla andra föredrar jag mina rockhjältar trasiga och sorgsna.

Den andra januariskivan som jag tänkt tipsa om har den sköna titeln We Are the 21st Century Ambassadors of Peace & Magic, som genast får mig att tänka på The Kinks och deras The Kinks Are the Village Green Preservation Society. Bandet heter Foxygen och är en duo bestående av två 22-åringar från Los Angeles och att de inspirerats av The Kinks är självklart efter att man har lyssnat några få sekunder. Foxygen är till skillnad från de flesta andra unga band inte några ängsliga hipsters utan de stoltserar med sina kunskaper om 60- och 70-talsrock och låter sina inspirationskällor höras, samtidigt som de gör sin helt egna grej. Ofta går tankarna till just The Kinks, vilket för mig är ytterst angenämt, och i en låt får sångaren Sam France till en perfekt Mick Jagger-imitation. Jag är väldigt imponerad av Foxygen och deras sound. De känns som ett av de roligare nyare band som jag stiftat bekantskap med de senaste åren, och att de delar min musiksmak gör det hela ännu roligare. Jag håller tummarna för Foxygen och hoppas de fortsätter leverera skön musik. För dig som trots allt känner dig lite tveksam till att två ynglingar från den amerikanska västkusten skulle kunna göra bra ”klassisk rock” av engelskt snitt ordinerar jag deras trevligaste låt Shuggie några gånger på repeat. 

Efter skivtipsen går vi raskt vidare till några boktips. I januari har jag bland annat fortsatt med förra årets uppenbarelse, svensk arbetarlitteratur, och läst Harry Martinsons självbiografiska debutroman Nässlorna blomma från 1935. Den var bra, men inte alls lika bra som Moa Martinsons självbiografiska romaner. Därefter läste jag Madeline Millers The Song of Achilles som fick det prestigefulla Orange Prize (som nyligen bytt namn till Women's Prize for Fiction, vilket ju ger en bättre uppfattning om vad för slags pris det är) förra året. Det är en mycket ambitiös modern tolkning av den grekiska myten om Akilles som är förvånansvärt lättläst och spännande. Från början till slut känns det som en modig och enormt episk Hollywoodfilm som innehåller mycket känslor och substans, alltså sådant som Hollywood alltid skyggar för nuförtiden. Bland annat innehåller den stora mängder homoerotik och avväpnande bögsex mellan Akilles och hans älskare och livskamrat Patroklos, som tjänar som bokens berättare. Det är en fascinerande bok som lyckas med nästan allt den företar sig, och förhoppningsvis får den en svensk översättning snart. Månadens bästa bok var dock Finpopfavoriten Richard Prices andra roman Bloodbrothers från 1976, som kretsar kring en italiensk arbetarfamilj i Bronx. Det är en våldsam, grov och rå roman men som vanligt när det gäller Price innehåller den stora mängder mänsklig värme och kärlek. Framförallt är den otroligt rolig att läsa med ett fantastisk flyt i språket och underbara dialoger. Richard Price har blivit en av mina absoluta favoriter och jag kan varmt rekommendera hans böcker till alla som vill läsa något omtumlande och riktigt bra. Som vanligt har jag också läst en hel del serier men här hade jag tänkt begränsa mig till en serie som är särskilt bra och förtjänar utnämningen ”månadens serie”, nämligen Wizzywig av Ed Piskor. Det är en väldigt gripande serieroman om en ung hacker som växer upp i 80-talets USA och lär sig allt om datorer, nätverk och allmänt fuffens. Wizzywig är intressant och fascinerande och suger in läsaren på ett som få andra serier förmår. Piskors snygga svartvita teckningar är verkligen perfekta och serien är lika rörande som rolig. För alla som gillar serier är Wizzywig helt enkelt ett måste.

Den här tiden på året, när det är galatider och allmän hypehysteri, brukar vara den bästa filmsäsongen och så har det varit även i år. Jag har inte tänkt skriva om alla filmer jag sett och gillat i januari men här får ni åtminstone ett urval av de filmer jag gillat mest. Det första tipset är Ursula Meiers schweiziska (!) socialrealistiska film Syster som innehåller allt som en film behöver för att hyllas här på Finpop: misär, utsatta barn med attityd, snyggt foto och allmän bröderna Dardenne-känsla och skotten Martin Compston i en viktig biroll. Den är rörande, välspelad och riktigt bra. Därefter vill jag tipsa om den omtalade Paperboy som helt oväntat visade sig vara en riktigt hit. Den är fullständigt bisarr och galen, med en oväntat bra prestation från Zac Efron, Nicole Kidman i sin mest utflippade roll och John Cusack äckligare än vi någonsin sett honom tidigare. Filmen har både sågats och hyllats men jag uppskattade den råa och opolerade stilen och tyckte den kändes fräsch och uppfriskande. Vill du istället se en bra dokumentär kan jag rekommendera den starka 5 Broken Cameras som ger en unik inblick i det tuffa livet i en liten palestinsk by på Västbanken. Trots ett långsamt tempo är den otroligt fängslande och gripande. Som vanligt när det gäller Israels förtryck mot palestinierna blir jag upprörd och förbannad, och ännu mer så än tidigare när jag såg den här filmen. Desto gladare blev jag av Judd Apatows nya This is 40, som är en slags spin-off på hans bästa film Knocked Up. Filmen har halvsågats i USA men för mig var det en liten högtidsstund att få se en ny Apatowfilm. This is 40 innehåller alla de vanliga ingredienserna och många av de vanliga skådespelarna, inklusive fru Apatow och deras två barn, som här är charmigare än någonsin. This is 40 är en trevlig film för oss som älskar Apatow, och han ger precis vad man vill ha utan några större överraskningar. Dessutom har han här gjort decenniets kulturgärning när han låter new wave-stjärnan Graham Parker (en av mina stora favoriter) och hans musik få en stor roll i filmen. Så jävla rätt på alla sätt. Månadens största filmöverraskning stod Quentin Tarantino för. Jag var inte det minsta sugen på Django Unchained men det visade sig vara en otroligt trevlig och opretentiös film. Rå, underhållande och väldigt snygg. Jag har egentligen aldrig haft något emot Tarantino, utan snarare har jag haft väldigt svårt för hans stereotypa fans, men i fortsättningen kommer jag våga hoppas på bra filmer från honom.

På TV-fronten tänkte jag nämna tre serier. Den serie som får mest uppmärksamhet på nätet för tillfället är utan tvekan Girls och den andra säsongen har börjat väldigt övertygande. Det är en serie som jag har en del problem med och jag gillar den lika mycket som jag tycker den är irriterande, provocerande och störande. Det som stör mig med serien är framförallt karaktärerna den skildrar, och hur de skildras. För er som är obekanta med serien handlar den om några bortskämda unga vuxna med rika föräldrar och egna New York-lägenheter. Det är snuskig amerikansk överklass rakt igenom, men karaktärerna är alla slappa hipsters med väldigt märkliga problem. Den svenska motsvarigheten hade varit unga Stockholmare med fina lägenheter på Söder och ironiska mustascher. Jag kan omöjligt titta på Girls utan att bli förbannad. Det senaste avsnittet som innehöll vansinnig kokainromantik till svensk dussinpop var nog det mest upprörande hittills. Samtidigt är det en väldigt underhållande och charmig serie med en hel del lysande dialoger och udda karaktärer. Judd Apatow har ju producerat och då är det tydligen omöjligt för mig att ogilla skiten. En annan serie som jag tycker förtjänar att nämnas är den nya brittiska dramaserien Utopia som handlar om en mystisk serietidning som visar sig innehålla en del obehagliga hemligheter. Utopia är en bisarr och extremt våldsam serie som jag hittills, efter tre avsnitt, har lite svårt att förhålla mig till. Det första avsnittet var suveränt men därefter har jag inte riktigt kunnat digga serien fullt ut. Den är fullt av konstnärligt våld och en del spännande karaktärer, men det är något som saknas för att jag ska känna mig helt engagerad. Det är dock en unik serie och jag kommer definitivt fortsätta följa den. Slutligen tänkte jag tipsa om den franska spökserien Gengångare som SVT förlagt helt och hållet till SVT Play. Sorgligt nog verkar många vara överrens om att kvalitets-TV inte längre har någon plats i den vanliga TV-tablån, och hellre då att serierna blir tillgängliga på nätet än inte alls. Gengångare är i alla fall en riktigt spännande och intressant serie, med betydligt mer substans än de flesta serier med fokus på övernaturliga händelser. Jag har än så länge bara sett de första avsnitten, men ser fram emot att se fortsättningen.