Hej! Det här ska inte ses som en officiell bloggcomeback,
men jag kände ett plötsligt sug att skriva av mig lite. Den här tiden på året
fylls tidningar och bloggar av årsbästa-listor och jag blir alltid lite
irriterad/inspirerad och vill kontra med egna listor. Mycket av musiken jag
gillat mest i år har inte fått någon uppmärksamhet i svenska tidningar och jag tror därför att många gått miste om flera bra skivor. Så här kommer de tretton skivor jag gillat
mest i år, utan inbördes ordning:
Jamie T –
Carry on the grudge
Han var borta i fyra år. Det var helt tyst och ingen visste
var han hade tagit vägen. Sen kommer ett Facebookmeddelande om att han känner
att det är dags att komma tillbaka och några dagar senare har han släppt en ny låt och video. Jag älskar verkligen Jamie T (bilden ovan) och att få lyssna på hans nya skiva
var årets roligaste, mysigaste, trevligaste och lyckligaste musikupplevelse. Den
är kanske inte lika bra som hans två tidigare album, men nog är den riktigt bra
ändå. Som alla oss andra har Jamie växt upp och det hörs både på sången och
texterna.
Katy B – Little Red
Katy Bs debutalbum On A mission var ett popmästerverk som
bara växt sig starkare sedan det släpptes 2011. Årets uppföljare Little Red var
inte lika stark och omedelbar och kändes först lite ytlig och platt, men med
upprepade lyssningar började låtarna fastna. Det här är en av de skivor jag
lyssnat mest på i år och en av de skivor som hållit längst. Jag tycker
fortfarande inte den känns tråkig. Katy B är en av de varmaste och mest
sympatiska artisterna idag och jag hoppas verkligen att hon skulle kunna få bli
så stor som hon förtjänar.
Sun Kil Moon – Benji
Jag har förstått att Mark Kozelek, som artisten Sun Kil Moon
egentligen heter, är ett stort svin. Det är ingen artist jag skulle vilja se
live men på skiva är han riktigt grym. Att lyssna på Benji känns lite som att
läsa Karl Ove Knausgårds Min kamp. Det är öppet, drabbande och väldigt
gripande. En skiva som verkligen lyckades beröra mig.
Mac DeMarco – Salad Days
I intervjuer och musikvideor verkar Mac DeMarco helt
intelligensbefriad, omogen och allt annat än seriös men på skiva framstår han
som raka motsatsen. Salad Days är en skiva full av bra låtar med gripande
texter och smittsamma melodier och riff. Det är obegripligt att ingen spelat in
de här låtarna tidigare. Det känns verkligen som att lyssna på ett klassiskt
rockalbum.
Conor Oberst – Upside Down Mountain
Det verkar inte längre särskilt hippt att gilla Conor Oberst
och Bright Eyes, men jag kunde inte bry mig mindre. Jag blev vuxen tillsammans
med Conor och kommer fortsätta lyssna på honom så länge han behagar fortsätta
spela in musik. Upside Down Mountain är det bästa han gjort på flera år. Till
en början tyckte jag inte att det kändes särskilt spännande, det låter ju som
nästan allt annat han gjort, men sen började låtarna fastna och jag håller nu
den här skivan som en av årets allra bästa. Uppbackad av First Aid Kit-tjejerna
gör han grymma rocklåtar. Min favorit är Desert Island Questionnare som byggs
upp på ett så snyggt och dramatiskt sätt att jag får gåshud varje gång jag hör
den. Årets mest episka låt, tätt följd av resten av låtarna på denna skiva.
Markus Krunegård – Rastlöst blod
Efter första genomlyssningen av Rastlöst blod tyckte jag att
det var Krunegårds sämsta album hittills och drog slutsatsen att han blivit slapp och
tråkig efter att ha umgåtts för mycket med Fredik och Filip. Men som vanligt
fastnade låtarna efter några fler lyssningar och jag fick ta tillbaka det där.
Rastlöst blod är ytterligare en fantastisk skiva från Norrköpingsprinsen. I
intervjuer tycker jag ofta Markus framstår som ett förvuxet barn men i sina låtar är
han ofta allvarlig och eftertänksamt dyster, vilket gör honom till en intressant
och mångbottnad artist som lär ha många lysande skivor framför sig.
Hamilton Leithauser – Black Hours
Hamilton Leithauser frontar i vanliga fall The Walkmen, ett
av mina favoritband, och när han gör en soloskiva är det givet att det kommer
bli jävligt bra. Black Hours är en helgjuten skiva full av fantastisk sång och
enormt snygga arrangemang. Lite som ett lyxigare Weeping Willows. Börja med låten
Self Pity, en av årets skickligaste komponerade rocklåtar och jobba dig vidare.
Fastnar man för det här är det en skiva som håller väldigt länge.
Christopher Owens – A New Testament
Christopher Owens, en av mina riktigt stora favoriter, valde
ett mer lättsamt och countryinfluerat sound än tidigare för den här skivan, men
låtarna är lika laddade med känslor som förut. Owens är, likt Conor Oberst, en
artist som det är lätt att utveckla varma känslor för och jag följer hängivet
allt han spottar ur sig. Han lär ha ett stort bibliotek med låtskisser så jag
antar att vi har många kommande Christopher Owens-album att se fram emot.
Videon till Never Wanna See That Look Again är, i all sin enkelhet, årets bästa
musikvideo och jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sett den.
Ex Hex – Rips
Att ett band frontat av en drygt 40-årig kvinna (Mary Timony) skulle göra årets starkaste och mest energiska rockalbum var inte helt
väntat men Ex Hex har med albumet Rips verkligen utklassat all konkurrens. Rips
innehåller klassisk, effektiv och snygg riffbaserad rock med kaxiga texter, bra
sång och jävligt mycket attityd.
Foxygen - …And Star Power
De unga killarna i Foxygen har satsat stenhårt på att leva
rockstjärnelivet och verkar ha knarkat, bråkat och levt rövare på heltid sedan
förra albumet We Are the 21st Century Ambassadors of Peace & Magic släpptes.
Lyckligtvis klarar de fortfarande av att göra bra låtar och de håller kvar vid
de klassiska inspirationskällorna. …And Star Power låter som om ett samtida
Kinks med medlemmar födda på 90-talet hade försökt sig på att göra en Exile on
Main Street-inspirerad skiva. Det är galet, alldeles för långt och utdraget men
om man lyssnar på skivan några gånger blir det tydligt att här också finns
några helt fantastiska låtar. Det är en fascinerande skiva och om bara killarna
kan skärpa till sig lite kommer de fortsätta leverera fantastisk musik.
Anders Wendin – Dom ska få se vem dom roat sig med
Första gången jag drog igång Anders Wendins nya
svenskspråkiga skiva gillade jag den inte alls. Jag tyckte det lät alldeles för
mycket som Stefan Sundström och att det kändes lite väl mycket teater. Men de
känslorna försvann ganska snabbt och nu tycker jag att Dom ska få se vem dom
roat sig med är en av årets bästa och mest förbisedda skivor. Den har hängt med
större delen av året och känns fortfarande intressant och kul att lyssna på.
Anders Wendin har aldrig känts mer sympatisk och det är få artister som berört
mig lika mycket känslomässigt i år. Det finns ett tilltal i de här låtarna som
verkligen griper tag.
Morrissey –
World Peace Is None Of Your Business
Morrissey fortsätter att vara barnslig, strulig,
svår-att-ha-att-göra-med men också älskvärd och alltid värd att lyssna på. World Peace Is None Of Your Business växte till en riktigt trevlig Moz-skiva med
många starka låtar. Det finns en hel del hits här, som The Bullfighter Dies, Kiss Me Alot och One of Our Own, som står sig rätt bra i jämförelse med hans gedigna
låtkatalog. Jag och tjejen var på Stockholmsspelningen i november och det var
kul att se att han även levererade live.
The War On
Drugs – Lost In The Dream
The War on Drugs gör långhårig, flummig, inåtvänd
stirra-in-i-väggen-musik men de gör det på ett väldigt kompetent och medryckande
sätt. Sun Kil Moon hatar bandet, vilket bara det gör dem älskvärda.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar