TV-tips: Some Girls

Jag äskar verkligen brittisk kultur (eller åtminstone delar av den). Många av mina favoritband är brittiska och jag föredrar nästan alltid brittiska TV-serier framför amerikanska. Samtidigt finns det så mycket som är helt åt helvete i Storbritannien, som galna klasskillnader och urflippade sociala system, som hindrar mig från att vara en full-on anglofil. England är verkligen ingen utopi och i princip är det bästa av den brittiska kulturen sprungen ur en djup frustration över den allmänna jävligheten. När vi i dramatiserade sammanhang får en inblick i den brittiska arbetarklassens liv är det ofta i form av mörk socialrealism i skuggan av enorma council estates (loftgångar och betong). När jag upptäckte TV-serien Some Girls för snart ett år sedan kändes den som en frisk fläkt. Här har vi en TV-serie som utspelar sig i ett typiskt brittiskt betongområde, men som istället för mörk misär är färgglad och lycklig i skildringen av en grupp gymnasietjejer och deras problem med killar, föräldrar och sig själva. På många sätt känns det som att serien har en politisk agenda, utan att någonsin vara uttalat politisk. Snarare är den politisk i vad den skildrar och hur den skildrar det.

Det är nog bäst att jag tidigt konstaterar att Some Girls inte är en objektivt bra serie. Det är knappast någon ny brittisk humorklassiker i klass med The Office eller Peep Show, men samtidigt är det få serier som gjort mig lika glad de senaste åren. På många sätt är Some Girls en tjejversion av The Inbetweeners, en av mina absoluta brittiska humorfavoriter om ett gäng sexuellt frustrerade gymnasiekillar och deras äventyr och missöden. Inbetweeners-gänget består av fyra killar och Some Girls-tjejerna är också fyra till antalet, och karaktärerna i de två serierna liknar mer eller mindre varandra. Huvudpersonen Viva är en smart och ordentlig svart tjej vars pappa brandmannen är tillsammans med skolans gymnastisklärare. Hennes vita kompisar är i grunden två stereotyper, den intelligensbefriade men charmiga tjejen som älskar allt som är rosa och den hårda tjejen som måste ta hand om sina syskon då pappan sitter i fängelse och mamman ständigt är däckad på tabletter. Den fjärde tjejen, från en indisk familj, är ett geni med en massa knäppa egenheter. Tillsammans utgör de ett roligt gäng som genom serien råkar ut för en massa komiska händelser. Liksom Inbetweeners är humorn i Some Girls ofta vulgär och grov, men aldrig på ett smaklöst sätt.  

Det finns totalt tre säsonger på sex avsnitt vardera av Some Girls, och den tredje har precis visats klart i England på kanalen BBC Three. De två första säsongerna (som jag har kollat igenom två gånger) är klart bättre än den tredje, som också är sevärd. Serien är uppenbart inte riktad till 27-åriga killar som undertecknad utan snarare till unga tjejer. Det är tydligt att ett av seriens främsta syften är att peppa tonårstjejer att se lite ljusare på sina liv. Some Girls-tjejerna kommer från icke-privilegierade familjer men lyckas ändå leva bra liv, mycket tack vare att de har varandra. Det är på många sätt en söt och gullig serie, vilket inte nödvändigtvis innebär att det blir bra TV av det hela. Med det sagt är större delen av Some Girls en riktigt rolig och charmig serie, med välskriven dialog och passande skådespelare i samtliga roller. Vad som gör Some Girls speciell är att serien på ett roligt och älskvärt sätt skildrar en sorts tjejer som nästan aldrig får någon uppmärksamhet i TV eller film. Some Girls är alltså både ädel och rolig, vilket få serier kan skryta med. Alla kommer inte gilla den, men om du känner på dig att det skulle kunna vara din grej är den värd att kolla in. Jag skulle bli lycklig om SVT bestämde sig för att visa den här serien i Sverige eftersom den är tämligen unik bland ungdomsserier och jag tror att både unga tjejer och killar skulle må bra av att se den.