Filmtips: Pride

2014 har, liksom de senaste åren, varit ett rätt blekt filmår men lyckligtvis verkar det avslutas med flera bra filmer och en av dem är brittiska Pride. Här har vi något så ovanligt som en storfilm för en bred mainstreampublik med ett tydligt och genomgående politiskt budskap. Jag blir glad av att få se en så lättsmält och tillgänglig film om solidaritet och gemenskap, det är inget annat än vackert och rörande. Att filmen dessutom är riktigt bra och rolig gör det hela ännu bättre. Filmen är så pass gripande och engagerande att både DNs och SvDs kritiker drog till ordentligt med vänsterromantiken i sina recensioner, vilket inte hör till vanligheterna i deras respektive tidningar. Den enda som varit gnällig är Fredrik Sahlin, som i vanligt fall brukar ha bra smak men här bara är obegriplig i sin kritik. Ni som läser filmrecensioner vet vad filmen handlar om; ett gäng London-bögar och flator som av sympati och solidaritet bestämde sig för att stötta gruvarbetare under den stora gruvstrejken 1984. Alla klassiska karaktärer finns representerade och förstås uppstår en viss kulturkrock när de först möter de strejkande arbetarna i liten walesisk stad. Snart försvinner dock alla tveksamheter, och kvar finns bara en stark känsla av solidaritet och en gemensam tro på kampen. Vad som är så fint med Pride är att alla inblandade verkligen verkar tro på filmens budskap, och det gör filmupplevelsen till något speciellt och unikt. Alla spelar med en otrolig inlevelse och gör de något stereotypa karaktärerna levande och trovärdiga. Förutom flera tunga brittiska namn dyker det upp en del (åtminstone för mig) oväntade skådespelare i biroller. Bland annat Dominic West, som många av oss känner som den tuffa polisen McNulty från The Wire, som spelar den mest typiska discobögen i gänget. Har man sett This is England blir man säkert glad över att få se Joseph Gilgun (Woody) i en sympatisk biroll och dessutom gör Faye Marsay, en av de roligaste skådespelarna i fantastiska Fresh Meat, en bra roll. Soundtracket är också riktigt grymt och filmen avslutas till tonerna av Billy Braggs version av There Is Power in a Union och jag satt kvar med ett brett leende tills eftertexterna slutat rulla och hela vägen hem. Pride är lätt en av årets bästa filmer (och enligt min entusiastiska flickvän till och med en av de bästa filmerna någonsin) och bör ses av alla. Jag tror att man med breda, publikfriande filmer som den här faktiskt kan förändra människors sätt att tänka och resonera, åtminstone för en kort stund. Tänk om den svenska vänstern skulle kunna få till en propagandafilm som den här, hur skulle Sverige kunna se ut då? Oavsett vilket, britterna har inte gjort så här bra feel-good sedan Billy Elliot, som ju märkligt nog också utspelar sig under samma strejk. Gå och se Pride nu i jul och ta med hela familjen!