En introduktion till Gilbert Hernandez och hans serier

Alla som är intresserade av serier för vuxna har nog hört talas om Love and Rockets av bröderna Hernandez. För mig har Love and Rockets alltid varit en serie som känts intressant och spännande, men samtidigt något som jag upplevt som väldigt svårt att närma mig och börja läsa. Mitt första möte med Love and Rockets var när jag som liten (på 90-talet) bläddrade i de album som fanns översatta till svenska på biblioteket. Mina första intryck av serien var att de svartvita bilderna var snygga, att många av kvinnorna i serien hade väldigt stora bröst och att mängden text var enorm. Jag hade aldrig tidigare sett en serie med så mycket innehåll i pratbubblorna. Som vuxen serieläsare springer man på bröderna Hernandez serier hela tiden. Nästan allt de gör hyllas och får oerhört fin kritik. Jag har läst ett gäng av deras album som inte är direkt kopplade till Love and Rockets och gillat det jag läst. Love and Rockets har dock aldrig känts särskilt inbjudande och svår att sätta sig in. Var ska man börja och hur är det tänkt att serierna ska läsas? Nu i höstas bestämde jag mig dock till slut för att satsa på Love and Rockets och de senaste veckorna har jag läst så mycket fantastiska serier att jag känner att jag måste dela med mig av min läsupplevelse och lite tips på var och hur man kan börja läsa serierna.

För er som inte känner till Love and Rockets är det en av de mest legendariska alternativserierna och har publicerats sedan början av 80-talet. Serien är skapad av bröderna Jamie och Gilbert Hernandez (ibland är en tredje brorsa, Mario, också inblandad) som växte upp under 60- och 70-talet i Kalifornien med en mexikansk mamma och en massa serier. De flesta av deras serier handlar om latinamerikanska karaktärer och latinamerikansk kultur. Bröderna började göra och ge ut Love and Rockets på egen hand men blev snabbt upplockade av det då nystartade förlaget Fantagraphics Books, som idag är ett av de mest inflytelserika amerikanska förlagen för serier för vuxna, och deras serier växte sig snabbt till ett kultfenomen. Något som jag inte förstod förrän nyligen är att trots bröderna gav ut sina serier i en gemensam tidning gjorde de sina egna serier, helt utan varandras inblandning, med egna karaktärer och storys som aldrig mötte varandra. De både skrev och tecknade på egen hand. Den yngre brodern Jamie (född 1959) gjorde serier om ett gäng punkiga latinamerikanska tjejer (”Locas”) och deras liv i Kalifornien medan den äldre brodern Gilbert (född 1957) gjorde serier som utspelade sig i den fiktiva latinamerikanska staden Palomar. Det unika med Love and Rockets är att båda bröderna har fortsatt skriva om samma karaktärer (utöver ett antal sidoprojekt) ända sedan serien startades. Det gör att det finns otroligt mycket att läsa och eftersom serien är ganska komplicerad kan man inte hoppa in var som helst. Jag valde att fokusera på en bror i taget och eftersom jag hade gillat de serier av Gilbert jag hade läst tidigare mer än det jag läst av Jamie, blev det honom jag valde att läsa. Det här inlägget fokuserar alltså (som rubriken skvallrar om) på Gilbert Hernandez serier. Jag planerar, och ser fram emot, att läsa Jamie Hernandez Love and Rockets-serier också och förhoppningsvis kommer jag skriva ett separat inlägg om honom då.

Sedan några år tillbaka ger Fantagraphics ut Love and Rockets i prisvärda samlingsvolymer i kronologisk ordning, med Jamies och Gilberts serier uppdelade var för sig i olika volymer.  För att komma igång med Gilberts serier rekommenderar jag först att man läser Heartbreak Soup och Human Distrophism, som innehåller alla klassiska Palomarserier. Därefter bör man läsa boken Beyond Palomar som innehåller två längre serier som utvecklar berättelserna om några av invånarna i Palomar. Gilbert Hernandez serier tar i regel lång tid att läsa och man måste vara uppmärksam på vad som händer i teckningarna, vilket gör att det tar lika lång tid att läsa hans serier som att läsa en vanlig bok. Sällan har en serie känts lika mycket som ”finkultur”.

Palomar är alltså en liten latinamerikansk stad där Gilbert Hernandez förlagt merparten av sina serier. Här finns många intressanta karaktärer som vi får följa genom många år. Ofta jämförs Gilberts serier med Gabriel García Márquez klassiska roman Hundra år av ensamhet (en av mina gamla favoriter) och det är uppenbart att han har haft stora litterära ambitioner ända sedan starten. Karaktärerna och händelseförloppen är komplicerade, intressanta och mångbottnade och genom serierna vidrör han många komplicerade frågor om politik, kärlek, våld och sexualitet. Vi får se hur karaktärerna åldras och följa dem genom glädje och lidande. Det är inte svårt att förstå varför Gilbert Hernandez är så hyllad och man blir snabbt väldigt fängslad av serierna. Det är länge sedan jag läste något lika engagerande och gripande. Jag är trött på att konstatera att serier kan vara stor litteratur, men om det finns någon som fortfarande tvivlar borde Gilbert Hernandez serier få dem att se ljuset. Som seriekonst är Palomarserierna också fantastiska. De svartvita teckningarna är oerhört snygga och under läsningen tänker jag ofta att man skulle kunna lyfta ut nästan varje enskild ruta för att rama in och sätta upp på väggen som tavlor. Stora mängder text är vanligtvis inget jag gillar i serier, mest för att mycket text kan förstöra flytet i berättandet. Det är inte meningen att man ska sitta och stirra på en serieruta någon längre stund, då kan man lika gärna läsa en bok. Men när det gäller Gilbert Hernandez serier har jag inget att invända mot textmängderna. Hans berättelser och karaktärer är så starka att det knappast dödar flytet i berättandet och jag känner mig snarare tacksam över att få läsa så mycket och att han har så mycket att berätta.

Utöver Palomarserierna har Gilbert Hernandez gjort en massa andra läsvärda serier, med och utan karaktärer som har någon relation till händelserna i Palomar. Att döma av de serier han gjort på senare år känns det som att han har blivit mer sparsmakad med textmängden och lägger en större tyngd på det han berättar med bilderna. Några av hans senare serier innehåller stora mängder bisarrt sex, vilket inte alltid känns så lyckat men serierna är ändå läsvärda överlag och jag antar att han ändå vill säga något med allt våldsamt och utflippat knullande i serierna. Med Gilbert Hernandez gäller det dock att man har rätt inkörsport för att fastna och det som gjorde mig till ett övertygat fan var Palomarserierna (börja till exempel inte med den utflippade High Soft Lisp, som trots viss koppling till Palomar inte är representativ för större delen av hans serier). Är man tveksam till att ge sig på ett så stort läsprojekt kan man börja med någon av hans kortare avslutade serier. Ett lysande exempel är den delvis självbiografiska Marble Season från förra året som handlar om en liten pojke som växer upp i en kalifornisk förort på 60-talet och älskar serier och superhjältar. Ett annat exempel som verkligen visar Gilbert Hernandez styrkor som serieskapare är serien Julio’s Day som på 100 sidor skildrar en 100-årig mans liv och leverne under hela 1900-talet, med personligt livsavgörande och historiska händelser invävda på ett otroligt snyggt sätt. Utöver dessa två exempel finns det mycket annat spännande att upptäcka om man fastnar för Gilberts serier. Det bästa är att han fortfarande håller ett högt tempo i serieskapandet och vi kan se fram emot att få följa hans serier och karaktärer många år framöver.