Johnny Gitarr!

Johnny Gitarr måste var en av de bästa filmtitlarna någonsin. Namnet inbjuder till mycket fantastiskt. Det låter coolt och töntigt på samma gång och man tänker att det måste vara en riktigt bra film. Och det är det. Johnny Gitarr är en westernfilm från 1954 där Joan Crawford är det stora affischnamnet. För att vara en westernfilm är den ganska annorlunda och har lite annorlunda könsroller än vad man är van vid från gamla westernfilmer.

Johnny Guitar – som är lika häftig som kan ana sig till från namnet – rider in i en liten stad med sin gitarr på ryggen. Han har kommit för att träffa Vienna (Joan Crawford) som han hade en relation med fem år tidigare men inte träffat sedan dess. Han säger sig älska henne, men hon är rädd för att bli sviken igen. Vienna är inte vilken töntig westerntjej som helst utan springer omkring i herrkläder och har alltid handen redo på hölstret. Hon har slagit sig ner i staden, umgås med misstänkta banditer och driver en saloon i väntan på att järnvägen ska läggas i staden. Vienna tror att staden kommer blomstra när järnvägen kommer dit och att hon kommer tjäna stora pengar, men de infödda stadsborna tycker inte likadant. De är extremt fientliga mot Vienna och ledda av en lika slagkraftig – och lika hjärtkrossad – kvinna med det coola namnet Emma Small är det bara en tidsfråga innan ett krig bryter ut mellan de två kvinnornas gäng. Johnny Guitar har alltså hamnat i en riktig röra och då är det tur att han kan skjuta lika bra som han spelar gitarr.

Johnny Gitarr är en riktigt bra westernfilm. Den första halvan av filmen är otroligt bra men när slagsmålsfrekvensen ökar halvvägs in filmen blir det tyvärr sämre. Handlingen är bra men den håller inte riktigt hela vägen, och slutet hade kunnat vara bättre. Trots det så är det en väldigt sevärd film. Den är filmad i Trucolor och allt är väldigt snyggt. Skådespelarna är bra, speciellt Joan Crawford och Sterling Hayden som gör rollen som Johnny Guitar. Jag tycker filmen är ganska intressant när den leker med könsroller, men det kändes nog mer spännande när filmen var ny. Men visst är det kul att de farligaste, galnaste och coolaste karaktärerna i en westernfilm från 50-talet är två kvinnor. Det går förmodligen att läsa in rätt mycket i filmen, och tydligen ska ett av filmens budskap vara kritik mot den häxjakt av kommunister som pågick under den här tiden i USA. Johnny Gitarr är alltså en underhållande och spännande, snygg och välspelad och även politisk western. Filmen fick väldigt blandade recensioner när den kom men har idag en ganska stark kultstatus. Den ska vara väldigt populär bland franska filmkritiker och filmskapare och De 400 Slagen-regissören François Truffaut var tydligen väldigt förtjust i filmen. Han ska ha beskrivit filmen som ”Westernfilmernas Skönheten och Odjuret, en westerndröm”, och det är väldigt tveksamt om en westernfilm någonsin har fått finare kritik än så. För att lätta upp stämningen har det inkluderats en comic relief-figur som känns rätt onödig, men samtidigt är ganska rolig, med sin gammaldags humor som osökt får mig att tänka på min farfar. Om du vill se en underhållande och charmig westernfilm är Johnny Gitarr helt klart en film för dig!

Två nya filmer om rejält uppfuckade familjer

Bland amerikanska indiefilmer finns det en typ av filmer som är kraftigt överrepresenterade, nämligen filmer om dysfunktionella familjer. Det känns som att varannan indiefilm man ser handlar om en konstig familj från suburbia med konstiga problem, och det är inte alltid man är sugen på att se ännu en sådan film. Den här veckan har jag dock sett två nya filmer som är ovanligt bra för att vara filmer som handlar om dysfunktionella familjer. Det är två filmer som kan pigga upp vilken tråkig höstkväll som helst och har du inget bättre för dig – och det har du inte – tycker jag definitivt att du ska se de här filmerna. Båda filmerna är ganska färska och det enklaste sättet att få se dem är att leta rätt på dem på ett internet nära dig. Här följer två kortfattade recensioner:

Birds of America
Matthew Perry (han från Vänner, du vet, som också gjorde en skaplig insats i filmen Numb från förra året) spelar en rätt vanlig kille som lever ett tråkigt liv tillsammans med sin fru och undervisar i fysik på universitet. Både privat och på jobbet måste han fjäska för den jobbigt präktiga och osympatiska grannen som också är hans chef. Hans föräldrar dog när han precis hade slutat high school och han blev tvungen att ta hand om sina yngre syskon. Han lyckades inte särskilt bra med uppfostran och syskonen har blivit mer eller mindre galna. Nu har både lillebrorsan och lillasyrran flyttat in hos honom, den ena på vinden och den andra i källaren, och det är självklart bäddat för en massa konflikter, galenskaper och syskonkärlek. Birds of America är inte överdrivet quirky eller indiejobbig utan lyckas hela tiden vara underhållande på ett lågmält och roligt sätt. Trots att konceptet egentligen är ganska uttjatat lyckas filmen ändå vara lite annorlunda. Skådespelarna är rätt bra och storyn känns kul. Förutom Matthew Perry ses bl.a. Ben Foster och Hilary Swank i biroller.

Sleepwalking
En trasig kvinna spelad av Charlize Theron dumpar sin dotter hos sin brorsa. Brorsan är dessvärre inte heller han någon exemplarisk vuxen förebild, och han bor i den mest sunkiga lägenhet som setts på film sedan Midnight Cowboy. Han får sparken från sitt skitjobb och flickan hamnar på ett mardrömslikt barnhem. Saken är den att hennes morbror egentligen är en rätt trevlig kille och han hjälper henne att rymma från barnhemmet. De åker omkring i en skrotig bil och hamnar hos flickans farfar ute på landet. Han visar sig vara en otroligt obehaglig och osympatisk figur och man börjar förstå varför morbrodern och mamman har blivit som de är. Sleepwalking är en ganska tragisk film som visar upp en ganska sorglig del av USA med extrem fattigdom och misär. Som tur är finns det dock en gnutta hopp i filmen och i slutet är man inte helt förkrossad. Flickan spelas av Annasophia Robb, och henne har jag gillat skarpt sen hon gjorde rollen som den färgglada tjejen i den härliga Bridge to Terabithia förra året. Hon är en väldigt duktig barnskådespelare och jag tycker hon gör en bra prestation i den här filmen. Filmen är snygg och grå, storyn är bra och skådespelarna gör trovärdiga tolkningar av människor på samhällets botten. Det är en film som berör utan att vara sentimental. Utöver de redan nämnda skådespelarna dyker bl.a. Nick Stahl ( som gjorde huvudrollen i HBO-serien Carnivàle) och Woody Harrelson upp i filmen.

Jenny Lewis på Kägelbanan

”Jenny Lewis is a fucking cunt! I can’t believe she fucking kicked us off the bill!” Det börjar riktigt dramatiskt redan när vi står i kön och väntar på att få komma in på Kägelbanan. Ut från Kägelbanan kommer en rasande Micah P. Hinson följt av sitt band. Till förmån för att Jenny Lewis kompisar skulle få vara förband fick inte Micah spela. Det är bland det mest bisarra jag varit med om i konsertsammanhang de senaste åren. Det har varit utannonserat länge att Micah skulle spela och även om jag inte lyssnat särskilt mycket på honom såg jag fram emot spelningen. Det måste kännas väldigt bittert att vara på plats och se fram emot att få spela inför en hyfsat stor publik och sen få höra att det inte blir något. Även om jag är väldigt förtjust i Jenny Lewis kan jag inte låt bli att tänka att hon ändå är en bitch när jag ser den stackars Micah storma ut i Stockholmsnatten. Men jag har inte hela bakgrunden till händelserna och resten av den här bloggen är tänkt som en recension av den faktiska konserten.

Förbandet var egentligen samma band som backade upp Jenny Lewis senare under kvällen med några skillnader. Sjöng gjorde Benji Hughes och det gjorde han bra. Utseendemässigt är han en styggelse i den snuskigaste T-shirt jag någonsin har sett, jättelångt hår, vildvuxet skägg och Dickiesaktiga byxor med usel passform. Men jag antar att det är hans bisarra utseende som är halva grejen. Särskilt bra blev det i de lite lugnare låtarna då man faktiskt kunde höra vad han sjöng. Benji Hughes har en väldigt fascinerande röst, och det kan nog vara värt att hålla ögonen på honom i framtiden. Det var ett bra förband, men jag är lite besviken på att Micah inte fick spela. Ljudet var tyvärr rätt dåligt när förbandet spelade men efter en utförlig soundcheck var det betydligt bättre när Jenny Lewis äntrade scenen.

Jenny Lewis är full av liv och otroligt charmig. Hon är en grym entertainer och konserten var en varierad och underhållande show. Det spelades inga Rilo Kiley-låtar vilket jag tycker är lite synd, men de bästa låtarna från hennes båda soloalbum betades av. Bäst blev det i den långa The Next Messiah där Jenny verkligen släppte loss. Jenny backades upp av ett rätt stort och väldigt tight band som var grymt samspelta och tillsammans lyckades de få till ett härligt sound. Vid sina båda sidor hade Jenny två långhåriga män som båda spelade gitarr. Den ena av dem är hennes pojkvän Johnathan Rice, som också fick rätt mycket utrymme under konserten. Jenny hoppar runt, står på stolar, springer ut och kör en låt i publiken och är allmänt härlig. Men ibland känns det som att det är lite svårt att ta henne på allvar, och i några – visserligen korta- stunder framstår hon som en pårökt diva som himlar med ögonen och älskar sig själv lite för mycket. Större delen av konserten är hon dock väldigt älskvärd och cool, och de flesta av låtarna låter lika bra – om inte bättre - live som på skiva. Under konserten stod jag två meter från Jenny och jag smittades verkligen av hennes energi och rycktes med i hennes lyckorus.

Alla som gillar Jenny Lewis gillar henne delvis därför att hon ser otroligt bra ut. De som påstår att det inte spelar någon roll hur hon ser ut ljuger. Hade Jenny varit ful som stryk hade hon inte alls fått samma genomslag. Självklart är musiken väldigt bra och den klarar av att stå på egna ben, men en stor del av Jenny Lewis framgång beror på kläder, hår och attityd. Jag tror att alla som gick på konserten på Kägelbanan hade höga förväntningar på att få se hennes hår och snygga kläder, och på de områdena gör Jenny ingen besviken. Håret är lika rött och coolt som i hennes videos och håret verkar ha en ganska central roll i hennes scenframträdande. För kvällen var hon klädd i ett par blå hängselbyxor med extremt utsvängda ben, och det såg självklart jävligt coolt ut.

Jenny Lewis gjorde mig inte besviken och jag fick ganska exakt vad jag hade förväntat mig. Det var otroligt kul att äntligen få se henne live och hon får helt klart behålla sin position som en av mina indiefavoriter. Konserten var riktigt bra, men med den väckelsemötesliknande Bon Iver-konserten i färskt minne, är jag lite svårimponerad. Jag missade Jenny Lewis förra gången hon kom till Sverige, på Accelerator för drygt två år sedan, och i fortsättningen tänker jag inte missa några av hennes Sverigebesök. Det skulle vara väldigt kul att få se Rilo Kiley live någon gång, men varje chans att se det där håret och ta del av energin är värt biljettpengarna.


Läs även recensioner av spelningen från DN och SvD.

De fem bästa låtarna med The Kinks

1960-talet var utan tvekan popmusikens guldålder. Nästan all musik som är bra och stilbildande gjordes under 60-talet. Det fanns otroligt många bra band under detta decennium och det kan vara lätt att tappa bort sig och bli lite förvirrad om man inte var ung när det begav sig. England och USA var ställena där saker och ting hände. Från England kom Beatles och Rolling Stones men också många andra bra band, däribland The Kinks. The Kinks bildades i London 1963 och i centrum av bandet stod bröderna Ray och Dave Davies. Ray Davies var den som skrev de flesta låtarna och betraktas av många som ett geni. Han har fortsatt att göra riktigt bra album och de senaste åren har han släppt två album som är värda att kolla upp. The Kinks började med att göra rätt skramlig och cool rock och fick sin första hit med låten You Really Got Me, som låter väldigt mycket som den punk som skulle slå hårt i Storbritannien nästan 15 år senare. Efter de första årens renodlade rocksound började de göra lite lugnare musik där Ray Davies fick utlopp för sin suveräna förmåga att skriva låtar. The Kinks hade sin storhetstid i slutet av 60-talet och släppte då flera klassiska album. De fortsatte att spela tillsammans ända in på 90-talet och gav ut ett stort antal album. Jag tycker att många av de album som de gjorde efter 60-talet är rätt värdelösa och inte alls håller i jämförelse med deras tidigare material. Det här är mina fem favoritlåtar med The Kinks, och som vanligt kan du se videos – av typisk charmig 60-talskvalité - om du klickar på låttitlarna.

1.Waterloo Sunset
Om jag tvingades sätta ihop en samlingsskiva med tjugo låtar som var den enda skiva jag någonsin skulle få lyssna på skulle Waterloo Sunset ha en given plats bland de låtarna. Det är en perfekt låt med en underbar text och melodi som kan få vilken dålig dag som helst att verka bra.

2.You Really Got Me
Den första Kinks-låten jag hörde var You Really Got Me, och utifrån den låten bildade jag min uppfattning om bandet. Det är en ösig låt som är skränig och vild, och när man har lyssnat på bandets senare hitlåtar känns det lite konstigt att de slog igenom med den här låten. Som om det hade varit två olika band. You Really Got Me är en suverän rocklåt och jag tycker det hör till popallmänbildningen att känna till den.

3. Sunny Afternoon
Sunny Afternoon bjuder på en lysande text och grym sång inramad med den bästa tänkbara 60-talsrocken.

4. A Well Respected Man
En smart och väldigt svängig låt om en konservativ mans tråkiga liv och leverne. Ray Davies fick verkligen till det med den här låten.

5. Dead End Street
Politiskt och samhällskritiskt och samtidigt sjukt bra rock. ”What are we living for? Two-roomed apartment on the second floor. No money coming in. The rent collectors knocking, trying to get in.”

En låt som ni också måste lyssna på är Death of a Clown, en lysande låt som skrevs av Dave Davies – med hjälp av brorsan Ray – och gavs ut som hans debutsingel 1967. Senare var den också med på Kinks-albumet Something Else by The Kinks.

Bob Dylan skriver ut din höstmedicin

En del artister har sysslat med musik längre än andra och några av dem är otroligt produktiva. Att lyssna in sig på The Smiths är inte särskilt svårt. Det enda som krävs är lite vemod och tid nog att sätta sig in i fyra-fem album. Med artister som Bob Dylan är det betydligt svårare. Den mannen har spelat in mer musik än de flesta, och det mesta är väldigt bra. Jag har lyssnat mycket på Dylan de senaste fem åren, men jag har ändå inte lyssnat på alla hans album. Det tar sin tid att lyssna in sig på Dylans skivor, men just i hans fall är jag glad att det finns så mycket att lyssna på. Det känns tryggt att veta att det alltid finns något bra med ens favoritartist som man ännu inte har upptäckt. Den här veckan har den senaste delen i Dylans The Bootleg Series släppts. Albumet heter Tell Tale Signs och det är den åttonde volymen i bootlegserien.

Tell Tale Signs är en dubbel-CD som innehåller tidigare outgivet material från åren 1989-2006. För många kan det säkert verka konstigt att några andra än de mest fanatiska lyssnarna skulle vara intresserade av att höra en massa sällsynta låtar som inte var tillräckligt bra för att hamna på de vanliga albumen, men Tell Tale Signs är faktiskt riktigt bra och helt klart värd att lyssna på. Det är en väldigt matig samling som innehåller liveversioner, outtakes, alternativa versioner och låtar som varit med i filmer som t.ex. den trevliga North Country. Konstigt nog är varenda låt på albumet bra, och jag tycker inte att något av materialet är tråkigt eller opassande. Dylans flesta album håller väldigt hög klass och det här albumet visar på att han har valt bort en del riktigt bra låtar, för att få sina album att låta ännu bättre. Den Dylan som hörs på Tell Tale Signs är den Dylan som lyssnarna har lärt känna de senaste åren. Det är samma Dylan som man kan höra på Theme Time Radio Hour och samma Dylan som Plura älskar att kopiera. Soundet är det samma som på hans senaste album. Det är lugna låtar och Dylan blickar bakåt i tiden och omfamnar gammal blues och country, men gör ändå sin helt egna grej. Några av mina favoriter på albumet är de tidigare outgivna låtarna Mississippi och Red River Shore och en alternativ version av Someday Baby.

Tell Tale Signs är en mycket välkommen skiva. Det är ett perfekt soundtrack till den gråa höst som just nu utspelar sig utanför våra fönster. Eftersom albumet innehåller så mycket bra och matigt kommer det nog räcka hela hösten. Med Dylans hjälp kommer vi nog att få uppleva nästa vår, trots allt.

Läs även recensioner av Tell Tale Signs från DN och SvD.

Jag hatar nördhumorn

Jag minns att jag för några år sedan älskade serier som South Park och Family Guy. Varje vecka såg jag fram emot nya avsnitt och jag tyckte verkligen att det var två skitroliga serier. Sen hände något, antingen med mig eller med serierna. Kanske blev jag plötsligt mindre nördig eller så ändrade serierna riktning ganska radikalt. Humorn i serierna började fokusera nästan enbart på usla nördgrejer, och kvaliteten sjönk ordentligt. Jag förstår att South Park och Family Guy är två serier där en stor del av tittarna är nördiga killar som älskar TV-spel och Star Wars men att göra om serierna så att de enbart riktar sig till denna obehagliga målgrupp är förjävligt. Det finns förstås olika sorters nördhumor och jag tycker att Superbad och Freaks and Geeks är otroligt roliga, men Family Guy-humorn avskyr jag verkligen. Det var länge sen jag såg South Park eller Family Guy utan att bli arg.

South Park och Family Guy har båda dragit igång hösten med nya avsnitt och det var faktiskt ett bra tag sedan jag såg något som var så dåligt. Säsongspremiären av South Park med den usla Indiana Jones-grejen var sjukt tröttsam och Family Guy har misslyckats kapitalt med säsongens två första avsnitt. Jag menar, de lyckas till och med att göra en Office Space-parodi totalt meningslös och tråkig. Det är inte första gången jag spyr galla över de här serierna och jag har många gånger bestämt mig för att sluta titta. Jag skrattar aldrig åt serierna men ändå sitter jag snällt där, vecka efter vecka, och ser de nya avsnitten. Jag antar att jag innerst inne hoppas på att serierna ska vända och bli bra igen.

The Simpsons är den enda egentliga konkurrenten till South Park och Family Guy och även om det är en serie som dalat kraftigt i kvalitet de senaste tio åren håller de ändå en ganska hög lägstanivå. När South Park- och Family Guy-skaparna förlitar sig på att folk ska titta och skratta för att de har sett just den där filmen, eller spelat just det där TV-spelet och därför fattar något uselt skämt satsar ändå Simpsons-gänget på att göra bra TV. The Simpsons är en serie jag kommer fortsätta att se med gott samvete, men jag skäms varje gång det nalkas South Park eller Family Guy.

The Clash Live at Shea Stadium

Det finns band som man skulle ge vad som helst för att få uppleva live. Som ni kanske har listat ut är The Clash mitt absoluta favoritband, och jag är för ung för att ha sett dem live. Det finns inget band jag hellre skulle vilja se. Som tur är har det alltid funnits videos med bandet att titta på och liveinspelningar att lyssna på, så jag har ändå en slags uppfattning om hur fantastiskt det skulle vara att gå på en Clash-spelning. Livealbumet From Here to Eternity har jag lyssnat på väldigt många gånger och jag tycket det är få band som låter lika bra som The Clash på liveinspelningar. Ibland håller liveinspelningarna samma klass som originalinspelningarna och ofta tillför de en extra dimension till låtarna. Den här veckan släpps ytterligare ett livealbum, och medan From Here to Eternity var ett hopplock av livelåtar från olika sammanhang, är det här en livespelning i sin helhet. Dessutom är det en av de mer legendariska Clash-spelningar, nämligen då de spelade live på Shea Stadium, i New York, 1982.

1982 hade The Clash fått ett större genombrott i USA och de fick chansen att spela på Shea Stadium, en stor baseballarena belägen i Queens, under två kvällar. Även om bandet var stora var de inte huvudakten utan öppnade istället för The Who. I boken Redemption Song: The Ballad of Joe Strummer av Chris Salewicz kan man läsa om att The Clash var lite oroliga för att bli som The Who. The Who hade under 60-talet varit i ungefär samma situation som den The Clash befann sig i under början av 80-talet, men gjorde nu mest ganska trötta arenaspelningar utan den tidigare glöden och passionen. Att bli ett gammalt arenaband och åka världen runt och göra omotiverade spelningar var något som Joe Strummer fruktade, och som tur var blev det aldrig så.

Live at Shea Stadium är inspelad under den andra kvällens konsert. Efter att ha blivit presenterade av managern Kosmo Vinyl betade The Clash av sina största hits i nedkortade och väldigt intensiva versioner. De får visa upp sin mångsidighet och man kan verkligen känna hettan. Under 45 minuter gör de en extremt tight spelning, och The Who lär ha haft väldiga svårigheter med att nå upp till förbandets nivå. Ljudet är oväntat bra och det är en häftig upplevelse att få höra en Clash-konsert från början till slut. Även om låtarna enbart är sådana man har hört väldigt många gånger, känns det i många fall som att man hör dem för första gången. Vad jag speciellt gillar med att lyssna på liveinspelningar med The Clash är alla nya och geniala saker som Joe Strummer slänger in mellan verserna i vissa låtar. Några av fraserna är oändligt coola och vackra, men ändå verkar mycket vara improviserat. Man får känslan av att han var så exalterad av musiken att han hamnade i ett transliknande tillstånd och kunde åstadkomma nästan vad som helst.

Tydligen ska Joe Strummer ha hittat inspelningarna när han packade inför en flyttning. Det verkar som om det alltid dyker upp massa fantastiska skatter av en ren slump i rockvärlden. Jag är väldigt tacksam över att Joe Strummer hittade inspelningarna och att de nu ges ut. Att lyssna på Live at Shea Stadium är bland det bästa jag har gjort den senaste tiden. Albumet erbjuder precis vad man behöver om man är ett Clash-fan som kan alla låtar utantill. Det är variation av det allra finaste slaget. Om jag hade haft en tidsmaskin hade min första destination varit Shea Stadium den där kvällen 1982. Jag hade åkt dit, njutit av Clash-spelningen och åkt hem innan The Who hade gått på scenen.

Samtidigt som den här skivan ges ut kommer också en live-dvd med The Clash som heter Revolution Rock. Den innehåller ett urval av filmade liveversioner av Clash-låtar. Det är förmodligen en väldigt bra film och när jag har sett den kan ni vänta er en recension. Som om inte det vore nog har det i dagarna kommit en ny bok om The Clash, där bandmedlemmarna berättar bandets historia med sina egna ord. Boken heter helt enkelt The Clash och är snyggt chockrosa och The Clash själva (!) står som författare. Den är förhållandevis dyr men jag planerar att köpa den inom en snar framtid, och även i det fallet kan ni vänta er en recension. Boken ska innehålla en hel del exklusivt material och även om det känns som att jag har hört historierna några gånger för mycket tackar jag inte nej till nya inblickar hos världens bästa band.

Idag recenserades Live at Shea Stadium i DN av Nils Hansson och han är lika lyrisk som jag över albumet. Han har också recenserat Revolution Rock-filmen i samma recension och det är således väldigt nyttig läsning.

Local – Brian Wood och Ryan Kelly

Ibland hittar man serietidningar som ger den där Tintin-känslan av att serier är det bästa som finns. Ju fler serier man läser desto högre krav ställer man på nya serier och desto svårare blir det att hitta något riktigt bra. Några gånger varje år händer det dock att jag hittar alldeles fantastiska serier. Local av Brian Wood är en serie som gjorde mig överlycklig och fanatisk när jag började läsa den för ett år sedan. Då fanns tio nummer utgivna, av de totalt planerade tolv numren. Jag var extremt fascinerad av Local och läste serietidningarna flera gånger. Local är en utpräglad indieserie och som sådan gavs den inte ut lika regelbundet som Spider-man eller Batman och det dröjde nästan ett år mellan nummer tio och elva. När nummer elva väl publicerades kunde jag inte få tag på det någonstans och jag började istället vänta på samlingsvolymen. Samlingsvolymen släpptes för några veckor sedan och nu har jag äntligen fått läsa hela Local.

Local handlar om Megan, en ung kvinna, som i det första numret lämnar sin missbrukande pojkvän och ger sig ut på en resa genom USA. Hon reser för att hitta sig själv och sin plats i tillvaron och varje nummer representerar olika perioder i hennes liv. Det som gör Local unik är att varje nummer av serien utspelar sig i olika amerikanska städer. Oavsett om serierna utspelar sig i storstäder som New York eller småstäder som du aldrig har hört talas om är städerna noggrant researchade, och även om man aldrig har varit där känns det som att Brian Wood och Ryan Kelly har lyckats fånga känslan från varje stad. Megan är huvudpersonen i Local men det är inte självklart att varje nummer handlar om henne. Även om det finns en större ramberättelse och Local helt klart vinner på att läsas som helhet är nästan varje nummer en fristående berättelse. Ofta varierar huvudpersonerna från nummer till nummer och Megan är ofta en bifigur eller katalysator till händelserna i respektive nummer. I vissa nummer dyker Megan bara upp i ett par enstaka serierutor, och jag tycker det är något som gör Local väldigt fascinerande.

Megan är en intressant karaktär. Hon är konstig och ständigt på flykt från något, och ibland är hon riktigt osympatisk. Ändå är hon konstruerad på att sådant sätt att de flesta läsare ska kunna identifiera sig med henne. Som läsare vet man egentligen inte så mycket om Megan, men man vet tillräckligt mycket för att man ska fastna i berättelsen och fascineras av henne. Med Megan tycker jag att Brian Wood har lyckats skapa en av de mest intressanta seriefigurerna de senaste åren.

Local är tecknad av Ryan Kelly. Tidigare har han tecknat flera serier från Vertigo (”vuxenserier” från DC Comics) men jag tycker aldrig han har varit så bra som i Local. Teckningarna är svartvita och väldigt snygga. Stilen är realistisk men Ryan Kelly har ändå en egen stil som gör att hans teckningar sticker ut. Utan hans teckningar hade inte Local varit lika bra. Det är en väldigt snyggt komponerad serie och rytmen mellan bilderna – något som är otroligt viktigt för att en serie ska bli bra – är perfekt. En del nummer av Local saknar nästan helt dialog och att göra bra ”stumserier” är något väldigt svårt, vilket Ryan Kelly behärskar till fullo.

Det är vanligt att en avslutad serie samlas i en samlingsvolym och säljs som ”graphic novel”, men i de flesta fall är de utgåvorna inte alls lika snygga och genomarbetade som den bok som samlar Local. Det är en inbunden utgåva med tygrygg som är väldigt stor till formatet. Pappret är tjockt och trycket är perfekt. Jag har sällan sett en sådan fin seriebok och blev väldigt glad och imponerad när jag öppnade mitt bokpaket. Varje enskilt nummer av Local avslutades med krönikor och kommentarer av Brian Wood och Ryan Kelly och de avslutar tillsammans boken. De texterna är väldigt välskrivna och intressanta och till varje nummer har Wood och Kelly satt ihop varsitt soundtrack. Dessutom avslutas boken med en massa snygga teckningar från andra tecknare som inspirerats av Local samt de snygga omslagen på helsidor i färg. Det är en underbar bok, och jag tror inte att någon som köper den kommer bli besviken.

Brian Wood är en av de bästa serieförfattarna idag. Han skriver serier på ett utmärkt sätt och hans verk känns aldrig ointressanta. Tidigare har han gjort serier som Demo och Supermarket och DMZ och Northlanders som ännu inte är avslutade . Min favorit av dessa är Demo och gillar du Local kan det vara värt att läsa den också. Demo påminner lite om Local, men medan Local är helt realistisk är Demo lite av en mer allvarlig X-Men.

Om en ung Bob Dylan eller Bruce Springsteen hade gjort serietidningar är jag rätt säker på att de hade varit ganska lika Local. Varje nummer känns lite som en Springsteen-låt. Serierna har ett fantastiskt flyt och en bra rytm i berättandet och skildrar nästan alltid den amerikanska arbetarklassens liv i olika städer. Local är en fantastisk serie som jag kommer återkomma till många gånger.

A Beginner’s Guide to Sandinista!

Ett år efter London Calling släppte The Clash sitt fjärde album. Sandinista! var inte riktigt den skiva som någon hade väntat sig att The Clash skulle följa upp sitt kritikerrosade mästerverk med. Det var en trippel-LP – till priset av en enkel-LP efter påtryckningar från bandet som inte ville ge ut skivor som ingen hade råd att köpa – och de blandade alla tänkbara musikstilar på ett otänkbart sätt. Sandinista! innehåller rap, rockabilly, dub, reggae, calypso, typisk Clash-rock och mycket mer. Det är utan tvekan det svåraste Clash-albumet att lyssna in sig på. Albumet innehåller hela 36 låtar och hade bandet sållat mer bland materialet hade de kunnat åstadkomma en av de bästa och mest tighta rockskivorna någonsin, men det var uppenbart aldrig tanken med projektet. På Sandinista! har The Clash följt alla sina infall och inspirerades mer än någonsin tidigare av främmande rytmer och stilar. Det är en väldigt charmig skiva som har en självklar plats bland mina favoritalbum, men det tar förhållandevis lång tid att ”lära sig” att uppskatta hela albumet. Det tog flera år av Clash-lyssnande innan jag helt och hållet kunde uppskatta Sandinista!. En del låtar på Sandinista! kändes inte särskilt märkvärdiga första gången jag hörde dem men en tid senare hade de växt till små mästerverk. Det bästa sättet att börja lyssna på albumet är att välja ut de bästa låtarna och lyssna in sig på dem. När man vill har tagit in de låtarna kan man gå vidare med resten av albumet, som bl.a. innehåller dubversioner av de bästa låtarna och andra spår som kan vara svåra att ta till sig första gången man hör dem. För att göra lyssningen lättare för er som ännu inte har hört Sandinista! har jag valt ut de tio bästa låtarna från albumet. Det kan ta tid innan man börjar uppskatta Sandinista! men jag anser att man inte är ett ”riktigt” Clash-fan förrän man har förstått storheten med albumet. Ordningen på listan är den ordning låtarna ligger på skivan.

1. The Magnificent Seven
"Vacuum Cleaner Sucks Up Budgie!" The Clash gjorde old school hip hop väldigt tidigt och lyckades bättre än alla andra. Låten blev en undergroundhit bland hippa kids i New York och texten är alldeles fantastisk.

2. Something About England
En lugnare Clash-låt om rasism och Englands historia. Den är bitter och fruktansvärt vacker och man rycks verkligen med av sången.

3. Rebel Waltz
En ganska mystisk och annorlunda Clash-låt som nästan är lite sövande. Jag gillar att lyssna på den när jag ska sova. Man sveps iväg av den fina melodin och de vackra orden, ” I slept and I dreamed of a time long ago. I saw an army of rebels, dancing on air.”

4.Somebody Got Murdered
Det är svårt att ranka Clash-låtar – nästan allt de spelade in håller extremt hög klass och det finns inte en enda låt jag inte älskar – men Somebody Got Murdered får ändå ses som en av mina favoriter. En fulländad låt med uppgiven text och sång.

5. Corner Soul
Det här är en till lugn Clash-låt som jag tycker är oändligt vacker och fin. Joe Strummer sjunger sjukt bra på den här inspelningen.

6. If Music Could Talk
I någon intervju med Strummer kallade han den här låten för sin Clash-favorit för att ”de vågade”. Jag förstår honom och det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Han var en av de största.

7. Police on My Back
En av de få låtarna på Sandinista! som kan kategoriseras som typisk Clash-rock. Den är larmig och hur bra som helst.

8. The Call Up
En väldigt bra låt där The Clash tar ställning mot krig i allmänhet och ”The Draft” i synnerhet. Jag älskar verkligen texten till den här låten, “Who knows the reasons why you have grown up? Who knows the plans or why they were drawn up?”.

9. Washington Bullets
The Clash släppte aldrig sina politiska ideal och många låtar på Sandinista! är laddade med politiska budskap. Albumets titel syftar på sandinisterna, en rebellrörelse i Nicaragua, som 1979 störtade Somoza-diktaturen i Nicaragua. Washington Bullets är en kort genomgång av Latinamerikas historia från Kubarevolutionen och framåt. Utöver historielektionen är det också en lysande låt.

10. Charlie Don't Surf
En politisk och lugn Clash-låt som sätter sig på hjärnan direkt. Låttiteln är tagen från Apocalypse Now.

Boktjuven – Markus Zusak

Lite statistik: År 1933 gav 90 procent av tyskarna Adolf Hitler sitt orubbliga stöd. Det innebar att det fanns 10 procent som inte gjorde det. Hans Hubermann tillhörde de 10 procenten. Det fanns en orsak till det.
-Ur Boktjuven

Att inte ha nazistsympatier och att samtidigt leva i Nazityskland var hårt. Boktjuven handlar om de människor som inte släppte sina ideal trots att det fick allvarliga konsekvenser.

Boktjuven tar sin början i Tyskland år 1939. Huvudpersonen Liesel är nio år gammal och placeras i en fosterfamilj. Hennes lillebror har dött i en hostattack och hennes mamma har tagits till ett koncentrationsläger. Hennes fosterföräldrar är fattiga, men mycket kärleksfulla, arbetare. Trots att majoriteten av tyskarna är helt absorberade av Hitler och heilandet, håller de fast vid sina ideal. Liesels fosterpappa, Hans Hubermann, är sympatisk, och lite naiv, och ett löfte han gav under det första världskriget leder till att han tar emot en jude och gömmer denne i familjens källare. Liesel går i skolan, är bra på att slåss, blir kompis med en pojke med citronskalsfärgat hår och utvecklar en kärlek till böcker. Speciellt förtjust är hon i att stjäla böcker, och om nättarna lär Hans henne läsa ur de stulna böckerna.

Berättarpersonen i Boktjuven är ingen mindre än Döden. Att Döden berättar historien känns till en början lite konstigt, men man vänjer sig snabbt. Döden i Boktjuven är ungefär som vilken berättare som helst, och jag förstår inte riktigt varför Zusak valde just honom (eller henne) som berättarperson. Zusak verkar ha undvikit att filosofera särskilt mycket, och det känns som att han kunde ha gjort mycket mer kring konceptet Döden. Samtidigt är berättarpersonen en rätt fascinerande del av berättelsen, och gör Boktjuven till en annorlunda läsupplevelse. Dessutom är det, som Döden många gånger påstår i boken, sällan Döden har varit så aktiv som under andra världskriget.

Jag tycker inte det är nödvändigt att placera alla böcker i ett fack, men Boktjuven gör mig lite förvirrad. Jag har svårt att se vilken målgrupp som Zusak har tänkt sig. En del påstår att det är en ungdomsbok medan andra påstår att det är en bok för alla åldrar. För att vara en ungdomsbok är den ganska komplicerad, men för att vara en bok för äldre tycker jag den saknar viss substans. Det är inte så att jag hade velat att Boktjuven var mer pretentiös och svår, men boken sträcker sig trots allt över nästan 600 sidor och Zusak hade gott kunnat klämma in fler dimensioner på det utrymmet. Tyvärr tycker jag att boken upprepar sig för mycket, och den hade nog varit mer gripande om Zusak hade reducerat den med några hundra sidor.

I Sverige är boken utgiven av B. Wahlströms och det är inte något av mina favoritförlag. Jag tycker de ger ut alldeles för mycket skräp och deras översättningar och utgåvor håller ofta alldeles för låg kvalité. Jag vet inte hur språket är i den engelskspråkiga förlagan men i den svenska översättningen tycker jag ofta att språket är direkt dåligt, med konstiga ordval och meningar. Något jag inte heller uppskattar med boken är hur texten är strukturerad. Den består mestadels av korta stycken och Döden kommer ofta med inflikningar med faktauppgifter, reflektioner och beskrivningar av sitt arbete. Det finns inget ordentligt flyt i Boktjuven och om det beror på översättningen eller Zusak låter jag vara osagt. En kul och annorlunda sak med boktjuven är de små illustrerade berättelser som dyker upp några gånger under bokens gång.

Martin Zusak är en australiensisk författare och han inspirerades till att skriva Boktjuven efter att ha hört sin mammas berättelser om när hon som liten flicka bodde i en tysk småstad genom vilken tåg av judar vandrade. Boktjuven har fått ett stort genomslag i Australien och andra delar av världen. I USA är den väldigt populär men i Sverige går det lite trögare. Jag har inte hittat särskilt många recensioner av boken, men på en del svenska bloggar hyllas den. Jag tycker Boktjuven förtjänar fler svenska läsare, det är en intressant och fin bok, men jag kan omöjligt hylla den. Tyvärr rycktes jag inte med av berättelsen förrän framåt slutet. Det är meningen att det ska vara en rörande berättelse och jag brukar kunna bli berörd av böcker utan någon större ansträngning, men här funkar det inte riktigt. Jag läste Boktjuven efter påtryckningar från mina föräldrar som båda älskade den, men de kanske är mer sentimentala och ”blödiga” än jag är. Det Boktjuven lyckas med är att på ett ganska nyanserat sätt skildra de människor som vägrade att följa med i den nazistiska masshysterin, och det förtjänar Zusak all heder för.