Ett skivtips

Fleet Foxes är tillbaka. Ingen kan ha missat det. Jag har lyssnat mycket på deras nya skiva, Helplessness Blues, den senaste veckan. Jag gillar den. Jag skulle till och med gå så långt att säga att den är mycket bättre än den tre år gamla debuten, som ju ändå var en av 2008 års allra bästa skivor. Helplessness Blues har mer substans och känns mindre pretentiös. Det är helt enkelt en väldigt stark skiva. Om man har någon som helst känsla för vad som är ”bra musik” kommer man gilla den. Jag tycker dock att många av de hyllningar som jag har läst den senaste tiden är helt obefogade. Po Tidholm kallade Helpness Blues för ”millenniets hittills bästa skiva” och det är ett uttalande så befängt och bisarrt att jag inte ens tänker kommentera det. Däremot tycker jag att det blir störande när vissa skivor ska få orimligt mycket uppmärksamhet. Ungefär som att de flesta inte skulle vara intresserade av att lyssna på fler än tre skivor per år, att de inte har plats för mer i sina liv, och så kanske det är. Men det innebär att det är så mycket bra som bara sopas åt sidan och glöms bort.

Idag tänkte jag tipsa om Cass McCombs som för mig har gjort en av årets allra starkaste skivor med sin Wit’s End. Jag tror att det är en skiva som de flesta har missat och jag känner därför att den förtjänar lite Finpop-uppmärksamhet. Det är trots allt en mycket bra skiva som jag tycker att alla borde lyssna på. Wit’s End är första gången jag stiftar bekantskap med Cass och under de två veckor jag har spenderat i hans sällskap har hans musik växt sig till något stort och betydelsefullt. Hans tidigare album finns på Spotify. Till en början var det den inledande County Line som jag fastnade för. Det är årets enskilt bästa låt och jag förmår inte att sluta lyssna. Den är vacker, vemodig och helt fantastisk. När det gäller den tätt befolkade singer-songwriter-genren är det särskilt svårt att beskriva varför en artist skulle vara bättre än en annan. Men när det gäller Cass McCombs känner man direkt, i hjärtat, att han är bättre än nästan alla andra. Wit’s End är det bästa singer-songwriteralbum jag har hört sedan Peter Dohertys Grace/Wastelands. Det berör på djupet och jag tycker att alla låtar har något speciellt som får mig att vilja lyssna igen. Några av Cass sånger får mig att känna på ett sätt som det var länge sedan någon musik lyckades med. Memory’s Stain känns som en försvunnen Anna Järvinen-låt, framförd på ett väldigt ärligt sätt. Cass McCombs låtar ställer sig utanför allt vad pretentioner heter. De känns bara raka och ärliga. Som att han säger sanningen, eller åtminstone hans egen sanning. Därför blev jag otroligt förvånad över Po Tidholms DN-recension där han skriver att musiken är svår att ”mäkta med” och att Cass borde ”visa sin publik lite hänsyn”. Jag tycker att det är ett otroligt intressant utlåtande eftersom det visar hur olika man kan uppleva ”bra musik”. Tydligen är Po inte den enda svenska kritiker som har totalsågat Wit's End, och kanske beror det lite på vem som lyssnar om man ska älska eller hata det här. Han är inte särskilt glad av sig, Cass, men om man vill ha glad musik borde man inte ens närma sig honom. Det finns visserligen en låt, Hermit’s Cave, på Wit’s End som fick mig att stänga av skivan första gången jag hörde den. Den börjar väldigt bra och texten är riktigt intressant men snart drar någon igång med den mest störande rytmmarkören som jag någonsin har hört. Det låter som om någon piskar mattor av betong. Hårt. Och det gör ont i öronen. Men annars har Cass McCombs gjort en ganska lättlyssnad och oerhört fascinerande skiva. Den griper tag och släpper inte taget. Dessutom är den bättre än Helplessness Blues.

Jag inser också att jag borde avsluta med att säga jag inte har något emot Po Tidholm. Jag tycker att han är en av våra bästa kritiker. Han verkar vara en skön kille och jag respekterar hans kunnande. Dock är det hög tid att han låter mig ta över.

Me and the Devil Blues

Jag tror jag var fjorton när min pappa berättade om Robert Johnson, bluesmannen som en natt gick till det ödsliga vägskälet och sålde sin själ till djävulen, i utbyte mot en gudabenådad förmåga att spela gitarr. Det skulle dröja flera år innan jag fick möjlighet att lyssna på Robert Johnsons inspelningar, men jag blev omedelbart attraherad av legenden och har aldrig riktigt kunnat släppa Robert. Myten om Robert Johnson är lika viktig som hans musik. Det finns faktiskt ingen musiker som är mer fascinerande än honom. Gillar man blues och sagor från den amerikanska södern finns det ingen häftigare. Nuförtiden vet vi allt om våra idoler. Det finns tjocka biografier om de flesta band och artister som har haft något som helst inflytande på pop- och rockmusiken. Vissa artister lyckas med modern mytbildning, men med de senaste 60 årens mediabevakning har det varit svårt att vara riktigt mystisk. Det är kanske därför som så många har attraherats av Robert Johnson och hans liv. Visserligen är hans musik riktigt bra, och man kan höra både Bob Dylan och Rolling Stones i hans sätt att sjunga och spela, men det är framförallt myterna och legenderna som har gjort Robert Johnson till den betydelsefulla förgrundsgestalt inom rockmusiken som han är idag. Rock handlar ju ofta lika mycket om attityd, image och mystik som om den faktiska musiken.

"The thing about Robert Johnson was that he only existed on his records. He was pure legend." Så säger Martin Scorsese och det känns som en väldigt träffande beskrivning. Oroande lite är känt om Robert Johnson, och det som man vet med någorlunda säkerhet får honom bara att framträda som ännu mer mystisk. Robert Johnson föddes 1911 i Mississippi och drogs tidigt till bluesmusiken. Bluesmusikern Son House mindes den unge Robert som en pinsamt dålig gitarrist och när Robert, efter några månaders mystisk frånvaro, kom tillbaka och plötsligt visade sig vara en otroligt begåvad bluesmusiker började ryktena florera. Robert hade uppenbarligen sålt sin själ i utbyte mot bluesen. Det känns inte helt otänkbart att Robert drog igång ryktena själv, och att han spred dem med glädje. Redan under sin livstid var Robert Johnson en mystisk bluesman, en drifter och sökare. Det finns bara två fotografier på Robert och han spelade bara in 29 låtar. I studion spelade han sin gitarr vänd mot väggen. Var han bara blyg eller var det något annat som gjorde att han inte ville visa sitt ansikte? De enkla inspelningarna vittnar om en musiker med otroligt mycket talang och känsla. Med tanke på hur USA såg ut på 30-talet känns det otroligt att Robert Johnson någonsin skulle ha nått några större framgångar, och när han mystiskt dog av förgiftning, 27 år gammal, dröjde det många år innan han fick den uppmärksamhet som han förtjänade.

Robert Johnsons mest kända låt heter Me and the Devil Blues. Den handlar om Roberts relation till djävulen, om hur han en dag vaknar upp av att djävulen knackar på hans dörr och säger att det är ”time to go”. För någon månad sedan fick jag, mer eller mindre av en slump, reda på att det fanns en manga med titeln Me and the Devil Blues som handlar om myten om Robert Johnson. Mangan är skriven och tecknad av Akira Hiramoto och inledningsvis kändes det lite konstigt att det var en japansk serietecknare som bestämt sig för att göra en serie om Robert Johnson. Idén är förstås fantastisk, men det känns på något sätt fel att det inte är en amerikan som skriver om Robert. Men japanerna har ofta mer livlig fantasi än jänkarna. Det har till och med gjorts ett japanskt TV-spel om kompositören Chopins drömvärld. Det görs otroligt mycket amerikanska serier, men även de alternativa serierna känns ofta väldigt likriktiga. Den japanska seriescenen känns i många fall bredare och därför är det kanske inte helt konstigt att det finns en manga om Robert Johnson. Och faktum är ju att Robert dök upp redan i Naoki Urasawas 20th Century Boys, den bästa manga som jag någonsin har läst. Hiramotos manga har undertiteln The unreal life of Robert Johnson och utgår från myterna om Robert Johnson. Hiramoto verkar vara väldigt påläst om Roberts liv, bluesens historia och amerikansk sydstatshistoria. Han tar det som är känt om Robert och utvecklar historien på ett typiskt japanskt twistat sätt.

Det börjar som väntat, med en ung Robert Johnson som sliter på fälten om dagarna och om kvällarna försöker lära sig spela gitarr. Men det går inte så bra och när han får höra talas om legenden att man vid ett särskilt vägskäl kan bli en onaturligt duktig gitarrist försvinner han i flera månader. Där tar det japanska vansinnet över och när Robert kommer tillbaka hem har hans fru och barn dött, och han kan inte redogöra för vad han har gjort de senaste månaderna. För honom har tiden förflutit utan att han har märkt något. Han har blivit en fantastisk gitarrist, men har samtidigt förlorat allt som gjorde livet värt att leva, och bestämmer sig för att ge sig ut på vägarna. Han blir en drifter. Det dröjer inte länge förrän han, motvilligt, slår följe med Clyde Barrow. Alltså samme Clyde som åkte runt och härjade med sin Bonnie under den amerikanska depressionen. Det är ett lika roligt som häftigt grepp att slå ihop Robert Johnson och Clyde Barrow. Både Clyde och Robert har förlorat sina älskade och inser att de behöver varandras hjälp. Jag fascineras av Akira Hiramotos förmåga att ta historiska fakta och skriva en märklig historia, som innehåller både skräckelement och övernaturligheter, men som ändå känns trovärdig. Depressionens USA är skildrad på ett levande sätt och Robert och Clyde stöter på många otäcka sydstatstyper. Jag har läst de två tjocka volymer av Me and the Devil Blues som finns översatta till engelska och jag tycker att det är en väldigt fascinerande serie. Det är ibland svårt att veta vad Hiramoto vill säga med serien. Ibland känns det som en häftig övning i att berätta en seriehistoria i ett ovanligt högt tempo. Teckningsstilen är inte helt konsekvent och det är inte ofta Me and the Devil Blues känns som en typisk manga. Det är helt klart en ovanlig serie och jag är inte riktigt säker på att jag gillar den fullt ut. Tempot är märkligt, det händer inte särskilt mycket, men allt berättas ändå väldigt intensivt och fort. Ibland känns det som att Hiramoto tappar bort sig i berättandet och att han egentligen bara vill visa häftiga bilder på gitarrer och pistoler. Karaktärerna är ändå intressanta och den Robert Johnson som målas upp är en färgstark och väl sammansatt figur. Med hans snart 80 år gamla inspelningar spelandes i bakgrunden är Me and the Devil Blues en intressant läsupplevelse. Lika förbryllande och märklig som Robert Johnson måste ha varit.

Mohammed Ali slår knockout igen

”Den här går tillbaks när jag var tretton år, hungrig som ett lejon som slickar sina sår.” När jag var tretton var det The Latin Kings som gällde. Borta i tankar var favoritlåten och jag satt i mitt pojkrum och diggade. 10 år senare händer det fortfarande att jag sätter på I skuggan av betongen och tänker mig tillbaka. Men det är inte längre The Latin Kings som är bäst i hiphop-Sverige. Efter att TLK hade lagt ifrån sig kungakronan tog Salazarbröderna sig an en ny generation rappare och AYLA-kollektivet bildades. Jag fick upp ögonen för AYLA förra året och sedan dess har jag lyssnat på de olika medlemmarnas skivor regelbundet. De ligger riktigt bra till i min last.fm-statistisk och det känns som att de blir bättre och bättre ju mer man lyssnar på dem. All musik som görs av AYLA-kollektivet har sina rötter i just TLK och de förfinar den svenska hiphoptraditionen på ett väldigt intressant och imponerande sätt. Svensk hiphop har faktiskt aldrig låtit bättre. AYLA-medlemmerna har alla lite olika stil och inriktning. Medan Stor kör på ett sinnessjukt flow och snygga rim skriver Carlito politiskt angelägna låtar. Men de av AYLA-killarna jag gillar mest är ändå duon Mohammed Ali. Jag lyssnade sönder deras första skiva Processen och nu när deras första officiella album Vi är här är jag vädligt entusiastisk.

Att Mohammed Ali väljer att kalla sitt nya album Vi känns på flera sätt självklart. Alla deras låtar andas samhällskritik och politik. De är aldrig lika uppenbara eller naivt radikala som Carlito utan väljer att betrakta och skildra lika mycket inifrån som utifrån. Ofta blir det väldigt effektivt. Deras låtar blir rapporter från ett Sverige som sällan syns i media, långt borta från Melodifestivalen och Solsidan. Det har alltid varit svensk hiphops främsta uppgift att rapportera om det som de som bestämmer väljer att inte se, och det finns ingen som gör det bättre än Mohammed Ali. Deras betraktelser från förorten är Sveriges motsvarighet till Ken Loachs filmer. Mohammed Ali och deras budskap behövs. Vi är ett löjligt starkt album laddad med vassa formuleringar och smarta texter. Beatsen av Mack Beats och bröderna Salazar kan vara de bästa som har hörts på ett svenskt hiphopalbum. Helhetsintrycket är otroligt positivt och produktionen känns riktigt tight. Det bästa är ju att man hela tiden är medveten om att skivan kommer växa ännu mer. De tidigare AYLA-skivorna har alltid känts bäst efter ett tiotal lyssningar vilket förmodligen betyder att jag kommer lyssna på Vi i många månader framöver. Det finns många grymma låtar här. En del är väldigt rörande och personliga. Särskilt Flykten och den vemodiga Sista resan får mig att känna på samma sätt som jag kände för Borta i tankar för tio år sedan. Det känns som att Mohammed Ali har utvecklats och det är imponerande att de vågar varva de klassiska förortsskildringarna med reflekterande och sorgsna låtar vars texter måste ligga dem väldigt nära. Samtidigt hinner de med en del halvdumma och naiva låtar, men grabbarna är inte mycket äldre än mig och man kan inte klandra dem när den större delen av albumet är så stark som den faktiskt är. Det finns en fin balans mellan hjärta och hjärna här och Mohammed och Ali framstår som väldigt sympatiska. Det kan inte bli annat än knockout. Igen.

Tre vårskivor som växer

Den senaste veckan har tre skivor dominerat mina hörlurar och högtalare. Jag hade inte tänkt blogga om någon av dem. De första lyssningarna kändes det som bra skivor, men inget som jag kände att jag hade något att säga om. Men ju mer jag har lyssnat desto mer har skivorna växt. Det är tre skivor som jag tror kommer följa mig genom hela våren. Det enda skivorna har gemensamt är det melankoliska anslaget. Våren känns ibland som en särskilt dyster årstid. Samtidigt som snön smälter undan och kärleken sprudlar omkring oss är det också något mörkt som vaknar till liv. Sommaren och vintern är enkla årstider. Väldigt straight-forward. Men våren är komplicerad. Och då kan det behövas några schyssta skivor för att ta sig hela vägen till juni och sommaren.

Anna Järvinen – Anna själv tredje
Trots att Anna Järvinens förra skiva Man var bland molnen är en av de bästa svenska skivor som någonsin har spelats in var jag tveksam till hennes nya skiva Anna själv tredje. Titeln ligger inte rätt i munnen, omslaget gör anspråk på alldeles för mycket och singeln Lilla Anna kändes inte överdrivet kul. Jag har ett lite komplicerat förhållande till Anna Järvinen. Samtidigt som jag verkligen älskade hennes förra skiva finns det saker som jag stör mig på när det gäller henne och hennes musik. Jag har sett henne live två gånger, och det var två helt olika upplevelser. Anna Järvinen har flera olika sidor. Vissa av dem är sådana som jag älskar, medan jag knappt klarar av andra. Det är framförallt hennes pretentiösa ambitioner som retar mig ibland. Det finns få popartister i Sverige som är lika pretto som Anna och om man sen blandar det med alla hennes flummiga idéer och formuleringar kan det bli rent outhärdligt. Eller helt fantastiskt. Anna själv tredje är mestadels fantastisk. Låtarna är starka, Annas säregna visksång låter kanske bättre än någonsin och när skymningen smyger på finns det inget som jag hellre vill lyssna på. Favoritlåtarna på den nya skivan heter Ångrar inget och Vals för Anna. Anna Järvinens nya skiva har växt för varje lyssning och det finns inga tvivel om att det här är årets hittills bästa svenska album. Helheten är lika fascinerande som fantastisk, och jag kan faktiskt bortse från Annas mindre smickrande sidor när det låter så bra som det faktiskt gör.

Anton Kristiansson – Och jag
Det är snart två år sedan jag första gången hörde Anton Kristiansson. Jag ramlade över en ganska kort YouTube-video med titeln Broder Daniel Freestyle där Anton rappade över Broder Daniels ångestklassiker I’ll Be Gone. Det var ett utkast till det som senare skulle bli låten Lilla London. Jag fastnade för Anton och hans uttryck omedelbart. Det lät sjukt bra och jag kunde identifiera mig med varje ord. Det var deppigt och uppgivet, men ändå med jävligt mycket kraft och glöd. Till en början tänkte jag på Anton Kristiansson som Sveriges svar på Jamie T – en kille som poprappar över indiepop. Men efter att jag hade hört fler låtar blev det alltmer uppenbart att den som står Anton närmast rent uttrycksmässigt är en annan svensk kille, nämligen Nordpolen. Jag älskar verkligen Nordpolen och hans hittills enda album har betytt väldigt mycket för mig. Det känns som att Anton Kristiansson ser livet med samma ögon som Pelle Hellström och de formulerar sig på liknande sätt. De båda skriver fantastiska texter och lyckas sätta perfekta ord på hur det känns att vara ung, kille och deppig. Det har dröjt ganska länge för Anton att släppa sitt första album och nu när Och jag är här innehåller det flera låtar som jag har hört tidigare. De första lyssningarna kändes det mest småtrevligt att få höra några nya låtar med den här killen. Men sen började låtarna växa och jag kom på mig själv med att tänka på texterna ovanligt ofta. Anton Kristiansson skriver helt fantastiska låtar. Oavsett om man bor i Göteborg, Norrköping eller Uppsala kommer man känna igen sig i hans starka rader. Anton kommer till sin fulla rätt när man lyssnar på honom i sina hörlurar. Hans sätt att sjunga gör att han då kommer väldigt nära. Nästan för nära. Nästan så att han blir ett med lyssnaren. Om man kan identifiera sig med Anton vill säga, annars finns risken att man tycker att han är patetisk. Men de som inte förstår Anton kommer aldrig förstå någonting. Låtarna på Och jag är riktigt bra. Det finns inga svaga låtar här. Anton lyckas aldrig bräcka Lilla London. Det är och förblir hans anthem, som definierar honom och hans musik. På Jag vill inte vara mig själv (otroligt stark) och Tänk på döden (låter som Säkert!) får han sällskap av den begåvade Maja Milner från grymma Makthaverskan (ett annat band som stolt förvaltar Broder Daniels arv) och tillsammans skapar de ung ångestmagi. På det avslutande spåret Vi förtjänar att bli lyckliga backas Anton upp av Martin Elisson från Hästpojken och slutet blir ganska fint ändå. Anton Kristiansson kan bli väldigt deppig ibland, men till slut är det framförallt hoppet som ändå finns i låtarna som färgar av sig.

The Weeknd – House of Balloons
Jag vet egentligen inte någonting om Weeknd. Killen som ligger bakom projektet heter Abel Tesfaye. Han kommer från Toronto. Precis som Drake, som till viss del är ansvarig för den hype som snabbt har uppstått kring Abel och hans superdekadenta musik. Weeknd gör r’n’b som känns väldigt snyggt producerad, men ändå befinner sig någonstans långt bortom topplistorna. Soundet är imponerande och mäktigt, samtidigt som det är lågmält och smygande. Jag kommer att tänka på Kanye Wests 808s & Heartbreak, men egentligen är ljudbilden väldigt annorlunda jämfört med det albumet, men den allmänna stämningen påminner om Kanyes mörkare stunder. Abel sjunger skönsång. Det är mjukt, snällt och r’n’b-igt. Men texterna är råa, påträngande och jobbiga. De innehåller mycket dekadens och knarkreferenser deluxe. Det är lika oroande som intressant. Kontrasterna blir väldigt tydliga, och när Abel sjunger om vansinniga knarkorgier med sin perfekta röst börjar det kännas väldigt gripande, och störande. Han vet inte om det själv, men på något sätt blir den här musiken till ganska hård samhällskritik. En skildring av människor som har tappat bort sig totalt. Över alla låtar ligger en svårdefinierad ledsam känsla, och Weeknd hamnar väldigt långt från alla jobbiga och weeduppblåsta rappare. Det finns något mer här. Weeknd gör musik som är gripande och angelägen. Och det går inte heller att förneka att det låter otroligt bra. För ett halvår sedan fanns inget Weeknd och House of Balloons är ett slags officiellt mixtape som är gratis att ladda ned på Weeknds hemsida. Det tycker jag att du ska göra.

Number9dream – David Mitchell

Om jag skulle rekommendera dig en författare att stifta bekantskap med den här våren hade jag definitivt föreslagit David Mitchell. Han är den författare som har gjort starkast intryck på mig under det senaste året, och de fyra böcker jag har läst av honom har alla varit intressanta och välskrivna. Än finns han inte översatt på svenska, och hans livfulla engelska kanske inte alltid är helt lätt att forcera, även för de som är vana att läsa skönlitteratur på engelska, men jag har fått ut så mycket av hans böcker att jag ändå skulle rekommendera alla att ge honom en chans. Efter besvikelsen med Haruki Murakamis senaste roman 1Q84 kände jag för att läsa något som kunde återge min läslust. David Mitchells andra roman Number9dream från 2001 hade legat på nattygsbordet ett bra tag, och många andra böcker hade fått gå före, men för att komma över Murakamidepressionen kändes Mitchell helt rätt. Alla hans böcker verkar vara smått inspirerade av Murakami och Number9dream är en bok som både i handling, budskap och upplägg påminner om en Murakamiroman. Den utspelar sig i Japan, där Mitchell bodde och undervisade i många år, huvudpersonen läser Murakamis Fågeln som vred upp världen och liksom Murakamis Norwegian Wood har Number9dream fått sin titel från en låt skriven av John Lennon. Drömmar och drömvärldar är ett av bokens centrala teman, men ändå har David Mitchell skrivit en väldigt jordnära och rak bok jämfört med Murakami. Karaktärerna är sympatiska, berättandet är färgstarkt och spännande, och vi slipper tröttsam prettofilosofi. Number9dream är framförallt en bra berättelse om att hitta sig själv. Och den är oändligt mycket bättre än 1Q84.

Eiji Miyake är 19 år och kommer till Tokyo för att leta efter sin pappa som han aldrig har träffat. Han vet var han ska börja leta, men det verkar inte som att pappan vill bli hittad. Men Eiji fortsätter envist att leta och sökandet går genom bordeller i Shibuya, pizzaställen, arkadhallar och drömmar. På vägen mot sanningen får Eiji uppleva våldsamma yakuzagängstrider, kärlek och desperation och till slut är det honom själv, mer än något annat, som han har hittat. Eiji är en mycket sympatisk huvudperson. David Mitchells karaktärer är mycket mer levande och närvarande än de Murakami brukar skriva om. Eiji har en jobbig uppväxt bakom sig och det är svårt att inte älska honom från första kapitlet, där han sitter på ett kafé och i sitt huvud går igenom olika scenarier av hur det kommer gå till när han får träffa sin pappa. Skildringen av Tokyo är rolig, färgstark och intensiv och på något märkligt sätt känns Number9dream mer japansk (eller kanske exotisk) än någon av Murakamis romaner. Storyn är enkel och rak. En klassisk coming of age-historia med mycket hjärta. David Mitchell skriver som vanligt sjukt bra. Varje kapitel har en ny dröm, eller alternativ verklighet om man pratar Murakami-språk, som kapitlets berättande kretsar kring. Det är inte det minsta flummigt, utan bara ett roligt och intressant grepp av Mitchell som gör att boken känns unik och spännande. I en av drömmarna säger John Lennon att den nionde drömmen börjar efter varje slut, och bokens nionde och sista kapitel är tomt. De olika drömmarna går aldrig ut över berättandet eller påverkar storyn i någon högre grad utan finns bara där för att ge boken en särskild struktur. Det är omöjligt att inte imponeras av David Mitchell. Finns det någon rättvisa borde han bli lika stor som Haruki Murakami. Vad som är spännande med Mitchell är också att han fortfarande är ganska ung, 42 år, och i ett ganska tidigt skede av sin författarkarriär. Hans romaner påminner inte om varandra och det känns som att han fortfarande utvecklas i sitt författarskap. Mitchells två senaste romaner, Black Swan Green och The Thousand Autumns of Jacob de Zoet, hör till de starkaste och bästa böcker som jag har läst de senaste åren. Så om jag får tipsa dig om en författare, och bara en, skulle det alltså vara David Mitchell.

1Q84 – Haruki Murakami

Jag ska inte dra ut på det. Du ska inte behöva läsa recensionen med någon slags längtan efter en fantastisk bok. Det är lika bra att jag säger som det är och grusar förväntningarna med en gång. Haruki Murakamis nya bok 1Q84, som ges ut i tre volymer varav de två första nyss har kommit på svenska, är riktigt dålig. Så var det sagt. Den är usel, värdelös, illa skriven och totalt ointressant. Mitt livs kanske största litterära besvikelse. För det finns få böcker som jag har längtat efter lika mycket som 1Q84. Jag har hungrigt läst allt som finns översatt av Murakami på svenska och engelska och jag har ivrigt väntat på en översättning av 1Q84 i snart två år. Jag läste den svenska översättningen av Fågeln som vrider upp världen när jag var 20 år och det var en av mina största läsupplevelser. Sedan dess har jag varit ett hängivet Murakamifan. Jag kastade mig över 1Q84 så snabbt jag kunde och efter bara några sidor gick det upp för mig att den kanske inte var vad jag hade hoppats på. Jag försökte förbise det där tidiga tvivlet och fortsatta läsa. Men snart blev det uppenbart att Murakami har gått helt vilse med 1Q84. Flera gånger måste jag stanna upp för att fråga mig vad det är för skräp som jag sitter och läser. 1Q84 är en Dan Brown-version av Fågeln som vrider upp världen som snarare ligger närmare Neil Gaimans taffliga vuxenfantasy än Paul Austers diffusa mindfucks. Karaktärerna är återanvända Murakamistereotyper, men mer ointressanta och anonyma än någonsin tidigare. De smaklösa sexskildringar är fler och mer centrala än i någon annan Murakamibok och ofta känns det som att man läser ofräscha sexnoveller av en gubbsjuk författare som har tappat bort sig själv och sin stil. Språkligt är det också helt åt helvete, och för varje sida känns 1Q84 alltmer som en riktigt elak parodi på Murakamis författarskap.

Om vi bortser från de jordnära Norwegian Wood och South of the Border, West of the Sun har Haruki Murakami alltid skrivit olika versioner av samma roman. I 30 år har han skrivit samma roman om och om igen. Grundidén om dröm kontra verklighet har alltid varit central. Med Fågeln som vrider upp världen, som gavs ut på japanska 1995, hade han förfinat formen och språket till perfektion. Har du läst den är det egentligen onödigt att läsa någon av hans andra böcker. De är egentligen överflödiga och både vi och Murakami vet att han aldrig kommer göra något lika bra och fulländat igen. Men det är lätt att förälska sig i hans böcker och snart har man läst allt som finns översatt. 1Q84 är i grunden samma bok som alla de andra Murakamiromanerna. Förstås. Men det märks nästan omedelbart att något inte har gått helt rätt den här gången.

1Q84 utspelar sig år 1984, och har två huvudpersoner, en kvinna och en man, och två verkligheter. De två huvudpersonernas öden är sammanflätade och ett starkt band emellan dem får dem att långsamt röra sig mot varandra. Den kvinnliga huvudpersonen är en stark och självständig kvinna som extraknäcker som massagemördare (ja, faktiskt) av elaka män som behandlat kvinnor illa. En dag inser hon att hon har hamnat i ett stickspår till den vanliga verkligheten. Den manliga huvudpersonen är en mattelärare som skriver skönlitteratur om nätterna. Han går med på att förbättra ett mystiskt manus skrivet av en märklig 17-årig flicka. Och snart har konstiga saker börjat hända. De två huvudpersonerna turas om med varannat kapitel. Storyn rör sig långsamt framåt och de 850 sidor som de två första volymerna upptar känns obefogade. 1Q84 är seg och ointressant. Karaktärerna är i princip de gamla vanliga Murakamifigurerna. Vi har läst om dem tidigare. Fast då var de skildrade med mer glöd och passion. De här karaktärerna tenderar snarare att vara väl genomskinliga och tråkiga. De är ointressanta och svåra att sympatisera med. Framförallt lider 1Q84 av avsaknaden av en stark story. Det händer inte mycket, men eftersom det är Murakami som har skrivit är det ändå lite av en pageturner, och de underliggande budskap som han förstås har trängt in är inget som vi inte har hört förut. Det hela blir väldigt platt. Jag tror Murakami är medveten om bokens svagheter. Eller så börjar han bara bli gammal. Hursomhelst känns det som att han försöker dölja bokens svaga punkter med mer sex än någonsin tidigare. Alla som har läst någon av Murakamis böcker vet att han är lite av en snuskgubbe. Han är mästare på omotiverade sexskildringar och 1Q84 tar hem priset när det gäller snusk och obsceniteter. Här har Murakami gjort sexet till något centralt. De båda huvudpersonernas sexliv beskrivs i detalj, ofta på ganska uppseendeväckande sätt. I ett parti nämns sex med småflickor, och det blir svårt att dra gränsen mellan porr och ”kvalitetslitteratur”. Jag kan ana samma gubbsjuka tendenser hos Murakami som i mycket annan japansk populärkultur, men i 1Q84 är gubbsjukan mer febrig och intensiv än vanligt. Som jag ser det tillför inte sexskildringarna storyn något och jag funderar mest på Murakamis psyke när jag läser 1Q84. Kommer han på de här sakerna när han är ute och springer?

I Sverige har vi blivit bortskämda med några lysande Murakamiöversättningar av Yukiko och Eiko Duke. De översatte Norwegian Wood, Kafka på stranden och Fågeln som vrider upp världen och fick verkligen till det språkliga helt perfekt. I deras översättning blev Murakami poetisk, vacker och rytmisk. 1Q84 har istället översatts av Vibeke Emond, som också översatte Sputnikälskning, och tyvärr skiljer det ljusår mellan hennes och modern och dottern Dukes översättningar. Man kan inte lägga all skuld på Emond, då det känns som att Murakami skriver sämre än någonsin i 1Q84. Boken är full av upprepningar, usla formuleringar och konstiga ordval. Jag antar att det inte finns särskilt många översättare av japanska i Sverige men Emond är inte rätt kvinna för jobbet. Det känns som att hennes litterära kvaliteter är begränsade och ibland tvivlar jag inte på att Google Translate hade gjort ett bättre jobb med vissa stycken. Jag var väldigt entusiastisk över att den svenska översättningen av 1Q84 skulle komma ett helt halvår innan den engelska översättningen, men med resultatet i handen känns det som att översättningen har stressats fram. Murakamis raka sätt att skriva har annars varit en av hans största styrkor men 1Q84 känns som ett språkligt haveri.

När jag lägger ifrån mig den andra volymen av 1Q84 är jag otroligt besviken men också lättad. Lättad över att slippa ifrån eländet. Jag ställer mig kritisk till Murakamis fortsatta författarkarriär och överväger att inte läsa den tredje och avslutande volymen av 1Q84. Jag ställer mig också tveksam till ett eventuellt framtida Nobelpris till gubben. Han kan gott få fortsätta springa sina maratonlopp och fantisera om märkligt sex, så länge jag slipper läsa böcker om det.



DN, SvD

Norwegian Wood-filmen

Det är mycket Haruki Murakami just nu. Jag började läsa den hett efterlängtade svenska översättningen av Murakamis senaste mastodontroman 1Q84 igår och ikväll var jag och såg den nya filmatiseringen av hans succéroman Norwegian Wood från 1987. Det verkar som att Murakami har nått en väldigt stark position även i Sverige och många jag träffar, även sådana som jag aldrig trodde skulle läsa en bok, har läst flera av hans romaner. Haruki Murakami har blivit en författare som man ska läsa. Kanske inte helt olik Stieg Larsson, om man ska göra en extrem jämförelse. Att hans böcker skulle filmatiseras var inte helt oväntat och att Norwegian Wood skulle vara först ut kändes ganska självklart. Ingen av hans andra romaner är lika jordnära. Att göra film av flera av hans andra böcker hade varit en ordentlig utmaning och kanske skulle ett annat format (varför inte som animeserier?) passa bättre. Norwegian Wood borde därför vara förhållandevis enkel att filma.

Det är fyra år sedan jag läste Norwegian Wood och jag har inte några minnen av att det skulle ha varit en stark läsupplevelse. Jag har läst allt som finns översatt av Murakami på svenska och engelska, och Finpop borde rimligtvis vara den svenska blogg eller hemsida med flest texter om hans böcker. Jag är ett stort och inbitet fan. Men just Norwegian Wood imponerade aldrig på mig. Jag fastnade varken för storyn eller karaktärerna. Vad jag kan minnas var det en utdragen bok full av märkliga självmord, jobbigt och oromantiskt sex och lika osympatiska som ointressanta karaktärer. Som 60-talsskildring var den ovanligt oengagerande. Vad som gjorde starkast avtryck på mig var den ärliga skildringen av det meningslösa studentlivet och de tråkiga universitetsstudierna, något som jag ofta kunnat identifiera mig med. Murakami inkluderar ofta starka, och nästan provocerande och påfrestande, sexskildringar i sina böcker och de är fler och mer intensiva i Norwegian Wood än någon av hans andra romaner. Det var bland annat lusten att se hur det påträngande sexet skulle gestaltas i filmatiseringen som trots allt gjorde mig sugen på att se filmen. Som filmatisering av en bok visar sig Norwegian Wood vara perfekt, men den lider förstås av förlagans många problem.

Den vietnamesiske regissören Tran Anh Hung har gjort ett imponerande jobb med Norwegian Wood. Estetiskt och visuellt är filmen fulländad med sina vackra bilder och poetiska bildspråk. Till en början är det visuella tillräckligt imponerande för att kompensera för den halvdana storyn. Det handlar som bekant om en kille som efter att hans bästa vän har tagit livet av sig förälskar sig i dennes sorgsna och deprimerade flickvän som lämnats kvar att våndas och misströsta. Filmens berättande håller sig väldigt nära boken, även om vissa saker har tonats ned. Sexskildringarna blir inte alls lika jobbiga på filmduken, men samtidigt blir karaktärerna väldigt anonyma. Det är svårt att sympatisera med någon av dem och huruvida skådespelarna är bra eller inte är väldigt svårt att svara på. De går mest omkring med samma ansiktsuttryck hela tiden och ser dystra ut. Dialogen är väldigt sparsmakad och alla skådespelare känns ovanligt tillbakahållna. Det ger förstås en viss effekt och känsla åt filmen, men det känns inte riktigt som att någon har vunnit på det. Filmen är klippt på ett okonventionellt sätt med korta scener som slutar helt plötsligt, utan att fylla någon direkt funktion och efter ett tag börjar det kännas riktigt segt. När huvudpersonen sitter på en klippa och dramatiskt gråter och dreglar i vad som känns som 15 minuter är inte sömnen långt borta. Storyn i Norwegian Wood var aldrig tillräckligt bra för att framgångsrikt fylla hela boken och filmen är minst en halvtimme för lång. Tråkigt nog kände jag mig ganska glad, och trött, när eftertexterna började rulla. Glad åt att få lämna biografen. Det är inte en dålig film, precis som boken den bygger på inte är en dålig bok. Men Haruki Murakami har skrivit så mycket bättre romaner och trots att dessa är mer utmanande att filmatisera hoppas jag att det kan bli film av någon av dem. Recensionen av 1Q84, som hittills känns väldigt lovande men kanske lite väl Murakamitypisk, bör dyka upp här på Finpop om en vecka.



DN, SvD

The Vaccines

Jag lyssnar ständigt på ny musik. Jag håller mig uppdaterad, läser recensioner och letar alltid efter nya skivor. Den senaste månaden har det kommit flera bra skivor, men inga som gjort mig så upphetsade att jag känt mig tvungen att blogga om dem. Jag har lyssnat på PJ Harveys senaste (väldigt intressant och med flera riktigt bra melodier och refränger), Charles Bradley (en gammal gubbe med sjukt mycket talang och en stor beundran för James Brown som först nu fått sin chans att visa vad han går för) och Kurt Vile (en långhårig kille med en stark ny skiva som låter av fina gitarrer och Neil Young). Men som sagt, ingen av de där skivorna har manat mig till en blogghyllning. De är bra, men ganska snart bortglömda. För någonstans finns det alltid i bakhuvudet att den bästa musiken redan har spelats in. De senaste två veckorna har det återigen varit The Clash, Rolling Stones och Marvin Gaye som har dominerat mitt musiklyssnande. När jag vill ha något fräschare bränner jag av lite Kanye West. Det känns överlag som att musikbranschen har svårt att återhämta sig efter vad den killen ställde till med på sin senaste skiva. En lösning verkar vara att återgå till gammal rock - musik som bygger på känsla, gitarrer och ungdomlig naivitet. Årets hittills bästa skiva är utan tvekan Smith Westerns starka andra album som ekar av 50 år av rock. Nu har det dykt upp ett annat ungt band som gör ungefär samma grejer som Smith Westerns, fast med en annan utgångspunkt, och de lyckas träffa precis på rätt ställe. The Vaccines ligger helt rätt i tiden med sin avskalade rock som lika mycket påminner om gamla favoritband som de faktiskt gör något nytt. Enkel, Ramonesmelodiös rock med idiotsmarta texter kommer aldrig gå ur tiden.

The Vaccines bildades i juni förra året. Det bildades snabbt en hype kring bandet och nu när debutalbumet What Did You Expect From The Vaccines? precis har släppts välkomnas bandet med lovord och hyllningar. Det snackas om ”the next big thing” och det gäller att lyssna in sig nu, innan bandet har blivit allmängods och förlorar sin attraktionskraft. För The Vaccines har förmågan att bli riktigt stora. Det var ett tag sedan vi fick se ett ungt och röjigt brittiskt rockband. Live ska de vara sjukt bra, och en liveskiva som finns på Spotify bevisar att de låter riktigt jävla bra på scen. Kompromisslös rock är precis vad den alternativa mainstreampubliken borde sukta efter våren 2011 och The Vaccines har ett stort och brett tilltal. De är helt enkelt omöjliga att ogilla. Det låter som att de brinner och de självklara Ramonesriffen låter oväntat fräscha och spännande. Soundet är lite lagom skramligt för att tilltala en publik som spyr på överproducerad pop och man skulle kunna se The Vaccines som ett manligt och lite mer tillgängligt alternativ till det grymma tjejbandet Dum Dum Girls, vars sköna EP He Gets Me High nyligen kom ut. Sångaren Justin Young har en ovanligt vuxen och intressant röst som skänker låtarna en extra dimension. The Vaccines gör musik som helt och hållet bygger på magkänsla och beprövade rockknep. Det fungerar mycket bra. Låttexterna säger allt och ingenting. Låten Wetsuit kan ha årets mest idiotiska text och Post Break-Up Sex ligger inte långt därefter. Keith Richards hade varit stolt. Men samtidigt svänger det och The Vaccines känns väldigt äkta och angelägna. Det enda rätta vore egentligen om bandet splittrades lika snabbt som de bildades. Ett band som The Vaccines kan bara bli sämre. What Did You Expect From The Vaccines? kommer nog leva kvar som en bra rockskiva och när folk om några år försöker minnas hur våren 2011 lät är det The Vaccines som de kommer tänka på.

En finsk Erlend Loe

Jag har aldrig tänkt särskilt mycket på Finland. Jag har aldrig varit där och aldrig haft några planer på att åka dit. På sin höjd har jag förknippat landet i öst med Fazerchoklad, mumintroll, dåliga ”inte sära, bara rispa”-skämt och Markus Krunegårds mamma. Men sedan jag förälskade mig i en finsk tjej har jag dagligen blivit påmind om Finlands existens. Det verkar ju onekligen som att Finland är en lite tråkigare version av Sverige, dock med ett vansinnigt språk som piggar upp allting. För att bekanta mig med den finska kulturen bortom Mumindalen har jag läst två böcker av Miika Nousiainen. Han är en oväntat rolig kille med en hel del intressanta idéer. Typ en finsk Erlend Loe. Finland och finnarna är centrala i hans båda romaner, Hallonbåtsflyktingen och I långa loppet, och han visar prov på någon slags skämtsam nationalism med mycket distans. Jag har svårt att se en svensk författare skriva liknande böcker, det hade kunnat få katastrofala följder för vilken författarkarriär som helst och inte heller varit särskilt roligt, men att läsa Miika Nousiainens böcker är både kul och lärorikt. Och de ökar definitivt lusten att ta färjan österut.

Hallonbåtsflyktingen är en bisarr liten bok, överdriven och konstlat tillskruvad. Den handlar om en finsk kille som helst av allt vill vara svensk. Han beskriver sig själv som transnationell och hävdar att han är en svensk man fångad i en finsk mans kropp. Hans intresse för Sverige går inte att mätta och han är beredd att göra vad som helst för att bli svensk på riktigt. Inledningen är lite småseg och tråkig men i takt med att hungern efter svenskheten ökar blir boken alltmer bisarr och därmed roligare att läsa. Hallonbåtsflyktingen är bitvis en riktigt rolig bok men ofta känns det som att budskapet tar över helt. Syftet med boken är uppenbarligen att skildra finnarnas relation till Sverige. Ska man tro Nousiainen finns det en allmänt utbredd fixering av Sverige och dessutom någon slags avundssjuka gentemot svenskarna. Men det Sverige som skildras i boken är väldigt avlägset för mig, där alla är sossar och åker på mysiga Thailandssemestrar över jul. Det är en främmande och konstig Sverigeskildring som jag inte alls kan relatera till, men kanske stämmer den överrens med den allmänna uppfattningen om Sverige bland finnarna. Huvudpersonen i Hallonbåtsflyktingen är en långtifrån trovärdig karaktär, en slags psykopat som bara kan existera i litteraturen, hårt styrd av författarens syften. Därför går det aldrig att sympatisera med hans längtan och strävan efter svenskheten, utan han ter sig mest som en osannolik idiot. Hallonbåtsflyktingen är en intressant läsupplevelse som lämnar en konstig eftersmak. Jag fortsätter nog att tro att Finland i princip är samma land som Sverige tills någon bevisar motsatsen.

I långa loppet, Nousiainens andra bok, är en bättre roman på alla sätt. Den är roligare och mer välskriven, samtidigt som den lyckas beröra emellanåt. I långa loppet handlar om Finland som löpningsnation. Löpning är något som jag kommit att bli allt mer intresserad av och jag springer väldigt mycket själv. Jag är inte riktigt lika fanatisk som huvudpersonen i I långa loppet men under hela den gångna vintern har jag sprungit fyra mil varje vecka trots det snöiga underlaget. Därför känns I långa loppet som en kul och angelägen bok för mig. Handlingen kretsar kring en pappa som nyligen har förlorat sin son, löpartalangen Jarrko, till havet. Mycket pekar på att det var självmord. För att inte pappan ska gå under försöker hans dotter ta över Jarrkos plats som familjens lovande löpare. Pappan är helt sinnessjuk när det kommer till löpning, inte helt olik huvudpersonen i Hallonbåtsflyktingen, och lever hela sitt liv efter någon slags bristfällig löpningsfilosofi. Han citerar jämt finska löparlegender och pratar om löpningen som om den skulle kunna lösa alla världsproblem. När dottern blir tillsammans med en finsk kille blir han besviken eftersom han hade hoppats på en kenyansk pojkvän så att barnbarnen skulle få bra löpargener. Han är helt sjuk i huvudet. Precis som Hallonbåtsflyktingen känns inte I långa loppet helt övertygande till en början. Men snart tar det sig. Pappan pressar dottern alltför hårt och boken berättas omväxlande ur både dotterns och pappans perspektiv. Att få höra dotterns syn på händelserna ger lite nödvändig balans till pappans galna tankar och får berättelsen att utveckla sig till en fin skildring av en familj som försöker återhämta sig efter en hemsk och omskakande händelse. Slutet är nedtonat och passande. Samtidigt som man alltså får ta del av en rolig och småmysig berättelse får man lära sig om finsk idrottshistoria. Det är egentligen helt ointressant, men presenterat på ett så kul sätt att man känner sig sugen på att dra lite Lasse Virén-anekdoter nästa gång man går på fest.

Miika Nousiainen är en duktig författare. Hans sätt att skriva påminner mycket om Erlend Loe. De har samma försiktiga och stillsamma humor. Båda är skickliga på att få vardagliga situationer att kännas helt vansinniga och lyckas på ett snyggt och lugnt sätt bygga upp ett tillstånd av total galenskap. Samtidigt lyckas de säga rätt mycket om samtiden och det moderna samhället. Jag ser fram emot att få läsa Nousiainens nästa roman och förväntar mig då att få ytterligare insikt i det finska folket, och deras uppfattning om sig själva.

Livet – Keith Richards och James Fox

Rolling Stones är kanske inte längre världens största och viktigaste rockband, men de kommer alltid finnas där. Det är omöjligt att vara intresserad av rockmusik och samtidigt förneka Stones storhet. En gång i tiden var de störst, häftigast och bäst. Utan dem hade rockmusiken inte låtit likadan. Och det är inte Mick Jagger, frontmannen med de spastiska rörelserna och den enorma munnen, som vi kommer minnas längst. Den som alltid kommer finnas i våra rockmedvetanden är Keith Richards – pundaren, ligisten och rockstjärnornas rockstjärna. Hans nya självbiografi Livet borde rimligtvis vara den ultimata rockbiografin och letar man efter en bok full av knark, utflippade människor och sinnessjuka händelser har man hittat rätt. Keith Richards har ”skrivit” boken tillsammans med den nästan lika gamla journalisten James Fox och det är en överraskande levande och spännande rockhistoria som de har fått till. Språkligt är det riktigt bra och det märkliga livet presenteras med ett fint flyt över bokens dryga 500 sidor. Det är en fascinerande resa genom rockmusiken som sträcker sig över 50 år och man behöver inte gilla Keith Richards som person för att ryckas med i hans berättelse.

Keith Richards föddes i arbetarstaden Dartford utanför London 1943. Hans barndom är skildrad på ett oväntat fint och starkt sätt. Självbiografin Livet börjar alltså som en ganska gripande barn- och ungdomsskildring. Keith berättar om den första kontakten med rocken och hur han började spela gitarr, och det hela är nästan lite rörande. När han blir lite äldre flyttar han till London och bildar Rolling Stones tillsammans med Mick Jagger och några andra legender. De första åren med Stones är inte särskilt glamorösa. Det är skitigt, snuskigt och allmänt äckligt. Ingen har några pengar och Keith och de andra är mer eller mindre kriminella. Moralfrågor och etik har aldrig varit något som de har brytt sig om. Men de brinner för musiken och den drivkraft som Keith beskriver är onekligen imponerande. Snart har det tagit fart på allvar. Plötsligt är Rolling Stones världens största rockband. De får spela överallt, börjar dra in stora pengar och umgås med kända människor. Samtidigt blir drogerna allt tyngre. Keith har snart blivit en missbrukare av rang. Om det är något Livet handlar om mer än något annat så är det knark. Boken är full av jobbiga knarkanekdoter och ibland känns Keith nästan obehagligt romantisk. Samtidigt är det väldigt fascinerande att läsa om de här svinrika människorna som lever så tragiska och pinsamma liv. Även om Rolling Stones var världens största band och samtliga bandmedlemmar var mångmiljonärer känns det ändå som att Keith har levt större delen av sitt liv i misär. Det finns inget romantiskt, ädelt eller häftigt i den här livsberättelsen. Och på så sätt blir Livet en ganska viktig bok. Det är chockerande att läsa om alla äckliga fester, jakten på droger, Anita Pallenbergs förfall, den kanadensiska premiärministerns fru som var en mycket påstridig groupie eller om hur Keiths sjuåriga son fick följa med på en katastrofturné. Allt är skildrat på ett väldigt sakligt och rakt sätt som gör att det äckliga och vidriga i situationerna känns extra påtagligt. Jag tror inte att det var syftet med boken, men Keith Richards lyckas döda rockstjärnemyten en gång får alla.

För två veckor sedan recenserade jag den lysande Evening’s Empire av Bill Flanagan. Den handlar om ett fiktivt rockband och deras manager. Bandet i boken är starkt inspirerat av Rolling Stones och boken utspelar sig över samma långa period som Keith Richards skildrar i Livet. Det var väldigt kul att läsa Keiths självbiografi direkt efter Evening’s Empire. Det är två böcker som handlar om samma tid och om samma saker. Men de är skrivna ur två mycket olika perspektiv. Där Evening’s Empire är en ganska smart skildring av rockindustrin och rockstjärnors äckliga beteenden är Keiths självbiografi en vild skröna av en man som överlevt ett mycket hårt liv. Han har inte särskilt mycket självdistans, och jag skulle aldrig anklaga honom för att vara intelligent. Samtidigt är det en oavbrutet spännande och fascinerande berättelse. Och det är Keith väl medveten om. Som gitarrspelande tonåring var jag väldigt inspirerad av Keiths enkla och snygga gitarrspel, där känsla alltid går före teknik. Därför blir jag glad när jag i Livet får läsa långa utläggningar om hur Keith tänker på musik, gitarrspel och studioinspelningar. Det är de enda gångerna i boken där det känns som att Keith har några insikter och kunskaper att dela med sig av. Knarkberättelserna gränsar ofta till att vara skrytsamma och ibland framstår Keith som en mycket osympatisk man, trots att han måste haft full kontroll över allt som skrevs i boken. Keith är en åldrad rockstjärna av ett slag som jag tror att vi aldrig kommer få se igen. Band som Rolling Stones kommer aldrig finnas igen och de laglösa liv som de levde tror jag inte att några rockstjärnor kommer ha möjlighet att leva igen. Livet blir därför ett monument över rockmusiken och rockstjärnan, så som jag vill komma ihåg dem. It's only rock'n'roll, som det heter i Dressman-kampanjen.