söndag 21 november 2010

My Beautiful Dark Twisted Fantasy

Det är många som förvånat har höjt på ögonbrynen när jag öppet deklarerat min kärlek till Kanye West. Men faktum är att han är en av mina favoritartister. Jag har lyssnat intensivt på honom sedan jag fick tag i demon till The College Dropout när jag var 16. Jag tycker inte han har spelat in en enda ointressant låt. Han är mer rock än någon annan rappare och hans storhet har gjort det möjligt för honom att experimentera mer än någon annan. Han är vår tids största rockstjärna. Jag älskade hans förra album 808s & Heartbreak där han gjorde nedtonad musik som satte standarden för alla autotunade hits som har följt efteråt. Det var dryga tre år sedan Kanye gjorde ett renodlat hiphopalbum senast och den långa väntan har gjort att förväntningarna har växt sig enorma. När singeln POWER släpptes i somras började snacket om det nya albumet på allvar. POWER är en fantastisk låt och förväntningarna blev ännu högre. I början av hösten drog Kanye igång sitt G.O.O.D. Fridays-projekt där han släpper en ny låt varje vecka. Det är en galen blandning av kreddiga gästartister, oväntade samplingar, grymma beats och medryckande rap. För en månad sedan kom den halvtimmeslånga musikvideon till den senaste singeln Runaway och jag tappade andan helt och hållet. Runaway-videon är otroligt häftig, konstig och snygg. Kanye West har gjort sitt bästa för att bygga upp musikhistoriens största hype kring sitt nya album. Och nu är det äntligen här. Titeln My Beautiful Dark Twisted Fantasy talar för hela albumet. Kanye har gjort en vacker och väldigt utflippad skiva. Han håller inte tillbaka på något sätt. Och han knockar all konkurrens.

Kanye är störst. Det är inget att diskutera, och han vet om det själv. Hans storhet gör att han ibland gör och säger dumma saker. Men jag bryr mig inte om det där. För framförallt resulterar det i alldeles fantastisk musik. Kanyes storhet ligger i hans känsla för musiken. Han vet vad som funkar och han vågar tänka utanför de typiska hiphopmallarna. Redan på The College Dropout blev det uppenbart att ingen skulle kunna vinna över honom. Medan de två första albumen var renodlade hiphopalbum med visst nytänkande har han de senaste åren nått en plats där han kan göra vad fan han vill. På My Beautiful Dark Twisted Fantasy exploderar han i kreativitet. Samplingarna är vilda och sträcker sig över ett enormt spektrum. Storslagen klassisk musik blandas med hårda hiphopbeats och Bon Ivers autotunelåt Woods. Det är mäktigt, kul och otroligt bra. Kanyes fingertoppskänsla för genren och insikten att han inte alls behöver hålla sig inom genrens ramar gör My Beautiful Dark Twisted Fantasy till ett fantastiskt album.

Tillsammans med 2 steg från paradise är det här den överlägset bästa skivan som jag har hört i år. Musiken är så varierad och gripande att jag har svårt att tro att jag någonsin skulle kunna tröttna. Blivande radiohits samsas med lågmälda och konstiga låtar och helhetsupplevelsen blir jämn och häftig. Kanye är ett geni. Förmodligen ett galet sådant. Hans musik är oavbrutet fascinerande och intressant. Jag intresserar mig främst för musiken men det är omöjligt att inte också fascineras av Kanye som person. Han är en produkt av vår tid mer än någon annan artist. På My Beautiful Dark Twisted Fantasy verkar det som att han öppnar upp lite ibland. Han verkar kritisera sig själv och är uppenbarligen inte stolt över en del händelser, men samtidigt hymlar han inte med vetskapen om sin egen storhet. Kanye är komplicerad, och precis så ska det vara. Det finns ingen annan modern artist som är lika intressant. Jag lyssnar fortfarande på The College Dropout och det skulle inte förvåna mig om jag sitter och lyssnar på My Beautiful Dark Twisted Fantasy om tio år. Oavsett vad som händer med populärmusiken kommer den här skivan leva kvar som det mästerverk den är.

4 kommentarer:

PJ sa...

Nu har jag inte hört denna än, släpps väl i morgon? Men det känns omöjligt att utse favoriter för året - Det har ju kommit ut massivs med bra!

j sa...

jag älskar också kanye! eller älskade. college dropout är en av de bättre hiphopalbumen som gjorts. late registration tyckte jag också var grymt. graduation hade sina stunder men uppskattade inte att han rörde sig mer och mer bort från hiphopen. 808 gav jag aldrig en chans efter ha hört de första singlarna. gillade inte alls det där robotkörande och tyckte det var alldeles för smörigt och topplistepopaktigt. kanske var jag för trångsynt och ville fortfarande att kanye bara skulle vara hiphop. alla hans korkade utspel gjort nog sitt också. men nu ska det bli jävligt spännande att se vad han har hittat på! jag hoppas jag kommer älska det, för som du säger, kanye är ett geni! han verkade bara lite bortkollrad på kokain ett tag.

Henrik Valentin sa...

@PJ: Officiella releasen är imorgon, men den läckte tidigare i veckan :) Musikåret har varit riktigt bra och det är snart dags att summera. Mina favoriter hittills är Håkan, Janelle Monae, Kanye, Woods och Best Coast. Listan kommer nog om en månad :)

@j: Jag håller delvis med, fastän jag gillade 808s riktigt mycket. Jag tycker det är en intressant skiva båda musikaliskt och textmässigt, och kanske var den nödvändig för att Kanye skulle kunna komma tillbaka till hiphopen med full kraft? Jag tror inte att du kommer bli besviken på den nya skivan. Den är lite galen men grunden är snygga samplingar och riktigt tight rap :)

madde. sa...

jag googlade runt lite och rammlade av misstag in på din blogg. och nu har jag suttit här ett bra tag och läst igenom några inlägg och har redan fyllt i min "filmer och böcker jag måste se och läsa" lista. så nu ska jag lägga din blogg i mina favoriter och traska iväg till bibblan och låna underdog boken som du tipsade om. så tack. tusen jävla tack :)