20th Century Boys – Naoki Urasawa

Det är lätt att vara fördomsfull mot manga. Även inbitna seriefantaster kan få för sig att all manga är massproducerad skit för barn och ungdomar utan djup. Så är det givetvis inte. Det senaste året har jag på allvar fått upp ögonen för mangakulturen och insett hur brett utbudet faktiskt är. Manga är så mycket mer än Naruto, Dragonball och twistad porr med kattöron och extrema utlösningar. Det produceras en enorm mängd serier i Japan och japanerna verkar förstå storheten och styrkan hos seriemediet. De senaste två veckorna har jag varit fast i en manga med titeln 20th Century Boys. Titeln kommer förstås från den klassiska – och supersvängiga – rocklåten 20th Century Boy med T-Rex. Jag hittade den första volymen av serien på biblioteket. Det var det snygga omslaget som fick mig att ta upp boken och börja bläddra. På insidan av pärmen fanns ett citat som fick alla tvivel att försvinna. ”Urasawa is a national treasure in Japan, and if you ain’t afraid of picture books, you’ll see why.” Det är Junot Díaz, författaren av en av de senaste årens allra bästa böcker, Oscar Waos korta förunderliga liv, som har sagt det där. Jag kände mig tvungen att läsa 20th Century Boys och efter de två första volymerna var jag fast. Efter att jag hade läst sex volymer insåg jag att det inte fanns mer av serien på engelska, och blev lite ledsen. Men precis som med anime (japanska tecknade filmer och TV-serier) verkar det vanligt att mangafans översätter serierna på egen hand. De här översättningarna håller ofta mycket hög klass och det finns speciell mjukvara för att läsandet av serier på datorskärmen ska vara så njutbar som möjligt. Det är förmodligen inte lagligt, men lagen kommer aldrig kunna stoppa mig från att ta del av populärkultur som annars hade varit utom räckhåll. Jag har läst serier i hela mitt liv, men 20th Century Boys är ändå en av de bästa serier som jag har läst. Den har allt, och det var länge sedan som jag kände mig så engagerad i en serie. Naoki Urasawa har skapat en intressant och mångbottnad berättelse som aldrig upphör att vara spännande – och som dessutom är otroligt snyggt tecknad och komponerad. 20th Century Boys är en av de mäktigaste serier som jag har läst. Berättelsen tappar aldrig fokus och sträcker sig över nästan 5000 seriesidor. Det är nästan ännu mer spännande än LOST.

I slutet av 1960-talet skriver en grupp pojkar en bok full av profetior som en del av sina lekar. Snart har rock’n’roll och tjejer gjort entré i deras liv och pojkarna växer upp. Boken glöms bort. I slutet av 90-talet lever de tråkiga och vanliga liv. Deras drömmar har gått i kras, och den framtid som de drömde om blev aldrig av. Men snart börjar konstiga saker hända. En av de gamla vännerna dör under mystiska omständigheter. När huvudpersonen Kenji börjar undersöka sin väns död upptäcker han något mycket konstigt. En sekt ledda av en man i mask som alla kallar ”Friend” använder den bok som Kenji och hans kompisar skrev när de var små som en religiös skrift. Det verkar som att de barnsliga fantasierna kommer att genomföras på riktigt. Världen kommer gå under och Kenji och hans vänner tar sitt ansvar och bestämmer sig för att stoppa den ondska som de själva en gång skapade. Men allt går åt helvete.

20th Century Boys har en riktigt bra story. Karaktärerna är starka och berättelsen blir aldrig för komplicerad eller tappar tråden. Urasawa skapar förutsättningarna för serien i de första två volymerna och sen följer han sina utgångspunkter ända fram till slutet på ett otroligt snyggt och skickligt sätt. I grunden är det en väldigt spännande thriller, med flera mysterier som aldrig får några tydliga svar. En av de stora styrkorna med serien är oförutsägbarheten. Man vet aldrig riktigt vad som ska hända. Serien är dock mycket mer än en thriller. De genomgående teman som serien kretsar kring är vänskap, utanförskap och samhället, och även om seriens ton inte är överdrivet tung får Urasawa mig ofta att tänka till på ett sätt som få författare lyckas med. Till min stora glädje är serien full av referenser till populärkultur. Dels får man en rejäl portion japansk pophistoria genom att läsa serien, och det finns massvis med referenser till historiska händelser, TV-serier och annan manga. Dels droppas det mycket referenser till västerländsk populärkultur, och särskilt rockmusik från 60-talet. Huvudpersonen Kenji ville bli rockstjärna som ung, och det är mycket snack om Woodstock, Jimi Hendrix, Janis Joplin, fred och kärlek. Snyggast är nog de sidor som berättar den legendariska historien om Robert Johnson. 20th Century Boys är också den snyggaste manga som jag någonsin har läst. Naoki Urasawa är otroligt säker på handen och hans bilder är både detaljerade och enkla, actionfyllda och stillsamma. Hans stil är fulländad och inte en enda av serierutorna känns slarvigt utförd. Han tar god tid på sig att berätta sin historia och lägger sitt pussel sakta. Under tiden uppstår äkta känslor för karaktärerna. 20th Century Boys är helt enkelt perfekt. Jag är berörd, omskakad och lyssnar på T-Rex för första gången på flera år.