söndag 28 mars 2010

Fyra vårskivor

Det är vår i Ontario. Jag har hängt in vinterjackan i garderoben och murmeldjuren har börjat visa sig igen. För varje dag som går känner jag mig alltmer ofokuserad och sinnesslö. Den där gömda Håkan-låten, Låt oss fly precis som Gil, går på repeat inne i huvudet. Om mindre än två månader är jag tillbaka i Sverige igen. Det känns märkligt. Jag kom ju nyss hit. Det är för sent för edelweiss, som samme Håkan sjunger. Men mest känns det skönt att snart vara tillbaka. Med våren kommer en lust att lyssna på ny musik. Beach House har spelat ut sin roll, trots att de gjorde en väldigt vårig skiva. Den fyllde mest en funktion i väntan på våren. Till skillnad från vad du tror så pluggar jag hela dagarna. Utan min iPod hade jag inte överlevt de långa dagarna i biblioteket. Den senaste veckan har fyra skivor gått på särskilt hög rotation. Jag tycker de känns rätt våriga och jag tänkte passa på att tipsa om dem här. De kommer garanterat göra övergången från mars till april roligare.

Dum Dum Girls – I Will Be
Dum Dum Girls slog sig in i mitt liv. Det var inte meningen att jag skulle falla. Jag var mest sugen på att fördöma dem som ”hipsterskit”. Men jag föll, och jag föll stenhårt. Dum Dum Girls är något så ovanligt som ett coolt tjejband. Glöm bort Sahara Hotnights och många andra tjejer som försöker göra rock. Dum Dum Girls lyckas med något som få klarar av och jag kan inte tänka mig att någon skulle säga ”de är ju bra…för att vara tjejer” om dem. I Will Be är min favoritskiva just nu. Jag är övertygad om att jag kommer tröttna på den snart men just nu är den det coolaste som finns. I centrum står den superhäftiga Dee Dee och hennes fina texter ramas in i skramlig lo-fi-rock. Dum Dum Girls är den energikick som behövs de där dagarna då man tvingar sig själv att sitta inlåst och försöker glömma bort det fina vädret utanför. Det är svårt att välja ut några favoritlåtar på I Will Be. Jag tycker hela skivan är bra. Låtarna är korta, och den totala speltiden är mindre än en halvtimme. Det är rock i sin enklaste och mest avskalade form. Och för en gångs skull är den framförd av tjejer som får det att låta som att deras musik är på liv och död.

MySpace

Laura Marling – I Speak Because I Can

Det senaste halvåret är det rätt många lördagsnätter som jag har vandrat hemåt och tänkt “Jag hatar singer-songwriters”. Det är förstås inte sant. Singer-songwriters framför ofta den enklaste och renaste musiken. Och om man har med en bra singer-songwriter att göra blir det väldigt träffande, stämningsfullt och fint. Men de flesta är fullkomligt värdelösa. Kanada är fullt av tråkiga män och kvinnor som färdas land och rike runt för att förstöra oskyldiga människors utekvällar med sin meningslösa musik. Det räcker dock med att höra en låt från Laura Marlings nya skiva, I Speak Because I Can, för att jag ska återfå kärleken till genren. Jag stiftade bekantskap med Laura när hon var förband för Andrew Bird, när han spelade i Stockholm förra våren. Hon var mycket bättre än fågelmannen, och bjöd på en av de bästa singer-songwriterspelningar som jag någonsin har sett. Efter den spelningen lyssnade jag rätt mycket på hennes debutalbum Alas I Cannot Swim. Jag missade den första hypen kring Laura, och som jag har förstått det har det var det mycket snack om hennes unga ålder. Sedan den storslagna debuten har det varit mycket skriverier om hennes privatliv. Hon är tydligen ihop med sångaren i det grovt överskattade folkbandet Mumford & Sons. Det finns dock ingen anledning att oroa sig över att den kärleksaffären skulle ha en negativ påverkan på hennes musik. Laura Marling är en oerhört begåvad tjej och det nya albumet är fullt av bra låtar. Jag saknar låtar som står ut, men som helhet är uppföljaren faktiskt bättre än debuten. Det är singer-songwritermusik av det finaste slaget. Laura sjunger fantastiskt, texterna är starka och arrangemangen griper tag. Ibland tycker jag mig höra en kvinnlig ung Leonard Cohen. Laura har utvecklats avsevärt de två år som har gått sedan den första skivan. Det här är snyggare och bättre än tidigare. Tillsammans med First Aid Kits suveräna The Big Black and Blue är det här årets bästa singer-songwriteralbum. Till skillnad från de flesta andra skivor som ges ut idag känns den här musiken odödlig. Jag tror att I Speak Because I Can är ett album som kommer få en väldigt lång livslängd.

MySpace, Spotify


Vit Päls – Nu var det i alla fall så

Vit Päls är ett verkligen ett jättefint namn, men det är inget som man heter som person. Egentligen heter han Carl Johan Lundgren. Han gör otroligt fin och vacker musik. Häromkvällen tog jag en promenad längs med Lake Ontario med Nu var det i alla fall så i hörlurarna. Jag blev otroligt berörd av låtarna och kände mig så glad att jag nästan ville gråta. Vit Päls gör skramliga låtar om precis allting. När jag lyssnade på honom första gången kändes han mest som en lustigkurre. Efter att ha satt mig in i skivan har jag ändrat uppfattning helt. För mig har Vit Päls gjort några av årets ärligaste och finaste låtar. Jag har förälskat mig i honom och hans musik. Nu var det i alla fall så innehåller 21 mer eller mindre lysande låtar. Vit Päls låter som gammal svensk progg uppblandad med Jonathan Richman (de ackord som inleder skivan är sannolikt lånade från Jojo) och The Moldy Peaches. Det är härligt skramligt och oputsat, precis som jag vill ha det. Av alla fina låtar är det nog den om Paul Simon-skivorna och den om året 2007 som jag gillar mest. Min mamma ger tummen upp och jag är glad över att det finns artister som Vit Päls.

MySpace, Spotify

Titus Andronicus - The Monitor

Det första man slås av när man lyssnar på The Monitor är att det är en väldigt ambitiös skiva. Det amerikanska indierockbandet Titus Andronicus (du måste älska bandnamnet) har gjort ett konceptalbum om det amerikanska inbördeskriget. "Releasing this record is our way of celebrating the 148th anniversary of this historic event", säger dem. Och du som är svensk och mest förknippar det där kriget med galna rednecks som gillar att klä ut sig och återuppleva det krig där deras förfäder kämpade tänker “vad i helvete?”. Men Titus Andronicus vet vad de gör. The Moniter bjuder på den bästa amerikanska indierocken som jag har hört på flera år. Det låter sjukt bra och mäktigt. Låtarna bär titlar som No Future Part Three: Escape From No Future och The Battle of Hampton Roads och innehåller märkliga ljud och ett helt gäng Billy Bragg-referenser. Ibland låter det som att en väldigt arg Conor Oberst har varit i farten, och rötterna till Bruce Springsteen bör inte ignoreras. Jag ser inte skivan som en historialektion men som konceptalbum är det galet bra och väl sammanhållet. The Monitor imponerar och alla som gillar bra rockmusik borde älska det här. Det känns visserligen som en väldigt grabbig skiva, men jag tror att både min hardcoreintresserade lillebror och gubbrockintresserade pappa skulle kunna få ut en hel del ur det här albumet. The Monitor är ett perfekt soundtrack till alla de krig som du måste utkämpa varje dag.

MySpace
, Spotify

5 kommentarer:

JB sa...

Bra urval! Hoppas att Dum Dum Girls når Spotify så småningom.

Madelene sa...

Jag måste tacka för tipset om Titus Andronicus. Jag föll handlöst! Har lyssnat igenom skivan flera ggr de senaste dagarna, läst igenom alla texter och kollat igenom en massa videoklipp, och det är väldigt länge sen jag blev såpass intresserad av ett band. Så...TACK! (:

Henrik Valentin sa...

Kul att du gillar skivan :) Jag tycker den blir bättre och bättre för varje gång jag lyssnar. Det finns så mycket att fascineras av i låtarna att det kommer dröja innan jag tröttnar :)

Mirja sa...

tack för riktigt fina tips!

Madelene sa...

Precis! Den bara växer och växer (: