1Q84 – Haruki Murakami

Jag ska inte dra ut på det. Du ska inte behöva läsa recensionen med någon slags längtan efter en fantastisk bok. Det är lika bra att jag säger som det är och grusar förväntningarna med en gång. Haruki Murakamis nya bok 1Q84, som ges ut i tre volymer varav de två första nyss har kommit på svenska, är riktigt dålig. Så var det sagt. Den är usel, värdelös, illa skriven och totalt ointressant. Mitt livs kanske största litterära besvikelse. För det finns få böcker som jag har längtat efter lika mycket som 1Q84. Jag har hungrigt läst allt som finns översatt av Murakami på svenska och engelska och jag har ivrigt väntat på en översättning av 1Q84 i snart två år. Jag läste den svenska översättningen av Fågeln som vrider upp världen när jag var 20 år och det var en av mina största läsupplevelser. Sedan dess har jag varit ett hängivet Murakamifan. Jag kastade mig över 1Q84 så snabbt jag kunde och efter bara några sidor gick det upp för mig att den kanske inte var vad jag hade hoppats på. Jag försökte förbise det där tidiga tvivlet och fortsatta läsa. Men snart blev det uppenbart att Murakami har gått helt vilse med 1Q84. Flera gånger måste jag stanna upp för att fråga mig vad det är för skräp som jag sitter och läser. 1Q84 är en Dan Brown-version av Fågeln som vrider upp världen som snarare ligger närmare Neil Gaimans taffliga vuxenfantasy än Paul Austers diffusa mindfucks. Karaktärerna är återanvända Murakamistereotyper, men mer ointressanta och anonyma än någonsin tidigare. De smaklösa sexskildringar är fler och mer centrala än i någon annan Murakamibok och ofta känns det som att man läser ofräscha sexnoveller av en gubbsjuk författare som har tappat bort sig själv och sin stil. Språkligt är det också helt åt helvete, och för varje sida känns 1Q84 alltmer som en riktigt elak parodi på Murakamis författarskap.

Om vi bortser från de jordnära Norwegian Wood och South of the Border, West of the Sun har Haruki Murakami alltid skrivit olika versioner av samma roman. I 30 år har han skrivit samma roman om och om igen. Grundidén om dröm kontra verklighet har alltid varit central. Med Fågeln som vrider upp världen, som gavs ut på japanska 1995, hade han förfinat formen och språket till perfektion. Har du läst den är det egentligen onödigt att läsa någon av hans andra böcker. De är egentligen överflödiga och både vi och Murakami vet att han aldrig kommer göra något lika bra och fulländat igen. Men det är lätt att förälska sig i hans böcker och snart har man läst allt som finns översatt. 1Q84 är i grunden samma bok som alla de andra Murakamiromanerna. Förstås. Men det märks nästan omedelbart att något inte har gått helt rätt den här gången.

1Q84 utspelar sig år 1984, och har två huvudpersoner, en kvinna och en man, och två verkligheter. De två huvudpersonernas öden är sammanflätade och ett starkt band emellan dem får dem att långsamt röra sig mot varandra. Den kvinnliga huvudpersonen är en stark och självständig kvinna som extraknäcker som massagemördare (ja, faktiskt) av elaka män som behandlat kvinnor illa. En dag inser hon att hon har hamnat i ett stickspår till den vanliga verkligheten. Den manliga huvudpersonen är en mattelärare som skriver skönlitteratur om nätterna. Han går med på att förbättra ett mystiskt manus skrivet av en märklig 17-årig flicka. Och snart har konstiga saker börjat hända. De två huvudpersonerna turas om med varannat kapitel. Storyn rör sig långsamt framåt och de 850 sidor som de två första volymerna upptar känns obefogade. 1Q84 är seg och ointressant. Karaktärerna är i princip de gamla vanliga Murakamifigurerna. Vi har läst om dem tidigare. Fast då var de skildrade med mer glöd och passion. De här karaktärerna tenderar snarare att vara väl genomskinliga och tråkiga. De är ointressanta och svåra att sympatisera med. Framförallt lider 1Q84 av avsaknaden av en stark story. Det händer inte mycket, men eftersom det är Murakami som har skrivit är det ändå lite av en pageturner, och de underliggande budskap som han förstås har trängt in är inget som vi inte har hört förut. Det hela blir väldigt platt. Jag tror Murakami är medveten om bokens svagheter. Eller så börjar han bara bli gammal. Hursomhelst känns det som att han försöker dölja bokens svaga punkter med mer sex än någonsin tidigare. Alla som har läst någon av Murakamis böcker vet att han är lite av en snuskgubbe. Han är mästare på omotiverade sexskildringar och 1Q84 tar hem priset när det gäller snusk och obsceniteter. Här har Murakami gjort sexet till något centralt. De båda huvudpersonernas sexliv beskrivs i detalj, ofta på ganska uppseendeväckande sätt. I ett parti nämns sex med småflickor, och det blir svårt att dra gränsen mellan porr och ”kvalitetslitteratur”. Jag kan ana samma gubbsjuka tendenser hos Murakami som i mycket annan japansk populärkultur, men i 1Q84 är gubbsjukan mer febrig och intensiv än vanligt. Som jag ser det tillför inte sexskildringarna storyn något och jag funderar mest på Murakamis psyke när jag läser 1Q84. Kommer han på de här sakerna när han är ute och springer?

I Sverige har vi blivit bortskämda med några lysande Murakamiöversättningar av Yukiko och Eiko Duke. De översatte Norwegian Wood, Kafka på stranden och Fågeln som vrider upp världen och fick verkligen till det språkliga helt perfekt. I deras översättning blev Murakami poetisk, vacker och rytmisk. 1Q84 har istället översatts av Vibeke Emond, som också översatte Sputnikälskning, och tyvärr skiljer det ljusår mellan hennes och modern och dottern Dukes översättningar. Man kan inte lägga all skuld på Emond, då det känns som att Murakami skriver sämre än någonsin i 1Q84. Boken är full av upprepningar, usla formuleringar och konstiga ordval. Jag antar att det inte finns särskilt många översättare av japanska i Sverige men Emond är inte rätt kvinna för jobbet. Det känns som att hennes litterära kvaliteter är begränsade och ibland tvivlar jag inte på att Google Translate hade gjort ett bättre jobb med vissa stycken. Jag var väldigt entusiastisk över att den svenska översättningen av 1Q84 skulle komma ett helt halvår innan den engelska översättningen, men med resultatet i handen känns det som att översättningen har stressats fram. Murakamis raka sätt att skriva har annars varit en av hans största styrkor men 1Q84 känns som ett språkligt haveri.

När jag lägger ifrån mig den andra volymen av 1Q84 är jag otroligt besviken men också lättad. Lättad över att slippa ifrån eländet. Jag ställer mig kritisk till Murakamis fortsatta författarkarriär och överväger att inte läsa den tredje och avslutande volymen av 1Q84. Jag ställer mig också tveksam till ett eventuellt framtida Nobelpris till gubben. Han kan gott få fortsätta springa sina maratonlopp och fantisera om märkligt sex, så länge jag slipper läsa böcker om det.



DN, SvD