Världen mot Morrissey, Morrissey mot världen

Som många andra Morrissey-fans har jag läst självbiografin Autobiography som gavs ut för en dryg månad sedan. Även om jag inte har lyssnat särskilt mycket på Morrissey de senaste åren kommer hans musik alltid ha en särskild plats i mitt hjärta. På olika sätt har han funnits närvarande sedan jag var 13 och när jag hade flyttat hemifrån var han, under några år, något av en husgud som alltid fanns tillgänglig när det kändes jobbigt. Smiths-skivorna är odödliga klassiker och stora delar av hans solokatalog håller extremt hög kvalitet. Det finns ingen artist som personifierat utanförskapet, ensamheten och de tillhörande känslorna på ett lika övertygande sätt och att Morrissey är så pass avgudad och älskad som han faktiskt är känns som en självklarhet. Som hängiven Morrissey-älskare befinner man sig ofta i obekväma situationer där man måste ta ställning till hans ofta bisarra uttalanden och utspel. Jag har alltid gjort skillnad på artisten Morrissey, den som han är när han sjunger, och den mediaperson som yttrar vansinnigheter, som inte känns riktigt verklig. Det är svårt att få ihop bilden av de två, och jag aldrig riktigt brytt mig om vad tidningarna skriver.

Ryktet om den kommande självbiografin hade funnits ute i flera år. Länge verkade det som att Morrissey saknade ett förlag (precis som han verkar sakna ett skivbolag), vilket kändes väldigt märkligt med tanke på hans storhet. Jag hade nästan gett upp hoppet om att den skulle ges ut när nyheten kom att Penguin Books hade plockat upp den och skulle ge ut den förvånansvärt fort. Morrissey hade dessutom fått dem att ge ut boken som en Penguin Classic, vilket är väldigt bisarrt då det bara är gamla klassiker som ges ut i den serien. Alla Penguin Classics är dessutom pocketböcker vilket gjorde självbiografin väldigt billig, vilket förstås får ses som sympatiskt. Att Morrissey dessutom valde att signera boken i Göteborg på releasedagen, och ingen annanstans, gör det hela ännu märkligare. Efter att ha läst Autobiography känns dock inget av det här konstigt. Jag kommer inte längre tvivla om några konstigheter rörande Morrissey, för det är uppenbart att vi har med en väldigt konstig människa att göra.

Vad vill man som ett fan ha ut av en älskad artists självbiografi? I mitt, och förmodligen de flesta andras, fall vill jag veta mer om artisten och dennes barndom, uppväxt och liv. Jag vill veta varför musiken låter som den gör, vad texterna handlar om och hur artisten själv upplever sin musik. Jag har läst ett antal biografier och självbiografier om olika artister, inklusive Morrissey, men eftersom Morrissey är så gåtfull och fascinerande kändes det som att en självbiografi skulle kunna vara extremt spännande. Det skulle vara intressant att få veta mer om honom och få ta del av hans egen bild av musiken och de konstiga uttalandena. När det gäller Morrissey finns det så många obesvarade frågor. En självbiografi är en artists chans att framställa sig själv som sympatisk och trevlig – den hjälte som alla vill att han eller hon ska vara. Morrissey är en avgudad och dyrkad artist och många av hans fans tillskriver honom många fantastiska egenskaper. Men istället för att ta chansen att framställa sig själv som en schysst popgubbe är det en ful och ganska obehaglig bild som framträder. Det är dock uppenbart att Morrissey själv inte är av den uppfattningen. För honom är boken ett sätt att göra revansch. En revansch som mest är jobbig och sorglig att ta del av. 

Morrisseys självbiografi är inte någon klassisk självbiografi, och påminner inte om de självbiografier som rockmusiker vanligen skriver. Först och främst är Morrissey duktig på att skriva, språkligt begåvad och allmänt fyndig. Strukturen är ambitiös och åtminstone under de första hundra sidorna finns det tydliga konstnärliga ambitioner. Han börjar med att, på kanske 50 sidor, beskriva barndomen på ett förvirrande sätt med korta fragment från barndomsåren utan styckeindelning. Det är välskrivet, men inte särskilt intressant. Bokens bästa parti handlar om när Morrissey träffar Johnny Marr och bildar The Smiths. Det var enda gången under läsningen som jag blev glad för Morrisseys skull och det kändes kul att läsa om hur den märkliga pojken, som på många sätt är motsatsen till nästan alla andra rockstjärnor, blev en stor artist. Under den här delen av boken börjar också gnället, som till en början känns hyfsat underhållande, men sedan blir en allt större del av boken som till slut tar över helt. Morrissey är som besatt av alla oförrätter och skymfer han fått genomleva och på ett maniskt sätt använder han hela boken för att ge tillbaka på alla som behandlat honom illa. Enligt Morrissey är det bara ett fåtal människor som visar honom den respekt och vänlighet han förtjänar, alla andra är fullständiga svin och deras respektlösa beteenden har dokumenterats noggrant för att kunna återges i självbiografin.

Alla skivbolag Morrissey har jobbat för har utnyttjat honom och behandlat honom respektlöst. Alla artister han samarbetet med har varit giriga och otrevliga. Barndomsidoler han räddat från glömska har pissat på honom. Han, som är en av världens mest dyrkade artister med en oerhört hängiven och stor fanskara, har levt ett hårt och jobbigt liv. Och allt är andras fel. Man får inte veta särskilt mycket om Morrisseys liv när man läser självbiografin, men man får en rätt bra bild av honom, och det är inte någon trevlig bild. Han framstår som en sur och tråkig gubbe som aldrig är nöjd. Ett återkommande inslag är Morrisseys missnöje med framgången, och det är plågsam läsning varje gång. Trots att Morrissey gör alternativmusik tycker han att han borde vara störst i världen. Han är alltså inte nöjd med att vara så stor som han faktiskt är utan tycker att alla hans skivor och singlar borde vara listettor. Först tror man att det är ett skämt, men efter några gånger blir det tydligt att Morrissey plågas av att inte alltid hamna högst på listorna när han släpper något nytt. Jag blir snarare förvånad över att hans musik sålt så bra, vilket jag inte visste, men Morrissey tycker det är rimligt att han borde vara världens mest populära artist. Det är inget annat än löjligt och patetiskt. Överhuvudtaget är Morrissey besatt av sin egen popularitet, som aldrig är tillräckligt stor. Bokens avslutande hundra sidor består av en noggrann genomgång av alla spelningar han gjort de senaste åren, med mycket fokus på publiksiffror. Det är inte charmigt. När Morrissey börjar hylla Sverige och den svenska publiken är jag för utmattad för att tycka det är kul och hans beskrivning av den unga, vackra publiken känns snarare obehaglig än smickrande. Många som läser självbiografin är sugna på att få en insyn i Morrisseys sexliv och att han ska avslöja sina sexuella preferenser. Han är antagligen gay (i bakgrunden figurerar en boxare med tatuerad underläpp och en italienare med det smakfulla smeknamnet Gelato) men tyvärr är Morrissey alltför upptagen med sig själv och sin framgång (eller brist på framgång) för att han ska vara någon sexuell varelse. Kanske är inte den asexualitet som han länge hävdade så långt bort från sanningen ändå. 

Jag såg nyligen den nya livefilmen Morrissey 25: Live och rycktes med av Morrisseys fantastiska uppträdande. Han hör hemma på scenen och förtjänar all respekt för sin musik. Självbiografin kan man dock skippa eftersom man bara börjar ifrågasätta honom som person, vilket sannolikt kan färga av sig på ens åsikter om musiken. Morrisseys bitterhet är tröttsam och sorglig. Han tycker inte att han har fått den respekt och det erkännande han förtjänar, men verkar inte riktigt kunna se publiken. Och även när han inser att många dyrkar honom är han bitter över att publiken inte är större. Hans vilja att vara en världsartist med Madonnas eller Beyoncés genomslag är både obegriplig och läskig. Jag kommer aldrig sluta gilla hans musik, men kommer göra mitt bästa för att glömma bort Autobiography.  

Oktober revisited

Ännu en månad har passerat och i vanlig ordning tipsar jag om den gångna månadens kulturella höjdpunkter i form av skivor, böcker, filmer och TV-serier.

Musikmässigt kändes oktober som en mellanmånad. Det kom inga skivor som jag verkligen fastnade för, men däremot några hyfsade släpp som det kanske tar lite tid att fastna för. Månadens största release (om vi bortser från Veronica Maggios nya skiva som jag inte tänker nämna) var Arcade Fires nya skiva Reflektor. Jag har lyssnat en del på dem tidigare,  men aldrig blivit ett fan. Jag har lite svårt för frontmannen Win Butlers röst, som aldrig riktigt berört mig, och min favoritlåt med bandet är den Blondieliknande Sprawl II (Mountains Beyond Mountains) från förra albumet The Suburbs där han lät frun Régine Chassagne sjunga istället. I recensionerna av det nya albumet var det flera kritiker som namedroppade The Clash vilket alltid ökar mitt intresse. Och visst finns det en ganska skön Sandinista!-känsla över Reflektor. Eftersom skivan släpptes tidigare i veckan har jag inte riktigt hunna smälta den än. Jag har framförallt fastnat för titelspåret Reflektor och den svängiga Joan of Arc. Det känns som en skiva som kommer växa och jag kommer fortsätta lyssna på den de kommande veckorna. Jag tror att det kommer bli den Arcade Fire-skiva jag håller högst. 

En annan stor händelse i musikvärlden var förstås också att Lou Reed gick bort. Jag har aldrig gillat honom tillräckligt mycket för att jag skulle bli uppriktigt ledsen över nyheterna. På egen hand och med Velvet Underground gjorde han flera odödliga låtar men jag kan inte sluta tycka att han (tillsammans med The Doors) är en av de mest överskattade 60-talsartisterna. Lou Reed var aldrig någon Bob Dylan och Velvet Underground var ingenting jämfört med Rolling Stones. Från Lou Reed går tråden vidare till nästa artist jag tänkt tipsa om idag. Jag fick upp ögonen för Detroitrapparen Danny Brown när jag såg den fantastiska videon till den Walk on the Wild Side-samplade Grown Up förra året. För några veckor sedan kom hans senaste album Old som i små doser är riktigt bra. Det ofta hårda soundet gör att jag inte riktigt klarar av att lyssna på hela albumet i en lyssning, men några låtar i taget är det ganska uppfriskande. Jag gillar Danny Browns sätt att rappa och hans självrannsakande och deppiga stil. Hans låtar innehåller alla de klassiska amerikanska hiphopingredienserna men hans sätt att framföra dem får det snarare att kännas som hård socialrealism än motbjudande skryt. Mina favoritlåtar på Old är den jobbigt ärliga Clean Up och 25 Bucks som han gör tillsammans med coola Purity Ring. 

Mitt sista musiktips från oktober blir den nya Best Coast-EPn Fade Away som innehåller sju hyfsade låtar. Det är kul att höra av Bethany Cosentino igen. Den här gången verkar hon tvivla på det mesta men hyfsat glad ändå. Soundet känns ganska radiovänligt och inte särskilt spännande men det kommer ändå dröja länge innan jag tröttnat på Best Coast och Bethany.     

Vidare till månadens litterära höjdpunkter. I början av oktober var jag inne i ett Hjalmar Bergman-rus och efter Jag, Ljung och Medardus gick jag vidare till Herr von Hancken och Farmor och vår herre. Herr von Hancken är en fantastisk roman som är både insiktsfull och helt sinnessjuk. Ett komiskt mästerverk om självbedrägeri som borde ses som en höjdpunkt för den svenska humorn. Om man jämför denna roman från 1920 med modern svensk humor är det förvånansvärt hur lite som har hänt. Hjalmar Bergman var smartare, grövre och mer träffsäker än våra moderna komiker, vilket på flera sätt känns som en omskakande insikt. Farmor och vår herre var däremot inte lika festlig och trots att det också är en bra roman kände jag mig lite trött efter tre Bergman-romaner på raken och bestämde mig för ett litet uppehåll i läsandet av hans böcker. 

Därefter läste jag en omfattande biografi över northern soul-kulturen, The Story of Northern Soul av David Nowell. Jag har länge varit intresserad av northern soul och har tidigare lyssnat in mig på många av de klassiska låtarna och läst på om klubbarna och kulturen. I The Story of Northern Soul får man veta allt man behöver, och mer därtill. På dryga 300 sidor går David Nowell igenom hur subkulturen uppstod och man får noggranna beskrivningar av de flesta av de stora klubbarna och människorna som gjorde den märkliga företeelsen till något stort. Han har intervjuat ett stort antal människor som var med när det begav sig och man får ta del av en massa låtlistor och annat kul. Är man intresserad av northern soul eller vill veta mer om de tygmärken Håkan Hellström brukar ha på sina jackor är boken ett givet tips. Den innehåller verkligen allt man kan tänkas vilja veta.

En nyare roman, som var nominerad till årets Bookerpris, jag också vill tipsa om är A Tale for the Time Being av Ruth Ozeki. Det handlar om en kvinna (som delar namn, yrke och personlighet med författaren) som bor på en ö vid den kanadensiska västkusten och en dag hittar en märklig dagbok, skriven av en japansk tonårstjej, på stranden. Hon börjar läsa boken och fastnar för den mystiska dagboksförfattaren, som i sin dagbok skildrar ett jobbigt tonårsliv med brutal mobbning och en självmordsbenägen pappa. Författaren Ruth Ozeki är verksam buddhistpräst och jag var rädd att boken skulle bli ytligt religiös och fånig (jag avskyr platta diskussioner om religion och tycker att det kan dra ner romaner och filmer ordentligt), men trots att boken innehåller en hel del buddhistiska tankegångar och teman tycker jag alltid att hon lyckas hålla balansen och det känns hela tiden intressant och angeläget. A Tale for the Time Being är en klart läsvärd bok som engagerar hela vägen och berättar en både tankeväckande och intressant historia. 

  

Filmåret fortsätter att vara väldigt medelmåttigt. En film som står ut ur mängden är åtminstone den gamla filmgubben Bernardo Bertoluccis (mest känd för 1900) senaste film Me and You (Io e te) där huvudpersonen tillhör en grupp människor som sällan får synas på film, eller någonstans överhuvudtaget. Filmen handlar om en världsfrånvänd halvpsykopat till tonårskille som lurar sin morsa att han åker med klassen på skidresa och istället bosätter sig i husets källare där han kan vara märklig ifred. Snart blir han dock störd av sin halvsyster, som är heroinist och behöver någonstans att tända av. Me and You berättar en rätt fin historia, med väldigt enkla medel. Det finns så många unga killar som huvudpersonen men ingen bryr sig någonsin om dem, och därför känns det som en värdefull och någorlunda viktig film. Dessutom får man höra David Bowie sjunga Space Oddity på italienska, vilket är ganska kul. 

Har man inte tröttnat på udda tonårskillar efter Me and You tycker jag man ske ge den lätt surrealistiska The Kings of Summer en chans. När jag började se den hade jag väntat mig en tråkig och sedelärande historia om ett gäng pojkar som tillbringar en sommar i skogen och får lära sig om livet och vad det innebär att vara vuxen. Istället är det en bisarr och konstig film om några killar som vill slippa vuxenvärlden och lever ett utflippat liv ute i skogen och beter sig som Napoleon Dynamite i en Wes Anderson-film.

TV-hösten har däremot varit riktigt trevlig. Den enda egentliga besvikelsen har varit utvecklingen av Homeland. Vi är nu nästan halvvägs in i den tredje säsongen och jag har nästan gett upp hoppet om att serien ska hämta sig igen. Den tidigare så spännande serien (jag gillade faktiskt den andra säsongen) har tappat tempot ordentligt och karaktärerna börjar kännas uttjatade. Det finns inte längre någon att på allvar sympatisera med och manus och handling är betydligt sämre än tidigare. Jag hoppas fortfarande på att Homeland ska hitta tillbaka till formen från den första säsongen, men just nu känns det väldigt avlägset. 

Månadens höjdpunkt när det gäller TV-drama är något oväntat den nya serien Masters of Sex (bilden). Jag hade väntat mig en kommersiell och ytlig Mad Men-kopia i sjukhusmiljö med föga intressanta diskussioner om sex ur ett amerikanskt perspektiv. Istället är serien rapp, rolig och engagerande. Mycket beror det på att de har castat den lysande brittiska skådisen Michael Sheen (The Queen, Frost/Nixon och The Damned United) i huvudrollen som läkaren som vill förstå mänsklig sexualitet. Lizzy Caplan, som spelar den ensamstående mamman som hjälper honom med forskningen, är också mycket bra. Det enda tråkiga med serien är att den bygger på verkligen händelser. Det går snabbt att ta reda på vad som ska hända längre fram i serien, åtminstone när det gäller de avgörande händelserna, och jag misstänker att det kan bli svårt att dra ut på handlingen i flera säsonger. En andra säsong har fått klartecken, men hittills är Masters of Sex en av årets bästa nya serier. 

En annan TV-höjdpunkt är den nya säsongen av American Horror Story som den här gången utspelar sig bland en grupp häxor i New Orleans. Som tidigare säsonger är det väldigt bisarrt, intensivt och småsjukt hela tiden. Det känns inte riktigt som att de utnyttjar att de är i New Orleans, men hittills har det varit väldigt underhållande och kul att se den nya säsongen. Som tidigare är det också hög nivå på skådespelet och jag ser fram att se hur handlingen utvecklar sig. 

Mest underhållande under den gångna TV-månaden var dock den nya säsongen av Eastbound & Down. Jag trodde aldrig att jag skulle få återse Kenny Powers, och var egentligen rätt nöjd med det, men fem avsnitt in i den fjärde säsongen är jag otroligt glad att de fick göra ytterligare en säsong. Den här gången har det gått några år sedan sist och Kenny Powers har svårt att hantera livet som vanlig småbarnspappa. Han behöver berömmelse och uppmärksamhet. Vilket som vanligt leder till en massa olämpligheter och dåligt beteende. Eastbound & Down tangerar alltid gränsen för det smaklösa och obscena, och passerar den rätt ofta, men är ändå helt omöjlig att inte älska. Danny McBride har aldrig varit mer bekväm i rollen som ärkesvinet Kenny och det är kul att se hur han briljerar i rollen. Den fjärde säsongen av Eastbound & Down är förmodligen den bästa hittills och bland det roligaste jag sett i år.  

Bleeding Edge – Thomas Pynchon

Thomas Pynchon fyllde 76 i våras men verkar inte ha några tankar på att lägga ned skrivandet. Likt en litteraturens Bob Dylan fortsätter han skriva bra böcker utan att dra ned på tempot. När det gäller äldre rockstjärnor kan man åtminstone höra (och till skillnad från Pynchon, som gjort sig känd som en av världens mest hemliga författare, också se) att de blivit äldre. Musiken och deras röster låter äldre, mindre energiska och mer nostalgiska, som vilken åldrande människa som helst. Man hade kunnat förvänta sig samma sak från Thomas Pynchon. Vid den här åldern borde han skriva långsammare och mer tillbakablickande böcker. Istället gör han tvärtom. Visserligen är hans nya roman Bleeding Edge också tillbakablickande, men utspelar sig bara för drygt tio år sedan och inte på 50-talet när Pynchon själv var ung. Hade jag inte vetat att han skrivit boken, eller känt igen den speciella stilen, hade jag snarare trott att det var en övervintrad IT-hipster under 40 som skrivit den. Pynchon framstår som världens ungdomligaste 76-åring med sina många, och kunniga, referenser till TV-spel, teknik och populärkultur. Dessutom är han fortfarande en jävel på att skriva och Bleeding Edge är en intensiv, rolig och intressant roman som förvirrar och fascinerar på det där typiska Pynchonsättet. Bitvis är den frustrerande rörig, vilket hör till, men på det stora hela är det en av årets häftigaste läsupplevelser.

När man läser om Thomas Pynchon får man ofta intrycket att hans böcker ska vara väldigt svårlästa. Hans mest kända roman, Gravitationens regnbåge från 1973, brukar nämnas som en av 1900-talets svåraste romaner. Att Pynchon skulle vara svårläst stämmer till viss del. Jag har tidigare läst två av hans romaner, nämnda Gravitations regnbåge (som jag läste i svensk översättning i våras) och Inherent Vice från 2009 (finns i svensk översättning som ”Inneboende brist” och en filmatisering av Paul Thomas Anderson (!) med Joaquin Phoenix (!) i huvudrollen är på väg), och fick då en tydlig bild av hur svår, och på vilket sätt, han kan vara. Om man inte är van att läsa romaner eller vill ha full koll på allt som händer kommer man garanterat ha problem med Pynchons böcker. De myllrar av karaktärer och är skrivna på ett sätt som är medvetet rörigt. Några hundra sidor in i hans böcker ger man upp kontrollen och släpper taget och låter berättelsen bli sekundär för att ta in alla märkliga figurer och händelser istället. Samtidigt är språket för det mesta väldigt rakt och lättläst, trots Pynchons förkärlek till ovanligt långa meningar där han klämt in en massa referenser, och han är uppenbart en skicklig författare som kan skildra de mest bisarra situationer på ett engagerande sätt. Jag skulle alltså inte kalla honom svår i traditionell mening, men man ska vara beredd på att man inte har med en typisk romanförfattare att göra. En annan sak som också brukar sägas om Pynchon är ett hans böcker är litterär rock’n’roll, vilket jag verkligen kan hålla med om. Hans böcker påminner snarare om Bob Dylans låttexter än någon annan författare och flytet och alla märkliga inslag gör att läsandet av hans böcker snarare känns som att lyssna på någon av rockens mästare – Rolling Stones, David Bowie eller Beatles – än att läsa en vanlig bok. Att läsa Thomas Pynchon kan vara utmattande och frustrerande, men också väldigt belönande och påminner inte riktigt om något annat.

Jämfört med Gravitationens Regnbåge är den nya romanen Bleeding Edge väldigt lättläst och städad. Den utspelar sig i New York under det ödesdigra året 2001 och mycket av handlingen fokuserar på förändringen av internet, hur IT-bubblan sprack och 9/11. Huvudpersonen är en frånskild mamma med två söner som jobbar med att utreda bedrägerier och som kommer ett stort bedrägeri på spåret. Storyn blir, på typisk Pynchonvis, snart väldigt invecklad och det är ofta svårt att orientera sig om var man är, vem som pratar och varför. De första 200 sidorna är det frustrerande, sen accepterar jag att jag inte kommer ha full koll på handlingen, och att det inte heller är meningen. Mycket riktigt bryr sig inte heller Pynchon om att följa upp särskilt många av alla de spår han startat på. Bleeding Edge har visserligen en tydlig story, och en stark sådan, men den har inte en röd tråd som de flesta andra romaner. I varje kapitel följer vi dock samma huvudperson och de flesta karaktärerna återkommer på ett eller annat sätt, vilket gör det förhållandevis lätt att orientera sig ändå. Att Pynchon har så bra koll på det tidiga 2000-talet är märkligt. Tekniksnacket är kompetent, och några djupdykningar i ”the deep web” tjänar som flummiga drömsekvenser och fungerar som substitut för knarkdrömmarna i Gravitationens regnbåge. Boken myllrar av referenser till tidstypisk musik, filmer, TV-serier och TV-spel som verkligen förankrar boken i år 2001. Att läsa den 76-åriga Pynchons detaljerade beskrivningar av hur man får till en respektabel high score i arkadspelet Time Crisis II (och initierat referera till en massa andra TV-spel) känns härligt bisarrt. Dessutom är han riktigt rolig.

Det är vanligt att moderna författare låter sina romaner utspela sig i det tidiga 2000-talet för att de ska kunna spela 9/11-kortet och jag tycker alltid att det känns fattigt, osmakligt och fult. Jag kan nämna flera böcker från de senaste åren som dragits ned av onödiga 9/11-skildringar. Det känns som att författarna inte vågar lita på sin egen förmåga att beröra och måste ta till det fula känsloporrknepet att referera till en av vår tids mest uttjatade, och hemskaste, händelser. ”Alla kommer ihåg vad de gjorde när de fick höra nyheterna om terrorattackarna…blablabla”. Det finns ingen författare som klarat av att förmedla sorgen, paniken och kaoset på ett trovärdigt sätt och när Thomas Pynchon gör 9/11 till en avgörande del av Bleeding Edge gör han det lyckligtvis på ett smakfullt och nedtonat sätt. Han vill inte casha in på läsarnas känslor och använder snarare händelsen för att ytterligare bygga upp hans typiska paranoia som är ett viktigt inslag i boken. Överlag känns Bleeding Edge-Pynchon mer insiktsfull än när jag tidigare läst honom och diskussionen om frihet på nätet och den nya teknikens möjligheter och begränsningar känns både vettig och aktuell. 

Bleeding Edge är också en fantastisk New York-skildring. Pynchon beskriver staden på ett levande sätt med total närvaro. Det känns nästan som att man är där och mer än någon annan Thomas Pynchon-bok får den mig att vilja utforska hela hans författarskap. För den som inte har något emot att läsa skönlitteratur på engelska råder det ingen tvekan om Bleeding Edge borde vara ett höstens absoluta läsmåsten, och förhoppningsvis dröjer det inte alltför länge innan vi får se en svensk översättning. Det ska bli otroligt spännande att se vad Thomas Pynchon väljer att skriva om nästa gång. Sig själv kanske?        

Let’s do the rocksteady!

När jag var 14-15 älskade jag reggae. Mina favoriter var Bob Marley, Black Uhuru och The Harder They Come-soundtracket. Jag hade två t-shirts med Bob Marleys ansikte på bröstet och en massa brända kopior av bibliotekets reggaeskivor. Jag gillade också dancehall, som då kändes som något väldigt häftigt och nytt. Min mest lyssnade skiva när jag var 15 var T.O.K.s My Crew, My Dawgs, som då var det tuffaste jag hört. Som vuxen, 26 år gammal, har jag dock ganska svårt för reggae. Självklart finns det många odödliga låtar som fortfarande får igång mig, men överlag känns det smått ovärdigt att lyssna på reggae som vuxen. Med några undantag (exempelvis den svängiga Tiken Jah Fakoly från Elfenbenskusten) känns modern reggae fruktansvärt billig och fantasilös. Det har verkligen inte hänt mycket med genren sedan 70-talet och i de flesta fall känns det mest som tråkiga marijuanahyllningar för västvärldsidioter utan egentligt musikintresse. Rastafarikulturen, som kändes spännande i de yngre tonåren, känns numer förbannat tröttsam. I somras, när jag letade efter gammal ska, fastnade jag dock för musikstilen rocksteady, som jag tidigare mest läst om. Jag trodde att det skulle vara något som jag lyssnade på en kväll eller helg, men när jag fortfarande lyssnar på gamla rocksteadylåtar dagligen efter flera månader inser jag att det blev mer långvarigt än så. Den här texten är en hyllning och introduktion till stilen för de som vill veta mer och höra ett gäng fantastiska låtar.

En vanlig formulering när man läser om reggae, och som jag kopierat i ett otal skolarbeten som tonåring, är att ”musikstilen reggae utvecklades ur de tidigare jamaicanska musikstilarna ska och rocksteady”. Ska var den första riktigt jamaicanska populärmusiken vars sound etablerades under det sena 50-talet. Jamaicanska musiker kombinerade karibiska musikstilar med amerikansk r’n’b och jazz och hade skapat ett säreget sound som senare utvecklades till reggae. Mellan skamusikens storhetstid och reggaens genomslag var det dock rocksteadyn som regerade på de jamaikanska dansgolven och topplistorna. För mitt otränade öra kan det ibland vara svårt att höra skillnaden mellan ska, rocksteady och reggae men i princip kan man säga att rocksteady är lugnare och långsammare än ska med ett större fokus på basgången och musikaliskt mindre komplex än den tidiga reggaen, där gitarren och trummorna fick ta större plats. För den som vill fördjupa sig är det lätt att hitta noggranna beskrivningar av hur de olika rytmerna och sounden skiljer sig. Vad som gör rocksteadyn speciell är också den period när låtarna gjordes. Rocksteadyn var populär under en väldigt kort period, från sommaren 1966 till våren 1968. Därefter tog reggaen över, men rocksteadyperioden präglades av helt andra ideal och ambitioner, vilket får låtarna att stå ut för den moderna lyssnaren.

I mitten av 60-talet hade inte rastafarikulturen, som kom att prägla reggaemusiken, fått något större genomslag på Jamaica. Artisterna hade inte dreadlocks, hyllade inte Haile Selassie och skrev inte låtar om att röka på. Rocksteadymusiken är på alla sätt en jamaicansk musikstil, men inspirationen från den soul som samtidigt gjordes i USA är uppenbar. De flesta rocksteadyartister sjöng på en förhållandevis ren engelska utan så mycket jamaicansk patois, vilket gör att man faktiskt kan höra vad de sjunger. Låttexterna handlar ofta om kärlek och brustna hjärtan. Namnet rocksteady kommer från en långsam dansstil som blev populär när skatempot, som bättre lämpade sig för ryckigare och mer intensiv dans, saktades ned. Jag föredrar rocksteady framför ska eftersom det långsammare tempot gav artisterna utrymme att sjunga mer känslosamt och souligt. När ska ofta känns extremt enformig känns det som att det verkligen hände något under rocksteadyperioden och sång, rytmer och arrangemang är ofta väldigt varierade och spännande. Studiotekniken var dock inte särskilt avancerad vilket ger de flesta av rocksteadylåtarna en väldigt skön lo-fi-känsla, till skillnad från mycket av 70-talets reggae som ibland tenderar att låta överproducerad. Jag gillar det skitiga och smutsiga soundet och när man lyssnar på rocksteady får man ofta känslan av att man är med i studion. Många av artisterna sjunger som om det vore på liv och död och det är svårt att hitta samma häftiga inlevelse i någon samtida musik.  

Med reggaens internationella genomslag blev omvärldens sinnebild av den jamaicanska musikern en ständigt pårökt skäggig man med smutsiga dreadlocks och färgglada kläder, men under rocksteadyns storhetstid var stilen betydligt coolare. I mitten av 60-talet var det rude boy-stilen som gällde på Jamaica, och många av ska- och rocksteadylyssnarna såg sig själva som rude boys. Rude boy-kulturen uppstod i Kingstons fattigare områden dit många unga människor från landet strömmat in, precis som huvudrollen i The Harder They Come. De hade svårt att få jobb och blev ofta kriminella. Rude boy-stilen var alltså en tidig gangstastil, och garderoben skulle bestå av snygga kostymer och det givna soundtracket var ska och rocksteady. Detta återspeglas i många rocksteadytexter där man besjunger ”rudies” och deras livsstil.        

Jag har satt ihop en Spotifylista med 15 av mina rocksteadyfavoriter. Listan innehåller artister som Desmond Dekker (bilden ovan) och Derrick Harriott, och borde fungera som en vettig introduktion till stilen. För den som vill ha mer rekommenderar jag att man klickar sig runt på Spotify och googlar de artister man fastnar för. Singelformatet dominerade totalt i 60-talets Jamaica så när det gäller rocksteady är det en bra idé att börja med några samlingsskivor. Eftersom stilen existerade under en så kort period tar det inte särskilt lång tid att bekanta sig med stilens stjärnor och personligheter, men låtarna är så bra att man knappast tröttnar på dem. För mig har det varit fantastiskt roligt att fördjupa mig i stilen och jag kommer fortsätta leta efter sköna rocksteadylåtar. Precis som när det gäller gammal soul finns det många guldkorn att upptäcka.              

September revisited

Nu är hösten här på allvar, temperaturen har slagit om ordentligt och skivutgivning och TV-serier har dragit igång igen. Här tipsar jag om den gångna månadens absoluta höjdpunkter i form av musik, böcker, film och TV.

Efter en hopplös musiksommar har det lyckligtvis kommit ett gäng trevliga skivor i september. Janelle Monáe kom tillbaka efter tre års tystnad med en skiva som för mig varit en av årets mest emotsedda. Hennes andra fullängdsalbum The Electric Lady tar vid där den förra skivan, The Archandroid, som jag hyllade på bloggen och utnämnde till 2010 års tredje bästa album, slutade. Återigen är det en väldigt tematisk skiva om robotar, kampen för frigörelse och drömmen om frihet. The Electric Lady är en riktigt bra skiva, full av sköna låtar. Soundet är mer putsat och mer radiovänligt än tidigare. Några höjdpunkter är den svängiga titellåten, Q.U.E.E.N. med en Erykah Bady i toppform, den starka balladen Primetime med den slemmige, men begåvade, Miguel och den fina Ghetto Woman. Hade Rihanna och Beyoncé gjort lika starka låtar hade det blivit omedelbar succé, men Janelle Monáe kommer nog alltid få stå i bakgrunden. The Electric Lady är betydligt mer lättsmält än den förra skivan, men jag tror att det stora genombrottet kommer utebli, trots att det världen egentligen behöver är en storstjärna som Janelle. Med The Archandroid knockade hon mig fullständigt, men den här gången visste jag vad jag hade att vänta mig och blev därför inte lika berörd. Det ska bli spännande att se hur Janelle Monáes kommande skivor kommer låta. 

En av septembers musikaliska höjdpunkter var Arctic Monkeys nya album AM. Jag har alltid gillat Alex Turner men aldrig riktigt fastnat för Arctic Monkeys musik, varför jag inte hade några egentliga förväntningar på deras nya skiva. Den visade sig dock vara överraskande bra. Till största delen är det en riktigt svängig skiva med bra riff och medryckande melodier, och så mycket som jag lyssnat på den skulle det inte förvåna mig om det blir en av årets mest lyssnade skivor för mig. Soundet får mig att tänka på ett tidigt Black Sabbath som gått på 70-talsdisco. 

En annan skiva som också gjort ett bestående intryck är Bill Callahans Dream River. Han fortsätter som han gjort tidigare, med lågmälda låtar med snygga arrangemang uppbyggda kring hans häftiga röst. 

Vill man höra ytterligare en häftig röst kan man också lyssna på kanadensiskan Basia Bulats nya skiva Tall Tall Shadow. Jag lyssnade en del på henne när jag pluggade i Kanada för fyra år sedan och såg då henne också live i en kyrka. Vad jag kan minnas tyckte jag hon var helt okej, men lite småtråkig. Därefter har jag inte tänkt så mycket på henne men när hennes nya skiva släpptes i förra veckan och fick fina recensioner var det dags att lyssna på henne igen. Tall Tall Shadow är en trevlig skiva med en mer spännande ljudbild än tidigare. På titelspåret, som öppnar skivan, låter Basia farligt mycket som Frida Hyvönen. Det är så likt, både när det gäller text, sång och pianospel, att jag nog hade misstagit det för en Frida Hyvönen-låt om jag hört den på radio. Undrar om Basia är bekant med Fridas musik? Oavsett vilket är Tall Tall Shadow en riktigt bra låt. 

I övrigt måste jag ju också nämna att det kom en stor Clashbox i september där alla bandets studioskivor remastrats. För det mesta märker jag ingen skillnad, och det är trots allt låtar som jag i många fall hört fler än hundra gånger, men på några spår känns det som att den här utgåvan får delar av låtarna, särskilt sången, att låta bättre än någonsin. Med återutgivningen av de gamla skivorna har det också dykt upp en del roligt på nätet, som Spotifylistor från bandmedlemmarna och ett gäng nya intervjuer (där framförallt de gamla legendernas trasiga tänder imponerar). När det gäller The Clash ska man kanske dock utfärda en liten varning – all annan musik riskerar att förminskas och upplevas som helt överflödig och tråkig när man dundrar igång låtar som (White Man) in Hammersmith Palais.     

När det gäller böcker började jag september med att läsa klart Knausgårds Min kamp, vilket var en så mäktig läsupplevelse att den försatte mig i en litterär depression som det tog flera veckor att återhämta mig ifrån. Efter Min kamp kändes inga böcker särskilt intressanta, och nästan oavsett vad jag läste blev jag irriterad av det ”usla språket” och längtade tillbaka till Knausgårds flyt. Lyckligtvis kom min gamla favorit Jonathan Lethem (som på svenska sorgligt nog bara finns representerad med en översättning, den fina Moderlös i Brooklyn, eller Motherless Brooklyn som den heter på engelska) till undsättning med en ny bok. Dissident Gardens är hans första roman på fyra år, sedan den fascinerande och flummiga Chronic City. Den här gången skriver han en brokig släktkrönika om tre generationer vänsteramerikaner, från 30-talets mycket allvarliga kommunister till 60-talets hippies och samtidens Occupy-aktivister, med ett litet område i Queens som utgångspunkt. Karaktärerna är många och varierade, men alla väldigt intressanta och välskrivna. Boken påminner en hel del om Jennifer Egans Pulitzerbelönade A Visit from the Goon Squad (Huliganerna kommer på besök på svenska), både till struktur och karaktärsskildringar, men jag tycker Dissident Gardens är bättre av flera anledningar. Dels tycker jag Lethem är en bättre författare som tecknar mer nyanserade och mer sympatiska porträtt av sina karaktärer, oavsett hur olika och osympatiska de är, och dels för att ämnesvalet om den amerikanska vänstern känns oerhört intressant. På många sätt är Dissident Gardens en sorgesång över förlorade möjligheter och en kamp som aldrig gav resultat, samtidigt som det är en hyllning till de ofta naiva människor som, trots ett samhälle som ständigt tryckt ned dem eller bara ignorerat dem, vågat bygga sina liv kring kampen för en bättre och mer sympatisk verklighet. Jonathan Lethem får ofta väldigt varierad kritik. Han är ingen Junot Díaz som alla älskar. Men för mig är han en av de stora samtida författarna och jag skulle gärna se att Dissident Gardens blev belönad med Pulitzerpriset.

En annan bok som också har hjälpt till att åter bygga upp min läslust är Hjalmar Bergmans Jag, Ljung och Medardus från 1923 som jag läste förra helgen. Det en fantastisk uppväxtskildring med självbiografiska inslag som måste vara en av de roligaste svenska romaner jag någonsin läst. Boken är full av vansinniga upptåg och händelser och karaktärerna beter sig mer eller mindre galet hela tiden. Det lätt ålderdomliga, men ändå lättlästa, språket gör det hela ännu roligare. Jag har verkligen fastnat för Hjalmar Bergman och hans humor, som också är laddad med en hel del svärta och bitterhet. Han måste helt klart räknas som en av de stora svenska författarna och Jag, Ljung och Medardus är ett hett tips om man på ett roligt sätt vill bekanta sig med hans författarskap.

En tredje bok jag vill tipsa om är Kjell Westös nya roman Hägring 38. Jag har inte skrivit om Kjell Westö på bloggen tidigare så för er som inte känner till honom är han en fantastisk finlandssvensk författare som med ett gäng romaner skildrat finsk 1900-talshistoria på ett väldigt levande sätt. Trots att Finland ligger så nära är deras fascinerande, och ofta hemska, 1900-tal något som få svenskar känner till. För den som vill veta mer om vårt grannland i öst och dessutom få en häftig romanupplevelse rekommenderar jag Westös Där vi en gång gått och den efterföljande Gå inte ensam ut i natten. Det är två fantastiska böcker av en av nordens bästa författare, som dessutom skriver på svenska. Den nya romanen, Hägring 38, är inte lika bra som dessa men ändå en riktigt stark roman som skildrar ett intressant årtal, 1938. Ett år då ingen visste vad som skulle hända, vilka åsikter som senare skulle bojkottas och vilken sida som skulle vinna. Kjell Westö skriver som vanligt otroligt bra och den här gången är det mer koncentrerat än de böcker av honom jag läst tidigare, och ambitionen att skriva ”finlitteratur” känns något starkare. Som vanligt skildrar han dåtidens Helsingfors på ett väldigt levande sätt och man kan verkligen känna av 1938 års tvivel över sam- och framtiden när man läser boken. 

September var TV-seriernas (och TV-spelens!) månad men dessvärre ingen bra filmmånad och jag såg ovanligt få filmer. Den enda film jag tänkt tipsa om från den gångna månaden är Shane Meadows Stone Roses-dokumentär Made of Stone som hade svensk (fast väldigt begränsad) premiär. Meadows är ett gammalt Rosesfan och blev tillfrågad av bandet att göra filmen. Hans kärlek till bandet genomsyrar hela filmen, som är en fin och kärleksfull hyllning av bandet och framförallt fokuserar på bandets återförening och deras hängivna fans. Filmen levererar med bra musik och mysig stämning och gillar man Stone Roses ska man självklart se den.

När det gäller TV-serier var dock september en ganska händelserik månad. De två största TV-händelserna var förstås att Dexter och Breaking Bad, två av de senaste årens mest populära TV-serier, avslutades. Som alla andra älskade jag hur Breaking Bad slutade och skrev ett hyllande inlägg om slutet direkt efter att jag hade sett det. Och som alla andra blev jag besviken på Dexters pinsamma slut. Inget med det slutet kändes bra. Många av karaktärerna fick inget riktigt slut, händelseförloppet kändes omotiverat och manuset kändes allmänt värdelöst. Dessutom var b-filmskänslan extremt stark. Scenen när Dexter åkte ut med båten framåt slutet var otroligt ful och den sista scenen kändes som något från den gamla Hulkenserien med Bill Bixby. Tråkigt att en sådan trevlig, men väldigt ojämn, serie skulle få ett så dåligt slut efter att man följt den i så många år.
Annars är det också många serier som kommit tillbaka med nya säsonger. Bland annat är Boardwalk Empire tillbaka med en ny säsong som verkar mycket lovande. Jag saknar Kelly Macdonald, och tycker allmänt det saknas kvinnliga karaktärer, men det är kul att Michael K. Williams (mest känd som Omar i The Wire) har fått en större roll. Den tredje säsongen av Homeland började i veckan och jag är ännu inte helt övertygad, men tycker ändå det verkar rätt lovande.
När det gäller komediserier har det varit It’s Always Sunny in Philadelphia och brittiska Bad Education som gällt. ”Sunny”, som på senare år blivit en av mina absoluta humorfavoriter, är lika roligt och utflippat som vanligt medan Bad Education, med Jack Whitehall från Fresh Meat i huvudrollen som ung lärare, är en väldigt typisk sitcom men betydligt grövre och råare än de flesta amerikanska motsvarigheter. Av årets nya serier är det tyvärr ingen som fångat mitt intresse, men om du som läser tycker att jag missat något välkomnar jag alltid trevliga tips. Jag kan inte få för mycket av bra TV-serier. 

Breaking Bad-finalen

Vilken fantastisk avslutning det blev! De senaste avsnitten av Breaking Bad har verkligen varit dramaturgiska mästerverk som i uppbyggnad av spänning och förväntan saknar egentligt motstycke i TV-historien. Med ganska enkla medel och omtumlande känslor har den senaste säsongen berört en enad publik. Alla som har sett Breaking Bad under det senaste året har blivit hängivna fans. Jag har inte sett någon säga eller skriva något negativt om serien. Alla är fullständigt hänförda. Breaking Bad är en serie som verkligen har förtjänat all kärlek den fått, även om det tog flera år för serien att hitta sin stora publik.

Jag minns när jag såg det första Breaking Bad-avsnittet i januari 2008, för nästan sex år sedan, dagen efter att serien börjat visas i USA. På den tiden var det fortfarande HBO som nästan uteslutande gällde för amerikanska kvalitetsserier och AMC, kanalen som sänder Breaking Bad, var en riktig uppstickare som hösten innan blivit rejält hajpad när de visade den första säsongen av Mad Men. Jag hade läst om Breaking Bad någon vecka tidigare när jag läste om nya amerikanska TV-serier som skulle börja visas under vårsäsongen. Jag fastnade för Breaking Bad när jag läste om den eftersom huvudpersonen skulle vara kemist. Jag var då inne på fjärde terminen av mina kemistudier och kände mig mest allmänt deppig över den nya terminen och den nystartade kursen (fysikalisk kemi, där man lär sig om fysiken bakom många kemiska fenomen), men självklart blev jag väldigt entusiastisk över en TV-serie om en kemist. När kemister tidigare har skildrats i TV och film hade det nästan uteslutande varit som löjliga nördar eller galna vetenskapsmän och det här lät som något helt nytt. Med introt där designen tagits från periodiska systemet och skådespelarna presenteras med grundämnesförkortningar fetade och grönfärgade i namnen var jag fast. I de första säsongerna var det en del roligt kemisnack (som när de använde flourvätesyra för att lösa upp kroppar och Jesse missade det där med att syran också löser upp metall) och trots det mycket tvivelaktiga yrket, och en del osympatiska sidor, kändes Walt som en naturvetenskaplig hjälte. När han tog täcknamnet Heisenberg (han med osäkerhetsprincipen) och satte på sig den där (numer klassiska) hatten high fiveade jag mig själv och utbrast ”Fuck yeah!”. Sen fick jag svälja all märklig beundran för Walter White och ersätta fascinationen med avsmak.

Karaktärsutvecklingen av Walter White är det centrala i Breaking Bad och vad som skulle hända med honom var, åtminstone för mig, helt oväntat. Att jag skulle börja hata honom och önska honom en massa otrevligheter hade jag aldrig kunnat föreställa mig när jag började följa serien. Men någonstans vände det, utan att jag riktigt märkte det och plötsligt insåg att jag aldrig skulle kunna gilla honom igen. Istället blev det Jesse Pinkman, som i de första säsongerna kändes extremt larvig i sina fula hiphopkläder och störiga uppsyn (visserligen kunde man ana hans ädla sidor redan i första säsongen när vi fick träffa hans familj), som blev den jag hejade på. Aaron Paul som spelar Jesse har verkligen utvecklats under serien och hans prestation har nästan imponerat ännu mer på mig än Bryan Cranstons Walter White, som jag knockades av redan från början. De två, och deras samspel, har varit seriens nav och även när seriens handling har känts seg och utdragen – vilket det med den avslutande säsongen i färskt minne är svårt att komma ihåg – har deras storslagna prestationer alltid gripit tag i mig. Seriens sista avsnitt har varit fulländade TV-mästerverk där allt har varit helt perfekt. Skådespelet, regin, tempot, manuset och allt annat har helt enkelt varit i en klass för sig. Att Walter återigen skulle bli en hjälte var väntat och det enda sättet manusförfattarna kunde lyckas med det var att introducera att gäng genomusla och fruktansvärt onda karaktärer, så onda att Walter White skulle framstå som en cancersjuk ängel i jämförelse. Slutet var förutsägbart, men ändå spännande och helt rätt på varje sätt. Visst hade jag velat se en epilog med Jesse och Walters familj, men slutet som sådant var verkligen perfekt.     

Under det senaste året känns det som resten av världen har hunnit ikapp och nu är nästan alla som bryr sig om TV-serier och lever stora delar av sina liv på nätet hängivna Breaking Bad-fans. Det finns få serier som förtjänat sina fans mer. Breaking Bad har varit en unik serie. Jag är glad över att den är avslutad och att den slutade som den gjorde. På topp. 

American Horror Story

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av skräck. Med några undantag (The Shining, Rosemary’s Baby, Lovecraft, Poe, John Ajvide Lindqvists böcker och ett gäng till) har jag nästan alltid uppfattat skräck som raka motsatsen till ”finpop”. Självklart har jag sett flera bra skräckfilmer men det mesta i genren är så fantastiskt uselt att jag omöjligt kan förmå mig själv att engagera mig i deras taffliga storys. Ofta tappar jag intresset efter några minuter och lever mig aldrig in tillräckligt mycket för att kunna bli skrämd. Detta förändrades dock när jag blev tillsammans med min tjej för snart tre år sedan. Jag förstod ganska snabbt att hon älskar skräckfilmer, även om hon aldrig riktigt erkänner det. Ofta när jag föreslår hajpade och hyllade filmer eller TV-serier lyckas jag inte fånga hennes intresse men så fort jag föreslår någon skräckfilm blir hon genast väldigt glad och intresserad, nästan oavsett hur dålig kritik filmen fått. Min skräckkonsumtion har alltså ökat dramatiskt de senaste åren. När jag ser skräckfilmer tillsammans med min flickvän ser jag dem på ett annat sätt än vad jag hade gjort på egen hand. Hennes inlevelse och rädsla smittar på något konstigt sätt av sig och scener som tidigare hade lämnat mig helt oberörd kan nu få mig att skrikande hoppa upp ur soffan.  Tyvärr finns det inte särskilt många sevärda skräckfilmer. Det kommer ett fåtal skräckfilmer som håller hyfsad nivå på skådespel och regi varje år och när man avverkat de uppenbara filmerna blir det allt svårare att hitta något som duger. Det är här TV-serien American Horror Story kommer in i bilden. Under de senaste två åren har jag sett seriens namn skymta förbi några gånger. Den har inte fått någon direkt uppmärksamhet i Sverige och namnet på serien har knappast triggat mitt intresse. Jag försöker undvika allt med ”American” i titeln så gott det går. Men med tanke på min skräckentusiastiska flickvän började jag läsa på om serien när jag letade efter något vi kunde se tillsammans. Helt oväntat gick det upp för mig att serien fått ett väldigt varmt mottagande i USA. Med flera tunga namn i rollistan och genomgående fin kritik kändes det som en given serie för oss. Vi fastnade direkt och under några veckor har vi tagit oss igenom seriens två säsonger. American Horror Story är en spännande, fascinerande och sjuk serie som med ett intensivt tempo leker med skräckgenrens konventioner och klyschor på ett väldigt lyckat sätt.

American Horror Story har hittills visats i två säsonger och den tredje säsongen har USA-premiär om två veckor, den 9e oktober. Varje säsong är fristående med helt egna karaktärer och berättelser. Man kan alltså skippa den första säsongen och gå direkt på säsong två, om man skulle vilja. Jag rekommenderar dock att man börjar med den första säsongen, dels för att den är lite lättare att komma in i och dels för att en del av skådespelarna återkommer i säsong två, visserligen i helt andra roller men det tillför serien ganska mycket när man får se skådespelarna reinkarnerade på detta sätt. Skådespelarna håller alla hög nivå och för att vara en TV-serie känns ensemblen ovanligt begåvad och stark. Jessica Lange, som har viktiga roller i båda säsongerna, vann en Emmy för sin roll i första säsongen och förra helgen vann James Cromwell (som för min generation kanske mest är känd för rollen som bonden i Babe, den rörande filmen om den modiga lilla grisen) också en Emmy för sin obehagliga roll i säsong två. Antalet duktiga skådespelare som medverkar i de två säsongerna av American Horror Story, där det känns som att det tillkommer nya spännande karaktärer hela tiden, är för många för att jag ska kunna nämna dem alla men några exempel på andra skådespelare som gjorde ett starkt intryck på mig är Zachary Quinto (superskurken Sylar i Heroes och Spock i de nya Star Trek-filmerna), Taissa Farmiga (Vera Farmigas yngre syster), Joseph Fiennes (Ralph Fiennes yngre bror), Chloë Sevigny, Frances Conroy och Franka Potente. Skillnaden mellan bra och dålig skräck ligger ofta i skådespelarnas förmåga att gestalta alla konstigheter och förmedla panik och med den här rollistan kunde American Horror Story fortfarande ha engagerat med ett betydligt sämre manus.   

Jag tror man får ut mest av American Horror Story om man börjar se serien utan att veta så mycket om den, så för att undvika spoilers tänker jag inte berätta särskilt mycket om handlingen här. Den första säsongen (12 avsnitt) handlar om en trasig familj som i ett desperat försök att rädda familjen flyr sina problem och startar på nytt i ett gammalt hus i Los Angeles. Vad de inte vet om är att huset är ett klassiskt ”Murder house” där så gott som samtliga tidigare boende blivit mördade på brutala och påhittiga sätt. Huset är fullt av missnöjda spöken som inte har några planer på att ge husets nya ägare någon ro. Den andra säsongen (13 avsnitt) utspelar sig i ett mörkt och dystert mentalsjukhus, styrt av strikta nunnor, på 60-talet. En lesbisk journalist blir inspärrad där efter att hon försökt skriva en avslöjande artikel om sjukhuset och tillsammans med henne får vi lära känna alla de vansinniga, våldsamma och elaka figurer som vistas på sjukhuset. Medan den första säsongen åtminstone inledningsvis känns som mer traditionell skräck är den andra säsongen fullständigt utflippad redan från början. Varje avsnitt är 45 minuter och manusförfattarna har haft så många galna idéer att de aldrig drar ut på något för länge. Allt sker i ett väldigt intensivt tempo och hela tiden känns det som att något sjukt händer eller att någon ny karaktär introduceras. Det frossas i bisarra och galna idéer och det känns verkligen som att manusförfattarna fått utlopp för sina mörkaste fantasier. Jag antar att det är det som kännetecknar den genuint ”amerikanska skräcken”, vilken det ju är seriens främsta syfte och största ambition att förmedla, att man släpper alla spärrar och låter alla vilda fantasier, som speglar människans fulaste sidor, få fritt spelrum. I American Horror Story slösas det aldrig på galenskaperna och serien är full av äckliga och sjuka inslag. Här finns det gott om såväl våldtäkter och övergrepp, brutala våldsdåd, förtryck, psykisk sjukdom och klassisk skräckfilmsondska. För att vara en TV-serie innehåller serien oväntat många grafiska våldsscener och äckliga inslag. Serien chockar mig gång på gång men låter samtidigt aldrig äcklet och vansinnet ta över. Dels är många av galenskaperna präglade av en svart humor som ofta ligger i bakgrunden när det blir som läskigast och dels är det tydligt att det är storyn som betytt mest. De flesta skräckfilmer känns som trötta upprepningar av urgamla koncept och berättelser men med American Horror Story har manusförfattarna faktiskt lyckats göra något nytt av de slitna klyschorna. För att göra berättelser som engagerar i närmare tio timmar går det inte att kopiera gamla långfilmsmanus. En lösning har varit att utöka rollistan och inkludera många gånger fler rollfigurer än vad en skräckfilm vanligen innehåller men huvudpersonerna har också betydligt mer substans än de typiska skräckrollerna. Huvudpersonerna i de båda säsongerna känns alla intressanta och man vill hela tiden veta mer om dem vilket ger serien den nerv som krävs för att man ska orka ta sig igenom en hel säsong. En annan lösning har varit ett frångå den typiska skräckfilmsstrukturen, det fungerar helt enkelt inte att köra på uttjatade skrämseleffekter i tio timmar, och istället har man i båda säsongerna jobbat hårt med att bygga upp en mystisk stämning. Alla de klassiska skräckfilmsingredienserna finns där men det känns snarare som att man sitter och tittar på ett skruvat LOST-avsnitt än en typisk amerikansk skräckfilm. Särskilt den första säsongen lyckades fånga mig på ett sätt som ingen TV-serie riktigt lyckats med sedan just LOST.

Jag tror de flesta skulle uppskatta American Horror Story, även de som i vanliga fall aldrig skulle se en skräckfilm frivilligt. Trots många sjuka scener och klassiska skräckfilmsinslag blir det aldrig särskilt läskigt. Istället är det en väldigt fascinerande och spännande serie som verkligen fångade mig med sin mystiska stämning. Skådespelarna är duktiga och det höga tempot gjorde att jag direkt kände ett sug efter nästa avsnitt. Jag ser väldigt mycket fram emot den tredje säsongen som ska handla om häxor i New Orleans, och som att döma av förhandssnacket låter som en intressant voodooversion av Harry Potter. Det låter onekligen väldigt lovande och ni lär höra mer om det här på Finpop framöver.    

Min kamp 6 - Karl Ove Knausgård

Innan jag började läsa Min kamp kändes det inte särskilt lockande med sex böcker om en svårmodig norrman. Men det krävdes inte många sidor innan jag var fast och känslan av att jag har läst något stort har hållit sig kvar genom de sex böckerna. Ofta har Min kamp känts som det bästa jag läst. Under de nästan tre år som den svenska utgivningen har pågått har det inte funnits några andra böcker (eller någon annan kultur överhuvudtaget) som jag sett fram emot lika mycket som de kommande Min kamp-böckerna. Och nu är det alltså över. Jag har recenserat varje del i serien tidigare och när vi nu är framme vid den sista boken behövs knappast några introduktioner. Det var nästan ett år sedan den femte boken kom på svenska men att vi fått vänta så länge på översättningen av del sex blir förståeligt när man får se boken. Med sina drygt 1100 sidor är det den tjockaste roman jag läst och den ligger väldigt tungt i händerna under läsningen. Alla som har tagit sig igenom de fem tidigare delarna känner sig nog lite sorgsna över att det snart är över, för de flesta tillhör böckerna sannolikt det bästa de läst, och då känns den sista bokens omfång tröstande och lugnande. Känslan man får av att det snart kommer vara över lindras när boken uppenbarar sig och man inser att det inte kommer bli något hastigt avsked.

1100 sidor är mycket för vilken författare som helst och man kan undra vad Knausgård har fyllt alla dessa sidor med, när det ju känns som att han i de fem tidigare böckerna har gått igenom sitt liv ganska grundligt. Min kamp 6 handlar till största delen, typ två tredjedelar, om Knausgårds liv i samband med, och efter, utgivningen av de tidigare delarna i serien. En tredjedel av boken, mittpartiet, består av en lång essäliknande text där Knausgård tar en paus från sig själv och går in på sådant som ligger honom nära hjärtat och får utlopp för sin inre litteraturprofessor. Tyvärr kommer nog många av bokens läsare inte tycka denna del av boken är lika intressant och nödvändig som författaren uppenbarligen gör.

I somras var jag på en kemikonferens i Minneapolis. På det sunkiga vandrarhem i ett av stadens sämre områden där jag bodde träffade jag en norrman i min ålder som också deltog i konferensen. Efter att ha snackat med honom några minuter fick jag känslan av att han var väldigt intelligent och begåvad och lite senare berättade han att han doktorerade vid Stanford. Vi umgicks en del under konferensen och en kväll snackade vi om svensk och norsk kultur. Jag ville självklart diskutera Knausgård med honom och blev väldigt förvånad när han inte hade en aning om vem det var. Jag berättade om Min kamp, men hans enda reaktion blev ”Vadå Min kamp, så heter ju Hitlers bok?”. Jag beskrev böckerna, att de inte hade någon direkt koppling till Mein Kampf, och hur mycket jag gillade dem. Men norrmannen var fortsatt ointresserad, skakade på huvudet och sa ”Man kan inte skriva en bok som heter Min kamp. Det går bara inte.” Är man fullständigt ointresserad av kultur och böcker kan man alltså ha missat Knausgård, även om man är norrman. Hursomhelst, vad jag vill säga med den historien vet jag inte riktigt, men i den essä som utgör en stor del av Min kamp 6 närmar sig Knausgård för första gången Hitler och Mein kampf. När han bestämde sig för att kalla böckerna om sig själv för Min kamp bestämde han sig också för att läsa Mein kampf för att kunna referera till den. Men vägen till Hitler och Mein kampf, som är den långa textens kärna och centrum, är lång och snårig med många stickspår. Att kalla det för en essä om Hitler är ett göra en grov förenkling för Knausgård skriver om så mycket annat också. På de dryga 400 sidorna behandlar han en massa ämnen som känns relevanta för Min kamp och det han velat göra med böckerna.

Jag har alltid tyckt att intervjuer med Knausgård känts överflödiga. För de som inte läst hans böcker kan de fungera som en intresseväckare men för oss som läst böckerna finns egentligen alla svar där. I böckerna besvarar han alla de frågor som inte ens den mest oförskämda journalist skulle våga ställa och han gör det på ett eftertänksamt sätt som ingen journalist, oavsett begåvning, skulle kunna återge. Jag såg en ”livediskussion” med Knausgård och en journalist på Kulturhuset i Stockholm förra året och även om det var kul att få se honom i verkligheten (och få några av böckerna signerade) fick jag inte lära mig något mer än det som redan sagts i böckerna. Med den långa essän i Min kamp 6 gör han också alla akademikers framtida försök att tolka böckerna fullständigt meningslösa. Jag ser bokens utdragna mittparti som Knausgårds avhandling om hans egna böcker. Med ett stort antal torra referenser (hade det varit någon annan än Knausgård hade jag inte dragit mig för att kalla dem ”skitnödiga”) sätter han sig själv och sina böcker i ett litteraturvetenskapligt, filosofiskt och konstnärligt sammanhang. Denna del av boken påminner, både språkligt och innehållsmässigt, mer om Knausgårds tidigare roman En tid för allt än Min kamp. Knausgård skriver alltid väldigt bra, men även om jag kanske framstår som obildad och ytlig skäms jag inte för att erkänna att jag tycker att den här texten utgör den överlägset tråkigaste delen av Min kamp. Alla de verk och personer som det refereras till tillhör en akademisk kanon som för mig är fullständigt ointressant. När Knausgård nämner att han aldrig har kunnat läsa poesi, att poesin aldrig öppnat sig för honom (det har han även skrivit tidigare i Min kamp), vill jag ge honom en high five eftersom jag känner likadant om poesi, men jag blir genast less när han trots det analyserar ett antal skittråkiga dikter ord för ord. För Knausgård är denna del av boken uppenbarligen viktig och något centralt som han verkligen ville ha med. För mig som läsare känns den dock inte jättefestlig. Hade han börjat Min kamp med den här texten hade ingen orkat läsa de följande böckerna och därför var det ett smart drag att hålla inne de tröttsamt diskuterande ambitionerna till sista boken. Jag klandrar ingen som bestämmer sig för att hoppa över den här delen av boken, samtidigt som jag självklart vill visa Knausgård den respekt han förtjänar när jag älskat Min kamp så mycket. När essän är över jublar jag inombords och fortsätter att läsa om Knausgård och hans liv.

För även om essän är långtråkig och seg är de resterande 700 sidorna fullständigt lysande, i klassisk Min kamp-stil. Den här boken kan mycket väl vara den som är känslomässigt jobbigast och tyngst att läsa. Detta därför att den utspelar sig så nära i tiden och det lyckliga slut som vi alla har hoppats på visar sig vara en omöjlighet. Den första tredjedelen av romanen behandlar hur Knausgård upplevde lanseringen av böckerna. Vi har alla hört om den mediastorm som uppstod i Norge när böckerna gavs ut där och om släktingar och tidigare bekanta som blev så upprörda att de förkastade och tog avstånd från författaren. Det är ett intressant och viktigt parti av Min kamp där Knausgård på allvar diskuterar böckernas pris, men också att han inte hade kunnat skriva dem på något annat sätt. Vi får en tydlig bild av varför han skrev böckerna, vad han ville säga och varför och som början på slutet av den mäktiga serien känns det angeläget och gripande. Vi får också en bra bild av Knausgård som pappa och hur han är med sina tre barn. Tonen är snällare och mer faderlig än vad den var i den första boken och man får bilden av att Karl Ove på många sätt valt att leva en del av sitt liv som en typisk svenne för att hans barn ska få en normal uppväxt. Här känns han sympatisk och trygg i sig själv. Vad som gör boken otäck och jobbig att läsa är den avslutande delen som utspelar sig efter det att de fem första böckerna getts ut i Norge och Knausgård påbörjar arbetet med den avslutande boken. Detta parti ligger förstås väldigt nära i tiden, bara för två år sedan, och bådar inte jättegott för framtiden. Fokuset ligger på Knausgårds äktenskap och som vi tidigare fått veta har hans fru diagnosen bipolär sjukdom. Här får vi en bild av hur det är att leva med en människa med allvarliga psykiska problem. Det måste kännas både hopplöst och maktlöst när ens fru och mamman till ens tre barn har så svåra problem. Knausgård beskriver hur han så gärna skulle vilja dra, men att han inte kan, en förtvivlan som han ger som en av anledningar till att han överhuvudtaget började skriva de här böckerna. Hans förtvivlan och maktlöshet är skildrad på ett så nära och gripande sätt att jag som läser verkligen kan känna den. Det är många gånger jobbigare att läsa om den manodepressiva hustrun och hennes svåra depressioner än vad det var att läsa om pappan. När det gällde pappan kunde han faktiskt dra, men när det gäller frun är han knuten till henne, på gott och ont, inte minst genom deras gemensamma barn, som han älskar mer än allt annat. Han måste uthärda och hålla ihop, även om det innebär att han får ta fullt ansvar för precis allting, och samtidigt skriva samtidens starkaste romaner. Min kamp 6 är därför en väldigt mörk bok och som väntat slutar den inte lyckligt. Även om den är tung går det dock väldigt lätt att läsa den. Som vanligt flyter språket på som hos ingen annan författare, även i den jämförelsevis tråkiga essän. Lyckligtvis innehåller också boken några roliga, och väldigt minnesvärda, episoder. Bland annat en på många sätt fruktansvärd charterresa till Kanarieöarna och en förfallen kolonilottsstuga. Det är svårt att fatta att Min kamp är slut. Även om Knausgård avslutar med att konstatera att han inte längre är författare (givetvis ett tomt hot, han skriver säkert redan på nästa roman och lär ha ett helt gäng planerade) hoppas jag att vi träffas snart igen. För kampen är ju knappast över.     

         

Jag har recenserat varje del av Min kamp här på Finpop. Recensionerna hittar du nedan:
Min kamp 1
Min kamp 2
Min kamp 3
Min kamp 4
Min kamp 5

Augusti revisited

Ännu en månad har passerat och innan jag välkomnar hösten hade jag tänkt se tillbaka på den gångna månadens skivor, böcker, filmer och TV-serier i vanlig ordning.

Sommaren 2013 måste ha varit den tråkigaste musiksommaren i mannaminne. Jag kan inte peka ut några direkta höjdpunkter och även festivalsommaren verkar ha varit sällsynt tråkig. För första gången var jag inte det minsta sugen på att åka till Way Out West. Är popmusiken död? Förra veckan började det dock röra på sig lite och efter att mest ha lyssnat på gammal rocksteady, Billy Bragg, Dylan och The Style Council under sommaren fick jag några nya skivor att lyssna på. Först ut var den omtalade brittiska 19-åringen King Krule som gör inåtvänd singer-songwritermusik som låter som ett The xx som inspirerats av Billy Bragg och The Streets. Hans album 6 Feet Beneath the Moon är ganska trevligt, och den unga grabbens röst är onekligen fascinerande, men saknar egentiga höjdpunkter och ett nödvändigt drag. Om man gillar mer klassisk brittisk rock kan man glädja sig åt att Pete Doherty och hans Babyshambles är tillbaka med ett nytt album, Sequel to the Prequel, som släpps imorgon (men blev tillgängligt för lyssning på nätet i veckan och därför får en plats i detta inlägg) efter flera års tystnad. Jag blev ett omvänt Pete Doherty-fan i och med det förra Babyshambles-albumet Shotter’s Nation som kom 2007, och som jag fortfarande håller som ett av de 20 senaste årens bästa brittiska rockalbum. Det är verkligen en fantastisk skiva som jag fortfarande lyssnar på. Shotter’s Nation var perfekt både i låtmaterial och produktion och därför är det lite tråkigt att det nya albumet känns extremt platt i jämförelse. Det är visserligen kul att återse Pete Doherty, och se att han fortfarande lever, men Sequel to the Prequel är ett album utan några riktiga toppar som känns alldeles för nedtyngt av ett tråkigt britrockarv och ett fantasilöst sound. På Shotter’s Nation kändes det som att bandet hade befriat sig från alla daterade britpopinfluenser men här är de tillbaka på ruta ett igen. Jag är dock övertygad om att många kommer gilla den här skivan. Månadens bästa nya skiva är dock inte särskilt ny. Jag pratar förstås om den tionde delen av Bob Dylans bootlegserie, Another Self Portrait, som på fyra skivor och lika många timmar, fokuserar på den musik Dylan gjorde mellan 1969 och 1971. Jag gillar verkligen den musik Dylan gjorde under den här tiden och brukar ofta lyssna på New Morning, men liksom många andra Dylanfans har jag alltid haft svårt för Self Portrait med dess tråkiga produktion och lätt konstiga låtmaterial. Another Self Portrait är dock en fantastisk samling låtar. Det finns ett antal alternativa tagningar som överglänser albumversionerna, till exempel en stark I Threw It All Away, och ett gäng låtar som inte släppts tidigare. För alla som gillar Dylan i skarven mellan 60- och 70-talet borde Another Self Portrait därför vara given lyssning.

När det gäller böcker har jag i vanlig ordning läst ett gäng romaner under den gångna månaden. Månadens största läsupplevelse var utan tvekan den sjätte delen av Karl Ove Knausgårds Min kamp som jag läste klart igår. Jag kommer lägga upp en längre recension av den imorgon. Annars har ingen av böckerna jag läst varit så sensationellt bra att jag känner för att hylla dem här. Som många andra har jag läst J.K. Rowling pseudonymdeckare The Cuckoo’s Calling som har fått mycket publicitet efter att en av Rowlings advokater (!) läckte att det var hon som låg bakom namnet Robert Galbraith. The Cuckoo’s Calling är hursomhelst en välskriven men väldigt ordinär och ganska tråkig, men också hyfsat spännande, brittisk standarddeckare. Det är på många sätt en sådan bok som man var rädd för att Rowling skulle skriva efter att hon lagt ifrån sig Harry Potter, och jag antar att hennes egen medvetenhet om detta faktum var hennes främsta anledning att skriva under pseudonym. Jag är glad att hon istället använde sitt eget namn för att skriva den bättre The Casual Vacancy (Den tomma stolen), som är en betydligt viktigare och rikare roman än den här deckaren. The Cuckoo’s Calling utspelar sig i ett London som Rowling beskriver mycket väl och har man varit där är det lätt att känna igen sig på många av de platser som beskrivs i boken. En av karaktärerna i boken är också tydligt inspirerad av Pete Doherty, vilket också är småkul. Annars är det en bok som är väldigt lättläst och det är bara en tidsfråga innan den dyker upp på svenska. Hur många månader tar det den här gången?

Det dök upp ovanligt många bra filmer i augusti och här kommer en kort genomgång av de filmer jag gillade mest. Vill man se en bra och annorlunda vampyrfilm tycker jag man ska se den häftiga Byzantium som med sin lågmälda story och intressanta karaktärer verkligen imponerade på mig. En annan film som var oväntat bra är Sally Potters Ginger & Rosa om två tjejer i det tidiga 60-talets England och en pappa som sviker sin dotter på värsta tänkbara sätt. Den är känslomässigt jobbig och har många riktigt duktiga skådespelare i rollerna. Vill man istället se en stark skildring av en ung  arbetartjej i dagens England tycker jag man ske se TV-filmen Our Girl om en vilsen 18-årig tjej i östra London som finner någon slags mening med livet när hon går med i militären. Lacey Turner som gör huvudrollen är fenomenal. Känner man för en familjefilm med ovanligt coola barnskådespelare och snygga bilder på Mississippifloden måste man se den häftiga och underhållande Mud med en lysande Matthew McConaughey i huvudrollen som förrymd fånge som lär känna två killar i de yngre tonåren. En annan film där en barnskådespelare imponerar är den finstämda What Maisie Knew, som bygger på en gammal bok av Henry James från 1897, men utspelar sig i dagens New York. Den handlar om en liten tjej som far illa när hennes föräldrar skiljer sig. Filmen är gjord utifrån barnets perspektiv och lyckas därför vara både söt och upprörande. Alexander Skarsgård dyker också upp i en av sina bättre roller och det är konstigt att filmen inte fått mer publicitet då det verkligen känns som en film som skulle kunna få ett rätt stort genomslag. En av månadens absoluta filmhöjdpunkter var, väldigt oväntat, Woody Allens nya film Blue Jasmine med en lysande Cate Blanchett i huvudrollen (som nog gör henne till en ganska god Oscarkandidat redan nu). Trots att jag sett många av Woody Allens filmer har jag aldrig fastnat för honom och finner honom ganska tröttsam. Att han de senaste åren har spottat ur sig medelmåttiga filmer i ett rasande tempo har knappast ökat min entusiasm. Men Blue Jasmine är faktiskt en riktigt bra film. Manuset är ett av Allens bästa någonsin och har betydligt mer substans och innehåll än brukligt. Skådespelarna är lysande och birollen Chili, som görs av den duktiga Bobby Cannavale (bilden ovan), känns som en av årets bästa filmkaraktärer. Man behöver alltså inte var ett Woody Allen-fan för att fastna för Blue Jasmine som tveklöst är en av årets bästa filmer.

Augusti var också en riktigt trevlig TV-månad och jag har sett flera ovanligt bra TV-serier. För de flesta TV-nördar har månadens höjdpunkt varit att Breaking Bad har dragit igång igen. Slutet är nära nu och det är förstås väldigt spännande. Från att delvis ha kunnat sympatisera med Walter under de första två säsongerna har jag kommit att hata honom de senaste åren och jag hoppas verkligen att han får vad han förtjänar, samtidigt som jag hoppas att Jesse och de andra mer sympatiska karaktärerna överlever, när serien avslutas. Breaking Bad verkar till slut ha fått det genomslag serien alltid förtjänat och har bland annat fått mycket uppmärksamhet i DN (Kerstin Gezelius skrev en oväntat insiktsfull och smart text om serien för några veckor sedan, men den är tyvärr bara tillgänglig för prenumeranter). En annan efterlängtad serie som kommit tillbaka i augusti är det brittiska ghettodramat Top Boy vars andra säsong började för två veckor sedan. Jag hyllade den första säsongen av Top Boy och har varit väldigt förväntansfull inför den andra säsongen, men hittills känner jag mig smått besviken. Den första säsongen kändes väldigt samhällskritisk medan jag känner att tonläget förändrats kraftigt i den andra säsongen. Nu känns det istället som att man tittar på en filmatisering av gangstaglorifierande rap och det är den värsta fälla en serie som Top Boy kan hamna i. Manuset är sämre och karaktärerna plattare, men det är fortfarande underhållande och det ska bli spännande att se hur det utvecklar sig. Av de TV-serier jag såg i augusti är det dock den brittiska miniserien The Mill (bilden ovan), om den tidiga industrialismen, som gjort starkast intryck. Serien utspelar sig  i Cheshire 1833 och är baserad på riktiga textilarbetares liv, med fokus på den tidens hårda utnyttjande av barnarbete. Det är en hård verklighet som målas upp. Allt är grått och jävligt, barnen jobbar tolv timmar per dag och får sina portioner gröt direkt i näven. I början av det första avsnittet får vi se hur en ung pojkes hand slits av i en maskin, vilket gör honom oduglig för kvarnägaren. Trots en massa misär innehåller The Mill en del värme och glädje i mörkret och vi får bland annat en intressant inblick i hur arbetare började organisera sig i någon slags tidig facklig rörelse. The Mill är en riktigt stark och intressant serie, med en hel del paralleller till vår samtid. Serien känns också som en viktig motpol till de flesta brittiska TV-skildringar av 1800-talet som ofta känns som mysig överklassporr.              

Dates – Lysande brittisk TV

Om och om igen blir jag förvånad över britternas förmåga att göra lysande TV-serier. De dyker alltid upp från ingenstans, de brittiska TV-serierna. Alltid utan hype i svenska medier och bloggar och nästan alltid överlägsna sina amerikanska motsvarigheter. Den senaste i raden av fantastiska brittiska TV-serier heter Dates. Jag läste några positiva rader om den på The Guardians hemsida och laddade ned de första avsnitten utan några egentliga förväntningar. Efter några minuter var jag fängslad och övertygad om seriens storhet. Hade det varit en HBO-serie hade vi redan fått läsa ett tiotal hyllande krönikor i svenska tidningar, men när serien visats på brittiska Channel 4 är det i vanlig ordning ingen som bryr sig. Det är alltså läge för en klassisk Finpop-hyllning och en stark nedladdningsrekommendation.

Dates skildrar, i nio 25-minuters avsnitt, nio dejter mellan människor som träffat varandra på internet. Varje avsnitt fokuserar på en ny dejt och medan några av karaktärerna återkommer i flera avsnitt är de flesta sådana vi bara får träffa en gång. Konceptet låter kanske inte jättespännande men jag kan nästan garantera att du kommer vara fast efter det första avsnittet. Dates är nämligen en serie som utnyttjar det korta formatet och de enkla premisserna på ett fulländat sätt. Serien är helt dialogdriven och det var länge sedan jag såg en TV-serie med dialog på samma nivå. Samtalen flyter på som om de vore på riktigt, fast smartare och roligare förstås. Trots att varje avsnitt har ungefär samma utgångspunkt finns det inte en enda död minut i serien då karaktärerna är så pass olika. Med några undantag är det ett rätt osympatiskt gäng man får lära känna, men de är alla intressanta med något viktiga att säga och förmedla till tittarna. Skådespelarna är genomgående lysande och de klarar alla av att gestalta den första dejtens desperation och förväntningar på ett trovärdigt sätt. Det är sällan jag blir så imponerad av en TV-serie och med tanke på den egentligen ganska blygsamma utgångspunkten är Dates en oerhört mäktig TV-serie.

Dates är skapad av Bryan Elsley som mest är känd för att också ha skapat ungdomsserien Skins, som blev rätt populär även bland svenska ungdomar för några år sedan. Skins var hyfsat underhållande emellanåt men lyckades aldrig beröra mig på samma sätt som Dates. Det finns inget ironiskt skimmer över Dates eller några som helst ambitioner att framstå som tuff. Förmodligen är det årets ärligaste TV-serie då den verkligen försöker skildra vanliga människor och deras längtan efter kärlek, tillhörighet och mening. Även de konstigare karaktärerna respekteras och den humor som ibland uppstår ur vissa situationer känns aldrig direkt avsiktlig. På många sätt är det en märklig serie och med sämre manus och skådespelare hade det kunnat bli fullständigt meningslöst. Nu är det istället en av årets stora TV-överraskningar. Serien lyckas skildra den spänning som ligger i luften när förväntningsfulla människor träffar varandra för första gången på ett lysande sätt. Det är både spännande och roligt att ta del av de här dejterna och alltid väldigt engagerande. Jag tror att det är en serie som alla borde kunna ta till sig och gilla. Förhoppningsvis kommer en andra säsong och om någon som köper in TV-serier till svenska TV-kanaler skulle läsa det här så är Dates ett säkert kort som skulle kunna göra succé i Sverige. Det skulle vara kul om de som inte laddar ned TV-serier för en gångs skull också fick se något kul och sevärt. Ni som brukar ladda ned TV-serier har dock inget att vänta på, det är bara att ladda hem Dates och hänföras på direkten. Det är stor TV i ett litet format.