När det gäller musik är det framförallt två nya skivor som
jag lyssnat mycket på under februari. Allra mest har jag lyssnat på
Luleårapparen Zackes andra skiva Renhjärtat som lite oväntat har blivit en
favorit. Jag lyssnade visserligen en hel del på hans första album Visst är det vackert också, men det var för tre år sedan och när Renhjärtat kom för några
veckor sedan hade jag nästan glömt bort honom. Det är dock en så gott som
fulländad skiva, med ett sound som är roligare än nästan all annan svensk
hiphop. Men framförallt är det texterna och Zackes personlighet som får mig att
gilla honom. Han är både rolig och allvarlig, både flamsig och politisk.
Avvägningen är perfekt och texterna är alla mycket välskrivna. Mest gillar jag
den svängiga Storstadsblues, som behandlar Zackes problemfyllda flytt till
Stockholm, den roliga Utomlands, där Peter Morén gör refrängen, och den
gripande uppväxtskildringen En skata flög. Men egentligen finns det inga svaga
spår på Renhjärtat, och efter några lyssningar, när texterna satt sig, känns
den ännu bättre. Zacke gör musik som kräver ens uppmärksamhet. Det är musik som
inte fungerar att ha på i bakgrunden medan man göra andra saker utan får en att
släppa vad man nu håller på med och bara lyssna. Zacke får mig både att skratta
och fundera, och det är mer än vad de flesta lyckas med.
Den andra februariskivan som jag gillar mycket är det unga
brittiska bandet Palma Violets debutalbum 180. Det är rak och enkel brittisk
rock som inte direkt gjorde något starkt intryck efter första lyssningen, men
efter att ha läst ett gäng hyllande recensioner var jag tvungen att ge dem en
chans till och efter några lyssningar började låtarna fastna alltmer. Palma
Violets är inte vad Babyshambles eller Jamie T var för brittisk rock, men de
känns tillräckligt unga och fräscha för att jag ska börja intressera mig för ny
brittisk musik igen. Det finns några riktigt trevliga låtar på 180. Särskilt
rekommenderar jag Best Of Friends och All The Garden Birds. Annars är jag nog
lika besviken på Johnny Marrs skiva The Messenger, som kom i veckan, som alla andra. Jag hade
visserligen inte väntat mig några stordåd från honom, trots att han ser
märkligt ung och vital ut, men med tanke på alla utmärkta riff han spottade ur
sig på 80-talet hade jag väntat mig något roligare än det vi fick.
Eftersom jag pendlar till jobbet och det enda vettiga som
finns att göra under de tråkiga och trånga resorna är att läsa blir det alltid
ett gäng lästa böcker varje månad. Ska man se något positivt i en annars ganska
själadödande situation är det väl att jag läser mycket mer än vad jag hade
gjort annars. Månadens två bästa böcker, Jag älskar den pojken och The
Modfather, har jag redan bloggat om men utöver det har jag läst några andra
hyggliga böcker. Bland annat har jag läst förra årets Augustprisvinnare Ett
kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg som var lika drabbande
som utlovat. Jag har läst de flesta av böckerna som nominerades till
Augustpriset och ”Ett kort uppehåll” känns som en värdig vinnare (Johannes
Anyurus En storm kom från paradiset, där författaren också behandlar förhållandet till sin far, var också mycket bra, och jag hade knappast
gnällt om den fått priset istället). En stor sorg vilar över hela boken och
allt som Göran Rosenberg skriver om är laddat med saknad, uppgivenhet och
ledsamhet. Det handlar om hans uppväxt, om Södertälje och pappan som aldrig
kunde lära sig leva med att han överlevt Auschwitz. Det är en omskakande bok
som egentligen inte borde läsas på offentliga platser. Flera gånger under
läsningen var jag nära tårar, men jag lyckades hålla tillbaka dem och slapp
konstiga blickar på
pendeltåget. En annan stark bok som jag läste i februari är Louise Erdrichs The Plague of Doves. Jag bloggade om hennes senaste
roman The Round House, som fick förra årets National Book Award, för ett tag
sedan och eftersom den gjorde ett så starkt intryck på mig var jag tvungen att
läsa något mer av henne. The Plague of Doves var nominerad för Pultizerpriset
2009 och handlar liksom The Round House om indianer i flera generationer och
deras liv på reservaten. Till skillnad från The Round House är inte The Plague
of Doves särskilt fokuserad. Antalet karaktärer och händelser är stort, och man
måste läsa med hög koncentration för att hänga med. I princip skulle man kunna
beskriva den som en kollektivroman där många röster och berättelser bidrar till
helheten. Stora delar av boken är mycket bra och väldigt intressanta, medan
annat känns mindre spännande. The Plague of Doves är alltså inte lika bra som
The Round House som på många sätt känns som en mer fulländad roman, men det är
ändå en väldigt läsvärd bok som alla som gillar indianer och deras myter och
konflikter borde kolla in.
Av någon
anledning blev det inte särskilt många sedda filmer i februari, och efter ännu
en trött Oscarsgala är jag kanske mindre sugen än någonsin på Hollywoodfilmer.
Utöver Cloud Atlas, som jag skrev ett entusiastiskt blogginlägg om förra
helgen, var februaris bästa film Paul Thomas Andersons The Master. Det var en
film som jag väntat länge på och även om den var riktigt bra vet jag inte
riktigt om den levde upp till förväntningarna. Jag tycker att Andersons There
Will Be Blood är den bästa amerikanska filmen som kommit de senaste åren, och
när de flesta andra Hollywoodfilmer känns tråkiga har jag hoppats mycket på hans
kommande filmer. The Master är framförallt Joaquin Phoenixs film
och han får verkligen visa vad han går för. Hans imponerande skådespel
kompenserar för den lite småtråkiga storyn, som kanske hade kunnat ha lite mer
substans och innehåll men ändå känns intressant och tänkvärd. The Master är en
på flera sätt givande film av ett slag som vi sällan får se nuförtiden. Jag
tänkte också slå ett slag för den brittiska gangsterfilmen The Liability som
helt oväntat visade sig vara mycket bra och underhållande. Den handlar om en
strulig ung kille, av den sorten som får mycket utrymme i brittisk
socialrealism, vars trasiga mamma är tillsammans med en rik gangster. En dag,
efter att han kvaddat styvfarsans lyxbil, tvingas grabben följa med en
yrkesmördare på ett jobb, vilket leder till en hel del galenskap och
våldsamheter. Jag hade väntat mig en trött Guy Ritchie-kopia men fick istället
en oväntat rapp och koncentrerad thriller med riktigt bra skådespelare. Som
många andra brittiska filmer är den ibland onödigt brutal men utöver det är det
en klart sevärd film. En annan sevärd film är chilenska No med flickfavoriten Gael García Bernal i huvudrollen
som en reklamare som 1988 fick leda nej-kampanjen när en folkomröstning om
Pinochets fortsatta styre genomfördes. Det är en både snygg och välspelad film
som kanske inte lyckas beröra fullt ut men ändå bör ses av alla som vill se
något sevärt som inte är amerikanskt eller brittiskt.
Februari var en hyfsad TV-månad. Girls fortsatte leverera
(jag gillade särskilt avsnitten när killarna fick mer utrymme än vanligt) och
Utopia avslutade sin första säsong på ett mycket underhållande och spännande
sätt. Månadens TV-höjdpunkt var dock den andra säsongen av brittiska Black Mirror, det pessimistiska geniet Charlie Brookers annorlunda dramaserie där
varje avsnitt är fristående, med olika skådespelare och regissörer. Liksom den
första säsongen bestod årets omgång av Black Mirror av tre avsnitt, som alla
beskriver någon slags näraliggande framtid där modern teknik spårat ur på olika
sätt. Även om den första säsongen var utmärkt TV på alla sätt och vis måste jag
säga att den andra säsongen var ännu mer lysande. Black Mirror är smartare och
mer fascinerande än det mesta på TV och att kalla serien för sci-fi känns som
att förminska seriens storhet. Varje avsnitt säger något om hur vi lever och
hur vi förhåller oss till teknik och media. Black Mirror är alltid intressant
och tankeväckande och skådespelarna är lysande. Varje minut av serien andas
kvalitet. I USA hade man lätt kunnat bygga en hel TV-serie på varje avsnitt.
Robert Downey Jr. vill tydligen göra film av ett av avsnitten och det känns verkligen som att Charlie Brooker har mer
intressanta idéer än vad Hollywoods samlade trupper kan komma med för
tillfället. Själv hoppas jag mest på en tredje säsong av Black Mirror.
3 kommentarer:
Girls fortsätter väldigt ojämnt tycker jag. Avsnitten med väldigt starkt fokus på Hannah har inte funkat för mig medan de avsnitt där birollerna får mer utrymme har varit väldigt bra. Hannahs psykiska problem kom lite från ingenstans och har inte skildrats på något särskilt övertygande sätt.
Utopia tycker jag också att den höll ända in till slutet. Black Mirror och framför allt det andra avsnittet var riktigt starkt.
My mad fat diary läste jag också om på WS och när du också rekommenderade den så var det självklart att se den. Britterna är verkligen överlägsna när det gäller ungdomsskildringar. Blir aldrig så där sliskigt tillrättalagt som jänkarna har en tendens att göra det. Friday Night Lights och Freaks and Geeks undantaget.
Annars tycker jag nog att det är en ganska torftig tv-period just nu. Inga av de där riktiga toppserierna som går just nu. Justified, The Americans, Shameless och The Walking Dead är alla habila serier men jag saknar BB och Mad Men.
Tja!
Håller med om att Girls är ojämn, men jag tycker den andra säsongen varit bättre och mer intressant än den första. Känns inte riktigt som de har koll på allt de företar sig men det känns som en modigare serie nu, vilket jag gillar.
Jag tyckte nog mest om det första Black Mirror-avsnittet. Sjukt bra.
Jag har tänkt se Friday Night Lights ett tag, eftersom jag som bekant brukar gilla bra ungdomsserier. Har hela serien på hårddisken, men är lite avskräckt att se den eftersom den är så lång. Men den är värd att se alltså?
Håller med om att tv-klimatet är lite tråkigt för tillfället. Ser ingen av serierna du nämner (lade The Americans på is efter två avsnitt, borde jag ta upp den igen?)men har till slut börjat kolla på Boardwalk Empire. Gillar den mycket mer nu än senast (såg halva första säsongen när den sändes)och tycker den känns häftig och storslagen. Det är verkligen en mäktig serie, men den engagerar kanske inte mig så jättemycket. Är en liten bit in i den andra säsongen så jag hoppas serien bara blir bättre och bättre :)
Frinday Night Lihts är väl värd att se även om den har sina svackor. Framför allt andra säsongen som förkortades pga strejken är rejält bespottad av de flesta även om jag själv inte tycker den är riktigt så usel som sitt rykte. Men sen tar sig serien igen. FNL är inte enbart en ungdomsserie utan även tränaren och hans fru har huvudroller. Skildringen av deras äktenskap är en av de bästa och mest verklighetstrogna i någon serie.
The Americans i dagsläget är absolut ingen måste-serie. Just nu känns det mest som någon slags spionprocedural men som med t ex Justified så hoppas jag att den växer och hittar sin form i slutet av denna säsongen.
Boardwalk Empire tycker jag lider av lite väl stor cast där det är väldig skillnad vilka karaktärer som engagerar och vilka man bara vill spola förbi. Tycker absolut att du ska fortsätta titta och tredje säsongen är nog faktiskt IMHO ett litet snäpp bättre än andra.
Skicka en kommentar