Februari revisited

Årets kortaste och kanske tråkigaste månad är över och våren, som för bara någon vecka sedan kändes som en omöjlighet, närmar sig. Jag tänkte med detta inlägg följa upp förra månadens januarisammanfattning och etablera dessa månadssammanfattningar som ett återkommande inslag på bloggen.

När det gäller musik är det framförallt två nya skivor som jag lyssnat mycket på under februari. Allra mest har jag lyssnat på Luleårapparen Zackes andra skiva Renhjärtat som lite oväntat har blivit en favorit. Jag lyssnade visserligen en hel del på hans första album Visst är det vackert också, men det var för tre år sedan och när Renhjärtat kom för några veckor sedan hade jag nästan glömt bort honom. Det är dock en så gott som fulländad skiva, med ett sound som är roligare än nästan all annan svensk hiphop. Men framförallt är det texterna och Zackes personlighet som får mig att gilla honom. Han är både rolig och allvarlig, både flamsig och politisk. Avvägningen är perfekt och texterna är alla mycket välskrivna. Mest gillar jag den svängiga Storstadsblues, som behandlar Zackes problemfyllda flytt till Stockholm, den roliga Utomlands, där Peter Morén gör refrängen, och den gripande uppväxtskildringen En skata flög. Men egentligen finns det inga svaga spår på Renhjärtat, och efter några lyssningar, när texterna satt sig, känns den ännu bättre. Zacke gör musik som kräver ens uppmärksamhet. Det är musik som inte fungerar att ha på i bakgrunden medan man göra andra saker utan får en att släppa vad man nu håller på med och bara lyssna. Zacke får mig både att skratta och fundera, och det är mer än vad de flesta lyckas med.

Den andra februariskivan som jag gillar mycket är det unga brittiska bandet Palma Violets debutalbum 180. Det är rak och enkel brittisk rock som inte direkt gjorde något starkt intryck efter första lyssningen, men efter att ha läst ett gäng hyllande recensioner var jag tvungen att ge dem en chans till och efter några lyssningar började låtarna fastna alltmer. Palma Violets är inte vad Babyshambles eller Jamie T var för brittisk rock, men de känns tillräckligt unga och fräscha för att jag ska börja intressera mig för ny brittisk musik igen. Det finns några riktigt trevliga låtar på 180. Särskilt rekommenderar jag Best Of Friends och All The Garden Birds. Annars är jag nog lika besviken på Johnny Marrs skiva The Messenger, som kom i veckan, som alla andra. Jag hade visserligen inte väntat mig några stordåd från honom, trots att han ser märkligt ung och vital ut, men med tanke på alla utmärkta riff han spottade ur sig på 80-talet hade jag väntat mig något roligare än det vi fick.

Eftersom jag pendlar till jobbet och det enda vettiga som finns att göra under de tråkiga och trånga resorna är att läsa blir det alltid ett gäng lästa böcker varje månad. Ska man se något positivt i en annars ganska själadödande situation är det väl att jag läser mycket mer än vad jag hade gjort annars. Månadens två bästa böcker, Jag älskar den pojken och The Modfather, har jag redan bloggat om men utöver det har jag läst några andra hyggliga böcker. Bland annat har jag läst förra årets Augustprisvinnare Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg som var lika drabbande som utlovat. Jag har läst de flesta av böckerna som nominerades till Augustpriset och ”Ett kort uppehåll” känns som en värdig vinnare (Johannes Anyurus En storm kom från paradiset, där författaren också behandlar förhållandet till sin far, var också mycket bra, och jag hade knappast gnällt om den fått priset istället). En stor sorg vilar över hela boken och allt som Göran Rosenberg skriver om är laddat med saknad, uppgivenhet och ledsamhet. Det handlar om hans uppväxt, om Södertälje och pappan som aldrig kunde lära sig leva med att han överlevt Auschwitz. Det är en omskakande bok som egentligen inte borde läsas på offentliga platser. Flera gånger under läsningen var jag nära tårar, men jag lyckades hålla tillbaka dem och slapp konstiga blickar på pendeltåget. En annan stark bok som jag läste i februari är Louise Erdrichs The Plague of Doves. Jag bloggade om hennes senaste roman The Round House, som fick förra årets National Book Award, för ett tag sedan och eftersom den gjorde ett så starkt intryck på mig var jag tvungen att läsa något mer av henne. The Plague of Doves var nominerad för Pultizerpriset 2009 och handlar liksom The Round House om indianer i flera generationer och deras liv på reservaten. Till skillnad från The Round House är inte The Plague of Doves särskilt fokuserad. Antalet karaktärer och händelser är stort, och man måste läsa med hög koncentration för att hänga med. I princip skulle man kunna beskriva den som en kollektivroman där många röster och berättelser bidrar till helheten. Stora delar av boken är mycket bra och väldigt intressanta, medan annat känns mindre spännande. The Plague of Doves är alltså inte lika bra som The Round House som på många sätt känns som en mer fulländad roman, men det är ändå en väldigt läsvärd bok som alla som gillar indianer och deras myter och konflikter borde kolla in.         

Av någon anledning blev det inte särskilt många sedda filmer i februari, och efter ännu en trött Oscarsgala är jag kanske mindre sugen än någonsin på Hollywoodfilmer. Utöver Cloud Atlas, som jag skrev ett entusiastiskt blogginlägg om förra helgen, var februaris bästa film Paul Thomas Andersons The Master. Det var en film som jag väntat länge på och även om den var riktigt bra vet jag inte riktigt om den levde upp till förväntningarna. Jag tycker att Andersons There Will Be Blood är den bästa amerikanska filmen som kommit de senaste åren, och när de flesta andra Hollywoodfilmer känns tråkiga har jag hoppats mycket på hans kommande filmer. The Master är framförallt Joaquin Phoenixs film och han får verkligen visa vad han går för. Hans imponerande skådespel kompenserar för den lite småtråkiga storyn, som kanske hade kunnat ha lite mer substans och innehåll men ändå känns intressant och tänkvärd. The Master är en på flera sätt givande film av ett slag som vi sällan får se nuförtiden. Jag tänkte också slå ett slag för den brittiska gangsterfilmen The Liability som helt oväntat visade sig vara mycket bra och underhållande. Den handlar om en strulig ung kille, av den sorten som får mycket utrymme i brittisk socialrealism, vars trasiga mamma är tillsammans med en rik gangster. En dag, efter att han kvaddat styvfarsans lyxbil, tvingas grabben följa med en yrkesmördare på ett jobb, vilket leder till en hel del galenskap och våldsamheter. Jag hade väntat mig en trött Guy Ritchie-kopia men fick istället en oväntat rapp och koncentrerad thriller med riktigt bra skådespelare. Som många andra brittiska filmer är den ibland onödigt brutal men utöver det är det en klart sevärd film. En annan sevärd film är chilenska No med flickfavoriten Gael García Bernal i huvudrollen som en reklamare som 1988 fick leda nej-kampanjen när en folkomröstning om Pinochets fortsatta styre genomfördes. Det är en både snygg och välspelad film som kanske inte lyckas beröra fullt ut men ändå bör ses av alla som vill se något sevärt som inte är amerikanskt eller brittiskt.

Februari var en hyfsad TV-månad. Girls fortsatte leverera (jag gillade särskilt avsnitten när killarna fick mer utrymme än vanligt) och Utopia avslutade sin första säsong på ett mycket underhållande och spännande sätt. Månadens TV-höjdpunkt var dock den andra säsongen av brittiska Black Mirror, det pessimistiska geniet Charlie Brookers annorlunda dramaserie där varje avsnitt är fristående, med olika skådespelare och regissörer. Liksom den första säsongen bestod årets omgång av Black Mirror av tre avsnitt, som alla beskriver någon slags näraliggande framtid där modern teknik spårat ur på olika sätt. Även om den första säsongen var utmärkt TV på alla sätt och vis måste jag säga att den andra säsongen var ännu mer lysande. Black Mirror är smartare och mer fascinerande än det mesta på TV och att kalla serien för sci-fi känns som att förminska seriens storhet. Varje avsnitt säger något om hur vi lever och hur vi förhåller oss till teknik och media. Black Mirror är alltid intressant och tankeväckande och skådespelarna är lysande. Varje minut av serien andas kvalitet. I USA hade man lätt kunnat bygga en hel TV-serie på varje avsnitt. Robert Downey Jr. vill tydligen göra film av ett av avsnitten och det känns verkligen som att Charlie Brooker har mer intressanta idéer än vad Hollywoods samlade trupper kan komma med för tillfället. Själv hoppas jag mest på en tredje säsong av Black Mirror.