Tråkiga uppföljare, bortglömt guld, radikal betongrap och knasiga engelsmän - I mina öron de senaste veckorna

Det har alltid snackats mycket om problematiken med att göra en uppföljare till en hyllad debut. För författare och filmskapare är ofta det första verket en möjlighet att testa sina vingar, och det är inte sällan de senare böckerna och filmerna är mycket bättre än de första. Men för band och popartister är det annorlunda. Den första skivan brukar innehålla de starkaste låtarna och de bästa melodierna och det är alltid de som slår hårdast. Det som skiljer de allra största artisterna från alla de andra är att de klarar av att utvecklas och att deras senare skivor imponerar mer än de första. Bob Dylan och Håkan Hellström är exempel på sådana artister. De som inte klarar av att göra bra uppföljare faller i glömska. En av de första skivorna som jag skrev om på Finpop var She & Hims debutalbum Volume One. Den vackra skådespelerskan – och modeikonen - Zooey Deschanel hade gått ihop med den dystert lysande M. Ward och tillsammans gjorde de musik som lät som om den hade spelats in 50 år tidigare. Jag var lyrisk och utnämnde Volume One till ett av de allra bästa albumen 2008. Nu har uppföljaren Volume Two släppts. Hypen har varit stor och jag har varit väldigt förväntansfull. Men efter att ha lyssnat igenom Volume Two ett tiotal gånger och verkligen försökt känna något för musiken kan jag konstatera att jag inte alls är imponerad av resultatet. Volume Two är inte dålig. Några av melodierna är snärtiga, Zooey sjunger fint om brustna hjärtan och produktionen är felfri. Det känns som att Zooey och M.Ward har åkt tillbaka i tiden och letat efter essensen i den sortens ålderdomliga popmusik som inte kan göras idag. Men tyvärr berör inte Volume Two mig på något plan. Det känns lite som musik för människor som ser pop som en accessoar snarare än som något livsviktigt. She & Him gör musik för modebloggar, och de enda beskrivande ord jag kan tänka på när jag lyssnar på den är ”söt” och ”snygg”. Kanske har jag blivit hjärntvättad av Rebecka Ahlberg, men Zooey Deschanel känns inte alls som någon drömkvinna längre.

Det känns tråkigt när uppföljare till album som man älskat och hållit nära inte lever upp till förväntningarna. Visst är det möjligt att man förväntar sig alldeles för mycket. När man först lyssnade på debuten hade man ju inga andra förväntningar än de som hade skapats av lästa recensioner (eller inte ens det). Det är det som är förbannelsen med uppföljare, och till viss del tycker jag synd om alla band som ställs inför den svåra utmaningen. En av förra årets allra bästa album var svenska jj:s mystiska n˚2. Jag har lyssnat på den skivan otroligt många gånger, och jag har inte tröttnat än. Det är ett album som jag helst lyssnar på från början till slut och jag hittar alltid nya saker att förälska mig i. Bara ett halvår efter debutalbumet har det nya albumet n˚3 släppts. Och jag är besviken. n˚2 var en kort skiva, inte ens en halvtimme lång, och jag antar att det fanns en hel del överblivet material. Det känns som att låtarna på n˚3 är de som var för dåliga för att få vara med på debuten. Inte för att någon av låtarna är genomusel, men kvaliteten på de här nya sångerna är bra mycket lägre än senast. Jag har lyssnat på n˚3 rätt många gånger de senaste veckorna. Jag har försökt få låtarna att växa, men det händer tyvärr inte. Texterna och melodierna känns inte alls lika slagkraftiga som förra gången, och ibland blir referenserna alldeles för tydliga. Och då har jag inga som helst problem med plagierande popartister, så länge som lånet tillför något. Jag gillar också The Game-låten My Life och stora delar av den sitter utantill, men sättet som jj använder den på n˚3 känns bara fult och plumpt. Jag förväntar mig inte fler album från den här duon, och om det faktiskt kommer mer kommer jag nog inte lyssna. Men debuten kommer fortsätta snurra några varv till.

Det kommer alltid finnas musik som gör en besviken, men som tur är finns det alltid musik som gör en glad. Vad som gör mig mest glad just nu är att alla Reeperbahns skivor har getts ut på nytt, och i samband med det har alla deras låtar blivit tillgängliga på Spotify. Jag lyssnar och ler. Reeperbahn är alltså ett gammalt svenskt rockband från 80-talet som frontades av Olle Ljungström. För vår ironiska generation är de nog mest kända från Staffan Hildebrands totalhaveri G – som i gemenskap (den är inte lika skön som hans andra tafatta ungdomsskildringar Stockholmsnatt, Punkmordet och On the Loose) där de av någon outgrundlig anledning kallades Nürnberg 47. Trogna Finpop-läsare är bekanta med min dyrkan av Olle Ljungström, och kanske också med min lillebrors ohälsosamma relation till hans musik. Olle Ljungström spelades alltid, alltid hemma hos oss när vi växte upp och jag lyssnar fortfarande på hans skivor med jämna mellanrum. Brorsan hade alla Olles soloskivor men bara en Reeperbahn-skiva. Den fanns mest med i samlingen som en kul grej, och det var aldrig något som vi lyssnade på särskilt mycket. Det var mest Havet ligger blankt som spelades. Efter att hela låtskatten har tillgängliggjorts på Spotify har jag dock insett hur jävla bra Reeperbahn faktiskt är. Det är framförallt de låtar där Olle sjunger som jag gillar. Skivan Peepshow är grymt bra och man kan ana vad som komma skall. Soundet är trevligt, texterna är starka och Olle sjunger som en gud. Det känns kul att Reeperbahn och Olle Ljungström får den uppmärksamhet som de förtjänar, nästan 30 år senare. Jag undrar vad Olle sysslar med nuförtiden. Det har varit rätt tyst sedan spelningarna som han gjorde i somras. Jag hoppas att han mår bra och jobbar på nytt material. Det finns alltid utrymme för mer musik från Olle.

Något helt annat som också gör mig väldigt glad är Ayla-kollektivet som har fått svensk hiphop att vakna på nytt. Jag hyllade Ayla-medlemmarna Mohammed Alis skiva Processen för någon månad sedan och jag har fortsatt lyssna på deras låtar sedan dess. Processen är en helgjuten skiva och jag älskar varje spår. Nu har det kommit en ny skiva från en av Ayla-killarna som är nästan lika bra som Processen. Den här gången är det Carlito som står i fokus och hans skiva heter Guldburen, och den finns precis som Processen tillgänglig för gratis nedladdning. Att göra musiken tillgänglig för alla är en tydlig och smart strategi, och jag beundrar Ayla-grabbarnas initiativ och idealism. Bröderna Salazar och Mack Beats (som producerade Processen) har producerat vilket garanterar ett skönt, souligt och mäktigt sound. När Processen i mycket var en skildring av ett samhälle som många väljer att inte se tar Carlito den raka, politiska vägen. I hans låtar hymlar han inte med sina politiska åsikter. Och det är åsikter som jag delar. Det politiska budskapet går som en röd tråd genom hela albumet. Carlito rappar om proletärer, polisstaten och orättvisor. Det är antikapitalistiskt och uppfriskande. Precis som The Latin Kings gjorde för tio år sedan samplar Carlito Olof Palme, och det känns tragiskt att Sverige har gått från en förhållandevis öppen invandrarpolitik till en inskränkt och sunkig syn på invandring. Saker behöver förändras, och Carlito belyser de smutsigaste sidorna av det svenska samhället på ett träffsäkert sätt. Han lyckas till och med slänga in en referens till Keops pyramid. Svensk hiphop har fått en nytändning och Ayla bär fanan högt.

Förra helgen tillbringade jag tillsammans med Gorillaz nya skiva Plastic Beach. Jag har aldrig haft höga tankar om Gorillaz. Precis som alla andra kids lyssnade jag på deras första skiva när det begav sig, för snart tio år sedan, men sedan dess har jag inte ägnat dem särskilt många tankar. Därför känns Plastic Beach som en väldigt angenäm överraskning. För alla som gillar konstiga ljud, märkliga blandningar och roliga och oförståeliga låttexter är Plastic Beach en av vårens mest intressanta skivor. Vid första lyssningen var min reaktion ”fan, vad coolt!” och efter att ha lyssnat igenom skivan rätt många gånger är jag väldigt imponerad av mångfalden och infallen. Varje låt låter helt annorlunda från den föregående och antalet gästartister är stort. Hjältar som Lou Reed, Mick Jones och Paul Simonon och svenska Little Dragon dyker upp på några av mina favoritspår. Plastic Beach är en skiva som blir bättre ju mer man lyssnar på den, och den kommer få följa med i hörlurarna ett bra tag.

Den bästa låten just nu är dock Peter Moréns Esther.

Invisible – Paul Auster

Paul Auster hör till mina absoluta favoritförfattare. När jag precis hade upptäckt honom kunde jag inte få nog. Jag läste och läste, och efter en märklig och ensam sommar hade jag tagit mig igenom större delen av hans litterära katalog. Jag älskade hans sätt att skriva och hur han behandlade komplicerade ämnen på ett enkelt och snyggt sätt. Paul Auster gjorde det som hade kunnat vara enormt pretentiöst till något fascinerande och lättläst. Efter tio Auster-böcker kändes det dock som att jag hade överdoserat. Paul Auster är en otroligt skicklig författare, men han rör sig alltid inom ett ganska litet område. Samma frågor har behandlats i de flesta av hans romaner. De där frågorna är visserligen några av de viktigaste och mest intressanta frågorna som man kan ställa sig själv, men när man har ställts inför samma tankeställare flera gånger blir det lätt lite tjatigt. Nu hade det dock gått ett år sedan jag hade läst något av Auster senast och när jag fick tag i hans senaste roman Invisible kastade jag mig hungrigt över den. Invisible är en typisk Auster-bok. Är du bekant med honom sedan tidigare kommer du garanterat känna igen dig. Invisible känns dock aldrig som någon trött upprepning av gamla böcker. Istället känns den angelägen och intressant. Jag börjar förstå varför Auster aldrig tröttnar på de frågor som han har plågat sig med de senaste 20-30 åren.

Paul Auster leverar aldrig några entydiga svar. Det finns aldrig något som är självklart eller helt sant. Och det gäller Invisible också. Ändå är det den mest jordnära och lättförståeliga bok som Auster har skrivit sedan Dårskaper i Brooklyn, och den bästa sedan Illusionernas bok. Språket är rakt och självklart, och berättelsen som han berättar är stark och fängslande. Invisible tar sin början 1967, och boken kretsar kring vad som hände under våren, sommaren och hösten det året. På Columbia University i New York studerar en ung man som jag antar är någon slags version av den unge Auster. Han pluggar litteratur och är otroligt begåvad. När han var yngre drunknade hans lillebror och efter den tragedin är relationerna inom familjen ansträngda och svåra. På en fest – där han står för sig själv i ett hörn och överväger att gå hem – träffar han en äldre fransman och dennes älskarinna. De lär känna varandra och snart får den unge mannen erbjudandet om att starta en kulturell tidsskrift. Innan det första numret hinner publiceras har dock en massa händelser inträffat som garanterar att det aldrig kommer bli någon tidsskrift. Sex och mord följs av en intensiv skildring av incest och en Frankrikeresa. Invisible är uppdelad i fyra delar och för varje del får vi lära oss mer, utan att allt blir helt självklart. Men när jag läst den sista sidan känner jag mig ändå mer tillfredsställd än vad jag brukar göra när jag har läst klart en Auster-roman.

Det finns få moderna författare som är lika skickliga och stilsäkra som Auster. Han har utvecklat sina knep att lura läsaren till perfektion och flera gånger under läsandet av Invisible känner jag mig otroligt imponerad av hur enkelt han vaggar in mig i en tro på något som strax ska visa sig vara något helt annat. Som vanligt får han läsaren att fundera kring verkligheten och sanningen. Mer än någon av hans tidigare romaner är Invisible en thriller, vilket snyggt påpekas av en bokens centrala karaktärer framåt slutet. Det här är också den första gången som jag läser Paul Auster på engelska. Jag tycker inte att det gör någon större skillnad att läsa honom på engelska eller svenska. Språket är i båda fallen enkelt och nedtonat, och de svenska översättningarna har alltid varit mycket bra. Det är bara en tidsfråga innan Invisible dyker upp på svenska. Jag älskar Paul Auster för att han har insett att saker inte alltid behöver vara komplicerade eller svårförståeliga, även om de kan te sig så vid första anblicken. Invisible är förtjusande lättläst och flytet i språket gör att läsningen går i en rasande fart. Paul Auster är en stor författare. Inte minst märks det i de färgstarka sexskildringarna som alltid får mig att rodna. I hans sätt att beskriva sex påminner han mycket om en annan av mina favoriter, Haruki Murakami, en författare vars romaner och förhållningssätt till verklighet och sanning på många sätt påminner om Auster. I båda fallen handlar det om sofistikerade gubbar i 60-årsåldern som skriver fascinerande och välskrivna böcker, men som inte har några problem med att slänga in vansinniga grovheter i sina romaner. Jag hade aldrig klarat av det, och jag har svårt att se framför mig hur de båda sitter på sina rum och formulerar sexskildringar som får mig att känna mig smått pervers som överhuvudtaget läser böckerna. Hade jag skrivit en roman hade den nog blivit väldigt asexuell i jämförelse. Det är märkligt hur Auster kan gå från något av det mest insiktsfulla som jag någonsin har läst till tungor i anus, och jag vrider på mig lite obekvämt. Men det är också ett bevis på hans storhet som författare, antar jag. Hur pryd du än är tycker jag att du ska läsa Invisible. Oavsett om du har läst något av Auster tidigare eller inte. Om det är din första Auster-roman är den kraftfull nog för att vara inkörsporten till ett passionerat och givande förhållande. Det är mer eller mindre givet att nästa bok som Paul Auster skriver kommer handla om samma saker som alla hans tidigare romaner, men jag längtar redan.

Tim Burton blir aldrig någon Lewis Carroll

Alice i Underlandet betyder mycket för mig. Jag har läst den, och uppföljaren Alice i Spegellandet, flera gånger, både på svenska och engelska. Kärleken till Alice uppstod inte när jag var liten. Min mamma läste alltid väldigt mycket för mig och mina bröder när vi växte upp, men Alice i Underlandet var aldrig en av de böcker som hon läste ur. Jag upptäckte Alice lite senare, när jag var i fjortonårsåldern. I tonåren älskade jag allt som var märkligt och bisarrt och det fanns inget som var märkligare eller mer bisarrt än Alice i Underlandet. Språket var fantastiskt och tillsammans med de vackra 1800-talsillustrationerna absorberade böckerna mig helt och hållet. Lewis Carroll var rolig, konstig och insiktsfull. De två böckerna om Alice förbryllar och fascinerar, hur många gånger man än läser dem. Många har känt sig lockade att göra film av Carrolls märkliga fantasier, men ingen har riktigt lyckats. För mig har Alice i Underlandet aldrig känts som en bok som ens går att filmatisera på ett rättvist sätt. Bokens struktur inbjuder inte till filmatisering och en stor del av bokens charm ligger i det skrivna språket. Disneyfilmatiseringen från 50-talet är den sämsta av bolagets äldre animerade filmer, och den gör mig mest arg. Det finns flera andra filmatiseringar, med lite olika twistar av Carrolls originalberättelse, men ingenting har någonsin fungerat. När nyheterna började spridas om att Tim Burton skulle försöka sig på att filma den gamla klassikern blev jag dock lite hoppfull. Han verkade vara rätt man för jobbet.

När jag var i 16-årsåldern var jag helt tokig i Tim Burton. Jag såg hans filmer om och om igen och gjorde presentationer om hans estetik i skolan. När jag var i New York för två veckor sedan gick jag och såg Tim Burton-utställningen på Musuem of Modern Art. När jag gick omkring där och tittade på hans ryckiga tuschteckningar togs jag tillbaks till tonåren och hjärtat började bulta för Burton och hans filmer igen. Jag trodde att jag hade gått vidare, men det visade sig att saxhänder och b-filmsregissörer fortfarande har en viss betydelse i mitt liv. Och förhoppningarna för hans filmatisering av Alice i Underlandet tändes. Nu har jag varit och sett den. Och jag är inte glad. Jag känner mig ledsen och spottad på. Tim Burton har – tillsammans med sin ständige vapendragare Johnny Depp – gjort sitt allra bästa för att våldta en odödlig klassiker. Hans Alice i Underlandet är kriminellt dålig. När jag gick ut från biografen var det med gråten i halsen.

Det finns ett gammalt dataspel som heter American McGee's Alice. När jag gick på högstadiet var det mitt absoluta favoritspel. Spelet är en bisarr och våldsam uppföljare till Alice i Underlandet. Alice är en mentalt instabil tonåring som kommer tillbaka till Underlandet – som på grund av hennes mentala tillstånd är en rejält uppfuckad plats jämfört med hur hon minns den sen senast. American McGee's Alice skulle ha blivit film med Sarah Michelle Gellar (Buffy) i huvudrollen, men projektet blev aldrig verklighet. Och det ska vi nog vara glada för. Men spelet var bra och tillförde faktiskt något till originalberättelsen. Tim Burtons Alice i Underlandet har en liknande utgångspunkt, men han gör verkligen alla tänkbara fel. Alice ska förlova sig med en tråkig överklasslyngel och springer därifrån. Hon hamnar i Underlandet, och sen utvecklar sig filmen till en totalt oengagerande actionfilm för småbarn som inte har någon som helst relation till Carrolls bok. Karaktärerna delar namn med figurer därifrån, men mer än så är det inte. Filmen är otroligt ful och oinspirerande. Det är tråkigt, pinsamt och jobbigt att titta på eländet. Skådespelarna gör usla prestationer. Särskilt den enormt överskattade Johnny Depp gör en fruktansvärd tolkning av Hattmakaren. Det känns mest som om Jack Sparrow har klätt ut sig för att fira Saint Patrick's Day. Jag gråter inombords. Och på bussen hem tvingas jag omvärdera Tim Burton. Hela min kärlek till honom bygger på tre filmer: Edward Scissorhands, Ed Wood och Big Fish. Resten av hans filmkatalog är ganska medioker. Och han har inte utvecklats något på tjugo år. Tillsammans med hans tidigare våldtäkter på Kalle och chokladfabriken och Apornas planet är dock Alice i Underlandet det sämsta som han har gjort. Jag kommer aldrig mer förvänta mig stordåd från Tim Burton. Han har missbrukat mitt förtroende för många gånger. Minns ni historien om den unge Burton som jobbade på Disney och var missnöjd med sitt robotlika arbete? Han gick vidare och gjorde några riktigt fina filmer. Men nu är han tillbaka där han började. Och värre, han har blivit en av de där storbolagsgubbarna som han alltid föraktade. Jag ska läsa Alice i Underlandet igen och försöka glömma bort den här filmen.


DN, SvD, Aftonbladet

De tio bästa Eldkvarn-låtarna

Jag har skrivit om Eldkvarn på Finpop flera gånger tidigare. Det är rätt uppenbart att jag gillar dem och att de har betytt mycket för mig och min musiksmak. Under hela min uppväxt var de en naturlig del av mitt liv. Det kändes som att de släppte nya skivor hela tiden, och mina föräldrar spelade deras musik oavbrutet. Varje gång jag och min mamma cyklade ner på stan gick vi till Vaxkupan, som numer är den enda skivaffären i Norrköping, för att leta efter Elisabeth – den första Eldkvarn-skivan som gavs ut när de fortfarande kallade sig Piska mig hårt. Det skulle dröja över tio år innan hon fick tag i ett exemplar. Mina föräldrar verkade känna en stor stolthet över att Eldkvarn kom från Norrköping och varje gång de kom till stan gick dem och såg bandet. När jag var liten reflekterade jag aldrig över Eldkvarn och deras musik. Den fanns alltid där och när mitt musikintresse började blomma upp letade jag mig åt andra håll. Det finns inga barn som vill dela musiksmak med sina föräldrar. Men till slut hamnade jag där ändå. Världens bästa musik gjordes av mina föräldrars generation, och det går inte att förbise. Letar man efter svenska motsvarigheter till Springsteen, Dylan och new wave-hjältarna hamnar man förr eller senare hos Eldkvarn. Efter att jag hade flyttat hemifrån och fylldes av hemlängtan till Norrköping började Eldkvarn fylla en allt viktigare funktion i mitt liv. Jag började självmant lyssna på deras skivor, särskilt de tidiga albumen, och tog in texterna och musiken på ett annat sätt än tidigare. Jag insåg hur bra Eldkvarn faktiskt är, och de senaste åren har jag lyssnat på dem ofta och regelbundet. Nu har jag varit borta hemifrån i över ett halvår och Eldkvarn känns bara bättre och bättre. De har en imponerande albumkatalog bakom sig och även om inte allt är helt lysande finns det otroligt mycket guld att hitta där. Den här texten är skriven för dig som aldrig har hört talas om Eldkvarn och vill ha en inblick i ett av Sveriges bästa rockband, eller för dig som vill höra mer än Pojkar, pojkar, pojkar. Eller för dig som älskat dem sedan dag ett.

Det är märkligt, men väldigt skönt och lättande, att Eldkvarn inte har blivit omfamnade av alla hipsters i plastglasögon och upprullade chinos. Kanske är deras musik för skitig och äkta för att de ska kunna ta den till sig? Det krävs en kille som Håkan Hellström för att förstå storheten i Sveriges ädlaste rockband. Deras musik är gripande och rörande. Det är intressant att se hur Plura och de andra har åldrats och förändrats. De unga, festglada männen har växt upp och blivit melankoliska (men fortfarande ganska festglada) gubbar. Men musiken har aldrig tappat fokus eller känts oangelägen. Ju mer jag lyssnar desto mer övertygad blir jag om att Eldkvarn är bland det största som vi någonsin kommer få uppleva i Popsverige. Eldkvarns musik kommer aldrig att glömmas bort, det är rockmusik i sin renaste form och de saker som de sjunger om är sådana som vi alla måste uppleva, förr eller senare. Det här är mina tio favoritlåtar med Eldkvarn. Jag har väntat med att publicera den här bloggen, och låtvalen har tänkts igenom flera gånger. Det var svårt att välja och ranka, men jag är rätt nöjd med resultatet. Listan består av tio låtar att älska, leva och växa med. Det är svensk rock i sin finaste form, med en touch av Norrköping och romantik. Hela listan går att lyssna på med Spotify.

1. Alice
Alice är det självklara mästerverket. Det är låten där allt faller på plats. Där melodin och texten jobbar i perfekt harmoni. En låt där allt som är viktigt i livet tas upp. Kärleken, minnena av barndomen i Norrköping och uppväxten behandlas på ett sätt som alltid känns drabbande och träffande. Alice är en låt som får en att lägga ifrån sig allt annat och bara lyssna och känna. Hur många gånger man än har hört den. Det är nio minuter popperfektion och det finns få rocklåtar på svenska som kan jämföras med den här. Eldkvarn har haft många toppar (och några dalar) genom åren, men de har aldrig varit bättre än på Alice. ”Och det är konstigt att jag aldrig har sett på det här sättet förut så jag fortsätter väl ett tag till, innan eller utanför lagen”.

2. Gatan fram
När jag började lyssna på Eldkvarn självmant var det albumet Pojkar, pojkar, pojkar som jag gillade mest. Albumet gavs ut 1979 och Plura och de andra hade inspirerats av brittiska new wave-musiker som Elvis Costollo, Graham Parker och Joe Jackson vilket hörs väldigt tydligt. Pojkar, pojkar, pojkar är en skiva som innehåller flera odödliga låtar. Men där finns också några smått pinsamma spår som jag brukar hoppa över. På sätt och vis är de roliga, men de drar ner helhetsintrycket av albumet. Den allra bästa låten är den avslutande Gatan fram, som är bland det mäktigaste som någonsin har skrivits på svenska. Idag ser de flesta unga människor Eldkvarn som ett band av småfeta gubbar som spelar förlegad gubbrock men när man hör den här låten förstår man varför de nämndes i samma andetag som Ebba Grön i skarven mellan 70- och 80-talet. Plura är inte, och kommer aldrig bli, någon Thåström, men likheterna är fler än vad många kanske vill erkänna. Gatan fram är en otroligt vacker låt som låter precis som man förväntar sig att en ung man ska låta om man låter honom sjunga rätt ur sitt hjärta. På flera sätt är det en av de mest ärliga och unga låtar som jag har hört på det svenska språket. Gitarren som river i bakgrunden och de poetiska orden fungerar perfekt tillsammans. Jag kan lyssna på Gatan fram hur många gånger som helst och kan texten utantill sedan flera år tillbaka. På Håkan Hellströms oumbärliga Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått kan man höra en fantastisk liveversion av Gatan fram när Håkan sjunger tillsammans med Plura. Ren magi. ”Förälskelser är lätta att glömma, för en del är dom ett levebröd”.

3. Landsortsgrabb
”Det här är min kärlekssång, det här är min stund på jorden, ingenting du sett på film nån gång, ingenting ur litteraturhistorien.” Det är så den börjar. Landsortsgrabb. Och sen fortsätter det. Texten är så otroligt stark att jag lugnt hade kunnat tatuera in den på ryggtavlan och aldrig ångra mig. Jag betraktade aldrig Norrköping som en landsort när jag växte upp. För mig var det Staden. Plura är ofta som bäst när han är tillbakablickande. Ungdomen kanske inte kändes så kul då, när man var där. Men i backspegeln är det de fina minnena som tar över, och allt ter sig vackert och underbart. Det kanske var den lyckliga tiden, men samtidigt var det aldrig slutet på historien. Och är det här vad som menas med att vara en landsortsgrabb är jag väldigt stolt över att vara en sådan.

4. Kärlekens tunga
Enligt mina föräldrar var Kärlekens tunga den första låten som jag verkligen gillade. Jag var ett år gammal när Kungarna från Brodway släpptes och jag hade ännu inte hunnit bilda mig någon uppfattning om musik och pop. Men jag gillade tydligen Kärlekens tunga. Det finns inget filmbevis men mina föräldrar svär på att jag började ”dansa” och släppa loss varje gång jag hörde just den låten. Det var den enda låten som fick mig att reagera på det sättet. Jag har uppenbarligen musiken i blodet, och jag dansar fortfarande varje gång jag hör Kärlekens tunga. Även de dagar då jag försöker gå som en man nerför hjärtats ensamma gata. Kärlekens tunga är en perfekt låt på alla tänkbara sätt. Plura sjunger som om han verkligen menar varje ord och jag kan tänka på få kärlekslåtar som känns lika uppriktiga. Tala till mig.

5. Kungarna från Broadway
” Allt började för länge sen runt fabrikerna i Norrköping”. Kungarna från Broadway är ännu en av de låtar där Plura ser tillbaka på ungdomsåren i Norrköping och romantiserar den tiden. Han får Norrköping och Bråddgatan att verka som paradiset. Men i den här låten minns han inte bara, han återvänder också och ser att saker har förändrats. På det sättet är det en lite melankolisk låt. Jag tycker att man kan höra lite av vad som skulle komma senare i den här låten, och därför kan man säga att man kan ana en ny rikting i Pluras texter i och med Kungarna från Broadway. Men mest av allt är det en vacker ungdomsskildring som alltid gör mig på gott humör. Refrängen är perfekt poplyrik och jag tror inte någon svensk har varit närmre att göra en fulländad Springsteen-låt på svenska. ”Du stal gitarrerna…”

6. 27
Limbo från 1999 är Eldkvarns bästa album. Man kan se skivan som en svensk version av Bob Dylans mästerverk Time Out of Mind, men den är mycket mer än så. Tillsammans med Thåströms Skebokvarnsv. 209 – en skiva som Limbo har många gemensamma beröringspunkter med – är den det bästa som har släppts på svenska i genren ”gubbar ser tillbaka på tiden som var”. För ett år sedan skrev jag en halvdeppig hyllning av Limbo, där jag såg tillbaka på de tio åren som gått sedan skivan släppts. Den bästa låten på albumet är den avslutande 27. Det är en tio minuter lång uppgörelse med det förflutna. Pluras mörka nostalgi har aldrig gjort sig bättre och jag blir alltid lika tagen av låten. 27 kan betraktas som en utvecklad Kungarna från Broadway, fast skriven tio år senare med mera insikt och en dystrare syn på livet. Limbo är ett album som jag lyssnar på nästan varje vecka, när jag tar mina söndagspromenader utmed Lake Ontario. Om några månader är jag tillbaka i Norrköping igen.

7. 3:ans spårvagn genom ljuva livet
3:ans spårvagn genom ljuva livet är den enda riktiga uppåtlåten som får vara med på den här listan. Den är glad, trevlig och fin – och det är också så man känner sig efter ha lyssnat på den. Låten innehåller ännu fler tillbakablickar på ungdomen. I Norrköping åker man spårvagn och på lyckliga gatan finns inga problem. Men det finns en sak som jag alltid hakar upp mig på när jag lyssnar på låten. Monika. Hon var alltså tolv när Plura låg med henne. Han var sjutton. Och det är något i den ekvationen som inte känns helt rätt. En åldersskillnad på fem år är ingenting när det handlar om vuxna människor som ligger med varandra. Men i den här situationen känns det lite smutsigare. Jag klandrar dock inte Plura. Det är den här uppriktigheten som gör Eldkvarn bättre än nästan alla andra band. Precis som när han i Det regn som faller var helt öppen med sitt kokainmissbruk. Det är skitigt, och vi kan aldrig veta vad som är sant, men på något sätt gör det att Plura ter sig ännu mer sympatisk.

8. Ta min hand
Jag börjar bli lite trött på Pluras anekdot om hur hans mamma säger ”Gör vad du vill men bli aldrig musiker, du blir slav under buteljen” som han drar så fort han får tillfälle. Den pratstunden har uppenbarligen präglat honom mycket. Ta min hand är en utmärkt låt. Förutom morsan figurerar den hårt arbetande fadern, Jimmy och Jazzgossen, Zigenar-Jacko och Annie (född av Carmen) i låten och de är samtliga fantastiska figurer. Ta min hand är en väldigt snyggt uppbyggd låt och den mäktiga finalen där Plura sjunger om hur han lär sig att gå igen får mig alltid att rysa. Han har sällan sjungit bättre än där. Det är knappt att jag märker kvinnokören som envist försöker sabotera låten.

Om du vill se en full Håkan sjunga Ta min hand ska du genast se det första avsnittet av Plura och Mauro Scoccos nya matprogram som visades tidigare i veckan. Det var mycket underhållande och jag kommer garanterat fortsätta se programmet. Att laga mat tillsammans med fulla kändisar samtidigt som man exponerar Pluras feta mage så mycket som möjligt är det bästa konceptet ett matprogram har haft sedan Den nakna kocken.

9. Jag är bättre än dej
När jag var liten hade min pappa en T-shirt med refrängen från Jag är bättre än dej tryckt på ryggen: ”Jag är bättre än dej. Jag vet var jag kommer från. Jag är tuff, min stil är från botten. Jag är bättre än dej.” Jag fattade aldrig riktigt vad det handlade om. Det kändes mest som en överdrivet kaxig och överlägsen replik. Jag gillade inte överlägsna människor. Min pappa gillade dock den där t-shirten och om den fortfarande finns kvar lär den vara fullständigt urtvättad och tråkig. 13 år senare förstår jag vad Jag är bättre än dej handlar om. Och jag önskar att jag också hade en sådan där t-shirt. Jag är bättre än dej är Pluras gripande uppgörelse med sig själv. Som vanligt är han väldigt ärlig och språket är skitigt. Refrängen är laddad och betydelsefull.

10. Blues för Bodil Malmsten
Svart blogg är ett grymt album. Inte lika bra som Limbo, men nästan. Den bästa låten är Blues för Bodil Malmsten, som påminner ganska mycket om 27. Vad som berör mig mest i den här låten är Pluras insikt om vänskap; ”det är konstigt hur folk som står en nära helt plötsligt utan ett ord bara är borta” och framförallt ”hon kanske är som jag, man har alla och inga vänner”. Det krävs en enormt insiktsfull och skicklig låtförfattare för att få ner sådana rader. Jag har inte ens fyllt 23 än, men jag kan ändå identifiera mig väldigt starkt i de där meningarna. Är man intresserad av Plura är Blues för Bodil Malmsten lika intressant som Kort biografi med litet testamente är för Thåströmfansen, plus att man får en intressant inblick i hur det går till där ute på ön.

New York

Det finns ingen stad som är så väletablerad i populärkulturen som New York. Trots att du aldrig har varit där har du en tydlig bild av hur staden ska vara. New York är Taxi Driver, Woody Allen, Brooklyn-hipsters, droger och snabbmat. Du vet hur staden luktar, hur solen går upp över Manhattan och hur trångt det är i tunnelbanan. Att åka dit handlar därför mest om att testa sin fantasi. Hur fantasin står sig mot verkligheten. Och det visar sig att åtminstone min fantasi är rätt bra. Vart jag än går i New York känns det som att jag har varit där tidigare. Flashbackkänslan är stark. Men allt är inte riktigt som man tror att det ska vara. New York är en stad i ständig förändring. Vid korsningen mellan den tredje avenyn och den 53e gatan står inte längre unga punks och säljer sig och inte ens i South Bronx ser jag några crackheads, men samtidigt är staden inte så ”gentrified” som vissa påstår. Jag har aldrig besökt en mer segregerad stad. New York fascinerar. Och jag har äntligen varit där. Åtta dagar, fem boroughs, oräkneliga museebesök och ännu fler märkliga möten med locals senare är jag tillbaka i Kanada. Det har varit en spännande och rolig resa. I sann Midnight Cowboy-anda satte jag mig själv på bussen och begav mig till den stora staden. För att uppleva något stort och annorlunda. Det är omöjligt att redogöra för allt som jag har gjort den senaste veckan, men här försöker jag sammanfatta de finaste stunderna.

New York figurerar i många av mina favoritfilmer, favoritböcker, favoritalbum och favoritserier. Jag kan föreställa mig hur Spider-man svingar sig fram mellan de höga husen, och när jag går runt i det forna Hell’s Kitchen tycker jag mig se Daredevil smyga omkring uppe på hustaken. iPoden spelade nästan uteslutande New York-relaterad musik och jag kunde ofta se klassiska filmscener spelas upp i mitt huvud. Jag hittade något som fick mitt hjärta att slå lite fortare i nästan varje kvarter. Ibland känns det hårt att resa själv, men det innebär också att jag får se och göra saker som jag aldrig hade fått göra tillsammans med någon annan. Många av de grejer som jag har uppskattat mest under den här resan hade inte gått att uppleva tillsammans med något ressällskap. När jag anlände till New York var det lördag och klockan var fem på morgonen. Times Square var nästan helt öde, och staden som aldrig sover verkade tröttare än Norrköping. Jag begav mig ut till Brooklyn där jag skulle bo i en killes loftlägenhet. Det var Brooklyn som jag var mest sugen på innan jag åkte till NYC, och jag blev inte besviken på den stora stadsdelen. Som Markus Krunegård sjunger är Brooklyn lika stort som Stockholm, med mer än dubbelt så många människor. Det är en segregerad stadsdel med olika, väl avskilda, kvarter för alla tänkbara etniciteter. Jag bodde i ett utpräglat mexikanskt område, men hann också med att besöka ryska, polska och judiska områden. Området Williamsburg där maffiaklassikern Once Upon a Time in America utspelar sig har under de senaste åren utvecklats till något slags hipstermecka och känns mest som Götgatan i Stockholm, men annars känns stora delar av Brooklyn väldigt hårda och smått ogästvänliga (vilket ju är en känsla som man leter efter). Killen som jag bodde hos var mycket annorlunda, och han hade flera sköna rumskompisar som jag tillbringade kvällarna och nätterna med. Jag har umgåtts med bögar, nudister, serietecknare, stoners, fotografer, svenska överklasskokainister och mer eller mindre udda figurer på genomresa. När jag är ute och reser själv tenderar jag att vara öppen och pratsam. Jag vet att min resa har ett nära stundande slut, och att jag tydligt kan se slutet innebär att jag vågar släppa in människor som jag hade aktat mig för på hemmaplan. Det handlar om att samla människor och erfarenheter. Jag ville uppleva Brooklyn, och min öppna attityd gjorde att jag fick en bra inblick i hur det är att vara ung och bo i en av världens mest intressanta stadsdelar. Den dryga vecka som jag bodde där var en lagom lång period för att få uppleva det som jag ville se. Jag vet inte om jag hade orkat mer och när jag satte mig på bussen tillbaka till Kanada kändes det inte bara sorgset.

Vädret var inte helt lysande under min vecka i NYC. När det inte regnade eller snöade försökte jag se så mycket som möjligt av staden. Jag tog mig ut i alla fem boroughs och förstörde mina fötter totalt genom att vandra långa sträckor varje dag. Manhattan är den stadsdel som de flesta tänker på när de pratar om New York. Det är där alla skyskrapor finns och där man hittar de stora museerna och de klassiska stadsdelarna. Manhattan verkar alltid förändras och utvecklas. Det är inte helt lätt att föreställa sig att Bob Dylan huserade i Greenwich Village som ung, och inte ens Harlem känns särskilt farligt eller fattigt. Manhattan är dock fascinerande och vackert och det är oundvikligt att inte spendera större delen av sina dagar där. När vädret inte tillät mig att vara utomhus besökte jag ett stort antal museer. Den absoluta höjdpunkten var Tim Burton-utställningen på Museum of Modern Art. Om man gillar hans filmer är utställningen en intressant och ovärderlig inblick i hur filmerna byggs upp från ryckiga skisser och skakiga anteckningar. Ett annat trevligt musuem är det lilla Museum of Comic and Cartoon Art som är anonymt beläget på den fjärde våningen i en grå kontorsbyggnad. Annars är klassiker som Metropolitan och Museum of Natural Museum väl värda att besöka. Båda två är överväldigande stora och man känner sig lite maktlös inför alla underverk som har samlats där. Efter att ha besökt de två gigantiska museerna kände jag mig väldigt liten, men också att världen och livet är fantastiskt. Det finns så många häftiga ställen att besöka. Och den insikten efterföljs ofta av en stark känsla av melankoli. För det är omöjligt att se och uppleva allting. Man måste välja. Och då undrar man om man verkligen valde rätt. Lyckligtvis finns det ingen plats som är mer rätt än New York.

Jag har spanat graffiti i Queen’s, ätit världens mest ohälsosamma mat, flanerat på Coney Island boardwalk, hängt på arbetarklasspubbar där ölen kostar två dollar och mött många fantastiska människor. Jag kommer alltid att minnas New York, och en del av mig kommer alltid att vilja återvända. Men jag vet inte hur länge det kommer dröja. ”Nothing's equivalent, to the New York state of mind.”



Jag vill passa på att slå ett slag för den fantastiska bloggen Ett annat New York där några New York-svenskar skriver om affärer, restauranger och barer som är värda att besöka. Jag besökte omkring 20 av de platser som de har skrivit om (ibland medvetet, men ofta insåg jag att de hade skrivit om ställena i efterhand) och det verkar onekligen som att de har väldigt bra koll. Ett annat New York är helt klart jämförbar med vilken guidebok som helst.Trots New Yorks storlek har jag aldrig varit i en lika lättnavigerad stad, och det är aldrig särskilt svårt att hitta de ställen som man letar efter.

TV-spänning

När man är nedtryckt av arbete och skola får man försöka hitta vardagliga saker runt omkring sig att glädjas åt. Man börjar se fram emot konstiga saker. En del tycker säkert att det är tragiskt, men mycket av mitt liv kretsar kring populärkultur. Det är de saker som jag skriver om på den här bloggen som gör mig glad, och som får tillvaron att te sig lite ljusare. Ibland är det en Håkan Hellström-låt som gör skillnaden mellan en bra och dålig dag. De senaste veckorna har varit ganska tuffa skolmässigt. Jag famlar i mörkret och sliter som ett djur utan tydliga resultat. Veckans höjdpunkter är onsdagens skivrecensioner i DN och några TV-serier. Det är framförallt två TV-serier som förgyller mitt liv för tillfället - två otroligt spännande serier som får mig att se fram emot nya avsnitt. Damages och LOST är tillbaka med nya säsonger, och vad som försiggår i de serierna gör det svårt att sitta still framför skärmen. Pulsen ökar stadigt för varje avsnitt och livet känns lite enklare.

Damages är en invecklad thrillerserie som kretsar kring den beräknande och osympatiska stjärnadvokaten Patty Hewes och hennes komplicerade fall i New York. Det är en snyggt komponerad serie som alltid imponerar med genomtänkta storys och skickligt genomförda tidshopp. Skådespelarna är ruggigt välcastade och gör ett mycket bra jobb, och de får de flesta andra TV-skådisar att te sig som Hannah Montana. Särskilt Glenn Close, i rollen som Patty Hewes, får serien att höja sig över de flesta konkurrenterna. Trots alla intriger och nät av lögner och brott är det människorna och deras relationer som alltid står i centrum i Damages, och det gör serien oerhört intressant. Man bryr sig faktiskt om karaktärerna och vill veta hur det ska gå för dem. Den andra säsongen av Damages blev aldrig lika hyllad och omfamnad som den första – även om jag älskade den – och jag har inte sett några skriverier på svenska bloggar om den tredje säsongen. Ska jag vara ärlig kommer jag inte ihåg mycket av det som hände under den andra säsongen. Det hände så mycket hela tiden att allt har flutit ihop till ett raserat spindelnät av gripande TV-spänning. Den tredje säsongen känns nästan fristående från den föregående. Det enda man behöver veta är att relationen mellan Patty Hewes och Ellen Parson (spelad av den lysande Rose Byrne) är kärv. Det är visserligen inte så konstigt - Patty har förstört stora delar av Ellens liv. Med den vetskapen är det bara att luta sig tillbaka och njuta. Fyra avsnitt har visats hittills och det börjar bli väldigt spännande vid det här laget. Den här gången kretsar det återigen kring en rik och osympatisk gubbe som har lurat en massa människor på stora summor pengar. Men den här gången verkar det handla mer om familjen än tidigare. Alla centrala karaktärer har olika familjeproblem och det driver dem till mer eller mindra dumma val. Samtidigt som den spännande storyn fortlöper i ”nutid” får vi ibland korta glimtar av vad som kommer hända sex månader senare, vilket skvallrar om att det kommer bli ännu mer spännande. Den här våren kommer bli lätt att uthärda så länge som Damages fortsätter att vara så här bra.

Damages i all ära, men årets största TV-händelse är utan tvekan att den sjätte och avslutande säsongen av LOST har börjat visas. Det är dryga fem år sedan jag började titta på LOST och jag var fast redan efter första avsnittet. Det har varit fem märkliga, spännande och minnesvärda år. Ibland kändes det som att ingen verkade veta var serien var på väg. Allt tedde sig kaotiskt och en ganska svag tredje säsong fick många att ge upp hoppet. Jag har alltid brytt mig för mycket om karaktärerna för att någonsin överväga att sluta titta på LOST. Och förra året, i den femte säsongen, fick alla som hade investerat tid och kärlek i serien utbetalning. Pusselbitarna började falla på plats, karaktärernas relationer djupnade och man kunde ana ett slut. Den femte säsongen av LOST fick mig att sitta gapande framför TVn varje vecka. Jag skrev flera hyllningar av serien här på Finpop. Jag älskade serien av hela mitt hjärta. Och det är en kärlek som håller i sig. Den femte säsongen slutade på ett dramatiskt sätt. Flera frågor fick svar, men samtidigt uppstod många nya frågor och mysterier. Den sjätte säsongen tar vid precis där den femte slutade. Slutet är inte långt borta och för varje avsnitt som går känns svaren och upplösningen allt närmre. Samtidigt som varje avsnitt är späckat med viktiga händelser är tempot nedskruvat. Vi närmar oss slutet i ett sansat, reflekterande och lugnt tempo. Samtidigt som det händer en massa spännande grejer på ön får vi se vad som händer i någon slags alternativ verklighet, och det hela är väldigt fascinerande. Jag kommer återkomma till LOST – jag kan inte hylla den här serien för många gånger – när det sista avsnittet har visats. Även om jag kan känna hur slutet är nära, har jag ingen aning om hur det faktiska slutet kommer att uppenbara sig. Manusförfattarna har haft en tydlig plan med hela serien och jag är övertygad om att slutet kommer knocka oss alla. Den stora frågan är hur jag kommer klara mig utan ön?


Om några timmar lämnar jag Kingston, Ontario och ger mig ut på en resa som jag egentligen inte vet så mycket om. Mer än att den kommer gå i popkulturens tecken. Jag är tillbaka om en dryg vecka med en rapport om vad jag har gjort och sett.

Tre serieromaner

Med åren har mitt serieintresse förändrats. Jag har fortfarande samma osläckbara törst för serietidningar och jag läser onekligen mer serier än de flesta. Men läsandet – och vad jag läser – har förändrats. De superhjälteserier som jag brukade dyrka känns inte särskilt angelägna längre. För det mesta är de fyllda med samma gamla fighter och såpaintriger på repeat. Nu är jag främst på jakt efter serier som kan mäta sig med högklassiga romaner. Med välskrivna och intressanta berättelser som jobbar i harmoni med teckningarna. Dessutom har jag börjat tröttna på serietidningsformatet. Särskilt amerikanska serier som ges ut en gång i månaden i tunna drygt 20-sidiga häften har helt tappat charmen. Förr kunde jag hålla isär ett stort antal titlar och utan problem följa flera serier med de små månatliga doserna. Nu föredrar jag att läsa serieromaner och samlingsvolymer, trots att man vanligen får vänta mycket längre på dem. Det är mer bekvämt och upplevelsen blir på många sätt starkare. På samma sätt som en dålig serietidning alltid är bättre än en dålig bok, brukar de riktigt bra serietidningarna sällan vara lika bra som de bästa böckerna. Idag recenserar jag tre förhållandevis färska undantag. Det är tre serieromaner som fångar läsaren och där ord och bild flyter ihop på ett lysande sätt, och som med fördel kan läsas av läsare som inte brukar läsa serier. De fungerar utmärkt för dig som vill ha en inblick i hur serievärlden ser ut och fungerar långt bortom Kalle Anka och Fantomen.

The Impostor’s Daughter – Laurie Sandell
Självklart finns det bra chiclit, det är bara svårt att hitta den. Och jag kan ju knappats påstå att jag tillhör den rätta målgruppen. The Impostor’s Daughter är egentligen mycket mer än chiclit, men det är det ord som jag först kommer att tänka på när jag ska beskriva den. Laurie Sandell är en amerikansk tjejtidningshöjdare. Hon vet hur man skriver och tack vare sina grymma people skills har hon gjort många intima intervjuer med stora delar av den kvinnliga Hollywood-eliten. Dessutom har hon en väldigt intressant bakgrund och barndom. The Impostor’s Daughter är en slags självbiografi där hon gör upp med sin pappa – den stora bedragaren. Pappan är den centrala figuren i hennes liv och den som har påverkat henne mest och den här boken är hennes sätt att komma vidare med livet. Under Lauries uppväxt var pappan hennes stora hjälte men när hon har flyttat hemifrån börjar det gå upp för henne att allt som hon trodde om sin pappa inte var på riktigt. Det visar sig att pappan har jobbat stenhårt på att bygga upp en personlighet som helt saknar grund i verkligheten. För Laurie innebär det att hon börjar ifrågasätta hela sitt liv. Samtidigt som hon likt en detektiv undersöker sin pappas förflutna får vi följa henne genom taskiga relationer, tablettmissbruk och journalistkarriären. Det är ärligt och rörande. The Impostor’s Daughter hade kunnat bli en halvdan självbiografi med ett fult foto på Laurie på framsidan. Valet att göra den till en serieroman är ett intressant grepp. Det är ett mycket ambitiöst verk på 250 sidor. Lauries teckningar är sjukt snygga, på ett lite barnsligt men ändå fulländat sätt, med mycket färger och energi och balansen mellan text och bild är perfekt. Jag är enormt imponerad av The Imposter’s Daughter. Jag tvivlar på att Laurie Sandell kommer göra fler serieromaner men jag är övertygad om att den här kommer ha ett långt liv. För alla tjejer (och killar) som är intresserade av att läsa välskriven och intressant chiclit som lämnar ett bestående intryck är The Impostor’s Daughter ett givet köp.

The Unwritten – Mike Carey och Peter Cross
Vertigo är en del av det stora amerikanska DC Comics, förlaget som bland annat ger ut Batman och är Marvel Comics enda egentliga konkurrent. Frågar du vilken serienörd som helst om Vertigo kommer du inte kunna få tyst på honom. Vertigo står för kvalitet, och plockar du upp en graphic novel med Vertigo-loggan på framsidan har du garanterat trevlig läsning framför dig. De senaste 20 åren har den större delen av de bästa och mest minnesvärda amerikanska serierna getts ut på Vertigo. Serierna produceras uteslutande för en vuxen och enormt kräsen publik. De flesta av serierna har övernaturliga inslag men innehåller ofta stora mängder våld och sex och berättelserna är ofta komplicerade och invecklade. Teckningarna är alltid snygga och manusen är mer välskrivna än vad som är brukligt. Sedan min Vertigo-favorit Y:The Last Man tog slut för två år sedan har jag haft problem att hitta något nytt ur deras katalog som tilltalar mig på samma sätt. Den nya serien The Unwritten har dock en stor chans att älskas och följas av mig de kommande åren. Den första samlingsvolymen av serien, som samlar de fem första lösnumren, gavs ut för några veckor sedan. The Unwritten har blivit sönderhyllad av alla seriekritiker och förutspås att bli nästa stora grej från Vertigo. Det är inte svårt att förstå varför. De fem första numren kastar läsaren in i en spännande och fascinerande värld.

Tom Taylor är son till en försvunnen och världsberömd författare. Tom stod modell för huvudpersonen i pappans serie ungdomsböcker, som påminner enormt mycket om Harry Potter. Sedan fadern försvann åker Tom runt på konvent och signerar böcker för att överleva. På ett av konventen får han en jobbig fråga av en journalist. En fråga som tvingar honom att ifrågasätta hela sin existens. Det verkar som att gränsen mellan fiktion och verklighet är ganska tunn. Och med en gedigen kunskap om litterära platser beger sig Tom ut i världen för att finna sanningen om sig själv och sin pappa. Det märks redan efter ett par sidor att The Unwritten är ett väldigt ambitiöst verk som har potential att fortsätta i samma anda i flera år. Mike Carey har skapat en imponerande värld där världslitteraturen spelar en mycket viktig roll och där den sympatiska hjälten kommer få stora problem att överleva. I de första numren avslöjas inte mycket, men ett kraftigt sug efter fortsättningen skapas. Det femte numret utspelar sig för hundra år sedan och kretsar kring Rudyard Kipling. Vi inser att Tom Taylors fiender har funnits väldigt länge och att de har stor makt över litteraturen. Peter Cross teckningar är snygga och rena, och för tankarna till 90-talets Vertigo-serier som Sandman och Preacher. Jag kommer fortsätta läsa The Unwritten och ser fram emot nästa samlingsvolym. Jag tror att det är en serie som passar dig som gillar TV-serier som LOST och inte har något emot fantasy – så länge som den är genomtänkt och gripande. ”Stories are the only thing worth dying for”.


Luna Park - Kevin Baker och Danijel Zezelj
Luna Park ges också ut av Vertigo men är till skillnad från The Unwritten en avslutad historia. Den här serien saknar också övernaturliga inslag, även om det kanske hade gjort den mörka berättelsen lite ljusare. För Luna Park är en av de mest tragiska och otäcka serier som jag har läst de senaste åren. Kevin Baker är en kreddig romanförfattare som har skrivit flera kritikerrosade historiska romaner om arbetarklassens New York. Luna Park tar avstamp i nutidens Coney Island, en New York-stadsdel som är känd för sina nöjesfält, strandpromenader och sin stora ryska befolkning. Alik Strelnikov är en rysk gangster som utför smutsiga jobb för att få råd till det heroin som han behöver för att jaga bort de hemska minnen som hemsöker honom. En bit i taget får vi reda på vad som har hänt i Aliks liv. Det visar sig att det är en berättelse som har upprepats genom historien och på ett snyggt sätt kastas vi fram och tillbaka i tiden. Samtidigt som vi följer Alik i nutidens New York där han fattar det ena dumma beslutet efter det andra får vi veta hur det var för ryska invandrare i staden hundra år tidigare. Luna Park är en imponerande och avancerad serie som är ovanligt välkomponerad. Danijel Zezeljs teckningar förstärker mörkret och helvetet och de är mycket effektiva. Luna Park rekommenderas till alla som vill läsa en serieroman som ger dig allt som du inte kan få från en vanlig roman. Om du dessutom gillar hårdkokta kriminaldramer, smutsiga New York-vyer och ryssar blir det inte mycket bättre än så här. Om Luna Park ger dig sug efter mer kan jag rekommendera Ed Brubaker lysande Criminal som ges ut av Marvel och finns samlad i flera volymer med avslutade, stenhårda storys.

I skuggan av betongen

Häromveckan gjorde jag ett radioprogram om utvecklingen av svensk hiphop. Jag började med Snubben och avslutade med Henok Achido. När jag samlade låtar till programmet återupplevde jag mina tidiga tonår. Det finns inget som väcker minnen på samma sätt som de låtar som någon gång har haft en stor betydelse i ens liv. Att höra svensk hiphop från det tidiga 2000-talet tar mig tillbaka till en tid som jag nästan hade glömt. En tid då Dogge Doggelito var en mina stora förebilder och Advance Patrol var Sveriges mest intressanta grupp. När jag hör låtarna från Latin Kings-albumet Mitt kvarter inser jag att jag fortfarande kan många av texterna utantill. Och jag inser hur viktig den svenska rappen var för mig och min utveckling. Det var svensk hiphop som fick mig att vakna upp politiskt och se samhället på ett kritiskt sätt. Det var också musiken som fick mig att känna mig stark. Under de där åren handlade svensk hiphop mycket om att hålla huvudet högt. Den gjorde mig stolt över att inte ha någonting och satte mig själv och tiden i ett sammanhang. Det var oundvikligt att svensk rap skulle utvecklas – en ny grupp artister med annorlunda bakgrund hade växt upp och tog snabbt över scenen – men det gjorde också att jag övergav den. Jag har lyssnat sporadiskt på svensk hiphop de senaste åren. Jag tycker att Max Peezay och Promoe är otroligt skickliga rappare som har något vettigt att säga, men annars har mitt intresse varit svalt. Men nu har en duo trätt fram som tar upp tråden igen. De kallar sig Mohammed Ali (tidigare kända som Underklassen) och deras första skiva heter Processen. Med en stark samling låtar tar de tillbaka betongen i svensk rap.

När jag tänker tillbaka på hur Sverige såg ut för tio år sedan ser jag inte många skillnader jämfört med hur det är idag. Ingenting har förändrats, egentligen. Åtminstone inte till det bättre. I förorterna och de invandrartäta områdena har tiden stått still. Reinfeldts Sverige tillät klassklyftorna att öka ytterligare, segregationen har ökat och rasismen är en kraft att räkna med – i alla sammanhang. Kanske har inget förändrats sedan Ebba Grön skrek ut sin frustration över förortslivet i slutet av 70-talet. Det är lättare att ignorera de segregerade områdena än att göra något åt problemen. Att föra en konstig och smygrasistisk integrationspublik istället för att försöka minska samhällsklyftorna. I Sverige är till och med universiteten en arbetsmarknadsåtgärd och ingenting verkar fungera som det ska. Samtidigt som de rika blir rikare. Och här kommer Mohammed Ali in i bilden. I rakt nedstigande led från The Latin Kings sätter de fingret på allt som är åt helvete. Rakryggade och med sina huvuden högt skildrar de dagens Sverige. Rappen flyter fram över skönt souliga beat och smarta samplingar och texterna är välskrivna. Det handlar om rasism, om att inte sälja ut, om att orka leva, om kärlek, om förortsproblematik, om ungarna i porten, om att ha sin egen stil och om att vara stolt över den man är. Mitt hjärta har inte bultat lika hårt för svensk rap sedan Advance Patrol släppte sitt debutalbum Utskrivna år 2003. Det är som om afterski-rap aldrig någonsin hade existerat och som att svensk hiphop har fått utvecklas som jag ville att den skulle göra. Mohammed Ali får mig att känna mig lika arg, engagerad och stark som jag gjorde när jag var 14 och sprang omkring i Norrköping i en gammal armépäls och predikade om betong och klasskamp bland överklassbarnen på skolan där jag aldrig någonsin kunde passa in. Mohammed Ali använder samma slang som Latin Kings fyllde sina låtar med för 15 år sedan. I deras värld aktar man sig för ainaziz och shunos går under. På den underbara Flos sluter de cirkeln och citerar den bästa svenska raplåten någonsin, TLKs Borta i tankar. Jag lutar mig tillbaka och inser hur mycket jag älskar den här musiken och hur mycket den faktiskt betyder för mig. Det är så här rap på svenska ska låta och det är musik som den här som har kraften att förändra saker. ”Den här går tillbaks när jag var 13 år…”


MySpace, Spotify

Crazy Heart

Det första som slår mig är att Jeff Bridges är ”jävligt lik Plura” och därefter ”helvete, vad bra han sjunger”. Countryfilmen Crazy Heart har precis gått upp på bio i Kanada. Jag har väntat på att få se den i flera månader. Jeff Bridges har blivit Oscarsnominerad för huvudrollen, men egentligen borde filmen vara nominerad i de flesta kategorierna (istället för all annan skit som underligt nog har kammat hem nomineringar i år). Crazy Heart är en av de bästa filmerna som gjordes förra året och det var länge sedan som jag fick en sådan kick av att gå på bio. Även om den inte har några specialeffekter som kan mäta sig med Avatar eller tråkig slapstickhumor som i Sherlock Holmes, är Crazy Heart det bästa som visas på biograferna just nu. Kanske är den inte tillräckligt mainstream för att få en ”bästa film”-nominering. Det är årets The Wrestler och Jeff Bridges gör en fenomenal rolltolkning. Filmen är baserad på en gammal bok från 80-talet om en avdankad countryartist och Robert Duvall – som gjorde huvudrollen i tidernas bästa countryfilm Tender Mercies – producerar och gör en grym roll. Crazy Heart är en uppvisning i storartat skådespel och hjärta, för alla oss som älskar dammiga amerikanska småstäder, ensamstående morsor och män som både ser ut och sjunger som Plura.

Jeff Bridges är en av mina absoluta favoriter. Det hade egentligen räckt med rollen som The Dude för min eviga beundran och respekt, men mannen med den skönt slappa kroppen (till skillnad från många andra Hollywoodgubbar ser han faktiskt ut att vara 60 år, vilket gör honom ännu mer beundransvärd) fortsätter att göra sköna roller. Countryartisten Bad Blake är hans mest imponerande prestation sedan The Big Lebowski. Han gör ett imponerande jobb med rollen, och hela tiden känns det väldigt trovärdigt och nedtonat. När jag kallade Crazy Heart för ”årets The Wrestler” så menade jag det verkligen. Bad Blake har mycket gemensamt med wrestlern Randy. Han slåss inte och försöker inte klamra sig fast vid det förflutna på samma desperata sätt, men annars är det i princip samma karaktär. Bad var en gång i tiden en stor countrystjärna. Han har han inte spelat in något nytt material på många år, men kan leva på några legendariska låtar som han gjorde i sina glansdagar. Bad är kraftigt alkoholiserad, har fyra misslyckade äktenskap bakom sig och har ingen kontakt med sin vuxna son. Spriten har förstört hela hans liv. Han åker från den ena staden till den andra och spelar i bowlinghallar och nedgångna barer. Det verkar inte finnas någon direkt ljusning. Förrän han träffar en journalist, spelad av en lysande Maggie Gyllenhaal, och blir kär. Hon har en fyraårig son, som spelas av den mest charmiga barnskådespelare som jag har sett på evigheter. Bad blir lite gladare, men det är svårt att göra slut med alkoholen när man har varit full större delen av sitt vuxna liv.

Crazy Heart är precis så bra som jag försöker få den att låta. När eftertexterna började rulla kände jag mig glad och stärkt. Jag kommer återvända till Crazy Heart många gånger. Om du och jag överhuvudtaget har något gemensamt kommer du älska den här filmen. Den är finstämd, välspelad och otroligt vacker. Musiken är också bra. Bad Blake har hamnat i skuggan av sin tidigare lärling, Tommy Sweet, som spelas av en långhårig och ruggigt övertygande Colin Farrell. Båda två sjunger själva. Och det låter oväntat bra. För första gången sedan Walk The Line känner jag mig sugen på att lyssna på ett soundtrack. I all sin enkelhet är Crazy Heart en fulländad film. Den andas Tender Mercies, whiskey och oändliga landsvägar.

Juliet, Naked – Nick Hornby

Det är 15 år sedan Nick Hornby fick sitt stora genomslag med High Fidelity. Det var en bok som älskades av nästan alla musiknördar och den fyllde något slags tomrum hos många läsare. High Fidelity var på många sätt den perfekta popboken och varje mening träffade rätt. Hornby framstod som en enormt sympatisk kille, och han kunde verkligen sin pop. Han var en författare som man ville byta blandband med, över en öl eller två. High Fidelity är en fantastisk bok och den kommer leva vidare som en klassiker, men Hornby har inte lyckats nå samma höjder under de 15 år som har gått sedan dess. Allt han har skrivit har varit läsvärt, men aldrig riktigt lika bra eller angeläget. Efter den trevliga ungdomsboken Slam är han tillbaka med en ny bok som faktiskt delar flera teman med High Fidelity. Den heter Juliet, Naked och även om den aldrig är lika bra som hans gamla mästerverk bjuder den på riktigt mysig läsning. Det är en bok som känns väldigt ärlig och det märks att det har passerat 15 år sedan High Fidelity skrevs – både i författarens och hans karaktärers liv.

Tucker Crowe är en gammal rockstjärna som av okänd anledning försvann under en pågående turné i början av 80-talet. Sedan dess har han blivit så mytologiserad att ingen vet någonting om honom helt säkert. Hans fans har analyserat sönder alla hans låttexter och på ett nördigt internetforum diskuterar de hans musik. Särskilt ett album – Juliet – som skrevs efter att Tucker hade blivit dumpad av en fotomodell (att jämföra med Dylans Blood On The Tracks, Springsteens Tunnel of Love eller Kanye Wests 808s & Heartbreaks) är hyllat och älskat. I en liten brittisk kuststad bor Duncan och Annie. De har varit tillsammans de senaste 15 åren och deras relation bygger på kärlek till musik och kultur. Duncan är ett av världens mest hängivna Tucker Crowe-fans och i bokens inledning gör han och Annie en USA-resa där de besöker legendariska Crowe-platser. När de kommer hem från den inte helt händelselösa resan får Duncan ett exklusivt förhandsex av en skiva med demoinspelningar av det som senare skulle bli Juliet. Skivan heter Juliet, Naked och Duncan blir knockad av den sårbara ärligheten i låtarna. Han tycker att det oputsade soundet gör låtarna starkare och mer drabbande. Han skriver en hyllande recension på Crowe-forumet där han påstår att de här versionerna av låtarna är bättre än de på den slutliga skivan. Annie håller inte med. Hon riskerar deras relation och skriver en sågning på samma forum. Duncan pallar inte riktigt hennes svek, och är otrogen med en kvinna som han tror förstår honom. Under tiden får Annie ett mail från Tucker Crowe. Han håller med om hennes åsikter om Juliet, Naked. De börjar skriva till varandra. Och det är början på en osannolik relation.

Nick Hornby har som bekant ett grymt flyt i sitt skrivande. Det går väldigt fort att ta sig igenom Juliet, Naked. Dialogen är välskriven och mycket underhållande. Hornby är rolig, träffande och har en förståelse för hur vanliga människor tänker och resonerar. Det finns förmodligen ingen författare som skildrar musiknördar på samma självklara sätt som honom. I Juliet, Naked har han på ett lyckat sätt skildrat hur den nya tekniken och internet har tillåtit musikintresserade att komma i kontakt med varandra. Han återger forumdiskussioner, mailkonversationer och Wikipedia-artiklar på ett roligt och smart sätt som fungerar oväntat bra i bokform. Juliet, Naked är också en jordnära och realistisk skildring av ett medelålders par som levt tillsammans en längre tid utan att älska varandra. Bitvis blir det riktigt rörande, och när Hornby kyligt konstaterar vilken typ av förhållanden som överhuvudtaget är möjliga för popnördar är det oundvikligt att inte känna sig träffad. Jag tycker att Nick Hornby har blivit allt bättre på att skildra kvinnor för varje bok som han har skrivit. Annie, som mer än någon annan är bokens huvudperson, är perfekt skriven och känns väldigt verklig. Hans porträtt av en ung tjej i bioaktuella An Education (en film som är så bra att Svenska Dagbladets Jeanette Gentele, Sveriges sämsta filmkritiker, ”bara vill gråta”) där Hornby har skrivit manus visar ytterligare på hans enorma begåvning att skildra kvinnor i olika åldrar och med olika bakgrunder. En del avfärdar säkert Hornbys böcker som ytlig populärkultur, men jag blir snarare imponerad och fascinerad av hans bredd och det enkla sättet att skriva. Alla kan läsa och uppskatta en Hornbyroman. Juliet, Naked är också ett porträtt av en rockstjärna som varken kan eller vill leva upp till myten om sig själv. Från att ha varit en dyrkad idol i bokens inledning blir Tucker Crowe en mänsklig karaktär som framåt slutet står i handlingens centrum. Juliet, Naked är en riktigt bra bok. Om du gillar Nick Hornby kommer du inte att bli besviken. Det bästa stycket handlar om hur det är att gå på konsert. Att om man inte blir helt tagen av musiken som spelas – och hur ofta händer det? – finns det inte mycket annat att göra än att tänka. Och de tankarna som snurrar runt i huvudet när man står där på konsertgolvet är mer intensiva än de man annars brukar ha. Musiken finns bara i bakgrunden även om står framme vid scenkanten. I huvudet händer något helt annat, och man blir mer inåtvänd än vad man brukar vara. Det är så självklart att det känns märkligt att ingen har skrivit om det tidigare. Men jag antar att det krävs en kille som Nick Hornby för att se det enkla och självklara.