I skuggan av betongen

Häromveckan gjorde jag ett radioprogram om utvecklingen av svensk hiphop. Jag började med Snubben och avslutade med Henok Achido. När jag samlade låtar till programmet återupplevde jag mina tidiga tonår. Det finns inget som väcker minnen på samma sätt som de låtar som någon gång har haft en stor betydelse i ens liv. Att höra svensk hiphop från det tidiga 2000-talet tar mig tillbaka till en tid som jag nästan hade glömt. En tid då Dogge Doggelito var en mina stora förebilder och Advance Patrol var Sveriges mest intressanta grupp. När jag hör låtarna från Latin Kings-albumet Mitt kvarter inser jag att jag fortfarande kan många av texterna utantill. Och jag inser hur viktig den svenska rappen var för mig och min utveckling. Det var svensk hiphop som fick mig att vakna upp politiskt och se samhället på ett kritiskt sätt. Det var också musiken som fick mig att känna mig stark. Under de där åren handlade svensk hiphop mycket om att hålla huvudet högt. Den gjorde mig stolt över att inte ha någonting och satte mig själv och tiden i ett sammanhang. Det var oundvikligt att svensk rap skulle utvecklas – en ny grupp artister med annorlunda bakgrund hade växt upp och tog snabbt över scenen – men det gjorde också att jag övergav den. Jag har lyssnat sporadiskt på svensk hiphop de senaste åren. Jag tycker att Max Peezay och Promoe är otroligt skickliga rappare som har något vettigt att säga, men annars har mitt intresse varit svalt. Men nu har en duo trätt fram som tar upp tråden igen. De kallar sig Mohammed Ali (tidigare kända som Underklassen) och deras första skiva heter Processen. Med en stark samling låtar tar de tillbaka betongen i svensk rap.

När jag tänker tillbaka på hur Sverige såg ut för tio år sedan ser jag inte många skillnader jämfört med hur det är idag. Ingenting har förändrats, egentligen. Åtminstone inte till det bättre. I förorterna och de invandrartäta områdena har tiden stått still. Reinfeldts Sverige tillät klassklyftorna att öka ytterligare, segregationen har ökat och rasismen är en kraft att räkna med – i alla sammanhang. Kanske har inget förändrats sedan Ebba Grön skrek ut sin frustration över förortslivet i slutet av 70-talet. Det är lättare att ignorera de segregerade områdena än att göra något åt problemen. Att föra en konstig och smygrasistisk integrationspublik istället för att försöka minska samhällsklyftorna. I Sverige är till och med universiteten en arbetsmarknadsåtgärd och ingenting verkar fungera som det ska. Samtidigt som de rika blir rikare. Och här kommer Mohammed Ali in i bilden. I rakt nedstigande led från The Latin Kings sätter de fingret på allt som är åt helvete. Rakryggade och med sina huvuden högt skildrar de dagens Sverige. Rappen flyter fram över skönt souliga beat och smarta samplingar och texterna är välskrivna. Det handlar om rasism, om att inte sälja ut, om att orka leva, om kärlek, om förortsproblematik, om ungarna i porten, om att ha sin egen stil och om att vara stolt över den man är. Mitt hjärta har inte bultat lika hårt för svensk rap sedan Advance Patrol släppte sitt debutalbum Utskrivna år 2003. Det är som om afterski-rap aldrig någonsin hade existerat och som att svensk hiphop har fått utvecklas som jag ville att den skulle göra. Mohammed Ali får mig att känna mig lika arg, engagerad och stark som jag gjorde när jag var 14 och sprang omkring i Norrköping i en gammal armépäls och predikade om betong och klasskamp bland överklassbarnen på skolan där jag aldrig någonsin kunde passa in. Mohammed Ali använder samma slang som Latin Kings fyllde sina låtar med för 15 år sedan. I deras värld aktar man sig för ainaziz och shunos går under. På den underbara Flos sluter de cirkeln och citerar den bästa svenska raplåten någonsin, TLKs Borta i tankar. Jag lutar mig tillbaka och inser hur mycket jag älskar den här musiken och hur mycket den faktiskt betyder för mig. Det är så här rap på svenska ska låta och det är musik som den här som har kraften att förändra saker. ”Den här går tillbaks när jag var 13 år…”


MySpace, Spotify