Hur kommer det sluta?

Med gåshud och uppspärrade ögon har jag suttit framför TVn nästan varje torsdag den här våren. Jag har häpnats, fascinerats och berörts. En av veckans höjdpunkter har varit att se LOST. Idag såg jag säsongsavslutningen – ett fantastiskt dubbelavsnitt – av den femte säsongen av tidernas mest förbryllande och fascinerande TV-serie. Jag är mållös och försöker greppa vad jag har sett. Jag vet inte hur mycket jag kan skriva om det som händer. Det vore fel att förstöra för er som ännu inte har sett klart säsongen. Mamma är en av många som följer LOST på svensk TV och hon ligger flera månader bakom mig. Men något måste jag ändå skriva. Det här är trots allt en av de bästa saker jag har upplevt den här våren. LOST är kanske bättre nu än någonsin och jag är otroligt glad och tacksam över att jag har fått följa med så här långt.

Den femte säsongen började bra. Under några avsnitt togs de tidigare trådarna upp och historien utvecklades på ett fascinerande sätt. Snart hade det hänt väldigt mycket. Viktiga karaktärer dog, stora avslöjanden gjordes och man fick reda på saker som man alltid hade undrat. I mitten av säsongen var LOST i helt fantastisk form. Avsnitten var underbart komponerade och som tittare tvingades man att tänka. Det var otroligt givande och belönande att se serien. Jag ser sällan avsnitt av TV-serier flera gånger samma vecka men med den här säsongen av LOST har de flesta avsnitten setts flera gånger. När man inte trodde att det kunde bli bättre påbörjades den sista fasen av säsongen. Allt kulminerade i säsongsavslutningen som var mästerlig TV.

En av drivkrafterna bakom den femte säsongen av LOST är känslan av att slutet är nära. Vi vet att det bara är en säsong kvar. De flesta frågor och mysterier kommer förmodligen besvaras. Under den femte säsongen har det hela tiden känts som att serien håller på att avrundas. Allt som kändes löst och konstigt tidigare känns plötsligt självklart. Man inser hur genomtänkt LOST faktiskt är och att det inte finns en enda detalj som saknar syfte. Dessutom har serien blivit ännu mer känslomässigt engagerande. I säsongsavslutningen var det känslorna och inte förnuftet som påverkade allt som hände. Efter de här åren har man lärt känna karaktärerna rätt bra. Det finns ingen som jag inte gillar och att följa deras äventyr genom tiden och ön har hela tiden varit djupt gripande. Jag har inte varit så engagerad i en fiktiv värld på evigheter och när serien har slutat vet jag inte hur jag kommer klara mig utan Locke och de andra.

Det är inte slut än. Fortfarande kan mycket hända. Ingenting är egentligen självklart. Det kommer det nog aldrig vara. Tid och verklighet är lösa begrepp. Det enda jag vet säkert är att LOST är bland det bästa som någonsin har sänts och att den sjätte och avslutande säsongen kommer vara allt – och lite till – som jag vill att den ska vara. Vad ligger egentligen i skuggan av statyn?