Mina föräldrars favoritalbum

Det lyssnades mycket på musik hemma hos min familj under min uppväxt. Mina föräldrar har alltid haft bra smak och jag är otroligt tacksam för att jag slapp växa upp med Thomas Ledin och Magnus Uggla. Deras absoluta favoritband är Eldkvarn. De spelade alltid Eldkvarns skivor och vara sig jag ville eller inte blev deras musik en ganska stor del av min uppväxt. Att just Eldkvarn var så stora hemma hos oss känns på många sätt självklart. Gubbarna i Eldkvarn är i mina föräldrars ålder och har också Norrköpingsbakgrund. De har gått samma gator och åldrats tillsammans. Samtidigt är de också ett väldigt bra band som har levererat grym musik under en längre period än något annat svenskt rockband. Plura och de andra har gjort några av de bästa svenska rocklåtarna. Eldkvarn var en så självklar del av mitt liv i Norrköping att det inte var förrän jag flyttade därifrån som jag började reflektera över hur bra de faktiskt är. Tid är det konstigaste som finns och jag kommer nog aldrig kunna greppa tiden. Dagarna springer ifrån mig men samtidigt känns vissa stunder som utspelade sig för tio år sedan väldigt nära. 1999 kom Eldkvarnalbumet Limbo, men att det skulle vara tio år sedan känns helt bisarrt och främmande. Jag kommer ihåg varje låt och vissa textrader sitter som gjutna i mitt undermedvetna. De senaste dagarna har jag återupplevt Limbo på egen hand, utan mina föräldrar. Det kan var både att albumet är otroligt bra och all nostalgi jag känner över det som får mig att tycka att Limbo är ett av de bästa svenska rockalbum som någonsin har spelats in.

”Tåget rullar genom Kolmården. Vi passerar Bråviken och mitt hjärta sover. Jag hör hjulen rulla genom ett land av sorg. All min lycka ryms i en fingerborg. Den här stan var min men det var länge sen. Jag är väl nån annan nu. Sorgen gjorde mig till sitt hem.” Jag har gjort den där resan många gånger. 27 är den tio minuter långa centrala låten på Limbo. Plura sjunger om hur han vandrar omkring i sin gamla hemstad och minns barndomen och ungdomen. Lekarna med Carla och LSD-trippar. Han inser att ”det är inte min stad längre”. Det är den bästa låten som har skrivits om Norrköping och trots att Plura verkar ha haft tyngre tankar än jag brukar ha när jag vandrar genom samma kvarter känner jag igen mig i mycket. Känslan av att ha förlorat sin stad oroar och skakar om. Jag tror inte att Stockholm blev Pluras stad liksom Uppsala inte blev min stad. Var hör vi hemma? Hör vi överhuvudtaget hemma någonstans eller är det bara att acceptera att våra liv är resor genom ensamheten? Plura har inga svar på de frågorna. Det tror jag ingen har. I vissa stunder tror man sig kanske ha svaren men om du inte är religiös är det bara inbillning. När jag är 47 kommer jag också undra vad som hände mellan 20 och 47. De 27 åren.

Limbo är kraftigt inspirerad av Dylanskivan Time out of Mind. Låtarna från den skivan går igen i varenda låt på Limbo. Arrangemangen och Pluras sång är väldigt lika de på Dylanskivan. Man skulle kunna säga att Limbo är en svensk version av Time out of Mind. Men i sammanhanget känns det dumt att prata om plagiat. Jag är överhuvudtaget trött på plagiatdiskussionen. Den känns dum och meningslös. Det är inte fel att inspireras av och låna av sina idoler och hjältar. Lyckas man uttrycka något eget får musiken egentligen vara hur plagierad som helst. Och Eldkvarn har alltid lyckats uttrycka något eget. De är speciella och jag tycker egentligen inte att de kan jämföras med något annat band. Limbo är deras bästa skiva. Den är otroligt jämn och innehåller bara starka låtar. Låtarna är ofta som små sorgsna noveller. Plura har aldrig varit mer stilsäker i sitt sätt att skriva låttexter. På Limbo känns nästan varje textrad viktig och motiverad. I samband med att skivan spelades in dog Plura och Carlas pappa och några år tidigare hade deras mamma (”Gör vad du vill men bli inte musiker, du blir slav under buteljen.”) gått bort. Limbo är därför väldigt präglad av sorg och mörka känslor. Norrköping är nostalgins huvudstad och för många verkar staden väcka minnen. Både bra och dåliga. Det är tio år sedan jag undermedvetet tog in alla de här låtarna. Minnen väcks till liv och det jag främst känner när lyssnar på skivan är lycka och glädje. Trots de tunga låtarna och de jobbiga ämnena. Limbo är en av de där skivorna som kommer följa med mig genom livet. Låtar som Samma sort, Inte ens hundarna vill ha dig, Nådens hand, Vilken underbar värld och Håll huvudet högt kommer aldrig förlora sin betydelse. Det är låtar som har präglat mig mer än vad jag kanske vill erkänna. Limbo har överlevt tio år och känns fortfarande lika bra och angelägen. Den kommer hålla en lång tid. Det känns bra. Jag kommer lyssna på den när jag är 47. Vem jag är då och var jag är då är helt oklart. Jag kan inte föreställa mig själv som 47 år. Om jag lever finns det risk för att jag är en sorgsen jävel som känner saknad och bitterhet när jag vandrar genom Norrköping. Men jag ska alltid hålla huvudet högt. Det är det enda jag kan göra.

Lyssna på Limbo på Spotify!