För några år sedan var jag besatt av Paul Austers böcker. Det började med att jag fick tag i Illusionernas bok och fastnade för Austers sätt att skriva och berätta. Det fortsatte med New York-trilogin som fortfarande är en av mina favoritböcker. Under några månader läste jag allt jag kunde få tag på ur Austers ganska omfattande katalog. Efter ett tiotal liknande romaner mättades mitt intresse. Auster har de senaste 20 åren skrivit ungefär samma bok väldigt många gånger. De första böckerna jag läste av honom tedde sig fantastiska och fascinerande, men när man har fått samma historia berättad några gånger för mycket tröttnar man. Efter Auster hittade jag Haruki Murakami. Deras böcker, och författarskap, påminner mycket om varandra men Murakami är bättre på alla områden. Medan Paul Austers böcker blir sämre har Murakami förfinat sin form, och även om han också berättar samma historia om och om igen blir det bättre och bättre. För ett drygt år sedan läste jag Austerromanen Resor i Skriptoriet och där dog mitt intresse för Paul Auster. Den var tråkig och kändes väldigt omotiverad. Nyligen kom den senaste boken av Auster, Man in the Dark, på svenska med den självklara titeln Mannen i mörkret. Jag hade först inte tänkt läsa den, men det var så pass länge sedan som jag läste något av Auster att jag delvis hade återfått mitt intresse. Men förväntningar var väldigt låga. Jag väntade mig samma Austerhistoria som vanligt, och dessutom sämre berättad än i hans bästa böcker. Mannen i mörkret är inte Paul Austers återkomst, men den är flera gånger bättre än vad jag hade väntat mig.
Huvudpersonen i Mannen i mörkret är en författare (det menar du inte?) och boken har samma metaupplägg som de flesta av Paul Austers böcker. När Paul Auster är som bäst skriver han de historier som Charlie Kaufman alltid velat skriva men aldrig kommer skriva. Men den här boken hade även Kaufman kunnat skriva. Författaren heter August Brill och är 72 år gammal. Han bor tillsammans med sin dotter och dotterdotter i dotterns ensliga villa i Vermont. De är alla sorgsna, ensamma och isolerade människor som måste hantera olika sorters saknad. Nätterna är särskilt ensamma och särskilt för August som inte kan sova. Han är mannen i mörkret. För att slippa tänka på jobbiga saker spenderar han nätterna med att fantisera ihop olika historier. Den första halvan av boken kretsar kring en av dessa historier, och den är väldigt fascinerande.
Med Watchmen i färskt minne finner jag det alternativa USA anno 2007 som finns i August Brills fantasi som en väldigt intressant utgångspunkt för en historia. I det USA som hans berättelse handlar om står fortfarande World Trade Center kvar och USA invaderade aldrig Irak. Istället råder fullt inbördeskrig mellan olika stater. Det är ett helt annat land. Något som kunde ha varit. Där hamnar berättelsens huvudperson, som kommer från vår verklighet. Han är en yrkestrollkarl och förstår inte varför han har hamnat i den alternativa verkligheten. Det visar sig att han är utvald och att han har en uppgift att genomföra. Ett uppdrag som kommer ända kriget. Det är väldigt spännande och fascinerande. Men Auster har en ovana att avsluta sina berättelser när de är som mest spännande och innan man har fått några svar. Jag brukar kunna hantera det rätt bra, men här blir jag förbannad. Jag förstår inte varför Auster var tvungen att avsluta historien så abrupt och plötsligt, och varför han bröt den på ett så uselt sätt. Det började lovande och hade kunnat bli bra, men det bestående minnet blir istället att det var en meningslös historia. Därefter ändrar boken riktning, och August Brill tvingas konfrontera sina jobbiga minnen. Till en början är jag besviken att jag inte fick mer av det alternativa USA men snart blir det intressant igen. Men aldrig så intressant som det kunde ha varit.
Mannen i mörkret är en kort bok. Bara 200 sidor lång och väldigt liten i formatet. Varför Paul Austers böcker ges ut som inbundna pockets är en intressant frågeställning, som jag inte tänker gå in på här. Boken innehåller en del bra passager, och även några direkt dåliga. Jag gillar inte de filmanalyser som tar upp ganska mycket plats. Jag tycker inte att de fyller någon som helst funktion, mer än att tråka ut läsaren, och får Auster att framstå som mer pretentiös än vad han egentligen är. För Mannen i mörkret är inte någon av Austers svårare böcker. Det är lätt att förstå vad han vill ha sagt, och med ett övertydligt slut lämnar han inte mycket åt fantasin. Paul Auster skriver fortfarande bra och han är onekligen duktig på att konstruera den här typen av berättelser. Trots en del besvikelser tycker jag att Mannen i mörkret är en läsvärd bok. Har du inte läst något av Paul Auster tidigare är det här dock inget att börja med. Den kan nog avskräcka snarare än locka till mer läsning. Jag tror det skulle vara bra för Auster att tänka över sin roll som författare och vad han vill berätta. Och varför? Han har mycket att ge, men det skulle vara kul att se honom göra något annat än sämre versioner av en 20 år gammal trilogi.
Läs också min lista över de fem bästa Paul Auster-romanerna!
DN, SvD
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar