Damages förvirrar och fascinerar

Bra recensioner ger höga förväntningar, och tvärtom. När TV-serien Damages kom förra hösten kunde inte TV-kritikerna få nog. Den hyllades överallt och alla TV-bloggar skrev långa utläggningar om hur genomtänkt och välskriven den var, och hur bra skådespelarna var. Förväntningarna blev skyhöga, och när serien började visas på svensk TV kändes det lite som en besvikelse. Efter månader av hype var det mest som en axelryckning, ”Var det inte mer än så?”. Inte för att Damages var dålig. Tvärtom var det en riktigt bra serie, men den levde aldrig upp till mina förväntningar. På grund av den långa manusstrejken (som kändes väldigt jobbig när den var aktuell, men som jag nu knappt kan komma ihåg, och jag tror att IPRED kommer kännas lika avlägset om ett år) dröjde det innan den andra säsongen började visas. Och plötsligt hade de flesta kritiker ändrat uppfattning om serien. Damages började få dåliga recensioner och på Weird Science, som ett år tidigare oavbrutet hade hyllat serien, var de bekymrade över ”hur illa skrivet allting är.” Med de halvdana recensionerna hände något med mina förväntningar, och jag kunde uppskatta serien på ett helt annat sätt. Igår såg jag säsongsavslutningen, och efter tre månader av nervkittlande spänning, knöts alla trådar ihop. På ett jävligt snyggt sätt.

Damages handlar om korrupta människor. I centrum står stjärnadvokaten Patty Hewes som spelas av en smått lysande Glenn Close. Hon är en kall och beräknande människa, som i princip gör vad som helst för att vinna sina mål. Samtidigt har hon ändå några slags moraliska värderingar, som plågar henne men också styr henne i rätt riktning. Den första säsongen av Damages skildrade, genom sköna flashbacks och intensivt skådespel, hur den unga Ellen Parsons började jobba för Patty Hewes och fick hela sitt liv förstört på kuppen. I den andra säsongen fortsätter hon ändå jobba för Patty Hewes, fast nu är hon uppbackad av FBI och jobbar hårt för att sätta dit sin chef. Ellen Parsons är hjältinnan i den här serien. Hon är cool, snygg och deppig. Man hejar på henne, och till skillnad från många andra hjältefigurer på TV är hon intressant på riktigt. Rose Byrne som spelar Ellen gör en ofta imponerande prestation, och hon är en av de främsta anledningarna att se den här serien.

Den andra säsongen av Damages innehåller väldigt många karaktärer och det händer hela tiden extremt mycket. Det blir omöjligt att ha full koll på vad som händer, och en viss scen som utspelar sig i framtiden visas flera gånger i varje avsnitt, vilket ökar förvirringen. Samtidigt har man alltid en uppfattning om vem som är vem och varför saker händer och seriens tempo blir därför väldigt fascinerande. Damages är alltid väldigt realistiskt och lågmält, men innehåller trots det mer spänning än de flesta renodlade spänningsserier. En del grejer blir avklarade på några minuter medan andra grejer dras ut över hela säsongen. Karaktärer försvinner för att dyka upp några avsnitt senare. Folk är släkt med varandra på oväntade sätt, och ibland känns det som en väldigt genomtänkt såpopera.

Damages har verkligen muntrat upp de senaste månaderna, och varje vecka har jag sett fram emot de nya avsnitten. Det är möjligt att serien blir mer hanterlig om man ser alla avsnitt i ett svep, men samtidigt gör den sig väldigt bra som följetong med ett avsnitt i veckan. Att de lyckades knyta ihop alla trådar på ett tillfredsställande sätt, och dessutom öppna upp för en kommande säsong, under säsongsavslutningen var lite oväntat. Allt föll på sin plats. Jag är tacksam över alla TV-kritiker som inte gillade den andra säsongen av Damages. Det gav mig rimliga förväntningar och tillät mig att fascineras av serien på ett annat sätt. Ibland kan dåliga recensioner vara bra.