Maj revisited

Efter en lång och utdragen vinter kom våren och värmen väldigt plötsligt, och varken mitt sinne eller kropp var redo för det. Efter en längre kylig period blev mina löprundor en plåga och tågresorna till jobbet väldigt dåsiga, men efter några veckor har jag till slut vant mig vid värmen och är redo för den stundande sommaren. Här hade jag tänkt gå igenom den senaste månadens höjdpunkter i form av skivor, böcker, filmer och TV-serier.

Trots många hyllade och hajpade skivsläpp har maj varit en rätt tråkig musikmånad för mig. Inget av de nya hipsterbanden som fått fin kritik har fallit mig i smaken och då jag varken förstår mig på Daft Punk (försökte mig på den senaste skivan, men förstår inte alls storheten) och The National (ett av min flickväns favoritband, men jag har svårt för den monotona deppsången och den kliniskt rena produktionen och lämnas alltid märkligt oberörd) har jag inte haft jättemycket att glädja mig åt.

Laura Marling släppte sin senaste skiva Once I Was an Eagle den här veckan och hon låter som vanligt väldigt kompetent och bra. Hon har hunnit bli hela 23 år gammal men känns betydligt äldre när hon sjunger om relationer, kärlek och annat vuxet i en dryg timme (skivan klockar in 63 minuter och är därmed hennes längsta hittills). Det är ett starkt album som växt ordentligt efter några lyssningar. Laura Marling är en intressant artist som garanterat kommer fortsätta göra bra skivor. Det känns som hon har mycket att jobba vidare på och hennes tidlöst snygga musik, tydligt inspirerad av storheter som Bob Dylan och Leonard Cohen, kommer nog bara bli bättre med åren. 

Tidigt i maj blev jag kontaktad av en kille som undrade hur han skulle gå till väga för att hans band skulle bli omnämnt på Finpop och då det är förstå gången något liknande hänt blev jag ganska smickrad och tänkte passa på att nämna dem här. Bandet heter Paint Sniffing Survivors (typiskt coolt bandnamn som för tankarna till vansinnesrebeller som The Ramones) och gör ungdomlig punk med mörka förtecken med texter på engelska. Deras debutalbum heter Popsongs for Satan och finns på Spotify. Det är inte årets bästa album men det finns helt klart potential där.

Min majmånad präglades mycket av tre häftiga läsupplevelser som överglänser allt annat jag skriver om idag. Först läste jag den fascinerande Hjalmar Bergmans stora genombrottsroman Markurells i Wadköping från 1919. Tidigare hade jag bara läst Bergmans sista roman Clownen Jac men för ett tag sedan blev jag intresserad av att läsa mer av honom. Trots att stormigt liv lyckades han skriva ett stort antal romaner, i princip en varje år från 1910 fram till döden i Berlin 1931, så det finns mycket att gräva ner sig i där, vilket känns väldigt lovande efter Markurells i Wadköping som visade sig vara en fascinerande, rolig, bisarr och mycket välskriven roman. Hjalmar Bergman är uppenbarligen en av de största svenska författarna och jag ser fram emot att läsa mer av honom. 

Därefter ägnade jag flera veckor åt Thomas Pynchons kultklassiker Gravitationens Regnbåge från 1973, en bok som jag länge velat läsa men samtidigt aktat mig för. I vissa läsande kretsar är Thomas Pynchon en älskad författare som borde fått Nobelpriset för länge sedan, medan jag misstänker att han aldrig fått något större genomslag i Sverige. Jag har läst en Pynchonbok tidigare, hans senaste roman Inherent Vice som väckte viss mersmak. Flera av hans böcker finns översatta till svenska och Gravitationens Regnbåge, som är hans mest kända och hyllade roman, översattes i slutet av 90-talet som en del av Bonniers Panacheseries 50-årsfirande. Gravitationens Regnbåge, som på svenska klockar in på nästan 800 sidor, är ökänd för att vara en av de svåraste romaner man kan ge sig på. Många verkar ha stora problem med att läsa och förstå den så när jag bestämde mig för att ge mig på den var jag beredd på ett redigt mindfuck. Inledningsvis tyckte jag dock inte att den var så svår, snarare rolig och intressant. Handlingen kretsar kring ett stort antal personer kring Andra världskrigets slutfas och utgår från London. Ganska snart spårar boken ut totalt och för att ta sig vidare får man ge upp den kontroll man vanligtvis har över en romans handling och karaktärer. Gravitationens Regnbåge är en märklig bok på flera sätt. Emellanåt är den otroligt bra och gripande, med starka karaktärsskildringar och fascinerande händelseförlopp, och ibland är den riktigt rolig, i stil med något Douglas Adams hade kunnat skriva. Ganska ofta avbryts boken för äckligt provocerande sexscener, med utdragna och detaljerade beskrivningar av vansinnigt snusk som hör till det grövsta jag läst. Boken var tydligen en kandidat för Pulitizerpriset när den gavs ut, men en väldigt grafisk koprofiliscen ska tydligen ha satt stopp för det. Gravitations Regnbåge är full av intressanta tankar och händelser, en del helt obegripligt och oerhört motbjudande, och framåt slutet går det inte längre att ha koll på något överhuvudtaget. Det är på sätt och vis en spännande läsupplevelse, som jag inte skulle kunna rekommendera för någon, och trots att den lämnade mig totalt utmattad och förvirrad blev jag sugen på att läsa mer av Pynchon. En av hans senare böcker, Mot dagen, släpptes nyligen på svenska och till omfånget är den ännu större än Gravitations regnbåge. Jag borde hålla mig borta, men är ändå lite sugen, konstigt nog. 

En rakare och mer direkt läsupplevelse får man om man läser Therése Söderlinds Vägen mot Bålberget, en av vårens mest uppmärksammade svenska romaner. Det är också en tegelstensroman men man läser den på en bråkdel av tiden som går åt till Gravitationens Regnbåge. Genom fyra karaktärer får vi en inblick i häxprocessernas Ångermanland, dels genom två nutida karaktärer som konfronteras med historien och två som var med när det begav sig, varav en pekades ut som häxa. Det är ett intressant och läskigt kapitel i den svenska historien, som aldrig får glömmas bort och Söderlind gör ett mycket bra jobb med att skildra ett samhälle där man brände en massa oskyldiga kvinnor på bål. Vägen mot Bålberget innehåller också mycket annat och är en på många sätt fascinerande och gripande roman. Söderlind skriver väldigt bra och engagerande, men tyvärr är bokens andra hälft inte alls lika stark som den första och när boken började lida mot sitt slut såg jag tyvärr fram emot att få lägga den ifrån mig. Men på det stora är det en väldigt bra roman som känns både angelägen och spännande. Jag har svårt att se hur någon inte skulle uppskatta den och kan rekommendera den till alla som vill läsa något bra och svenskt i sommar.      

Som filmmånad var maj medelmåttig. Jag och flickvännen var och såg Baz Luhrmans Den stora Gatsby-filmatisering och jag tycker den är mycket bättre än kritiken fått den att verka. Det var tydligt att den svenska kritikerkåren för en gångs skull gjort lite research. Det är tacksamt att förlagan är så kort, så för kanske första gången kretsade svenska filmkritikers recensioner kring jämförelser med en bok. Man kan se den här filmen på flera sätt och jag, som inte är något större fan av boken, valde att se den som en pampig film och då fungerar den utmärkt. Skådespelarna är bra, musiken passande och allt är väldigt snyggt och mäktigt. Dessutom kändes 3D på bio för första gången motiverat. Jag kan lugnt konstatera att jag hade det betydligt roligare när jag såg filmen än när jag läste boken. 

En annan mäktig film jag såg i maj var den episka The Place Beyond the Pines om hur smärta och lidande går i arv. I tre historier får vi följa Ryan Gosling, Bradley Cooper och andra begåvade skådespelare och trots att något uppenbarligen fattas är det en väldigt imponerande film som försöker säga mer än de flesta nya amerikanska filmer. 

Jag och flickvännen har också dragit igenom Gudfadern-trilogin de senaste veckorna, med en film per helg. Det var ett tag sedan jag såg dem senast och de två första framstår fortfarande som tidlösa mästerverk, helt klart bland det bäst som någonsin gjorts, medan den tredje filmen känns som ett dåligt skämt i jämförelse. Om man glömmer den tredje filmen tillhör Gudfadernfilmerna mina absoluta favoritfilmer. Det känns inte som det finns någon nu verksam regissör som skulle kunna klara av att göra något liknande. Jag kan sakna det stillsamma, noggranna kvalitetstänket från Gudfadern i moderna filmer. I Gudfadern händer det saker hela tiden. Timmarna flyger förbi, men allt känns ändå lugnt och sansat. Det finns nästan ingen regissör som jobbar så längre.

Månadens stora TV-händelse, en TV-vår då nästan ingenting kändes spännande, var nog att Netflix släppte en ny säsong av Arrested Development. Det var ganska många år sedan jag såg serien nu och även om jag gillade den mycket när det begav sig har jag inte varit särskilt förväntansfull inför den här nya säsongen. Serien var stilbildande när den kom men sedan dess har det hänt mycket med amerikanska komediserier och jag var inte jättesugen på mer av Arrested Development. Jag har hittills bara sett det första avsnittet, som i princip levde upp till mina förväntningar, alltså varken bra eller dåligt. Desto bättre är HBO-serien Enlightened som jag fick upp ögonen för i samband med att den lades ned efter två säsonger och 18 avsnitt. Jag har tagit mig igenom serien under de senaste två veckorna och har blivit ganska imponerad av både skådespel och manus. Serien kan beskrivas som en dramakomedi med halvtimmeslånga avsnitt och en lite annorlunda ton, ungefär som om The Office skulle möta den sköna Men of a Certain Age, fast ur ett kvinnligt perspektiv. Serien kretsar kring en kvinna i 40-årsåldern, lysande spelad av Laura Dern, som länge jobbat på ett stort företag men förlorar sin fina tjänst efter en affär med sin chef och ett efterföljande sammanbrott på jobbet. Efter en återhämtningsfas på ett flummigt rehabcenter på Hawaii försöker hon komma tillbaka till sin gamla arbetsplats men blir placerad i källaren bland andra utstötta anställda, som alla har klantat sig för att hamna där. Enlightened är en både rolig och gripande serie som verkligen levererar. Några av de 18 avsnitten håller en lite ojämn kvalitet men på det stora hela är det en riktigt trevlig serie med bra manus och duktiga skådespelare. Serien är skriven av den roliga Mike White som också gör en av de centrala rollerna, och även Luke Wilson och Timm Sharp (som Judd Apatow-fans säkert kommer ihåg från Undeclared) har viktiga roller. Jag kan verkligen rekommendera Enlightened till alla som gillar de TV-serier jag brukar skriva om här.  

    

På en gata i Manchester…

Det känns som allt fler amerikanska TV-serier väljer att vända verkligheten ryggen. Fantasy och sci-fi har under de senaste åren blivit utbrett och accepterat, och liksom filmerna på bio blir TV-serierna alltmer ointressanta. Är det inte onaturligheter, är det extrema livsöden och osannolika karriärer som gäller. Kanske är det så att ingen vill diskutera verkligheten, och istället för att göra något allvarligt pumpar man explosioner, alvöron och överklassleverne. Är det något som är tyngre än att leva i en grå värld är det vetskapen att medierna inte vill veta av den. Kanske kan man inte tjäna pengar på kultur som får människor att tänka. De senaste veckorna har jag tagit mig igenom en några år gammal brittisk TV-serie som är raka motsatsen till den typiska amerikanska dramaserien. The Street, skapad av Jimmy McGovern som också ligger bakom den trevliga serien Accused (Anklagad), visades i tre säsonger mellan 2006-2009, med totalt 18 avsnitt. Varje avsnitt fokuserar på olika människor på en gata i Manchester, och helheten är en mäktig skildring av ett på många sätt trasigt samhälle och dess beståndsdelar. Jag har sällan sett en jämnare TV-serie och varje 60-minutersavsnitt hade gjort sig som långfilmer. Skådespelarna är fenomenala och berättelserna rymmer ofta ett psykologiskt djup som man sällan finner i romaner, och så gott som aldrig i TV-serier. The Street hör till de bästa TV-serier jag sett, och trots formatet där man måste sätta sig in i nya karaktärer varje avsnitt finns det ett flyt och driv i serien som gör att man alltid är sugen på nästa avsnitt.

Den enda nyare TV-serie, som jag kan tänka på, som påminner om The Street är David Simons Treme. Båda serierna skildrar vanligt folk och deras vardagliga liv, med ambitionen att berätta om städerna och samhällena där de lever. För båda serierna är verklighetsflykt något man velat undvika, vilket är precis tvärtom vad de flesta serier gör idag. I The Street är karaktärerna bland annat skollärare, taxiförare, soldater, kockar och pubägare. Varje avsnitt fokuserar på en ny karaktär, som sedan kan dyka upp i andra avsnitt som mindre biroller. Nästan alltid handlar det om att något jobbigt och livsavgörande händer. Något som vänder upp och ned på de vanliga människornas enkla tillvaro och vi får sedan se dem hantera det ovanliga och extrema. Det är alltid spännande och drabbande. The Street är stundtals en rätt mörk serie och mycket kretsar kring svåra moraliska val och dilemman. Ett avsnitt, som påminner mycket om Thomas Vinterbergs film Jakten, handlar om en oskyldig högstadielärare som blir utpekad som pedofil och ser sin värld rasa samman. Ett annat avsnitt handlar om ett gravt alkoholiserat spelombud som får reda på att han har en 16-årig son med Downs syndrom, ett annat om en ensamstående kvinna som prostituerar sig för att hennes mobbade son ska kunna börja på en bättre skola. Inget i The Street är lätt, och den respekt som Jimmy McGovern och seriens övriga manusförfattare visar för vanliga människor och deras liv är väldigt uppfriskande att se. När amerikanska TV-serier i stort har slutat skildra abetarklassen framstår The Street också som ett politiskt laddat mästerverk. Världen behöver fler TV-serier som den här.

Invånarna på The Street är komplicerade och intressanta människor och därför är det kul att skådespelarna och valen av dessa är så perfekta. Några av de mer kända ansikten som dyker upp är Jim Broadbent som självmordsbenägen pensionär, Timothy Spall som en taxichaufför som ställs inför flera jobbiga moraliska dilemman (han gör den enda karaktären som har flera avsnitt i serien, ett per säsong) och Stephen Graham (Combo i This is England och Al Capone i Boardwalk Empire) som det alkoholiserade spelombudet jag nämnde ovan. Skådespelarna, tillsammans med de välskrivna manusen och den raka regin, gör The Street till en rörande och gripande serie som jag sent kommer glömma. Det är en TV-serie som visar att vanligt folk kan vara minst lika spännande som vampyrer, riddare och ängsliga reklamare.

April revisited

Maj är här. All snö har försvunnit och våren har äntligen börjat på allvar. Men innan jag går vidare med våren hade jag tänkt se tillbaka på den gångna månadens kulturella höjdpunkter.

När det gäller musik dominerades april av Håkan Hellströms nya skiva, Det kommer aldrig va över för mig. Vad jag tyckte om den sammanfattade jag i ett blogginlägg för två veckor sedan. Utöver Håkan släppte några andra artister och band ett gäng skivor som är värda lite uppmärksamhet. Det svenska rockbandet Dom orena, som består av ett gäng veteraner, släppte sitt grymma debutalbum Tystnadsbehandlingen. Både musik och sång låter väldigt mycket som det tidiga svenska 80-talet, och särskilt mycket som Eldkvarn och Plura. Texterna är bra och sången övertygande. Det är förstås riktigt jävla bra. Mina favoritlåtar heter Vackra förlorare och Fruset hår. En annan bra ny svensk skiva är Ludwig Bells andra album Jag måste räknat fel. Ludwig Bell är väldigt sympatisk och verkar genomsnäll och supertrevlig vilket gör att man har överseende med en del mindre lyckade låtar. Helheten är dock bra, och det känns som att Ludwig Bell har en given plats på den svenska popscenen. Man kan aldrig få för många låtar som den mysiga Vinklar. När det gäller musik som inte är svensk är det framförallt Kurt Viles nya skiva Walking On A Pretty Daze som jag har lyssnat mycket på under april. Det är förmodligen Kurt Viles bästa skiva hittills och som tidigare handlar det om grym gitarrdriven musik, där låtarna är långa och riffen både malande och sövande. Mer än tidigare framstår Kurt Vile som en profet för alla som sömnigt betraktar sina liv och känner att något, som de inte riktigt kan definiera, fattas. Kurt Vile gör uppenbarligen musik som behövs.

När det gäller böcker ska jag hålla mig kortfattad den här gången. För trots att jag i vanlig ordning tagit mig igenom ett gäng romaner den gångna månaden är det ingen av dem som jag känner att jag egentligen vill rekommendera utöver Richard Fords suveräna Canada, som jag ju skrivit om tidigare.

På filmfronten var månadens bästa film helt klart Thomas Vinterbergs Jakten. En fantastisk film som är otäckare än vilken skräckfilm som helst. Förutom ett intressant ämne är både skådespel och regi på absolut toppnivå. Det är sällan man ser sådana starka filmer nuförtiden, och jag tycker förstås alla bör se den. Efter Jakten såg jag också Vinterbergs Submarino från 2010, som jag hade haft liggande i nästan två år utan att se den. Den handlar om två bröder som båda lever väldigt tuffa liv och den är, om möjligt, ännu jobbigare än Jakten, men också mycket bra. Två hemska och jobbiga, men väldigt sevärda, filmer från samma regissör alltså. En annan film som jag vill tipsa om är den bisarra brittiska roadmovien Sightseers om ett väldigt udda par som ger sig ut på husvagnssemester i norra England. Jag vill inte avslöja mer om handlingen, men kan verkligen rekommendera den för alla som vill se något ovanligt sjukt och märkligt, men som ändå är bra och roligt.

Månadens stora TV-händelse är väl att Mad Men har dragit igång igen. Jag tycker fortfarande att det är tidernas mest överreklamerade TV-serie. Det finns ingen TV-serie som är så överskattad och fått så många omotiverade hyllningar. Men självklart gillar jag den också. För även om jag ogillar hur Mad Men behandlas i media är det ju onekligen en väldigt välgjord och sevärd TV-serie med intressanta karaktärer och bra skådespelare. Den nya säsongen är förstås inget undantag men jag måste erkänna att jag delvis har tappat intresset för en del av karaktärerna. Huvudpersonen Don Draper känns som en av de mest tråkiga huvudpersonerna någonsin, men lyckligtvis är birollerna desto mer intressanta. En av mina favoriter i Mad Men är den kvinnliga reklamaren Peggy Olson, som utvecklats mycket under seriens gång. Hon spelas av den duktiga Elisabeth Moss som också är aktuell i Jane Campions nya TV-serie Top of the Lake, om en polis som beger sig till sin Nya Zeeländska hemort för att utreda försvinnandet av 12-årig gravid flicka. Jag är halvvägs in i serien, som består av sju avsnitt, och är lite splittrad i mina åsikter kring den. Det är uppenbarligen en väldigt intressant, annorlunda och välspelad TV-serie men hittills har den inte riktigt lyckas beröra mig. Delvis är serien riktigt konstig och utflippad och det ska bli spännande att se hur den utvecklar sig. Det är onekligen ingen typisk TV-deckare och seriens deckarpremiss har snabbt hamnat i bakgrunden för mer svävande och svårare frågor. Den bästa TV-serie jag sett den här våren, och som verkligen utklassar nästan alla andra TV-serier, är dock den några år gamla brittiska The Street som i tre säsonger skildrar livet på en gata i Manchester. Jag har bara några avsnitt kvar och återkommer därför snart med ett hyllande inlägg om serien, som faktiskt hör till det bästa som jag någonsin sett.        

Finpop tycker till om Håkans nya skiva

Det kommer aldrig va över för mig. Och så är det nog. Det är snart 13 år sedan jag hörde Håkan Hellström för första gången och sedan dess har han gått från klarhet till klarhet. Lysande album utan svaga låtar, fantastiska livespelningar och en skön personlighet har gjort honom till Sveriges enda riktiga rockstjärna. Periodvis har hans musik betytt väldigt mycket för mig och enskilda textrader har lyft och burit mig genom jobbiga dagar. Den absoluta höjdpunkten var skivorna Ett kolikbarns bekännelser och För sent för edelweiss där Håkan nådde oväntade höjder både textmässigt och musikaliskt. Kolikbarnet står sig som det bästa svenska rockalbumet någonsin, i jämn konkurrens med Thåströms Skebokvarnsv. 209. Jag dyrkar Håkan på alla sätt och därför känns det lite konstigt att yttra sig om hans nya skiva. Det känns nämligen obekvämt att erkänna att jag inte alls tycker att den håller samma nivå som hans tre senaste album. Att den inte, vare sig när det gäller texterna, sångerna eller melodierna, får mig att känna på samma sätt som de tidigare skivorna. Att jag kanske håller Hästpojkens nya skiva närmare hjärtat. Det känns som förräderi att ens påstå något sådant.

När jag fick tag på 2 steg från paradise, via en Flashback-länk sent på kvällen innan releasedagen, upplevde jag känslor av fullständig lycka. Jag stannade uppe halva natten, hoppade i sängen och lyssnade på skivan om och om igen. Det kommer aldrig va över för mig framkallar inte samma känslor, vilket visserligen inte är särskilt oväntat. Det senaste året har jag inte lyssnat lika mycket på Håkan som tidigare. Texterna berör mig inte riktigt på samma sätt som de gjorde för några år sedan. Kanske har jag blivit vuxen, kanske har musiken spelat ut sin roll. Att förhålla sig till Håkans nya skiva är svårt. Det är en riktigt bra skiva, men med Håkan Hellström måste man säga mer än så. Jag känner inte att jag kan slentrianhylla skivan på samma sätt som nästan alla kritiker har gjort. Som med alla stora artister som hållit på ett tag är det oundvikligt att inte jämföra allt Håkan gör med det som han gjort tidigare, och det är då jag börjar se svagheter med det nya albumet.

Mitt största problem med Det kommer aldrig va över för mig är soundet. Det är som Håkan bytt favoritband. Det sound jag älskade, och förknippade med honom – Eldkvarndrivet, Springsteeneuforin och Dylanskevheten – dominerar inte längre. Istället är det mer producerat, och därmed fulare och tråkigare, än tidigare. Jag trodde att Håkan och jag hade ungefär samma uppfattning om hur bra musik skulle låta men på förvånansvärt många låtar på nya skivan vänder han de gamla rockidealen ryggen och prövar något nytt. Det är inte dåligt, han har aldrig gjort en dålig låt, men kan omöjligt mäta sig med de tidigare skivornas rockperfektion. Istället för drivande melodier och medryckande rytmer är det synthar, tråkiga trummor och 80-talets mest hemska damkörsång som gäller den här gången. När Dylan gjorde Empire Burlesque kunde han skylla på det rådande 80-talet, och det vansinniga musikklimat som också drog ned Springsteen och Leonard Cohen i skiten, men vad ska Håkan skylla på? Tillfälligt hjärnsläpp? Jag saknar nerviga låtar som Dom där jag kommer från från förra skivan, och i brist på annat har mina favoritlåtar på Det kommer aldrig va över för mig blivit titelspåret och den syntiga Pistol, just för att de har rytm och driv. Det finns några låtar som hade kunnat passa in på Kolikbarnet eller Edelweiss men varken musikaliskt eller textmässigt håller Valborg eller Det tog så lång tid att bli ung samma nivå som Håkanklassiker som Jag har varit i alla städer och Gårdakvarnar och skit. Kanske är det orättvist att jämföra, men det är tyvärr oundvikligt.

En av många anledningar att älska Håkan Hellström är hans fantastiska texter. Trots alla klassiska ingredienser – tvivel, ångest, dåligt självförtroende och korta men intensiva lyckorus – når han inte samma nivåer som tidigare på det området heller, även när han namedroppar Morrissey och min lillebrors idol Kaspar Hauser. Vanligtvis gör hans låtar ett direkt och kraftigt intryck på mig, vissa fraser fastnar omedelbart och växer till odödliga citat. Sådana textrader finns på Det kommer aldrig va över för mig också – ”Ett år går fort mellan höghusen, men det kommer gå fint om du hänger med.” – men de är inte lika ofta förekommande och starka som på de tidigare albumen. Jag tycker uppenbarligen att det här är Håkans sämsta album, vilket inte är kul att konstatera, särskilt inte när det ändå är en bra skiva. Håkan är fortfarande Sveriges största artist och jag kommer lyssna på den här skivan resten av våren. Inför nästa album hoppas jag dock att han går tillbaka till ett rockigare sound och hittar ny inspiration till sina låttexter. Kanske kan han ta intryck av Thåströms Skebokvarnsv. 209 och Eldkvarns Limbo och börja skriva lite vuxnare och mer reflekterande låtar. Håkan har trots allt växt upp, en gång för alla, och det ska bli spännande att se hur han hanterar att passera 40.   

Canada – Richard Ford

Varför läser vi böckerna vi läser? För att de tilltalar oss, på något sätt, förstås. Något med böckerna väcker vår uppmärksamhet och gör oss intresserade. Ofta är det en positiv recension eller effektiv marknadsföring. Emellanåt tycker jag det är intressant att tänka kring det här, för även om jag läser mycket finns det alltid många fler böcker som jag inte läser, som jag av någon anledning väljer bort. Med Richard Fords roman Canada var det bara titeln som behövdes för att jag skulle vilja läsa den. De som har läst Finpop en längre tid kommer kanske ihåg att jag för tre år sedan var utbytesstudent i Ontario, och sedan dess har jag ett särskilt intresse för Kanada. Att kalla en roman Canada är modigt, särskilt när det visar sig att bara halva boken utspelar sig där och handlingen egentligen inte har så mycket med Kanada att göra, och borgar för kvalitet. Jag hade aldrig hört talas om Richard Ford tidigare och visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig. Nu vet jag att han är en etablerad och ofta hyllad amerikansk författare som blivit belönad med ett Pulitzerpris (för romanen Independence Day som jag planerar att läsa nu i vår) och andra fina utmärkelser. Canada är en lysande roman som med ett långsamt och reflekterande tempo skildrar en ung killes hastiga uppväxt under plötsliga och våldsamma omständigheter.

Canada börjar med full kraft när huvudpersonen Dell Parsons i två meningar klarar av bokens huvudsakliga händelser. Dels att hans föräldrar rånade en bank, dels att det därefter följde flera mord. Läsarens intresse väcks förstås omedelbart och de följande dryga 400 sidorna handlar om hur Dells liv förändrades för alltid när hans föräldrar bestämde sig för att vända upp och ner på allt. Dell ser som vuxen tillbaka på sitt liv och försöker förstå varför saker blev som de blev. Dells pappa var yrkesmilitär och familjen, Dells mamma och hans tvillingsyster, flyttade runt mycket under hans uppväxt. De hann aldrig riktigt slå sig ned någonstans och fick aldrig några vänner. 1956, när Dell är 15 år gammal, kommer familjen till den lilla staden Great Falls i Montana. Dells föräldrar verkar, åtminstone utåt sett, vara helt normala men de båda bestämmer sig, av någon anledning som Dell försöker förstå många år senare, för att råna en bank. Självklart åker de fast, och för att slippa bli omhändertagen flyr Dell, med hjälp av sin mammas enda väninna, till den närliggande kanadensiska provinsen Saskatchewan där han får jobba på ett hotell i en ödslig stad, medan han brottar med alla jobbiga tankar och känslor kring sina föräldrar och sin egen framtid.

Man inser omedelbart att man har med en fantastisk författare att göra när man börjar läsa Canada. Språket är lika sparsmakat som titeln, med enkla och effektiva meningar och ett sällan skådat flyt. Handlingen är genial i all sin enkelhet och det är imponerande hur Richard Ford lyckas bygga en så tänkvärd och smart bok kring ett klumpigt och dåligt planerat bankrån. Känslorna och tankarna hos den 15-åriga Dell som ser sin värld rasa samman är det centrala i Canada, och som uppväxtskildring är den suverän. Det är en fantastisk bok på alla sätt och vis och jag kan varmt rekommendera den till alla som gillar bra litteratur. Till min stora glädje ser jag att boken är på väg i svensk översättning, på Brombergs förlag, och jag hoppas att översättningen gör Richard Fords mäktiga språk rättvisa. Själv ska jag läsa fler av hans böcker, varav flera finns på svenska, för om resten av hans böcker är lika bra som Canada kan han mycket väl bli en ny favoritförfattare. 

Mars revisited

Ännu en månad har passerat och trots det ovanliga ljuset håller vintern ut ovanligt länge. Nyss hemkommen från påskfirande hos min flickväns föräldrar i Finland hade jag tänkt sammanfatta de skivor, böcker, filmer och TV-serier som gällde för mig i mars.

Förutom Nordpolen och Hästpojken, som gjorde månadens två bästa skivor som fortfarande växer för varje lyssning, var det två tjejer födda 1987, samma årgång som mig, som tävlade om mina öron i mars. Först ut var Waxahatchee, en ny bekantskap som egentligen heter Katie Crutchfield och kommer från Alabama, som kom med sitt andra album Cerulean Salt. Tidigare har hon spelat i olika punkband, bland annat ett med det roliga namnet P.S. Eliot. Waxahatchee, som är ett soloprojekt, är singer-songwritermusik med en punkig och rockig nerv. Hon påminner mig lite om Billy Bragg (som också kom med en ny skiva i mars, som inte är lika dålig som vissa påstår) och efter några lyssningar började jag gilla hennes musik riktigt mycket. Hon har en bra röst och texterna går rätt in i hjärtat, utan omvägar. Den andra jämngamla tjejen är Kate Nash som nyligen släppte sin tredje skiva Girl Talk. Kate Nash har aldrig varit någon av mina stora favoriter, hon har alltid hamnat i skuggan av Lily Allen, men jag har följt henne sedan första albumet. Min pappa och jag såg henne faktiskt live redan innan den första skivan släpptes, och hon har alltid framstått som snäll och sympatisk. På Girl Talk är hon lite tuffare än tidigare, med ett punkigare och råare sound än det tidigare Regina Spektor-soundet, och det är en välkommen förändring. När skivbolaget inte gillade det nya punkiga soundet bestämde sig Kate för att dumpa dem och startade upp ett eget skivbolag och finansierade inspelningen av skivan med donationer från fans på internet (så kallad crowd funding, som blir allt vanligare, inte minst bland utvecklare av TV-spel). Det är alltså en coolare, vuxnare och hårdare Kate Nash vi möter på Girl Talk men oavsett hur hårt hon jobbar på sin nya image skiner hennes snälla, söta och sympatiska sidor igenom och det blir ofta ett lite konstigt möte mellan hårt och mjukt, men lite oväntat är det den här lite falska konfrontationen som gör skivan värd att lyssna på. Liksom hennes tidigare skivor är Girl Talk en ganska ojämn samling låtar, med en längre speltid än de flesta nya album, men efter några lyssningar känns helheten ändå riktigt trevlig och jag har lyssnat på den oväntat många gånger. Min favoritlåt är utan tvekan den punkiga Sister som helt klart är en av årets skönaste låtar. Förra veckan var det också dags för en ny skiva från den gamla Finpop-favoriten Wavves. Nathan Williams har blivit några år äldre sen sist, men är fortfarande lika dum i huvudet. På den tredje Wavves-skivan Afraid of Heights bjuder han på Nirvana-refränger, surfharmonier och dryg attityd. Det är svängigt intelligensbefriat, och som vanligt är det lika omöjligt att sympatisera med honom som det är omöjligt att inte älska hans musik.       

Månadens största läsupplevelse var Eyvind Johnsons mäktiga Romanen om Olof - en riktigt stark serie böcker som utan tvekan hör till det bästa som skrivits på svenska. Det tog ett tag ett ta sig igenom den, men jag har också hunnit plöja några andra trevliga böcker i mars. En riktigt mysig bok som jag tror alla skulle gilla är Carol Rifka Brunts charmiga debutroman Tell the Wolves I’m Home. Den utspelar sig i slutet av 80-talet i en New York-förort där en ganska udda tjej 14-årig förlorar sin älskade homosexuella morbror till AIDS. Efter begravningen blir hon uppsökt av en man som visar sig vara morbrorns partner, men som familjen hållit hemlig och dessutom beskyller för morbrorns död. I hemlighet börjar de umgås och inser att de har mycket gemensamt. För att vara en mainstreambok är Tell the Wolves I’m Home suverän – den är välskriven, rörande och oväntat intressant med en del tänkvärda frågor om familj, vänner och livet i största allmänhet. Förhoppningsvis kommer den på svenska, för med rätt marknadsföring är det en bok som borde göra succé överallt. Lite tyngre är den DN-hajpade Primo Levi-samlingen Tre böcker som nyligen getts ut på svenska, med ett bra förord av Göran Rosenberg (som ju vann Augustpriset förra året). I de tre böckerna (Är detta en människa?, Fristen och De förlorade och de räddade) går italienaren Levi igenom sina upplevelser under och efter sin tid i Auschwitz, och hur han förhåller sig till koncentrationslägren. Det är hela tiden mycket sakligt, lugnt och behärskat i beskrivningarna av alla hemskheter och jag skäms lite över mig själv när jag inte berörs så mycket som jag kanske borde. Trots att jag tagit del av mängder av förintelseskildringar, i böcker, filmer och serietidningar, är det här den första självbiografiska koncentrationslägerskildringen jag läser och att Primo Levi aldrig riktigt förmår att gripa tag i mig som läsare, trots alla fruktansvärda hemskheter, har nog mer med hans sätt att skriva än att jag blivit avtrubbad att göra. Han skriver bra och böckerna är fulla av intressanta tankar och iakttagelser, Primo Levi var uppenbart oerhört intelligent och förståndig, men böckerna är snarare relevanta som vittnesmål över en av historiens smutsigaste händelser än som litteratur. Jag rekommenderar alla att läsa hans böcker, men man ska inte läsa dem för att man vill tillgodogöra sig stor litteratur, för det är inte vad det handlar om. Bäst är den andra delen, Fristen, där man får en inblick i det kaosartade Europa direkt efter kriget och får ta del av Levis långa resa hem. En desto roligare läsupplevelse får man om man läser den vansinniga The Teleportation Accident av Ned Beauman. Där får vi följa en sexuellt frustrerad scenarbetare i 30-talets Berlin som i jakten på mutta lämnar Berlin, först för Paris och sedan för Los Angeles. Boken innehåller sinnessjuk dialog, en massa snusk, knäppa bedrägerier, verklighetsfrånvända fysiker, en massa namedropping av gamla författare och har en riktigt skön story befolkad av konstiga och osympatiska karaktärer som man konstigt nog lär sig att älska. The Teleportation Accident är en på flera sätt ovanlig bok och när man väl kommit in i den vill man inte att den ska ta slut. Den har dessutom förra årets kanske snyggaste omslag.

Jag såg också några trevliga filmer i mars och här hade jag tänkt tipsa om månadens tre bästa filmer. För alla som gillar råa brittiska ghettofilmer har de senaste åren varit fantastiska. Det har kommit många sevärda filmer om skitjobbiga unga killar i träningsoveraller, som langar knark och beter sig som svin men ändå känns ganska sympatiska. Sally El Hosainis debutfilm My Brother the Devil är dock bättre än den genomsnittliga engelska ghettofilmen. Här får vi följa två egyptiska bröder och deras liv i ett betongområde i London. Den äldre brodern langar knark med det lokala gänget medan den yngre brorsan, som självklart ser upp till storebrorsan och hans kompisar, fortfarande går i skolan. Båda bor kvar hemma hos föräldrarna och delar sovrum.  På många sätt är det en förutsägbar film, men skådespelarna är lika bra som regin är tight och frågorna filmen ställer tidlösa. My Brother the Devil är en riktigt bra film som verkligen berör. En annan väldigt rörande film är den holländska familjefilmen Kauwboy om den tioåriga pojken Jojo som tar sig an en liten fågelunge. Kauwboy är en fullständigt fantastisk liten film som verkligen tar barn och deras känslor på allvar. Den lilla killen i huvudrollen är suverän, fotot är otroligt snyggt och manuset är lågmält och fint. För alla som sett Ken Loachs klassiker Kes är det oundvikligt att inte jämföra de två filmerna, men för 2010-talet är Kauwboy faktiskt en bättre film. Alla borde se den. En annan film som verkligen förstår sig på barn är den brittiska Broken, regisserad av Rufus Norris, där vi får lära känna den 11-åriga tjejen Skunk. Hon är hur charmig som helst och fantastiskt skådespelad av det lilla stjärnskottet Eloise Laurence. Broken är baserad på en roman vilket märks väldigt tydligt då filmen är ganska splittrad och försöker hinna med lite för mycket på den korta speltiden, men det är ändå en väldigt bra och intressant film som blandar både humor och det djupaste allvar.

När det gäller TV-serier var den största höjdpunkten i mars den fantastiska My Mad Fat Diary som jag bloggade om i ett eget inlägg. Annars var Girls, vars andra säsong avslutades för två veckor sedan, den enda nya serie jag kollade på. Jag tycker den andra säsongen var betydligt bättre än den första, och gillar hur de tog ut svängarna i berättandet ordentligt. Att nästan alla karaktärer skulle flippa ur totalt framåt slutet av säsongen var väldigt oväntat, men det kändes modigt och helt rätt. Det ska bli spännande att se hur serien fortsätter nästa år. Jag har äntligen tagit mig samman och börjat om med Boardwalk Empire, och började nyss se den tredje säsongen (som visades på HBO i höstas). Första gången jag försökte mig på serien, när den precis hade börjat sändas, orkade jag bara med fem-sex avsnitt innan jag bestämde mig för att sluta titta. Då tyckte jag den var tråkig, ointressant och seg. Under hösten började jag dock intressera mig för serien igen, efter att flertalet ”säkra källor” lovordat den. Nu när det inte visas så många andra spännande serier bestämde mig till slut för att ge den en ny chans, och den här gången älskar jag verkligen serien. Jag kan inte riktigt förstå vad som inte föll mig i smaken för drygt två år sedan. Nu känns serien spännande och angelägen, och jag njuter av hur välgjort och maffigt allt är. Skådespelarna är riktigt duktiga och de flesta av karaktärerna känns väldigt intressanta. Det känns som ganska många dömde ut Boardwalk Empire innan den första säsongen hade avslutats och om du liksom jag gav upp serien då tycker jag du ska ge den en ny chans. Jag har svårt att tro att någon som verkligen ger Boardwalk Empire en ärlig chans inte skulle gilla den. Det är kvalitets-TV på alla sätt.  

Den svenska ångesten, Nordpolen och Hästpojken

I en tid där allt fler verkar må dåligt har det också blivit mer accepterat att må dåligt, och mycket vanligare att prata om det. Aldrig tidigare har så många kommit ut som deprimerade och bipolära, och den dåliga psykiska hälsan är inte längre nödvändigtvis något att skämmas över. Ibland känns det nästan som att det är trendigt att må dåligt. Den mysiga filmen Silver Linings Playbook gör succé världen över och i Girls, den hetaste TV-serien just nu, verkar alla må väldigt dåligt. Om ångest och psykiska problem är trendigt borde Sverige rimligen vara ett av världens trendigaste länder. Länge har landets bästa artister varit öppna med sin ångest och deppiga känslor. Håkan Hellström och Markus Krunegård är exempel på stora artister som har gjort många starka låtar om att må dåligt, men de brukar aldrig tillåta sig själv att bli helt nattsvarta. Några andra som har gjort ångesten till ett av sina främsta trademarks är Pelle Hellström, mer känd som Nordpolen, och Martin Elisson, sångare i Hästpojken. Båda är aktuella med nya skivor, och även om ångesten fortfarande är ständigt närvarande låter de lite lyckligare den här gången.

Jag bloggade om Nordpolen hösten 2008, då bloggen fortfarande var ganska nystartad, och Nordpolen precis hade släppt sitt debutalbum På Nordpolen. Jag var 21, Pelle Hellström var 23, och På Nordpolen blev en viktig skiva för mig. Det var framförallt de uppriktiga texterna om ungdomlig ångest och längtan bort från allt som fick mig att fastna för Nordpolen. När texterna fastnat började jag också älska musiken och Pelles röst. Samma höst såg jag honom spela live på en studentnation här i Uppsala. Det var en märklig spelning där inte en enda låt spelades i sin helhet. För Nordpolen var ångesten en viktig grej, även på scen, och ofta gav han upp låtar efter bara några få textrader. Några månader senare gästade han TV4 för en numer legendarisk intervju. Han klarade inte riktigt av de snuskigt svenniga programledarna och fick mycket skit för sitt sätt att hantera den jobbiga situationen. Men vi som älskade Nordpolen älskade bara honom ännu mer. Nordpolen var på riktigt, och att lyssna på hans musik fick mig alltid att må bättre. Efter den där intervjun var det länge tyst från Nordpolen. Förra året kom han tillbaka med låten När mitt blod pumpar i dej. Med sin snuskiga text och hårda sound var det inte riktigt vad jag hade väntat mig från Nordpolen. Den tillhörande videon, som faktiskt väcker lite obehag hos mig, gjorde mig väldigt tveksam till vad jag skulle tycka. Låten kan lika gärna handla om sex som dödsknark och känns dekadent på ett sätt som jag aldrig kommer vara bekväm med, men den sätter sig onekligen på skallen efter några lyssningar. Förra veckan kom till slut Nordpolens andra album, med den typiska titeln Vi är många som är vakna i natt. De krävdes några lyssningar för att jag skulle lyckas forcera Nordpolens sound som, helt olikt allt annat jag frivilligt skulle lyssna på, är väldigt elektroniskt med ett utpräglat östeuropeiskt 90-talssound som inte riktigt låter som något annat. Därefter kunde jag börja fokusera på texterna, som är enkla och direkta och lite ljusare än senast, och därmed lära mig älska skivan. Jag vet inte om jag längre vill identifiera mig med Nordpolen, men det finns inget i hans texter som inte berör och griper tag. Skivan är bara åtta låtar lång med en speltid kring en halvtimme men ingen av de minuterna känns omotiverad eller onödig. Nordpolen har gjort ett riktigt starkt andra album. Han har växt upp men det är fortfarande kille som, smärtsamt ärligt och uppriktigt, delar med sig av sina känslor.

Jag fastnade för Hästpojken när de släppte sitt förra album, Från där jag ropar, för tre år sedan. Det var ett fantastiskt ångestladdat popalbum med starka melodier och drabbande texter. Det kändes som bandets sångare Martin Elisson verkligen visste vad han snackade om och våren 2010 var det Hästpojken som gällde om jag behövde bli på bättre humör. Hösten det året såg jag dem live, också det på en studentnation, och imponerades av deras driv på scenen. Jag slogs också av att de såg oväntat slitna ut, när musiken ändå låter så energisk, men det ger bara musiken extra tyngd och får textrader om ”benzo varje dag” att kännas på riktigt. I höstas kom Hästpojken tillbaka med den underbart vemodiga singeln Samma himlar som jag genast tog till mig. Nu är äntligen deras nya skiva, En magisk tanke, här och precis som förra gången är den laddad med många riktigt trevliga låtar. Den här gången är låtarna präglade av en lite vuxnare ångest och svårmod. Det är fortfarande mörkt, men inte utan ett ljus som väger upp och får oss att inse att männen i Hästpojken har tagit sig vidare, utvecklats och närmat sig nya insikter, även om de kanske aldrig är särskilt långt från utgångspunkten. Melodierna och soundet är lika fulländat som vanligt. Jag har inte riktigt kunna bestämma mig för om En magisk tanke är bättre än Från där jag ropar, men ge mig några veckor så kanske jag håller den nya skivan varmare. På låtar som Cruisers och Huset vid ån kan jag höra fragment av både tidiga Eldkvarn och The Clash och det är en utveckling som jag verkligen gillar. Musikaliskt låtar Martin Elisson och de andra starkare än någonsin och förhoppningsvis får de sitt stora genombrott med den här skivan. Det förtjänar de.  

Romanen om Olof – Eyvind Johnson

När jag i höstas började intressera mig för svensk arbetarlitteratur från 1930-talet och läste på om periodens största och mest inflytelserika författare kom jag för första gången i kontakt med Eyvind Johnson och hans omfattande Romanen om Olof. Eyvind Johnson fick, tillsammans med Harry Martinson, Nobelpriset i litteratur 1974 och är omtalad som en av den svenska arbetarlitteraturens verkliga mästare. I högre grad än de andra författarna som var verksamma under samma tid hämtade han inspiration från moderna europeiska författare och testade, för Sverige, nya litterära grepp. Som många av de andra arbetarförfattarna skrev han många kortare romaner och, den delvis självbiografiska, Romanen om Olof består av fyra böcker som gavs ut mellan 1934 och 1937. Från vad jag hade läst om Romanen om Olof var jag övertygad om att jag skulle älska den, men samtidigt drog jag mig lite för att börja läsa den. Det slitna och tunga biblioteksexemplar jag lånat hem kändes både inbjudande och avskräckande med sina 650 sidor. Förra veckan bestämde jag mig slutligen för att jag var redo att följa med in i Norrbottens djupa skogar och det har varit en både fascinerande och givande resa att läsa om Olof och hans väg till självständighet och frihet.

Romanen om Olof börjar förbannat starkt. Man känner direkt att man läser stor litteratur. De första meningarna är laddade med så mycket känslor, tankar och ledsamhet att man omedelbart vet att man har en mäktig och omtumlande upplevelse framför sig. Det är 1914 och Olof vandrar längs med järnvägen, åtföljd av hans fostermor. Han är 14 år och har bestämt sig för att lämna fosterföräldrarna och hitta sin egen plats i tillvaron. Först gör han ett besök i föräldrahemmet, där fattigdomen är svår och pappan ligger dödssjuk i sängen. Han har sedan länge insett att han inte har någon framtid där och drar vidare mot sitt första arbete som timmerflottare vid älven. Jag har aldrig reflekterat särskilt mycket kring flottning men de mäktiga bilder som Eyvind Johnson målar upp om flottningen och flottarnas arbetsvillkor är otroligt fascinerande. Folk dör på löpande band och det är svårt att tro att det som skildras hände för bara 100 år sedan. Olof börjar snart känna att han inte hör hemma som flottare och bryter upp mot nya arbeten och en ljusare framtid. Han tar nya jobb, men känner aldrig riktigt att han hör hemma, och så fortsätter bokens 600 sidor. Olof hoppar från det ena tunga arbetet till det andra, reflekterar över livet och sin framtid, och känner aldrig riktigt att han passar in, att livet måste innehålla mer än arbete och fattigdom. Som de andra arbetarförfattare jag läst ställer sig Eyvind Johnson kritisk till meningen och syftet med arbetet, och funderar mycket över arbetarens roll i det framtida samhället. Det socialistiska budskapet är tydligt genom hela boken och löftet om den kommande revolutionen är en av Olofs starkaste drivkrafter.

Romanen om Olof är en väldigt stark uppväxtskildring men också mycket mer än så. Även om Olof är huvudpersonen och hans kamp för självständighet det som boken kretsar kring är det uppenbart att Eyvind Johnson ville berätta mycket mer. För det är också en storslagen skildring av Norrbotten och folket som bodde där. Olofs berättelse avbryts emellanåt av sånger och några längre sagor som berättar om andra människor och deras, ofta tragiska, öden. Vi får bland annat läsa sagorna om Dimman och lungsoten, Johanna och Brasiliens land och helheten är väldigt fascinerande och omfattande. Utöver Olof får man lära känna många andra starka karaktärer som den hemvändande Brasilienutvandraren Ek, Skratt-Fredrik som drabbas av den hemska ”den asiatiska” efter sitt första samlag och skjutbanedrottningen Oliva med ärr efter knivhugg över bröstet. Eyvind Johnson skildrar ett landskap där de flesta människor lever i stor fattigdom och med usla framtidsutsikter och där allt är omgivet av de stora och mörka skogarna. För mig känns det ofta som att det är en helt annan värld som skildras, och det är svindlande att tänka att det faktiskt handlar om Sverige under första världskriget. Romanen om Olof är på flera sätt en drabbande och gripande bok och det känns förskräckligt att tänka att den skulle glömmas bort. Boken ger en ovärderlig bild av ett försvunnet och bortglömt, men inte särskilt avlägset, Sverige men är också ett stycke stor litteratur. Språket är självklart och lättläst och Eyvind Johnson behärskar de för 30-talets Sverige nya litterära greppen på ett lysande sätt. För mig känns Romanen som Olof som ett av de självklara mästerverken i den svenska litteraturen och jag hoppas verkligen att den kommer få leva kvar som en klassiker och inte falla i glömska.   

Sugen på mer svensk arbetarlitteratur? Kolla då in Finpops hyllningar av Moa Martinson och Jan Fridegård!

My Mat Fat Diary

Brittiska Channel 4 går från klarhet till klarhet. Efter lysande komedi- och dramaserier som The Inbetweeners, Fresh Meat, Black Mirror, Peep Show, This is England, Top Boy, Utopia och många andra har de under de senaste åren visat att England återigen är den främsta TV-nationen. Channel 4-serierna slår amerikanska HBO och AMC om och om igen. Hjärta och kvalitet är nyckelorden när det gäller Channel 4 och jämfört med de amerikanska TV-bolagen som pumpar ut sina serier i ett ofta rasande tempo är det väldigt lätt att gilla dem. I år har Channel 4 redan gett mig två fantastiska TV-upplevelser, den utflippade Utopia och den andra säsongen av smarta Black Mirror, och i helgen hittade jag ytterligare en favorit. Via svenska tv-bloggen Weird Science fick jag tipset om den nya ungdomsserien My Mad Fat Diary, i sex avsnitt, som visades under januari och februari i brittisk TV. Serien, som kan beskrivas som en dramakomedi, bygger på författaren Rae Earls dagböcker från 1980-talet. Serien utspelar sig dock under 90-talet, med tillhörande mode och musik. Som ungdomsserie känns den väldigt äkta och annorlunda då den både vågar ställa riktigt jobbiga frågor och samtidigt vara rolig. Jag förälskade mig i serien omedelbart och såg klart de sex avsnitten på väldigt kort tid. Lyckligtvis är andra säsong på gång och jag kan knappast vänta på att få se mer av den här fantastiska serien.

Att förlägga ungdomsserier i sedan länge passerad tid är ofta ett genidrag. Det gör att serien kan ses och uppskattas av fler än de som är unga idag, alltså den vanliga publiken för ungdomsserier. Istället kommer serien också ses både av de som var unga när det begav sig, och känner sig allmänt nostalgiska, och dels alla som någon gång varit unga och gått igenom alla de klassiska ungdomsserieproblemen. Att låta en ungdomsserie utspela sig i dåtiden gör den mer allmängiltig och får det snarare att kännas som en litterär uppväxtskildring. Inte minst har mina favoritserier Freaks and Geeks (utspelar sig 1980) och Puberty Blues (utspelar sig under 70-talet) visat att det är rätt väg att gå. De som har följt Finpop ett tag vet att jag älskar bra uppväxtskildringar och därför välkomnade jag Rae Earl och hennes galna dagbok med öppna armar. Det behövdes bara några sekunder av Sharon Rooneys (som spelar Rae) feta uppenbarelse, iklädd flanellskjorta och Stone Roses-tröja, i väntrummet hos psykologen för att jag skulle vara fast.

Rae Earl är 16 år gammal, kraftigt överviktig och rejält trasig. När serien börjar har hon precis lämnat psyket, efter några månaders vård, och ska flytta hem till sin mamma igen. Mamman har skaffat en tunisisk pojkvän utan uppehållstillstånd, som därför måste hålla sig gömd hemma hos dem, och Raes gamla kompisgäng vet inte om att hon har varit inlagd på psyk. Istället tror de att hon tillbringat några månader i Frankrike. Rae har alltså inte de bästa förutsättningarna för att bli frisk igen, men skaffar sig ändå nya kompisar ganska snabbt. Hon försöker leva ett normalt tonårsliv samtidigt som hon käkar mediciner och ofta besöker sin trevliga psykolog. My Mad Fat Diary innehåller alla klassiska ungdomsserieingredienser och är betydligt roligare än de flesta ungdomsserier, men Raes psykiska problem gör att serien samtidigt är ganska mörk och allvarlig. Manuset balanserar perfekt mellan humor och allvar och lyckas belysa väldigt svåra och jobbiga problem på ett roligt och smart sätt. Skådespelarna är helt fantastiska och klarar av att leverera både komedi och drama på ett lysande sätt. Särskilt duktig är förstås Sharon Rooney som gör huvudrollen. Hon gör en väldigt imponerande prestation och känns väldigt älskvärd och charmig. I amerikanska filmer och TV-serier får tjocka tjejer vara med som roliga men stereotypa biroller man här låter man istället en rejält överviktig tjej dominera totalt. Det känns fräscht och rätt på alla sätt.

My Mad Fat Diary utspelar sig 1996 och serieskaparna har utnyttjat 90-talets möjligheter fullt ut. Musiken är viktig för Rae och hennes kompisar och soundtracket är fullproppat med - förvånansvärt bra - 90-talspop. Det är Oasis, Blur och Stone Roses i nästan varje scen och musiken ger verkligen serien den rätta 90-talskänslan. Jag var bara nio år gammal 1996 och 90-talet påverkade varken min stil eller musiksmak i någon större utsträckning men det är kul att se 90-talet på det här sättet igen. De fula kläderna känns nästan snygga på Rae och hennes kompisar och 90-talet framstår nästan som coolt och spännande, vilket jag aldrig har känt tidigare. My Mad Fat Diary är en av de bästa ungdomsserier jag sett och alla som gillar bra uppväxtskildringar bör självklart kolla in den.    

      

Februari revisited

Årets kortaste och kanske tråkigaste månad är över och våren, som för bara någon vecka sedan kändes som en omöjlighet, närmar sig. Jag tänkte med detta inlägg följa upp förra månadens januarisammanfattning och etablera dessa månadssammanfattningar som ett återkommande inslag på bloggen.

När det gäller musik är det framförallt två nya skivor som jag lyssnat mycket på under februari. Allra mest har jag lyssnat på Luleårapparen Zackes andra skiva Renhjärtat som lite oväntat har blivit en favorit. Jag lyssnade visserligen en hel del på hans första album Visst är det vackert också, men det var för tre år sedan och när Renhjärtat kom för några veckor sedan hade jag nästan glömt bort honom. Det är dock en så gott som fulländad skiva, med ett sound som är roligare än nästan all annan svensk hiphop. Men framförallt är det texterna och Zackes personlighet som får mig att gilla honom. Han är både rolig och allvarlig, både flamsig och politisk. Avvägningen är perfekt och texterna är alla mycket välskrivna. Mest gillar jag den svängiga Storstadsblues, som behandlar Zackes problemfyllda flytt till Stockholm, den roliga Utomlands, där Peter Morén gör refrängen, och den gripande uppväxtskildringen En skata flög. Men egentligen finns det inga svaga spår på Renhjärtat, och efter några lyssningar, när texterna satt sig, känns den ännu bättre. Zacke gör musik som kräver ens uppmärksamhet. Det är musik som inte fungerar att ha på i bakgrunden medan man göra andra saker utan får en att släppa vad man nu håller på med och bara lyssna. Zacke får mig både att skratta och fundera, och det är mer än vad de flesta lyckas med.

Den andra februariskivan som jag gillar mycket är det unga brittiska bandet Palma Violets debutalbum 180. Det är rak och enkel brittisk rock som inte direkt gjorde något starkt intryck efter första lyssningen, men efter att ha läst ett gäng hyllande recensioner var jag tvungen att ge dem en chans till och efter några lyssningar började låtarna fastna alltmer. Palma Violets är inte vad Babyshambles eller Jamie T var för brittisk rock, men de känns tillräckligt unga och fräscha för att jag ska börja intressera mig för ny brittisk musik igen. Det finns några riktigt trevliga låtar på 180. Särskilt rekommenderar jag Best Of Friends och All The Garden Birds. Annars är jag nog lika besviken på Johnny Marrs skiva The Messenger, som kom i veckan, som alla andra. Jag hade visserligen inte väntat mig några stordåd från honom, trots att han ser märkligt ung och vital ut, men med tanke på alla utmärkta riff han spottade ur sig på 80-talet hade jag väntat mig något roligare än det vi fick.

Eftersom jag pendlar till jobbet och det enda vettiga som finns att göra under de tråkiga och trånga resorna är att läsa blir det alltid ett gäng lästa böcker varje månad. Ska man se något positivt i en annars ganska själadödande situation är det väl att jag läser mycket mer än vad jag hade gjort annars. Månadens två bästa böcker, Jag älskar den pojken och The Modfather, har jag redan bloggat om men utöver det har jag läst några andra hyggliga böcker. Bland annat har jag läst förra årets Augustprisvinnare Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg som var lika drabbande som utlovat. Jag har läst de flesta av böckerna som nominerades till Augustpriset och ”Ett kort uppehåll” känns som en värdig vinnare (Johannes Anyurus En storm kom från paradiset, där författaren också behandlar förhållandet till sin far, var också mycket bra, och jag hade knappast gnällt om den fått priset istället). En stor sorg vilar över hela boken och allt som Göran Rosenberg skriver om är laddat med saknad, uppgivenhet och ledsamhet. Det handlar om hans uppväxt, om Södertälje och pappan som aldrig kunde lära sig leva med att han överlevt Auschwitz. Det är en omskakande bok som egentligen inte borde läsas på offentliga platser. Flera gånger under läsningen var jag nära tårar, men jag lyckades hålla tillbaka dem och slapp konstiga blickar på pendeltåget. En annan stark bok som jag läste i februari är Louise Erdrichs The Plague of Doves. Jag bloggade om hennes senaste roman The Round House, som fick förra årets National Book Award, för ett tag sedan och eftersom den gjorde ett så starkt intryck på mig var jag tvungen att läsa något mer av henne. The Plague of Doves var nominerad för Pultizerpriset 2009 och handlar liksom The Round House om indianer i flera generationer och deras liv på reservaten. Till skillnad från The Round House är inte The Plague of Doves särskilt fokuserad. Antalet karaktärer och händelser är stort, och man måste läsa med hög koncentration för att hänga med. I princip skulle man kunna beskriva den som en kollektivroman där många röster och berättelser bidrar till helheten. Stora delar av boken är mycket bra och väldigt intressanta, medan annat känns mindre spännande. The Plague of Doves är alltså inte lika bra som The Round House som på många sätt känns som en mer fulländad roman, men det är ändå en väldigt läsvärd bok som alla som gillar indianer och deras myter och konflikter borde kolla in.         

Av någon anledning blev det inte särskilt många sedda filmer i februari, och efter ännu en trött Oscarsgala är jag kanske mindre sugen än någonsin på Hollywoodfilmer. Utöver Cloud Atlas, som jag skrev ett entusiastiskt blogginlägg om förra helgen, var februaris bästa film Paul Thomas Andersons The Master. Det var en film som jag väntat länge på och även om den var riktigt bra vet jag inte riktigt om den levde upp till förväntningarna. Jag tycker att Andersons There Will Be Blood är den bästa amerikanska filmen som kommit de senaste åren, och när de flesta andra Hollywoodfilmer känns tråkiga har jag hoppats mycket på hans kommande filmer. The Master är framförallt Joaquin Phoenixs film och han får verkligen visa vad han går för. Hans imponerande skådespel kompenserar för den lite småtråkiga storyn, som kanske hade kunnat ha lite mer substans och innehåll men ändå känns intressant och tänkvärd. The Master är en på flera sätt givande film av ett slag som vi sällan får se nuförtiden. Jag tänkte också slå ett slag för den brittiska gangsterfilmen The Liability som helt oväntat visade sig vara mycket bra och underhållande. Den handlar om en strulig ung kille, av den sorten som får mycket utrymme i brittisk socialrealism, vars trasiga mamma är tillsammans med en rik gangster. En dag, efter att han kvaddat styvfarsans lyxbil, tvingas grabben följa med en yrkesmördare på ett jobb, vilket leder till en hel del galenskap och våldsamheter. Jag hade väntat mig en trött Guy Ritchie-kopia men fick istället en oväntat rapp och koncentrerad thriller med riktigt bra skådespelare. Som många andra brittiska filmer är den ibland onödigt brutal men utöver det är det en klart sevärd film. En annan sevärd film är chilenska No med flickfavoriten Gael García Bernal i huvudrollen som en reklamare som 1988 fick leda nej-kampanjen när en folkomröstning om Pinochets fortsatta styre genomfördes. Det är en både snygg och välspelad film som kanske inte lyckas beröra fullt ut men ändå bör ses av alla som vill se något sevärt som inte är amerikanskt eller brittiskt.

Februari var en hyfsad TV-månad. Girls fortsatte leverera (jag gillade särskilt avsnitten när killarna fick mer utrymme än vanligt) och Utopia avslutade sin första säsong på ett mycket underhållande och spännande sätt. Månadens TV-höjdpunkt var dock den andra säsongen av brittiska Black Mirror, det pessimistiska geniet Charlie Brookers annorlunda dramaserie där varje avsnitt är fristående, med olika skådespelare och regissörer. Liksom den första säsongen bestod årets omgång av Black Mirror av tre avsnitt, som alla beskriver någon slags näraliggande framtid där modern teknik spårat ur på olika sätt. Även om den första säsongen var utmärkt TV på alla sätt och vis måste jag säga att den andra säsongen var ännu mer lysande. Black Mirror är smartare och mer fascinerande än det mesta på TV och att kalla serien för sci-fi känns som att förminska seriens storhet. Varje avsnitt säger något om hur vi lever och hur vi förhåller oss till teknik och media. Black Mirror är alltid intressant och tankeväckande och skådespelarna är lysande. Varje minut av serien andas kvalitet. I USA hade man lätt kunnat bygga en hel TV-serie på varje avsnitt. Robert Downey Jr. vill tydligen göra film av ett av avsnitten och det känns verkligen som att Charlie Brooker har mer intressanta idéer än vad Hollywoods samlade trupper kan komma med för tillfället. Själv hoppas jag mest på en tredje säsong av Black Mirror.