A Bright Moon For Fools – Jasper Gibson

Jag är alltid på jakt efter roliga romaner. Böcker är ett medium där folk fortfarande vågar ta risker och vill man ha bra, unik och rolig humor är det på biblioteken och i bokhandlarna man ska leta. Är man trött på urvattnade Hollywoodfilmer och tjatiga sitcoms kan man ge sitt humorintresse en nytändning med en riktigt rolig roman. Tyvärr är jag kräsen när det gäller rolig skönlitteratur, precis som jag är oavsett vilken genre det handlar om, och romaner som är verkligt roliga och samtidigt välskrivna är ganska svåra att hitta. I år har jag haft tur då jag hittat den unga brittiska författaren Ned Beauman vars båda romaner, Boxer, Beetle och The Teleportation Accident, jag skrivit om på Finpop. Nu har jag dessutom bekantat mig med ytterligare en rolig britt, debutanten Jasper Gibson som med sin starka A Bright Moon For Fools verkligen får mig att känna att britterna är överlägsna amerikanska författare när det gäller skönlitterär humor. Överhuvudtaget finns det få som kan mäta sig med britter när det gäller roliga romaner och A Bright Moon For Fools är utan tvekan den mest underhållande nya bok jag läst i år.

Jag fick upp ögonen för A Bright Moon For Fools när jag satt och bläddrade bland nyutgivna romaner på min favoritinternetbokhandel The Book Depository (jag brukar vanligtvis inte göra reklam för företag på bloggen men för er som har missat den här bokhandeln kan jag verkligen rekommendera ett besök – oslagbara priser på ny och gammal engelskspråkig skönlitteratur och gratis frakt över hela världen) och jag fastnade för det snygga omslaget och efter att ha ögnat igenom några positiva recensioner lade jag en snabb beställning. A Bright Moon For Fools är verkligen en snygg bok. Det är den snyggaste inbundna roman jag sett på länge och väl värd att ha i bokhyllan endast därför att den är så fin att titta på. Jag har tidigare erkänt att jag är svag för snygga omslag, men lyckligtvis levererar den här boken på andra plan också.

A Bright Moon For Fools handlar om den färgstarka engelsmannen Harry Christmas, ett 58-årigt svin med höga tankar om sig själv, en stark avsky för sin samtid och akut brist på sympatiska drag. Inledningsvis påminner han om Ignatius J. Reilly från Dumskallarnas sammansvärjning i sitt envisa avståndstagande från moderna företeelser och i sin övertygelse om samhällets förfall. Med en plånbok full av stulna pengar reser han till Venezuela där han beter sig som ett fullständigt svin i krig mot samtiden. Men med en psykotisk paintballinstruktör, styvsonen till en kvinna som Christmas bedragit på ett mycket fult sätt, efter sig tvingas Christmas på flykt och får bekanta sig med det venezuelanska samhällets avigsidor.

Det är tydligt att Jasper Gibson har väldigt bra koll på Venezuela och det venezuelanska samhället och boken blir därför också ett intressant resereportage från det moderna Venezuela. Gibson är uppenbart kraftigt förälskad i landet men han ryggar inte för all den misär och stora fattigdom som verkar dominera stora delar av landet. Rika turister får sig en välförtjänt pungspark och trots att landet känns ganska fascinerande kommer jag nog aldrig vilja åka dit efter den här läsupplevelsen. Som läsare får man bekanta sig både med huvudstaden Caracas, småstäder och landsbygden och får en känsla för hur det venezuelanska samhället fungerar med utbredd korruption, svår fattigdom och allvarlig missbruksproblematik. Det bidrar till att göra A Bright Moon For Fools till en intressant läsupplevelse och ger en intressant svärta till den lyckade komiken.

Vad som gör A Bright Moon For Fools till en rolig roman är huvudpersonen Harry Christmas, och hur Gibson skriver honom. Allt han gör känns fel, smutsigt och förkastligt, men också ganska roligt. Halvvägs in i boken, när han förlorat alla sina stulna pengar och befinner sig i en rejält jobbig situation, börjar Gibson förvandla honom till en smått sympatisk person genom att, i små portioner, berätta om hans förflutna och de jobbiga händelser som gjort Harry Christmas till det fullständiga svin han är. Framåt slutet hejar jag på honom och när slutet visar sig vara ganska sorgligt känner jag mig nästan lite ledsen för hans skull och håller tummarna för en uppföljare där han kan få lite upprättelse. Den resa Christmas gör i boken, både fysiskt och själsligt, gör honom till en väldigt minnesvärd  romanfigur och jag hoppas få återse honom någon gång.

Jasper Gibson har alltså skrivit en roman som är både rolig och litterärt intressant. Det är onekligen en bedrift och som debutroman känns A Bright Moon For Fools som en fullträff. Humorn känns väldigt brittisk och jag har svårt att se en amerikansk författare skriva en liknande roman. Att humorn också ramas in av en lyckad skildring av ett intressant land och ett tydligt samhällsengagemang gör att jag vill rekommendera A Bright Moon For Fools till alla som läser den här bloggen.         

Juli revisited

Sommaren rullar förbi och vi är redan inne i augusti. Finpop fyllde fem år för några veckor sedan, nästan obemärkt även av mig. Den här bloggen lever fortfarande, om någon skulle vara orolig, men från att ha skrivit nästan dagligen under bloggens första år har jag kommit att skriva alltmer sällan. De här månadssammanfattningarna har kommit att bli de huvudsakliga inläggen och jag kommer fortsätta skriva sådana även om ingen skulle vara intresserad. De är ett bra sätt för mig att dokumentera min egen kulturkonsumtion och förhoppningsvis kan jag tipsa om roliga och intressanta grejer som ni inte har hört talas om. Här följer alltså julis höjdpunkter i form av musik, böcker, film och TV-serier.

När det gäller musik kändes juli som årets sömnigaste och tråkigaste månad. Det har varit tufft att vara musiknörd den här sommaren. Under juli släpptes väldigt få skivor och om jag inte missat något har det inte kommit en enda skiva som fått bra recensioner. Förutom Håkan Hellströms bejublade Skansen-spelning och ett gäng festivaler jag aldrig skulle vilja besöka har popmusiken känts helt död under den gångna månaden. Jag har flera gånger känt mig lite musikdeprimerad och ofta tänkt dystra tankar om pop- och rockmusikens framtid. I brist på skivtips har jag satt ihop en spellista med ett gäng låtar som jag lyssnat mycket på i sommar, mest uråldriga klassiker men också några nyare låtar. Lyssna på den!

Böcker är däremot något som det alltid är rätt säsong för, och tur är väl det. Under den gångna månaden tog jag mig igenom ett antal trevliga böcker. Höjdpunkten var nog den roliga Boxer, Beetle av den vansinnigt begåvade Ned Beauman som också skrivit den lysande The Teleportation Accident som jag skrev om för några månader sedan. Boxer, Beetle var hans debutroman och som sådan är den galet imponerande. Ned Beauman är rolig på ett sätt som enbart britter kan vara och han är dessutom otroligt allmänbildad. Liksom The Teleportation Accident är Boxer, Beetle också intressant ur ett historiskt perspektiv och som läsare får man bland annat stifta bekantskap med stolliga brittiska 30-talsfascister. Det är sällan man hittar roliga romaner som är både riktigt roliga och välskrivna och jag skulle nog utnämna Ned Beauman till årets litterära fynd för min del. För alla som kan tänka sig att läsa böcker på engelska och har saknat något riktigt roligt och tankeväckande sedan Douglas Adams gick bort är Ned Beaumans två romaner säkra kort. Med tanke på hans unga ålder har vi nog mycket att se fram emot från honom. 

Jag har också läst Neil Gaimans nya vuxenroman, den första på sju år, The Ocean at the End of the Lane, men jag tycker det räcker att konstatera att jag växt ifrån honom på samma sätt som jag inte längre riktigt kan uppskatta Tim Burton. För tonåringar som vill ha något lite roligare än vampyrromaner och alla som fortfarande gillar Gaimans typiska berättelser borde den dock vara given läsning. 

Jag har också fortsatt fördjupa mig i svensk arbetarlitteratur. Först med Jan Fridegårds två uppföljare till den fantastiska Lars Hård, Här är min hand från 1942 och Lars Hård går vidare från 1951. De är inte alls lika bra som Lars Hård men känns mer tydligt självbiografiska än den första boken och ger en intressant bild av hur Jan Fridegård började sin författarbana. Som vanligt när det gillar svensk arbetarlitteratur blir man förbluffad av de hårda förhållanden som Fridegård levde under i många år. Hans prestation blir ännu mer imponerande när man vet hur tufft han faktiskt hade det. I de två böckerna får man både en intressant bild av Fridegård och hur han mantlade författarrollen och tiden han levde i. Flera gånger kommer jag att tänka på Karl Ove Knausgårds Min kamp och det går att dra flera intressanta paralleller mellan de båda författarna och hur de skriver om sig själva. Jag har också lokaliserat Jan Fridegård och hustrun Gudruns grav på Gamla kyrkogården i Uppsala och gått förbi där flera gånger de senaste månaderna. Jan Fridegård är en gigant inom den svenska litteraturen och jag ser fram emot att läsa fler av hans böcker framöver. 

Jag har också läst Folke Fridells proletärklassiker Död mans hand från 1946 som var oväntat gripande och underhållande. I vartannat kapitel berättar textilarbetaren David Bohm om det själadödande och innehållslösa fabriksarbetet och i vartannat kapitel får vi ta del av hans uppväxthistoria. Det är en både rolig och starkt politisk bok, som innehåller både förvånansvärt mycket snusk och lustigheter och tidlösa vänstertankar. Jag tror till och med att borgare skulle kunna uppskatta den och kanske är boken den bästa inkörsporten till den svenska arbetarlitteraturen. Det är helt klart en stor roman, men i ett litet och behändigt format, och går ganska snabbt att ta sig igenom. Man ska inte underskatta vad de svenska arbetarförfattarna hade att säga. Trots att få unga svenskar i dagens Sverige sliter ut sina kroppar i fabriker finns det många tankar att ta till sig i de här böckerna och för de flesta borde det vara lätt att se samma tomhet och meningslöshet i olika arbetsmarknadsåtgärder och utbildningar som inte leder någonstans som Folke Fridell och de andra kände inför fabriksarbetet. Så länge vi lever i ett kapitalistiskt samhälle kommer den gamla arbetarlitteraturen aldrig bli inaktuell.       

När det gäller film finns det väl egentligen bara en film att diskutera från den gångna månaden och det är förstas Håkan Hellström-filmen Känn ingen sorg. Flera veckor efter att jag såg den känner jag mig fortfarande väldigt splittrad till filmen. Efter den illavarslande trailern var jag beredd på det värsta och riktigt så illa var förstås inte filmen. Adam Lundgren är duktig, filmen är allmänt snygg och underhållande och musiken är (förutom den där jobbiga A New England-covern) givetvis fantastisk. På så sätt är det en ganska bra film. Tyvärr känns det som filmen är gjord för att övertyga de sista tvivlarna och inte för fansen. Om man älskat Håkan Hellströms låtar i många år och verkligen tagit till sig texterna vet man vilken potential som finns där. Många av Håkans låtar är så filmiska och rika på häftiga bilder att det borde var hur enkelt som helst att göra flera lysande filmer utifrån några enstaka låtar. Men det känns som att manusförfattaren Cilla Jackert inte ens har lyssnat på Håkans låtar utan bara skrivit ett manus med samma djup som en taskig amerikansk high school-film och kryddat det hela med några uppenbara låttitlar och fraser som alla känner till. Hur kan man skriva så usel dialog och ytliga karaktärer utifrån ett så rikt utgångsmaterial? Under tiden jag såg filmen kände mig lite småäcklad av manuset men dagarna efteråt började jag känna mig alltmer provocerad, särskilt då de hyllande recensionerna började rulla in. De som inte har någon direkt relation till Håkan Hellström och hans låttexter har nog lättare att ta till sig filmen men jag känner mig fortfarande besviken. När det gäller regin är det många som har nämnt Danny Boyle och Trainspotting men Känn ingen sorg är snarare en Slumdog Millionaire-tolkning av Håkans låtar. Jag har svårt att inte tänka på den bortslösade potentialen. Jag ser framför mig en film som utifrån Håkan Hellströms-låttexter målar upp en både rolig och socialrealistisk film, tänk tonlägget i Ken Loachs Looking for Eric och The Angels’s Share, om unga svenska människor som aldrig fått synas på film. Unga människor som sitter på Långedragspaviljongen med pensionärerna, svarta i tankarna, som stannat på sina rum och sett dagarna gå, som saknar illusionen av att allt kommer ordna sig, som ser skiten med. Det hade kunnat bli hur bra som helst.

När det gäller TV-serier känns det dock som att juli, väldigt oväntat, har varit mer intressant än den sömniga TV-våren. Dels har den avslutande säsongen av Dexter dragit igång och även om det kanske inte är jättespännande än är det helt klart stabil underhållning. Den här säsongen gör den kreddiga Charlotte Rampling en viktig roll och Dexters syster (som alltid har hatats av många, men som för mig alltid har varit en av de främsta anledningarna att fortsätta se serien) har fått mycket utrymme, vilket gillas av mig. Dels har Netflix-serien Orange Is the New Black fått mycket uppmärksamhet. Jag har bara sett de två första avsnitten och är ännu inte helt övertygad, men tycker att det känns som en hyfsat modig serie för att vara riktad till en mainstreampublik. Amerikansk TV i all ära men den stora TV-höjdpunkten i juli var utan tvekan den brittiska miniserien Run som sändes fyra kvällar i rad på Channel 4 (som ju producerar många av de bästa brittiska TV-serierna). Varje avsnitt är fristående och skildrar olika karaktärer som på olika sätt är kopplade till varandra. Run är brittisk socialrealism när den är som bäst, men ännu mörkare och mer deprimerande än vanligt. Jag imponeras verkligen av brittiska TV-kanaler som inte ryggar för att producera TV-serier om viktiga frågor. Run hade nog aldrig kunnat produceras i USA 2013, där TV-klimatet med några undantag känns mer verklighetsfrämmande än på länge. Run är en stark, gripande och omskakande serie med osentimental regi, grymt manus och fantastiska skådespelare. Bland annat gör Olivia Colman (det känns som hon är med överallt nuförtiden!) och tyska Katharina Schüttler, som senast sågs i sevärda Krigets unga hjärtan på SVT, minnesvärda roller. Blir man för deprimerad av Run rekommenderar jag att man livar upp stämningen med den brittiska komediserien Phoneshop (också från Channel 4), om ett gäng udda typer i en telefonaffär, som precis dragit igång sin tredje säsong. Jag tog mig igenom de två tidigare säsongerna under sommaren och även om serien omöjligt kan mäta sig med moderna klassiker som Inbetweeners och Peep Show är det en sevärd serie för alla som gillar brittisk humor. Serien bjuder på många bisarra inslag och konstiga karaktärer och är vida överlägsen de flesta amerikanska komediserier.  

Loisels Peter Pan

När jag var liten, kanske mellan åtta och tio år, läste jag alla seriealbum jag kunde hitta på barnavdelningen på Norrköpings stadsbibliotek. Det var Tintin, Lucky Luke, en massa svenska serier och en del udda barn- och ungdomsserier framförallt från Frankrike. En del av serierna i hyllorna borde inte ha placerats där och det var främst genom serier som jag fick bevittna vuxna, galna och obehagliga saker som liten. En av de där serierna som definitivt hade blivit felplacerad (antagligen av en bibliotekarie som enbart gick efter titeln och inte läst serien) var fransmannen Régis Loisels Peter Pan-tolkning. Jag bläddrade igenom de tre albumen som fanns på biblioteket flera gånger men vågade aldrig låna hem dem. Teckningsstilen var halvgrotesk och stämningen obehaglig med hotfulla miljöer fulla av fyllon och horor, lömska sjöjungfrur med märkliga bröstvårtor och en mycket osympatisk Peter Pan. Bilderna fastnade dock i huvudet och de senaste åren har jag vid flera tillfällen kommit att tänka på serien och fått en allt större lust att läsa den. Ett av mina första inlägg på Finpop var en recension av den märkliga romanen Kensington Gardens av Rodrigo Fresán som delvis är en biografisk roman om Peter Pan-författaren J.M. Barrie. När jag fick veta mer om honom – en mycket märklig och på många sätt obehaglig gubbe som skildras på ett orimligt snällt sätt i den sliskiga Finding Neverland – växte mitt intresse för Peter Pan. När jag började se det bisarra och konstiga hos barnboksfiguren började jag tänka på den där äckliga serien jag bläddrat i som liten. Senare, när jag var i Belgien och Frankrike och besökte ett stort antal seriebutiker blev det uppenbart att Loisels Peter Pan-serie har klassikerstatus på den franska seriescenen. I många av butikerna kunde man köpa vykort och samlarprylar med motiv från serien, särskilt med Loisels knubbiga Tingeling, och mitt intresse växte ytterligare. Jag har alltid varit intresserad av franska serier eftersom det finns en enorm seriemarknad i Frankrike som i variation och utbud bäst kan jämföras med den japanska mangakulturen. Fransmän och belgare har länge varit stolta över sina inhemska serier och idag kan man få tag på serier ur alla tänkbara genrer. Min upplevelse är att den franska seriescenen är bredare och mer nyanserad än den amerikanska. Franskspråkiga serier ges oftast ut i albumformat och fram till 90-talet översattes hyfsat mycket franska serier till svenska. Tyvärr har den svenska utgivningen av franska serier nästan dött ut helt och hållet och för mig som inte kommer ihåg mycket av skolfranskan är det därför svårt att ta del av nya franska serier. En del översätts till engelska och lyckligtvis finns det en del entusiaster som skannar in och översätter franskspråkiga serier till engelska (ofta med lyckat resultat) på egen hand och lägger ut på nätet (blir du intresserad kan du kontakta mig för tips på franskspråkiga serier att ladda ned). Efter att ha läst en del trevliga franska serier i höstas blev jag sugen på att till slut ta mig an Loisels Peter Pan. Den naturliga utgångspunkten var att gå tillbaka till biblioteket och på Uppsalas stadsbibliotek stod de tre Peter Pan-album som gavs ut på svenska i magasinet. Jag tog hem dem och läste igenom dem under en helg. Trots ojämnt berättande och en teckningsstil som jag inte riktigt kunde vänja mig vid kunde jag lätt se seriens storhet. Tyvärr såg det dock dystert ut när det gällde mina utsikter att få läsa fortsättningen. Loisel tecknade serien i ett mycket oregelbundet tempo och medan de första fyra albumen i serien gavs ut med två års mellanrum från 1990 till 1996 skulle det dröja till 2001 tills det femte albumet gavs ut. Serien avslutades 2004, 14 år efter det första albumet, med ett sjätte album men då hade den svenska utgivningen för längesedan avslutats. Serien i sin helhet gavs aldrig ut på engelska heller så efter lite efterforskningar gav jag upp projektet. I maj kom dock nyheten om att hela serien skulle ges ut på engelska i en enda stor volym. Jag lade omedelbart en förhandsbeställning och kan nu äntligen säga att jag läst hela Loisels Peter Pan.

Loisels Peter Pan är en så kallad prequel (en rätt populär företeelse i serievärlden) som berättar om hur Peter Pan kom till Landet ingenstans, hur han tog dit de föräldralösa pojkarna och blev Kapten Kroks värsta fiende och allt annat som hände innan den klassiska boken (och den lika klassiska Disneyfilmen) tar sin början. Tonläget är lite konstigt eftersom det redan från början är tydligt att vi har med en vuxenserie att göra, men ändå känns stora delar av serien ganska barnsliga och berättas på ett sätt som egentligen inte gör sig särskilt bra i en vuxenserie. Det är när serien är mörkast och mest skruvad som den är bäst och mest intressant. Loisel har ett gäng originella idéer som gör hans berättelse om Peter Pan unik och läsvärd. Dels låter han det viktorianska London, där Peter växer upp med en riktigt vidrig och gravt alkoholiserad mamma, ta stor plats med mörka gränder, snuskiga krogar och horor i varje gathörn. En av hans centrala idéer, och jag tror inte jag avslöjar allt för mycket när jag skriver det här, är att det är Peter Pan som är Jack the Ripper. Peters rädsla för vuxenvärlden, och framförallt de vuxnas sexualitet och kåthet som han många gånger fått bevittna på Londons smutsiga gator, är en av hans främsta drivkrafter att inte vilja växa upp. Han är en både intressant och obehaglig karaktär och Loisel tvingar honom aldrig att stå till svars för sina handlingar. En annan twist, som är enormt förutsägbar, är att Kapten Krok är Peters försvunna pappa. Det är dock inget som utforskas eller ens diskuteras, märkligt nog. Överlag är seriens story full av konstiga val som inte känns helt genomtänkta. Ibland känns det som att Loisel tappar fokus ordentligt och då tappar serien sitt välbehövliga flyt. Det känns emellanåt som att han har begränsat sig lite för mycket eftersom han velat göra en riktig prequel och egentligen hade det nog blivit bäst om han helt och hållet hade struntat i Kapten Krok och några av de andra inslag som får ta mycket onödig plats.

När det gäller Loisels teckningar är jag fortfarande splittrad. Han är uppenbarligen en duktig tecknare och ibland tycker jag det mesta är snyggt och passande, men överlag har jag rätt svårt för hans ganska konstiga teckningsstil. Många av karaktärerna, inklusive Petar Pan, ser mer ut som missbildade gnagare än människor och har rejält konstiga proportioner. Hans kvinnor är nog populära bland många läsare och de har alla tänkbara kroppsformer. Ofta är de mulliga, med rejält stora stjärtar och med alla sjöjungfrur, feer och andra halvnakna sagoväsen blir det mycket, mycket tuttar i många olika former och storlekar. Jag tycker mest det är komiskt och det får mig att tänka på sagor och legender från antikens grekland, vilket uppenbarligen har varit en stark inspirationskälla för Loisel, vilket gör att det känns ganska smakfullt ändå. Hans Tingeling verkar som sagt vara lite av en ikon på den franska seriescenen och hon framstår som en av seriens mest fascinerande karaktärer. Hon säger ingenting men har en stark personlighet med rejält osympatiska drag. Jag är glad att jag äntligen har fått läsa Loisels Petar Pan i sin helhet. Jag kommer dock göra mitt bästa för att hålla mina framtida barn borta från serien.    

    

Juni revisited

Jag fyllde 26 förra helgen. Det är nästan fem år sedan jag skrev det första inlägget på Finpop och åren har gått fort. Jag känner mig inte jätteung längre och jag tror att min kulturkonsumtion har förändrats med åren. Samtidigt som jag är mer kräsen och svårflirtad än tidigare letar jag inte längre lika intensivt efter nya intryck. Större delen av juni spenderade jag i USA, först i Minneapolis på konferens och därefter som turist i Chicago och New York. Jag har därför varit utan uppkoppling och nedladdningsmöjligheter en stor del av juni och därför blir kanske det här inlägget mindre uppdaterat än vanligt. Här följer i alla fall de skivor, böcker, filmer och TV-serier som gjorde juni lite roligare.

Ungefär samtidigt som jag var i Chicago släpptes årets två viktigaste Chicago-album. Det är två skivor som jag sett fram emot och det var kul att jag av en slump råkade befinna mig i artisternas hemstad vid skivsläppen. Inte för att det gjorde någon direkt skillnad, men det ger onekligen lite färg åt lyssnandet på dessa skivor. Att en av skivorna jag syftar på är Kanye Wests nya skiva Yeezus, är antagligen inte så svårt att gissa. Jag har skrivit om min fascination och beundran av Kanyes musik på Finpop många gånger tidigare. Nästa vår är det tio år sedan jag först stiftade bekantskap med honom i samband med debuten The College Dropout och det är ganska vansinnigt hur stor han har blivit och hur mycket han har utvecklats sedan dess. Jag bryr mig inte längre så mycket om de låtar och projekt Kanye håller på med utanför sina egna skivor. Jay-Z-samarbetet Watch the Throne var enormt tråkigt i jämförelse med de egna skivorna och de mer konventionella låtar Kanye släpper emellanåt ser jag mest som hans sätt att befästa sin position i hiphopvärlden. På de ”riktiga” Kanye West-släppen gör han sin helt egna grej och bryr sig bara om att det ska vara bra och nyskapande, men inte nödvändigtvis kommersiellt gångbart. Det nya albumet Yeezus är, åtminstone inte vid de första lyssningarna, särskilt lyssnarvänligt och känns mest som ett sätt för Kanye att vända upp och ned på förväntningarna. Den första gången jag hörde skivan kändes den inte som något jag skulle vilja återvända till, men några dagar senare gav jag den en chans till och när jag var beredd på det hårda, avskalade soundet började jag uppskatta det jag hörde. Yeezus låter till en början halvfärdig, naken och skev men är förstås genomtänkt i minsta detalj. Kanye är, och har alltid varit, en perfektionist och att påstå att skivan inte skulle vara tillräckligt genomarbetad är att underskatta honom och hans ambitioner. Jag har inget intresse av skvaller kring Kanyes privatliv men den bild han målar upp av sig själv på sina skivor är onekligen intressant. Jag tror inte man ska ta honom på allvar utan snarare se det han håller på med som ett sätt att driva med allmänheten och medias bild av honom. Yeezus är på många sätt en intressant skiva och vi som har följt honom sedan början av karriären kommer nog, åtminstone när vi vant oss vid skivans sound, välkomna detta nya kapitel i sagan om Kanye West. Den andra Chicagoskivan jag syftar på är ynglingarna i Smith Westerns tredje album Soft Will. Jag älskade deras förra skiva Dye It Blonde från 2011 och har länge sett fram emot uppföljaren. Soft Will är en trevlig skiva men saknar tyvärr de starka melodier och refränger som gjorde Dye It Blonde till ett så fantastiskt rockalbum. Det märks att, de fortfarande mycket unga, bandmedlemmarna blivit lite äldre och här kör de med att lite mjukare sound än tidigare. Gitarrerna är fortfarande fantastiska men trots flera riktiga starka spår är det inga av låtarna som är lika medryckande som de på Dye It Blonde. Det känns dock inte längre som att killarna lutar sig lika tungt mot sina underbara inspirationskällor (bland annat Bowie och Suede) utan låter mer egna vilket lovar gott inför nästa skiva.

Under USA-vistelsen läste jag två riktigt trevliga, väldigt icke-amerikanska, romaner som jag skulle vilja rekommendera. Dels klassikern Berlin Alexanderplatz av Alfred Döblin från 1929 och dels David Peaces märkliga deckare Tokyo år noll, som kom i svensk översättning förra året. Berlin Alexanderplatz är en häftig roman om den vilsne Franz Biberkopf som efter att ha avtjänat ett fyraårigt fängelsestraff för att ha dödat sin flickvän släpps ut på Berlins gator. Berättelsen om Franz väg till anständighet och ett hederligt liv berättas på ett allt annat än rakt och lättläst sätt där den egentigen ganska enkla ramberättelsen blandas med gatubilder och stickspår på ett medvetet rörigt sätt. Alfred Döblin hade uppenbarligen stora ambitioner med den här romanen och med lite tålamod är det en spännande läsupplevelse som skildrar både intressanta människor och en intressant tid, men är kanske framförallt ett ovanligt lyckat porträtt av en kaotisk stad och ett inte helt fungerande samhälle. Efter att ha läst boken är jag förstås väldigt sugen på att se den klassiska TV-serien från 1980 och när jag avverkat den lär jag återkomma med en rapport här på bloggen. Vidare till Tokyo år noll som utspelar sig 1946 efter att japan kapitulerat och kontrollerade av USA försöker bygga upp sitt sönderbombade land. Det är en mycket fascinerande period i den japanska historien som jag inte vetat mycket om tidigare, vilket gör Tokyo år noll till en lärorik och givande roman. Det är första gången jag läser något av David Peace, men jag har sneglat på Tokyo år noll i flera år och när jag nu såg att den kommit ut på svenska (i oväntat bra översättning) bestämde jag mig till slut för att läsa den. David Peace är känd som en förnyare av deckargenren och har bland annat skrivit Red Riding-kvartetten som blev en obehaglig och smått lysande TV-serie för några år sedan och fotbollsboken The Damned United som blev en sevärd film med Michael Sheen i huvudrollen. Tokyo år noll kategoriseras som deckare men saknar en klassisk deckarintrig och huvudpersonens splittrade psyke kan liknas med det splittrade Japan som skildras. Det är en välskriven bok med ett spännande språk där upprepningar av fraser och ord fyller en viktig funktion. Jag kan rekommendera den varmt till alla som vill ha sommerläsning som bjuder både på en intressant historialektion och ett skruvat mindfuck.

Jag såg inte särskilt många filmer i juni men tänkte slå ett slag för den roliga This Is The End som jag såg på bio i USA. Det är en film där Seth Rogen, James Franco, Jonah Hill, Jay Baruchel och många andra kända ansikten spelar skruvade versioner av sig själva. För oss som har följt, och älskat, dessa skådespelare sedan de började sina karriärer i TV-serier som Freaks and Geeks and Undeclared och filmer som Superbad är This Is The End en liten högtidsstund. Om man inte gillar Seth Rogen och de andra bör man nog inte se den. Jag hade väldigt kul när jag såg filmen, där skådespelarna får möjlighet att driva med sig själva på ett kreativt och roligt sätt. Den är inte särskilt smart och innehåller alldeles för mycket osmaklig drogromantik, men jag kan inte låta bli att älska den i all sin pårökta dumhet. This Is The End har svensk biopremiär i oktober och lär inte få något större genomslag här. Har man en relation till skådespelarna sedan tidigare bör man dock gå och se den. Att se This Is The End är som att komma hem efter en längre resa i främmande land och umgås med sina gamla kompisar.

Det blev inte mycket TV i juni heller och den enda TV-serie jag sett som är värd att skriva om är Mad Men, som avslutade sin sjätte säsong. Jag var inte superentusiastisk över säsongens första avsnitt men den andra halvan var verkligen fantastisk TV. Ibland är serien faktiskt så bra att man kan hålla med de som kallar den världens bästa dramaserie. Don Draper är som mest intressant när han är som trasigast och när den sjätte säsongen tog slut kändes det som han befann sig på någon slags botten. Det ska bli intressant att se om han lyckas ta sig samman eller sjunker ännu lägre i nästa säsong. Dessutom bjöd den sjätte säsongen på en mycket rolig historia om en senil gammal tant och hennes spanska vårdare och några av de mindre rollerna fick utrymme att skina. Mad Men, när serien är som bäst, är stor TV på alla tänkbara sätt.      

Maj revisited

Efter en lång och utdragen vinter kom våren och värmen väldigt plötsligt, och varken mitt sinne eller kropp var redo för det. Efter en längre kylig period blev mina löprundor en plåga och tågresorna till jobbet väldigt dåsiga, men efter några veckor har jag till slut vant mig vid värmen och är redo för den stundande sommaren. Här hade jag tänkt gå igenom den senaste månadens höjdpunkter i form av skivor, böcker, filmer och TV-serier.

Trots många hyllade och hajpade skivsläpp har maj varit en rätt tråkig musikmånad för mig. Inget av de nya hipsterbanden som fått fin kritik har fallit mig i smaken och då jag varken förstår mig på Daft Punk (försökte mig på den senaste skivan, men förstår inte alls storheten) och The National (ett av min flickväns favoritband, men jag har svårt för den monotona deppsången och den kliniskt rena produktionen och lämnas alltid märkligt oberörd) har jag inte haft jättemycket att glädja mig åt.

Laura Marling släppte sin senaste skiva Once I Was an Eagle den här veckan och hon låter som vanligt väldigt kompetent och bra. Hon har hunnit bli hela 23 år gammal men känns betydligt äldre när hon sjunger om relationer, kärlek och annat vuxet i en dryg timme (skivan klockar in 63 minuter och är därmed hennes längsta hittills). Det är ett starkt album som växt ordentligt efter några lyssningar. Laura Marling är en intressant artist som garanterat kommer fortsätta göra bra skivor. Det känns som hon har mycket att jobba vidare på och hennes tidlöst snygga musik, tydligt inspirerad av storheter som Bob Dylan och Leonard Cohen, kommer nog bara bli bättre med åren. 

Tidigt i maj blev jag kontaktad av en kille som undrade hur han skulle gå till väga för att hans band skulle bli omnämnt på Finpop och då det är förstå gången något liknande hänt blev jag ganska smickrad och tänkte passa på att nämna dem här. Bandet heter Paint Sniffing Survivors (typiskt coolt bandnamn som för tankarna till vansinnesrebeller som The Ramones) och gör ungdomlig punk med mörka förtecken med texter på engelska. Deras debutalbum heter Popsongs for Satan och finns på Spotify. Det är inte årets bästa album men det finns helt klart potential där.

Min majmånad präglades mycket av tre häftiga läsupplevelser som överglänser allt annat jag skriver om idag. Först läste jag den fascinerande Hjalmar Bergmans stora genombrottsroman Markurells i Wadköping från 1919. Tidigare hade jag bara läst Bergmans sista roman Clownen Jac men för ett tag sedan blev jag intresserad av att läsa mer av honom. Trots att stormigt liv lyckades han skriva ett stort antal romaner, i princip en varje år från 1910 fram till döden i Berlin 1931, så det finns mycket att gräva ner sig i där, vilket känns väldigt lovande efter Markurells i Wadköping som visade sig vara en fascinerande, rolig, bisarr och mycket välskriven roman. Hjalmar Bergman är uppenbarligen en av de största svenska författarna och jag ser fram emot att läsa mer av honom. 

Därefter ägnade jag flera veckor åt Thomas Pynchons kultklassiker Gravitationens Regnbåge från 1973, en bok som jag länge velat läsa men samtidigt aktat mig för. I vissa läsande kretsar är Thomas Pynchon en älskad författare som borde fått Nobelpriset för länge sedan, medan jag misstänker att han aldrig fått något större genomslag i Sverige. Jag har läst en Pynchonbok tidigare, hans senaste roman Inherent Vice som väckte viss mersmak. Flera av hans böcker finns översatta till svenska och Gravitationens Regnbåge, som är hans mest kända och hyllade roman, översattes i slutet av 90-talet som en del av Bonniers Panacheseries 50-årsfirande. Gravitationens Regnbåge, som på svenska klockar in på nästan 800 sidor, är ökänd för att vara en av de svåraste romaner man kan ge sig på. Många verkar ha stora problem med att läsa och förstå den så när jag bestämde mig för att ge mig på den var jag beredd på ett redigt mindfuck. Inledningsvis tyckte jag dock inte att den var så svår, snarare rolig och intressant. Handlingen kretsar kring ett stort antal personer kring Andra världskrigets slutfas och utgår från London. Ganska snart spårar boken ut totalt och för att ta sig vidare får man ge upp den kontroll man vanligtvis har över en romans handling och karaktärer. Gravitationens Regnbåge är en märklig bok på flera sätt. Emellanåt är den otroligt bra och gripande, med starka karaktärsskildringar och fascinerande händelseförlopp, och ibland är den riktigt rolig, i stil med något Douglas Adams hade kunnat skriva. Ganska ofta avbryts boken för äckligt provocerande sexscener, med utdragna och detaljerade beskrivningar av vansinnigt snusk som hör till det grövsta jag läst. Boken var tydligen en kandidat för Pulitizerpriset när den gavs ut, men en väldigt grafisk koprofiliscen ska tydligen ha satt stopp för det. Gravitations Regnbåge är full av intressanta tankar och händelser, en del helt obegripligt och oerhört motbjudande, och framåt slutet går det inte längre att ha koll på något överhuvudtaget. Det är på sätt och vis en spännande läsupplevelse, som jag inte skulle kunna rekommendera för någon, och trots att den lämnade mig totalt utmattad och förvirrad blev jag sugen på att läsa mer av Pynchon. En av hans senare böcker, Mot dagen, släpptes nyligen på svenska och till omfånget är den ännu större än Gravitations regnbåge. Jag borde hålla mig borta, men är ändå lite sugen, konstigt nog. 

En rakare och mer direkt läsupplevelse får man om man läser Therése Söderlinds Vägen mot Bålberget, en av vårens mest uppmärksammade svenska romaner. Det är också en tegelstensroman men man läser den på en bråkdel av tiden som går åt till Gravitationens Regnbåge. Genom fyra karaktärer får vi en inblick i häxprocessernas Ångermanland, dels genom två nutida karaktärer som konfronteras med historien och två som var med när det begav sig, varav en pekades ut som häxa. Det är ett intressant och läskigt kapitel i den svenska historien, som aldrig får glömmas bort och Söderlind gör ett mycket bra jobb med att skildra ett samhälle där man brände en massa oskyldiga kvinnor på bål. Vägen mot Bålberget innehåller också mycket annat och är en på många sätt fascinerande och gripande roman. Söderlind skriver väldigt bra och engagerande, men tyvärr är bokens andra hälft inte alls lika stark som den första och när boken började lida mot sitt slut såg jag tyvärr fram emot att få lägga den ifrån mig. Men på det stora är det en väldigt bra roman som känns både angelägen och spännande. Jag har svårt att se hur någon inte skulle uppskatta den och kan rekommendera den till alla som vill läsa något bra och svenskt i sommar.      

Som filmmånad var maj medelmåttig. Jag och flickvännen var och såg Baz Luhrmans Den stora Gatsby-filmatisering och jag tycker den är mycket bättre än kritiken fått den att verka. Det var tydligt att den svenska kritikerkåren för en gångs skull gjort lite research. Det är tacksamt att förlagan är så kort, så för kanske första gången kretsade svenska filmkritikers recensioner kring jämförelser med en bok. Man kan se den här filmen på flera sätt och jag, som inte är något större fan av boken, valde att se den som en pampig film och då fungerar den utmärkt. Skådespelarna är bra, musiken passande och allt är väldigt snyggt och mäktigt. Dessutom kändes 3D på bio för första gången motiverat. Jag kan lugnt konstatera att jag hade det betydligt roligare när jag såg filmen än när jag läste boken. 

En annan mäktig film jag såg i maj var den episka The Place Beyond the Pines om hur smärta och lidande går i arv. I tre historier får vi följa Ryan Gosling, Bradley Cooper och andra begåvade skådespelare och trots att något uppenbarligen fattas är det en väldigt imponerande film som försöker säga mer än de flesta nya amerikanska filmer. 

Jag och flickvännen har också dragit igenom Gudfadern-trilogin de senaste veckorna, med en film per helg. Det var ett tag sedan jag såg dem senast och de två första framstår fortfarande som tidlösa mästerverk, helt klart bland det bäst som någonsin gjorts, medan den tredje filmen känns som ett dåligt skämt i jämförelse. Om man glömmer den tredje filmen tillhör Gudfadernfilmerna mina absoluta favoritfilmer. Det känns inte som det finns någon nu verksam regissör som skulle kunna klara av att göra något liknande. Jag kan sakna det stillsamma, noggranna kvalitetstänket från Gudfadern i moderna filmer. I Gudfadern händer det saker hela tiden. Timmarna flyger förbi, men allt känns ändå lugnt och sansat. Det finns nästan ingen regissör som jobbar så längre.

Månadens stora TV-händelse, en TV-vår då nästan ingenting kändes spännande, var nog att Netflix släppte en ny säsong av Arrested Development. Det var ganska många år sedan jag såg serien nu och även om jag gillade den mycket när det begav sig har jag inte varit särskilt förväntansfull inför den här nya säsongen. Serien var stilbildande när den kom men sedan dess har det hänt mycket med amerikanska komediserier och jag var inte jättesugen på mer av Arrested Development. Jag har hittills bara sett det första avsnittet, som i princip levde upp till mina förväntningar, alltså varken bra eller dåligt. Desto bättre är HBO-serien Enlightened som jag fick upp ögonen för i samband med att den lades ned efter två säsonger och 18 avsnitt. Jag har tagit mig igenom serien under de senaste två veckorna och har blivit ganska imponerad av både skådespel och manus. Serien kan beskrivas som en dramakomedi med halvtimmeslånga avsnitt och en lite annorlunda ton, ungefär som om The Office skulle möta den sköna Men of a Certain Age, fast ur ett kvinnligt perspektiv. Serien kretsar kring en kvinna i 40-årsåldern, lysande spelad av Laura Dern, som länge jobbat på ett stort företag men förlorar sin fina tjänst efter en affär med sin chef och ett efterföljande sammanbrott på jobbet. Efter en återhämtningsfas på ett flummigt rehabcenter på Hawaii försöker hon komma tillbaka till sin gamla arbetsplats men blir placerad i källaren bland andra utstötta anställda, som alla har klantat sig för att hamna där. Enlightened är en både rolig och gripande serie som verkligen levererar. Några av de 18 avsnitten håller en lite ojämn kvalitet men på det stora hela är det en riktigt trevlig serie med bra manus och duktiga skådespelare. Serien är skriven av den roliga Mike White som också gör en av de centrala rollerna, och även Luke Wilson och Timm Sharp (som Judd Apatow-fans säkert kommer ihåg från Undeclared) har viktiga roller. Jag kan verkligen rekommendera Enlightened till alla som gillar de TV-serier jag brukar skriva om här.  

    

På en gata i Manchester…

Det känns som allt fler amerikanska TV-serier väljer att vända verkligheten ryggen. Fantasy och sci-fi har under de senaste åren blivit utbrett och accepterat, och liksom filmerna på bio blir TV-serierna alltmer ointressanta. Är det inte onaturligheter, är det extrema livsöden och osannolika karriärer som gäller. Kanske är det så att ingen vill diskutera verkligheten, och istället för att göra något allvarligt pumpar man explosioner, alvöron och överklassleverne. Är det något som är tyngre än att leva i en grå värld är det vetskapen att medierna inte vill veta av den. Kanske kan man inte tjäna pengar på kultur som får människor att tänka. De senaste veckorna har jag tagit mig igenom en några år gammal brittisk TV-serie som är raka motsatsen till den typiska amerikanska dramaserien. The Street, skapad av Jimmy McGovern som också ligger bakom den trevliga serien Accused (Anklagad), visades i tre säsonger mellan 2006-2009, med totalt 18 avsnitt. Varje avsnitt fokuserar på olika människor på en gata i Manchester, och helheten är en mäktig skildring av ett på många sätt trasigt samhälle och dess beståndsdelar. Jag har sällan sett en jämnare TV-serie och varje 60-minutersavsnitt hade gjort sig som långfilmer. Skådespelarna är fenomenala och berättelserna rymmer ofta ett psykologiskt djup som man sällan finner i romaner, och så gott som aldrig i TV-serier. The Street hör till de bästa TV-serier jag sett, och trots formatet där man måste sätta sig in i nya karaktärer varje avsnitt finns det ett flyt och driv i serien som gör att man alltid är sugen på nästa avsnitt.

Den enda nyare TV-serie, som jag kan tänka på, som påminner om The Street är David Simons Treme. Båda serierna skildrar vanligt folk och deras vardagliga liv, med ambitionen att berätta om städerna och samhällena där de lever. För båda serierna är verklighetsflykt något man velat undvika, vilket är precis tvärtom vad de flesta serier gör idag. I The Street är karaktärerna bland annat skollärare, taxiförare, soldater, kockar och pubägare. Varje avsnitt fokuserar på en ny karaktär, som sedan kan dyka upp i andra avsnitt som mindre biroller. Nästan alltid handlar det om att något jobbigt och livsavgörande händer. Något som vänder upp och ned på de vanliga människornas enkla tillvaro och vi får sedan se dem hantera det ovanliga och extrema. Det är alltid spännande och drabbande. The Street är stundtals en rätt mörk serie och mycket kretsar kring svåra moraliska val och dilemman. Ett avsnitt, som påminner mycket om Thomas Vinterbergs film Jakten, handlar om en oskyldig högstadielärare som blir utpekad som pedofil och ser sin värld rasa samman. Ett annat avsnitt handlar om ett gravt alkoholiserat spelombud som får reda på att han har en 16-årig son med Downs syndrom, ett annat om en ensamstående kvinna som prostituerar sig för att hennes mobbade son ska kunna börja på en bättre skola. Inget i The Street är lätt, och den respekt som Jimmy McGovern och seriens övriga manusförfattare visar för vanliga människor och deras liv är väldigt uppfriskande att se. När amerikanska TV-serier i stort har slutat skildra abetarklassen framstår The Street också som ett politiskt laddat mästerverk. Världen behöver fler TV-serier som den här.

Invånarna på The Street är komplicerade och intressanta människor och därför är det kul att skådespelarna och valen av dessa är så perfekta. Några av de mer kända ansikten som dyker upp är Jim Broadbent som självmordsbenägen pensionär, Timothy Spall som en taxichaufför som ställs inför flera jobbiga moraliska dilemman (han gör den enda karaktären som har flera avsnitt i serien, ett per säsong) och Stephen Graham (Combo i This is England och Al Capone i Boardwalk Empire) som det alkoholiserade spelombudet jag nämnde ovan. Skådespelarna, tillsammans med de välskrivna manusen och den raka regin, gör The Street till en rörande och gripande serie som jag sent kommer glömma. Det är en TV-serie som visar att vanligt folk kan vara minst lika spännande som vampyrer, riddare och ängsliga reklamare.

April revisited

Maj är här. All snö har försvunnit och våren har äntligen börjat på allvar. Men innan jag går vidare med våren hade jag tänkt se tillbaka på den gångna månadens kulturella höjdpunkter.

När det gäller musik dominerades april av Håkan Hellströms nya skiva, Det kommer aldrig va över för mig. Vad jag tyckte om den sammanfattade jag i ett blogginlägg för två veckor sedan. Utöver Håkan släppte några andra artister och band ett gäng skivor som är värda lite uppmärksamhet. Det svenska rockbandet Dom orena, som består av ett gäng veteraner, släppte sitt grymma debutalbum Tystnadsbehandlingen. Både musik och sång låter väldigt mycket som det tidiga svenska 80-talet, och särskilt mycket som Eldkvarn och Plura. Texterna är bra och sången övertygande. Det är förstås riktigt jävla bra. Mina favoritlåtar heter Vackra förlorare och Fruset hår. En annan bra ny svensk skiva är Ludwig Bells andra album Jag måste räknat fel. Ludwig Bell är väldigt sympatisk och verkar genomsnäll och supertrevlig vilket gör att man har överseende med en del mindre lyckade låtar. Helheten är dock bra, och det känns som att Ludwig Bell har en given plats på den svenska popscenen. Man kan aldrig få för många låtar som den mysiga Vinklar. När det gäller musik som inte är svensk är det framförallt Kurt Viles nya skiva Walking On A Pretty Daze som jag har lyssnat mycket på under april. Det är förmodligen Kurt Viles bästa skiva hittills och som tidigare handlar det om grym gitarrdriven musik, där låtarna är långa och riffen både malande och sövande. Mer än tidigare framstår Kurt Vile som en profet för alla som sömnigt betraktar sina liv och känner att något, som de inte riktigt kan definiera, fattas. Kurt Vile gör uppenbarligen musik som behövs.

När det gäller böcker ska jag hålla mig kortfattad den här gången. För trots att jag i vanlig ordning tagit mig igenom ett gäng romaner den gångna månaden är det ingen av dem som jag känner att jag egentligen vill rekommendera utöver Richard Fords suveräna Canada, som jag ju skrivit om tidigare.

På filmfronten var månadens bästa film helt klart Thomas Vinterbergs Jakten. En fantastisk film som är otäckare än vilken skräckfilm som helst. Förutom ett intressant ämne är både skådespel och regi på absolut toppnivå. Det är sällan man ser sådana starka filmer nuförtiden, och jag tycker förstås alla bör se den. Efter Jakten såg jag också Vinterbergs Submarino från 2010, som jag hade haft liggande i nästan två år utan att se den. Den handlar om två bröder som båda lever väldigt tuffa liv och den är, om möjligt, ännu jobbigare än Jakten, men också mycket bra. Två hemska och jobbiga, men väldigt sevärda, filmer från samma regissör alltså. En annan film som jag vill tipsa om är den bisarra brittiska roadmovien Sightseers om ett väldigt udda par som ger sig ut på husvagnssemester i norra England. Jag vill inte avslöja mer om handlingen, men kan verkligen rekommendera den för alla som vill se något ovanligt sjukt och märkligt, men som ändå är bra och roligt.

Månadens stora TV-händelse är väl att Mad Men har dragit igång igen. Jag tycker fortfarande att det är tidernas mest överreklamerade TV-serie. Det finns ingen TV-serie som är så överskattad och fått så många omotiverade hyllningar. Men självklart gillar jag den också. För även om jag ogillar hur Mad Men behandlas i media är det ju onekligen en väldigt välgjord och sevärd TV-serie med intressanta karaktärer och bra skådespelare. Den nya säsongen är förstås inget undantag men jag måste erkänna att jag delvis har tappat intresset för en del av karaktärerna. Huvudpersonen Don Draper känns som en av de mest tråkiga huvudpersonerna någonsin, men lyckligtvis är birollerna desto mer intressanta. En av mina favoriter i Mad Men är den kvinnliga reklamaren Peggy Olson, som utvecklats mycket under seriens gång. Hon spelas av den duktiga Elisabeth Moss som också är aktuell i Jane Campions nya TV-serie Top of the Lake, om en polis som beger sig till sin Nya Zeeländska hemort för att utreda försvinnandet av 12-årig gravid flicka. Jag är halvvägs in i serien, som består av sju avsnitt, och är lite splittrad i mina åsikter kring den. Det är uppenbarligen en väldigt intressant, annorlunda och välspelad TV-serie men hittills har den inte riktigt lyckas beröra mig. Delvis är serien riktigt konstig och utflippad och det ska bli spännande att se hur den utvecklar sig. Det är onekligen ingen typisk TV-deckare och seriens deckarpremiss har snabbt hamnat i bakgrunden för mer svävande och svårare frågor. Den bästa TV-serie jag sett den här våren, och som verkligen utklassar nästan alla andra TV-serier, är dock den några år gamla brittiska The Street som i tre säsonger skildrar livet på en gata i Manchester. Jag har bara några avsnitt kvar och återkommer därför snart med ett hyllande inlägg om serien, som faktiskt hör till det bästa som jag någonsin sett.        

Finpop tycker till om Håkans nya skiva

Det kommer aldrig va över för mig. Och så är det nog. Det är snart 13 år sedan jag hörde Håkan Hellström för första gången och sedan dess har han gått från klarhet till klarhet. Lysande album utan svaga låtar, fantastiska livespelningar och en skön personlighet har gjort honom till Sveriges enda riktiga rockstjärna. Periodvis har hans musik betytt väldigt mycket för mig och enskilda textrader har lyft och burit mig genom jobbiga dagar. Den absoluta höjdpunkten var skivorna Ett kolikbarns bekännelser och För sent för edelweiss där Håkan nådde oväntade höjder både textmässigt och musikaliskt. Kolikbarnet står sig som det bästa svenska rockalbumet någonsin, i jämn konkurrens med Thåströms Skebokvarnsv. 209. Jag dyrkar Håkan på alla sätt och därför känns det lite konstigt att yttra sig om hans nya skiva. Det känns nämligen obekvämt att erkänna att jag inte alls tycker att den håller samma nivå som hans tre senaste album. Att den inte, vare sig när det gäller texterna, sångerna eller melodierna, får mig att känna på samma sätt som de tidigare skivorna. Att jag kanske håller Hästpojkens nya skiva närmare hjärtat. Det känns som förräderi att ens påstå något sådant.

När jag fick tag på 2 steg från paradise, via en Flashback-länk sent på kvällen innan releasedagen, upplevde jag känslor av fullständig lycka. Jag stannade uppe halva natten, hoppade i sängen och lyssnade på skivan om och om igen. Det kommer aldrig va över för mig framkallar inte samma känslor, vilket visserligen inte är särskilt oväntat. Det senaste året har jag inte lyssnat lika mycket på Håkan som tidigare. Texterna berör mig inte riktigt på samma sätt som de gjorde för några år sedan. Kanske har jag blivit vuxen, kanske har musiken spelat ut sin roll. Att förhålla sig till Håkans nya skiva är svårt. Det är en riktigt bra skiva, men med Håkan Hellström måste man säga mer än så. Jag känner inte att jag kan slentrianhylla skivan på samma sätt som nästan alla kritiker har gjort. Som med alla stora artister som hållit på ett tag är det oundvikligt att inte jämföra allt Håkan gör med det som han gjort tidigare, och det är då jag börjar se svagheter med det nya albumet.

Mitt största problem med Det kommer aldrig va över för mig är soundet. Det är som Håkan bytt favoritband. Det sound jag älskade, och förknippade med honom – Eldkvarndrivet, Springsteeneuforin och Dylanskevheten – dominerar inte längre. Istället är det mer producerat, och därmed fulare och tråkigare, än tidigare. Jag trodde att Håkan och jag hade ungefär samma uppfattning om hur bra musik skulle låta men på förvånansvärt många låtar på nya skivan vänder han de gamla rockidealen ryggen och prövar något nytt. Det är inte dåligt, han har aldrig gjort en dålig låt, men kan omöjligt mäta sig med de tidigare skivornas rockperfektion. Istället för drivande melodier och medryckande rytmer är det synthar, tråkiga trummor och 80-talets mest hemska damkörsång som gäller den här gången. När Dylan gjorde Empire Burlesque kunde han skylla på det rådande 80-talet, och det vansinniga musikklimat som också drog ned Springsteen och Leonard Cohen i skiten, men vad ska Håkan skylla på? Tillfälligt hjärnsläpp? Jag saknar nerviga låtar som Dom där jag kommer från från förra skivan, och i brist på annat har mina favoritlåtar på Det kommer aldrig va över för mig blivit titelspåret och den syntiga Pistol, just för att de har rytm och driv. Det finns några låtar som hade kunnat passa in på Kolikbarnet eller Edelweiss men varken musikaliskt eller textmässigt håller Valborg eller Det tog så lång tid att bli ung samma nivå som Håkanklassiker som Jag har varit i alla städer och Gårdakvarnar och skit. Kanske är det orättvist att jämföra, men det är tyvärr oundvikligt.

En av många anledningar att älska Håkan Hellström är hans fantastiska texter. Trots alla klassiska ingredienser – tvivel, ångest, dåligt självförtroende och korta men intensiva lyckorus – når han inte samma nivåer som tidigare på det området heller, även när han namedroppar Morrissey och min lillebrors idol Kaspar Hauser. Vanligtvis gör hans låtar ett direkt och kraftigt intryck på mig, vissa fraser fastnar omedelbart och växer till odödliga citat. Sådana textrader finns på Det kommer aldrig va över för mig också – ”Ett år går fort mellan höghusen, men det kommer gå fint om du hänger med.” – men de är inte lika ofta förekommande och starka som på de tidigare albumen. Jag tycker uppenbarligen att det här är Håkans sämsta album, vilket inte är kul att konstatera, särskilt inte när det ändå är en bra skiva. Håkan är fortfarande Sveriges största artist och jag kommer lyssna på den här skivan resten av våren. Inför nästa album hoppas jag dock att han går tillbaka till ett rockigare sound och hittar ny inspiration till sina låttexter. Kanske kan han ta intryck av Thåströms Skebokvarnsv. 209 och Eldkvarns Limbo och börja skriva lite vuxnare och mer reflekterande låtar. Håkan har trots allt växt upp, en gång för alla, och det ska bli spännande att se hur han hanterar att passera 40.   

Canada – Richard Ford

Varför läser vi böckerna vi läser? För att de tilltalar oss, på något sätt, förstås. Något med böckerna väcker vår uppmärksamhet och gör oss intresserade. Ofta är det en positiv recension eller effektiv marknadsföring. Emellanåt tycker jag det är intressant att tänka kring det här, för även om jag läser mycket finns det alltid många fler böcker som jag inte läser, som jag av någon anledning väljer bort. Med Richard Fords roman Canada var det bara titeln som behövdes för att jag skulle vilja läsa den. De som har läst Finpop en längre tid kommer kanske ihåg att jag för tre år sedan var utbytesstudent i Ontario, och sedan dess har jag ett särskilt intresse för Kanada. Att kalla en roman Canada är modigt, särskilt när det visar sig att bara halva boken utspelar sig där och handlingen egentligen inte har så mycket med Kanada att göra, och borgar för kvalitet. Jag hade aldrig hört talas om Richard Ford tidigare och visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig. Nu vet jag att han är en etablerad och ofta hyllad amerikansk författare som blivit belönad med ett Pulitzerpris (för romanen Independence Day som jag planerar att läsa nu i vår) och andra fina utmärkelser. Canada är en lysande roman som med ett långsamt och reflekterande tempo skildrar en ung killes hastiga uppväxt under plötsliga och våldsamma omständigheter.

Canada börjar med full kraft när huvudpersonen Dell Parsons i två meningar klarar av bokens huvudsakliga händelser. Dels att hans föräldrar rånade en bank, dels att det därefter följde flera mord. Läsarens intresse väcks förstås omedelbart och de följande dryga 400 sidorna handlar om hur Dells liv förändrades för alltid när hans föräldrar bestämde sig för att vända upp och ner på allt. Dell ser som vuxen tillbaka på sitt liv och försöker förstå varför saker blev som de blev. Dells pappa var yrkesmilitär och familjen, Dells mamma och hans tvillingsyster, flyttade runt mycket under hans uppväxt. De hann aldrig riktigt slå sig ned någonstans och fick aldrig några vänner. 1956, när Dell är 15 år gammal, kommer familjen till den lilla staden Great Falls i Montana. Dells föräldrar verkar, åtminstone utåt sett, vara helt normala men de båda bestämmer sig, av någon anledning som Dell försöker förstå många år senare, för att råna en bank. Självklart åker de fast, och för att slippa bli omhändertagen flyr Dell, med hjälp av sin mammas enda väninna, till den närliggande kanadensiska provinsen Saskatchewan där han får jobba på ett hotell i en ödslig stad, medan han brottar med alla jobbiga tankar och känslor kring sina föräldrar och sin egen framtid.

Man inser omedelbart att man har med en fantastisk författare att göra när man börjar läsa Canada. Språket är lika sparsmakat som titeln, med enkla och effektiva meningar och ett sällan skådat flyt. Handlingen är genial i all sin enkelhet och det är imponerande hur Richard Ford lyckas bygga en så tänkvärd och smart bok kring ett klumpigt och dåligt planerat bankrån. Känslorna och tankarna hos den 15-åriga Dell som ser sin värld rasa samman är det centrala i Canada, och som uppväxtskildring är den suverän. Det är en fantastisk bok på alla sätt och vis och jag kan varmt rekommendera den till alla som gillar bra litteratur. Till min stora glädje ser jag att boken är på väg i svensk översättning, på Brombergs förlag, och jag hoppas att översättningen gör Richard Fords mäktiga språk rättvisa. Själv ska jag läsa fler av hans böcker, varav flera finns på svenska, för om resten av hans böcker är lika bra som Canada kan han mycket väl bli en ny favoritförfattare. 

Mars revisited

Ännu en månad har passerat och trots det ovanliga ljuset håller vintern ut ovanligt länge. Nyss hemkommen från påskfirande hos min flickväns föräldrar i Finland hade jag tänkt sammanfatta de skivor, böcker, filmer och TV-serier som gällde för mig i mars.

Förutom Nordpolen och Hästpojken, som gjorde månadens två bästa skivor som fortfarande växer för varje lyssning, var det två tjejer födda 1987, samma årgång som mig, som tävlade om mina öron i mars. Först ut var Waxahatchee, en ny bekantskap som egentligen heter Katie Crutchfield och kommer från Alabama, som kom med sitt andra album Cerulean Salt. Tidigare har hon spelat i olika punkband, bland annat ett med det roliga namnet P.S. Eliot. Waxahatchee, som är ett soloprojekt, är singer-songwritermusik med en punkig och rockig nerv. Hon påminner mig lite om Billy Bragg (som också kom med en ny skiva i mars, som inte är lika dålig som vissa påstår) och efter några lyssningar började jag gilla hennes musik riktigt mycket. Hon har en bra röst och texterna går rätt in i hjärtat, utan omvägar. Den andra jämngamla tjejen är Kate Nash som nyligen släppte sin tredje skiva Girl Talk. Kate Nash har aldrig varit någon av mina stora favoriter, hon har alltid hamnat i skuggan av Lily Allen, men jag har följt henne sedan första albumet. Min pappa och jag såg henne faktiskt live redan innan den första skivan släpptes, och hon har alltid framstått som snäll och sympatisk. På Girl Talk är hon lite tuffare än tidigare, med ett punkigare och råare sound än det tidigare Regina Spektor-soundet, och det är en välkommen förändring. När skivbolaget inte gillade det nya punkiga soundet bestämde sig Kate för att dumpa dem och startade upp ett eget skivbolag och finansierade inspelningen av skivan med donationer från fans på internet (så kallad crowd funding, som blir allt vanligare, inte minst bland utvecklare av TV-spel). Det är alltså en coolare, vuxnare och hårdare Kate Nash vi möter på Girl Talk men oavsett hur hårt hon jobbar på sin nya image skiner hennes snälla, söta och sympatiska sidor igenom och det blir ofta ett lite konstigt möte mellan hårt och mjukt, men lite oväntat är det den här lite falska konfrontationen som gör skivan värd att lyssna på. Liksom hennes tidigare skivor är Girl Talk en ganska ojämn samling låtar, med en längre speltid än de flesta nya album, men efter några lyssningar känns helheten ändå riktigt trevlig och jag har lyssnat på den oväntat många gånger. Min favoritlåt är utan tvekan den punkiga Sister som helt klart är en av årets skönaste låtar. Förra veckan var det också dags för en ny skiva från den gamla Finpop-favoriten Wavves. Nathan Williams har blivit några år äldre sen sist, men är fortfarande lika dum i huvudet. På den tredje Wavves-skivan Afraid of Heights bjuder han på Nirvana-refränger, surfharmonier och dryg attityd. Det är svängigt intelligensbefriat, och som vanligt är det lika omöjligt att sympatisera med honom som det är omöjligt att inte älska hans musik.       

Månadens största läsupplevelse var Eyvind Johnsons mäktiga Romanen om Olof - en riktigt stark serie böcker som utan tvekan hör till det bästa som skrivits på svenska. Det tog ett tag ett ta sig igenom den, men jag har också hunnit plöja några andra trevliga böcker i mars. En riktigt mysig bok som jag tror alla skulle gilla är Carol Rifka Brunts charmiga debutroman Tell the Wolves I’m Home. Den utspelar sig i slutet av 80-talet i en New York-förort där en ganska udda tjej 14-årig förlorar sin älskade homosexuella morbror till AIDS. Efter begravningen blir hon uppsökt av en man som visar sig vara morbrorns partner, men som familjen hållit hemlig och dessutom beskyller för morbrorns död. I hemlighet börjar de umgås och inser att de har mycket gemensamt. För att vara en mainstreambok är Tell the Wolves I’m Home suverän – den är välskriven, rörande och oväntat intressant med en del tänkvärda frågor om familj, vänner och livet i största allmänhet. Förhoppningsvis kommer den på svenska, för med rätt marknadsföring är det en bok som borde göra succé överallt. Lite tyngre är den DN-hajpade Primo Levi-samlingen Tre böcker som nyligen getts ut på svenska, med ett bra förord av Göran Rosenberg (som ju vann Augustpriset förra året). I de tre böckerna (Är detta en människa?, Fristen och De förlorade och de räddade) går italienaren Levi igenom sina upplevelser under och efter sin tid i Auschwitz, och hur han förhåller sig till koncentrationslägren. Det är hela tiden mycket sakligt, lugnt och behärskat i beskrivningarna av alla hemskheter och jag skäms lite över mig själv när jag inte berörs så mycket som jag kanske borde. Trots att jag tagit del av mängder av förintelseskildringar, i böcker, filmer och serietidningar, är det här den första självbiografiska koncentrationslägerskildringen jag läser och att Primo Levi aldrig riktigt förmår att gripa tag i mig som läsare, trots alla fruktansvärda hemskheter, har nog mer med hans sätt att skriva än att jag blivit avtrubbad att göra. Han skriver bra och böckerna är fulla av intressanta tankar och iakttagelser, Primo Levi var uppenbart oerhört intelligent och förståndig, men böckerna är snarare relevanta som vittnesmål över en av historiens smutsigaste händelser än som litteratur. Jag rekommenderar alla att läsa hans böcker, men man ska inte läsa dem för att man vill tillgodogöra sig stor litteratur, för det är inte vad det handlar om. Bäst är den andra delen, Fristen, där man får en inblick i det kaosartade Europa direkt efter kriget och får ta del av Levis långa resa hem. En desto roligare läsupplevelse får man om man läser den vansinniga The Teleportation Accident av Ned Beauman. Där får vi följa en sexuellt frustrerad scenarbetare i 30-talets Berlin som i jakten på mutta lämnar Berlin, först för Paris och sedan för Los Angeles. Boken innehåller sinnessjuk dialog, en massa snusk, knäppa bedrägerier, verklighetsfrånvända fysiker, en massa namedropping av gamla författare och har en riktigt skön story befolkad av konstiga och osympatiska karaktärer som man konstigt nog lär sig att älska. The Teleportation Accident är en på flera sätt ovanlig bok och när man väl kommit in i den vill man inte att den ska ta slut. Den har dessutom förra årets kanske snyggaste omslag.

Jag såg också några trevliga filmer i mars och här hade jag tänkt tipsa om månadens tre bästa filmer. För alla som gillar råa brittiska ghettofilmer har de senaste åren varit fantastiska. Det har kommit många sevärda filmer om skitjobbiga unga killar i träningsoveraller, som langar knark och beter sig som svin men ändå känns ganska sympatiska. Sally El Hosainis debutfilm My Brother the Devil är dock bättre än den genomsnittliga engelska ghettofilmen. Här får vi följa två egyptiska bröder och deras liv i ett betongområde i London. Den äldre brodern langar knark med det lokala gänget medan den yngre brorsan, som självklart ser upp till storebrorsan och hans kompisar, fortfarande går i skolan. Båda bor kvar hemma hos föräldrarna och delar sovrum.  På många sätt är det en förutsägbar film, men skådespelarna är lika bra som regin är tight och frågorna filmen ställer tidlösa. My Brother the Devil är en riktigt bra film som verkligen berör. En annan väldigt rörande film är den holländska familjefilmen Kauwboy om den tioåriga pojken Jojo som tar sig an en liten fågelunge. Kauwboy är en fullständigt fantastisk liten film som verkligen tar barn och deras känslor på allvar. Den lilla killen i huvudrollen är suverän, fotot är otroligt snyggt och manuset är lågmält och fint. För alla som sett Ken Loachs klassiker Kes är det oundvikligt att inte jämföra de två filmerna, men för 2010-talet är Kauwboy faktiskt en bättre film. Alla borde se den. En annan film som verkligen förstår sig på barn är den brittiska Broken, regisserad av Rufus Norris, där vi får lära känna den 11-åriga tjejen Skunk. Hon är hur charmig som helst och fantastiskt skådespelad av det lilla stjärnskottet Eloise Laurence. Broken är baserad på en roman vilket märks väldigt tydligt då filmen är ganska splittrad och försöker hinna med lite för mycket på den korta speltiden, men det är ändå en väldigt bra och intressant film som blandar både humor och det djupaste allvar.

När det gäller TV-serier var den största höjdpunkten i mars den fantastiska My Mad Fat Diary som jag bloggade om i ett eget inlägg. Annars var Girls, vars andra säsong avslutades för två veckor sedan, den enda nya serie jag kollade på. Jag tycker den andra säsongen var betydligt bättre än den första, och gillar hur de tog ut svängarna i berättandet ordentligt. Att nästan alla karaktärer skulle flippa ur totalt framåt slutet av säsongen var väldigt oväntat, men det kändes modigt och helt rätt. Det ska bli spännande att se hur serien fortsätter nästa år. Jag har äntligen tagit mig samman och börjat om med Boardwalk Empire, och började nyss se den tredje säsongen (som visades på HBO i höstas). Första gången jag försökte mig på serien, när den precis hade börjat sändas, orkade jag bara med fem-sex avsnitt innan jag bestämde mig för att sluta titta. Då tyckte jag den var tråkig, ointressant och seg. Under hösten började jag dock intressera mig för serien igen, efter att flertalet ”säkra källor” lovordat den. Nu när det inte visas så många andra spännande serier bestämde mig till slut för att ge den en ny chans, och den här gången älskar jag verkligen serien. Jag kan inte riktigt förstå vad som inte föll mig i smaken för drygt två år sedan. Nu känns serien spännande och angelägen, och jag njuter av hur välgjort och maffigt allt är. Skådespelarna är riktigt duktiga och de flesta av karaktärerna känns väldigt intressanta. Det känns som ganska många dömde ut Boardwalk Empire innan den första säsongen hade avslutats och om du liksom jag gav upp serien då tycker jag du ska ge den en ny chans. Jag har svårt att tro att någon som verkligen ger Boardwalk Empire en ärlig chans inte skulle gilla den. Det är kvalitets-TV på alla sätt.