Breaking Bad-finalen

Vilken fantastisk avslutning det blev! De senaste avsnitten av Breaking Bad har verkligen varit dramaturgiska mästerverk som i uppbyggnad av spänning och förväntan saknar egentligt motstycke i TV-historien. Med ganska enkla medel och omtumlande känslor har den senaste säsongen berört en enad publik. Alla som har sett Breaking Bad under det senaste året har blivit hängivna fans. Jag har inte sett någon säga eller skriva något negativt om serien. Alla är fullständigt hänförda. Breaking Bad är en serie som verkligen har förtjänat all kärlek den fått, även om det tog flera år för serien att hitta sin stora publik.

Jag minns när jag såg det första Breaking Bad-avsnittet i januari 2008, för nästan sex år sedan, dagen efter att serien börjat visas i USA. På den tiden var det fortfarande HBO som nästan uteslutande gällde för amerikanska kvalitetsserier och AMC, kanalen som sänder Breaking Bad, var en riktig uppstickare som hösten innan blivit rejält hajpad när de visade den första säsongen av Mad Men. Jag hade läst om Breaking Bad någon vecka tidigare när jag läste om nya amerikanska TV-serier som skulle börja visas under vårsäsongen. Jag fastnade för Breaking Bad när jag läste om den eftersom huvudpersonen skulle vara kemist. Jag var då inne på fjärde terminen av mina kemistudier och kände mig mest allmänt deppig över den nya terminen och den nystartade kursen (fysikalisk kemi, där man lär sig om fysiken bakom många kemiska fenomen), men självklart blev jag väldigt entusiastisk över en TV-serie om en kemist. När kemister tidigare har skildrats i TV och film hade det nästan uteslutande varit som löjliga nördar eller galna vetenskapsmän och det här lät som något helt nytt. Med introt där designen tagits från periodiska systemet och skådespelarna presenteras med grundämnesförkortningar fetade och grönfärgade i namnen var jag fast. I de första säsongerna var det en del roligt kemisnack (som när de använde flourvätesyra för att lösa upp kroppar och Jesse missade det där med att syran också löser upp metall) och trots det mycket tvivelaktiga yrket, och en del osympatiska sidor, kändes Walt som en naturvetenskaplig hjälte. När han tog täcknamnet Heisenberg (han med osäkerhetsprincipen) och satte på sig den där (numer klassiska) hatten high fiveade jag mig själv och utbrast ”Fuck yeah!”. Sen fick jag svälja all märklig beundran för Walter White och ersätta fascinationen med avsmak.

Karaktärsutvecklingen av Walter White är det centrala i Breaking Bad och vad som skulle hända med honom var, åtminstone för mig, helt oväntat. Att jag skulle börja hata honom och önska honom en massa otrevligheter hade jag aldrig kunnat föreställa mig när jag började följa serien. Men någonstans vände det, utan att jag riktigt märkte det och plötsligt insåg att jag aldrig skulle kunna gilla honom igen. Istället blev det Jesse Pinkman, som i de första säsongerna kändes extremt larvig i sina fula hiphopkläder och störiga uppsyn (visserligen kunde man ana hans ädla sidor redan i första säsongen när vi fick träffa hans familj), som blev den jag hejade på. Aaron Paul som spelar Jesse har verkligen utvecklats under serien och hans prestation har nästan imponerat ännu mer på mig än Bryan Cranstons Walter White, som jag knockades av redan från början. De två, och deras samspel, har varit seriens nav och även när seriens handling har känts seg och utdragen – vilket det med den avslutande säsongen i färskt minne är svårt att komma ihåg – har deras storslagna prestationer alltid gripit tag i mig. Seriens sista avsnitt har varit fulländade TV-mästerverk där allt har varit helt perfekt. Skådespelet, regin, tempot, manuset och allt annat har helt enkelt varit i en klass för sig. Att Walter återigen skulle bli en hjälte var väntat och det enda sättet manusförfattarna kunde lyckas med det var att introducera att gäng genomusla och fruktansvärt onda karaktärer, så onda att Walter White skulle framstå som en cancersjuk ängel i jämförelse. Slutet var förutsägbart, men ändå spännande och helt rätt på varje sätt. Visst hade jag velat se en epilog med Jesse och Walters familj, men slutet som sådant var verkligen perfekt.     

Under det senaste året känns det som resten av världen har hunnit ikapp och nu är nästan alla som bryr sig om TV-serier och lever stora delar av sina liv på nätet hängivna Breaking Bad-fans. Det finns få serier som förtjänat sina fans mer. Breaking Bad har varit en unik serie. Jag är glad över att den är avslutad och att den slutade som den gjorde. På topp. 

American Horror Story

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av skräck. Med några undantag (The Shining, Rosemary’s Baby, Lovecraft, Poe, John Ajvide Lindqvists böcker och ett gäng till) har jag nästan alltid uppfattat skräck som raka motsatsen till ”finpop”. Självklart har jag sett flera bra skräckfilmer men det mesta i genren är så fantastiskt uselt att jag omöjligt kan förmå mig själv att engagera mig i deras taffliga storys. Ofta tappar jag intresset efter några minuter och lever mig aldrig in tillräckligt mycket för att kunna bli skrämd. Detta förändrades dock när jag blev tillsammans med min tjej för snart tre år sedan. Jag förstod ganska snabbt att hon älskar skräckfilmer, även om hon aldrig riktigt erkänner det. Ofta när jag föreslår hajpade och hyllade filmer eller TV-serier lyckas jag inte fånga hennes intresse men så fort jag föreslår någon skräckfilm blir hon genast väldigt glad och intresserad, nästan oavsett hur dålig kritik filmen fått. Min skräckkonsumtion har alltså ökat dramatiskt de senaste åren. När jag ser skräckfilmer tillsammans med min flickvän ser jag dem på ett annat sätt än vad jag hade gjort på egen hand. Hennes inlevelse och rädsla smittar på något konstigt sätt av sig och scener som tidigare hade lämnat mig helt oberörd kan nu få mig att skrikande hoppa upp ur soffan.  Tyvärr finns det inte särskilt många sevärda skräckfilmer. Det kommer ett fåtal skräckfilmer som håller hyfsad nivå på skådespel och regi varje år och när man avverkat de uppenbara filmerna blir det allt svårare att hitta något som duger. Det är här TV-serien American Horror Story kommer in i bilden. Under de senaste två åren har jag sett seriens namn skymta förbi några gånger. Den har inte fått någon direkt uppmärksamhet i Sverige och namnet på serien har knappast triggat mitt intresse. Jag försöker undvika allt med ”American” i titeln så gott det går. Men med tanke på min skräckentusiastiska flickvän började jag läsa på om serien när jag letade efter något vi kunde se tillsammans. Helt oväntat gick det upp för mig att serien fått ett väldigt varmt mottagande i USA. Med flera tunga namn i rollistan och genomgående fin kritik kändes det som en given serie för oss. Vi fastnade direkt och under några veckor har vi tagit oss igenom seriens två säsonger. American Horror Story är en spännande, fascinerande och sjuk serie som med ett intensivt tempo leker med skräckgenrens konventioner och klyschor på ett väldigt lyckat sätt.

American Horror Story har hittills visats i två säsonger och den tredje säsongen har USA-premiär om två veckor, den 9e oktober. Varje säsong är fristående med helt egna karaktärer och berättelser. Man kan alltså skippa den första säsongen och gå direkt på säsong två, om man skulle vilja. Jag rekommenderar dock att man börjar med den första säsongen, dels för att den är lite lättare att komma in i och dels för att en del av skådespelarna återkommer i säsong två, visserligen i helt andra roller men det tillför serien ganska mycket när man får se skådespelarna reinkarnerade på detta sätt. Skådespelarna håller alla hög nivå och för att vara en TV-serie känns ensemblen ovanligt begåvad och stark. Jessica Lange, som har viktiga roller i båda säsongerna, vann en Emmy för sin roll i första säsongen och förra helgen vann James Cromwell (som för min generation kanske mest är känd för rollen som bonden i Babe, den rörande filmen om den modiga lilla grisen) också en Emmy för sin obehagliga roll i säsong två. Antalet duktiga skådespelare som medverkar i de två säsongerna av American Horror Story, där det känns som att det tillkommer nya spännande karaktärer hela tiden, är för många för att jag ska kunna nämna dem alla men några exempel på andra skådespelare som gjorde ett starkt intryck på mig är Zachary Quinto (superskurken Sylar i Heroes och Spock i de nya Star Trek-filmerna), Taissa Farmiga (Vera Farmigas yngre syster), Joseph Fiennes (Ralph Fiennes yngre bror), Chloë Sevigny, Frances Conroy och Franka Potente. Skillnaden mellan bra och dålig skräck ligger ofta i skådespelarnas förmåga att gestalta alla konstigheter och förmedla panik och med den här rollistan kunde American Horror Story fortfarande ha engagerat med ett betydligt sämre manus.   

Jag tror man får ut mest av American Horror Story om man börjar se serien utan att veta så mycket om den, så för att undvika spoilers tänker jag inte berätta särskilt mycket om handlingen här. Den första säsongen (12 avsnitt) handlar om en trasig familj som i ett desperat försök att rädda familjen flyr sina problem och startar på nytt i ett gammalt hus i Los Angeles. Vad de inte vet om är att huset är ett klassiskt ”Murder house” där så gott som samtliga tidigare boende blivit mördade på brutala och påhittiga sätt. Huset är fullt av missnöjda spöken som inte har några planer på att ge husets nya ägare någon ro. Den andra säsongen (13 avsnitt) utspelar sig i ett mörkt och dystert mentalsjukhus, styrt av strikta nunnor, på 60-talet. En lesbisk journalist blir inspärrad där efter att hon försökt skriva en avslöjande artikel om sjukhuset och tillsammans med henne får vi lära känna alla de vansinniga, våldsamma och elaka figurer som vistas på sjukhuset. Medan den första säsongen åtminstone inledningsvis känns som mer traditionell skräck är den andra säsongen fullständigt utflippad redan från början. Varje avsnitt är 45 minuter och manusförfattarna har haft så många galna idéer att de aldrig drar ut på något för länge. Allt sker i ett väldigt intensivt tempo och hela tiden känns det som att något sjukt händer eller att någon ny karaktär introduceras. Det frossas i bisarra och galna idéer och det känns verkligen som att manusförfattarna fått utlopp för sina mörkaste fantasier. Jag antar att det är det som kännetecknar den genuint ”amerikanska skräcken”, vilken det ju är seriens främsta syfte och största ambition att förmedla, att man släpper alla spärrar och låter alla vilda fantasier, som speglar människans fulaste sidor, få fritt spelrum. I American Horror Story slösas det aldrig på galenskaperna och serien är full av äckliga och sjuka inslag. Här finns det gott om såväl våldtäkter och övergrepp, brutala våldsdåd, förtryck, psykisk sjukdom och klassisk skräckfilmsondska. För att vara en TV-serie innehåller serien oväntat många grafiska våldsscener och äckliga inslag. Serien chockar mig gång på gång men låter samtidigt aldrig äcklet och vansinnet ta över. Dels är många av galenskaperna präglade av en svart humor som ofta ligger i bakgrunden när det blir som läskigast och dels är det tydligt att det är storyn som betytt mest. De flesta skräckfilmer känns som trötta upprepningar av urgamla koncept och berättelser men med American Horror Story har manusförfattarna faktiskt lyckats göra något nytt av de slitna klyschorna. För att göra berättelser som engagerar i närmare tio timmar går det inte att kopiera gamla långfilmsmanus. En lösning har varit att utöka rollistan och inkludera många gånger fler rollfigurer än vad en skräckfilm vanligen innehåller men huvudpersonerna har också betydligt mer substans än de typiska skräckrollerna. Huvudpersonerna i de båda säsongerna känns alla intressanta och man vill hela tiden veta mer om dem vilket ger serien den nerv som krävs för att man ska orka ta sig igenom en hel säsong. En annan lösning har varit ett frångå den typiska skräckfilmsstrukturen, det fungerar helt enkelt inte att köra på uttjatade skrämseleffekter i tio timmar, och istället har man i båda säsongerna jobbat hårt med att bygga upp en mystisk stämning. Alla de klassiska skräckfilmsingredienserna finns där men det känns snarare som att man sitter och tittar på ett skruvat LOST-avsnitt än en typisk amerikansk skräckfilm. Särskilt den första säsongen lyckades fånga mig på ett sätt som ingen TV-serie riktigt lyckats med sedan just LOST.

Jag tror de flesta skulle uppskatta American Horror Story, även de som i vanliga fall aldrig skulle se en skräckfilm frivilligt. Trots många sjuka scener och klassiska skräckfilmsinslag blir det aldrig särskilt läskigt. Istället är det en väldigt fascinerande och spännande serie som verkligen fångade mig med sin mystiska stämning. Skådespelarna är duktiga och det höga tempot gjorde att jag direkt kände ett sug efter nästa avsnitt. Jag ser väldigt mycket fram emot den tredje säsongen som ska handla om häxor i New Orleans, och som att döma av förhandssnacket låter som en intressant voodooversion av Harry Potter. Det låter onekligen väldigt lovande och ni lär höra mer om det här på Finpop framöver.    

Min kamp 6 - Karl Ove Knausgård

Innan jag började läsa Min kamp kändes det inte särskilt lockande med sex böcker om en svårmodig norrman. Men det krävdes inte många sidor innan jag var fast och känslan av att jag har läst något stort har hållit sig kvar genom de sex böckerna. Ofta har Min kamp känts som det bästa jag läst. Under de nästan tre år som den svenska utgivningen har pågått har det inte funnits några andra böcker (eller någon annan kultur överhuvudtaget) som jag sett fram emot lika mycket som de kommande Min kamp-böckerna. Och nu är det alltså över. Jag har recenserat varje del i serien tidigare och när vi nu är framme vid den sista boken behövs knappast några introduktioner. Det var nästan ett år sedan den femte boken kom på svenska men att vi fått vänta så länge på översättningen av del sex blir förståeligt när man får se boken. Med sina drygt 1100 sidor är det den tjockaste roman jag läst och den ligger väldigt tungt i händerna under läsningen. Alla som har tagit sig igenom de fem tidigare delarna känner sig nog lite sorgsna över att det snart är över, för de flesta tillhör böckerna sannolikt det bästa de läst, och då känns den sista bokens omfång tröstande och lugnande. Känslan man får av att det snart kommer vara över lindras när boken uppenbarar sig och man inser att det inte kommer bli något hastigt avsked.

1100 sidor är mycket för vilken författare som helst och man kan undra vad Knausgård har fyllt alla dessa sidor med, när det ju känns som att han i de fem tidigare böckerna har gått igenom sitt liv ganska grundligt. Min kamp 6 handlar till största delen, typ två tredjedelar, om Knausgårds liv i samband med, och efter, utgivningen av de tidigare delarna i serien. En tredjedel av boken, mittpartiet, består av en lång essäliknande text där Knausgård tar en paus från sig själv och går in på sådant som ligger honom nära hjärtat och får utlopp för sin inre litteraturprofessor. Tyvärr kommer nog många av bokens läsare inte tycka denna del av boken är lika intressant och nödvändig som författaren uppenbarligen gör.

I somras var jag på en kemikonferens i Minneapolis. På det sunkiga vandrarhem i ett av stadens sämre områden där jag bodde träffade jag en norrman i min ålder som också deltog i konferensen. Efter att ha snackat med honom några minuter fick jag känslan av att han var väldigt intelligent och begåvad och lite senare berättade han att han doktorerade vid Stanford. Vi umgicks en del under konferensen och en kväll snackade vi om svensk och norsk kultur. Jag ville självklart diskutera Knausgård med honom och blev väldigt förvånad när han inte hade en aning om vem det var. Jag berättade om Min kamp, men hans enda reaktion blev ”Vadå Min kamp, så heter ju Hitlers bok?”. Jag beskrev böckerna, att de inte hade någon direkt koppling till Mein Kampf, och hur mycket jag gillade dem. Men norrmannen var fortsatt ointresserad, skakade på huvudet och sa ”Man kan inte skriva en bok som heter Min kamp. Det går bara inte.” Är man fullständigt ointresserad av kultur och böcker kan man alltså ha missat Knausgård, även om man är norrman. Hursomhelst, vad jag vill säga med den historien vet jag inte riktigt, men i den essä som utgör en stor del av Min kamp 6 närmar sig Knausgård för första gången Hitler och Mein kampf. När han bestämde sig för att kalla böckerna om sig själv för Min kamp bestämde han sig också för att läsa Mein kampf för att kunna referera till den. Men vägen till Hitler och Mein kampf, som är den långa textens kärna och centrum, är lång och snårig med många stickspår. Att kalla det för en essä om Hitler är ett göra en grov förenkling för Knausgård skriver om så mycket annat också. På de dryga 400 sidorna behandlar han en massa ämnen som känns relevanta för Min kamp och det han velat göra med böckerna.

Jag har alltid tyckt att intervjuer med Knausgård känts överflödiga. För de som inte läst hans böcker kan de fungera som en intresseväckare men för oss som läst böckerna finns egentligen alla svar där. I böckerna besvarar han alla de frågor som inte ens den mest oförskämda journalist skulle våga ställa och han gör det på ett eftertänksamt sätt som ingen journalist, oavsett begåvning, skulle kunna återge. Jag såg en ”livediskussion” med Knausgård och en journalist på Kulturhuset i Stockholm förra året och även om det var kul att få se honom i verkligheten (och få några av böckerna signerade) fick jag inte lära mig något mer än det som redan sagts i böckerna. Med den långa essän i Min kamp 6 gör han också alla akademikers framtida försök att tolka böckerna fullständigt meningslösa. Jag ser bokens utdragna mittparti som Knausgårds avhandling om hans egna böcker. Med ett stort antal torra referenser (hade det varit någon annan än Knausgård hade jag inte dragit mig för att kalla dem ”skitnödiga”) sätter han sig själv och sina böcker i ett litteraturvetenskapligt, filosofiskt och konstnärligt sammanhang. Denna del av boken påminner, både språkligt och innehållsmässigt, mer om Knausgårds tidigare roman En tid för allt än Min kamp. Knausgård skriver alltid väldigt bra, men även om jag kanske framstår som obildad och ytlig skäms jag inte för att erkänna att jag tycker att den här texten utgör den överlägset tråkigaste delen av Min kamp. Alla de verk och personer som det refereras till tillhör en akademisk kanon som för mig är fullständigt ointressant. När Knausgård nämner att han aldrig har kunnat läsa poesi, att poesin aldrig öppnat sig för honom (det har han även skrivit tidigare i Min kamp), vill jag ge honom en high five eftersom jag känner likadant om poesi, men jag blir genast less när han trots det analyserar ett antal skittråkiga dikter ord för ord. För Knausgård är denna del av boken uppenbarligen viktig och något centralt som han verkligen ville ha med. För mig som läsare känns den dock inte jättefestlig. Hade han börjat Min kamp med den här texten hade ingen orkat läsa de följande böckerna och därför var det ett smart drag att hålla inne de tröttsamt diskuterande ambitionerna till sista boken. Jag klandrar ingen som bestämmer sig för att hoppa över den här delen av boken, samtidigt som jag självklart vill visa Knausgård den respekt han förtjänar när jag älskat Min kamp så mycket. När essän är över jublar jag inombords och fortsätter att läsa om Knausgård och hans liv.

För även om essän är långtråkig och seg är de resterande 700 sidorna fullständigt lysande, i klassisk Min kamp-stil. Den här boken kan mycket väl vara den som är känslomässigt jobbigast och tyngst att läsa. Detta därför att den utspelar sig så nära i tiden och det lyckliga slut som vi alla har hoppats på visar sig vara en omöjlighet. Den första tredjedelen av romanen behandlar hur Knausgård upplevde lanseringen av böckerna. Vi har alla hört om den mediastorm som uppstod i Norge när böckerna gavs ut där och om släktingar och tidigare bekanta som blev så upprörda att de förkastade och tog avstånd från författaren. Det är ett intressant och viktigt parti av Min kamp där Knausgård på allvar diskuterar böckernas pris, men också att han inte hade kunnat skriva dem på något annat sätt. Vi får en tydlig bild av varför han skrev böckerna, vad han ville säga och varför och som början på slutet av den mäktiga serien känns det angeläget och gripande. Vi får också en bra bild av Knausgård som pappa och hur han är med sina tre barn. Tonen är snällare och mer faderlig än vad den var i den första boken och man får bilden av att Karl Ove på många sätt valt att leva en del av sitt liv som en typisk svenne för att hans barn ska få en normal uppväxt. Här känns han sympatisk och trygg i sig själv. Vad som gör boken otäck och jobbig att läsa är den avslutande delen som utspelar sig efter det att de fem första böckerna getts ut i Norge och Knausgård påbörjar arbetet med den avslutande boken. Detta parti ligger förstås väldigt nära i tiden, bara för två år sedan, och bådar inte jättegott för framtiden. Fokuset ligger på Knausgårds äktenskap och som vi tidigare fått veta har hans fru diagnosen bipolär sjukdom. Här får vi en bild av hur det är att leva med en människa med allvarliga psykiska problem. Det måste kännas både hopplöst och maktlöst när ens fru och mamman till ens tre barn har så svåra problem. Knausgård beskriver hur han så gärna skulle vilja dra, men att han inte kan, en förtvivlan som han ger som en av anledningar till att han överhuvudtaget började skriva de här böckerna. Hans förtvivlan och maktlöshet är skildrad på ett så nära och gripande sätt att jag som läser verkligen kan känna den. Det är många gånger jobbigare att läsa om den manodepressiva hustrun och hennes svåra depressioner än vad det var att läsa om pappan. När det gällde pappan kunde han faktiskt dra, men när det gäller frun är han knuten till henne, på gott och ont, inte minst genom deras gemensamma barn, som han älskar mer än allt annat. Han måste uthärda och hålla ihop, även om det innebär att han får ta fullt ansvar för precis allting, och samtidigt skriva samtidens starkaste romaner. Min kamp 6 är därför en väldigt mörk bok och som väntat slutar den inte lyckligt. Även om den är tung går det dock väldigt lätt att läsa den. Som vanligt flyter språket på som hos ingen annan författare, även i den jämförelsevis tråkiga essän. Lyckligtvis innehåller också boken några roliga, och väldigt minnesvärda, episoder. Bland annat en på många sätt fruktansvärd charterresa till Kanarieöarna och en förfallen kolonilottsstuga. Det är svårt att fatta att Min kamp är slut. Även om Knausgård avslutar med att konstatera att han inte längre är författare (givetvis ett tomt hot, han skriver säkert redan på nästa roman och lär ha ett helt gäng planerade) hoppas jag att vi träffas snart igen. För kampen är ju knappast över.     

         

Jag har recenserat varje del av Min kamp här på Finpop. Recensionerna hittar du nedan:
Min kamp 1
Min kamp 2
Min kamp 3
Min kamp 4
Min kamp 5

Augusti revisited

Ännu en månad har passerat och innan jag välkomnar hösten hade jag tänkt se tillbaka på den gångna månadens skivor, böcker, filmer och TV-serier i vanlig ordning.

Sommaren 2013 måste ha varit den tråkigaste musiksommaren i mannaminne. Jag kan inte peka ut några direkta höjdpunkter och även festivalsommaren verkar ha varit sällsynt tråkig. För första gången var jag inte det minsta sugen på att åka till Way Out West. Är popmusiken död? Förra veckan började det dock röra på sig lite och efter att mest ha lyssnat på gammal rocksteady, Billy Bragg, Dylan och The Style Council under sommaren fick jag några nya skivor att lyssna på. Först ut var den omtalade brittiska 19-åringen King Krule som gör inåtvänd singer-songwritermusik som låter som ett The xx som inspirerats av Billy Bragg och The Streets. Hans album 6 Feet Beneath the Moon är ganska trevligt, och den unga grabbens röst är onekligen fascinerande, men saknar egentiga höjdpunkter och ett nödvändigt drag. Om man gillar mer klassisk brittisk rock kan man glädja sig åt att Pete Doherty och hans Babyshambles är tillbaka med ett nytt album, Sequel to the Prequel, som släpps imorgon (men blev tillgängligt för lyssning på nätet i veckan och därför får en plats i detta inlägg) efter flera års tystnad. Jag blev ett omvänt Pete Doherty-fan i och med det förra Babyshambles-albumet Shotter’s Nation som kom 2007, och som jag fortfarande håller som ett av de 20 senaste årens bästa brittiska rockalbum. Det är verkligen en fantastisk skiva som jag fortfarande lyssnar på. Shotter’s Nation var perfekt både i låtmaterial och produktion och därför är det lite tråkigt att det nya albumet känns extremt platt i jämförelse. Det är visserligen kul att återse Pete Doherty, och se att han fortfarande lever, men Sequel to the Prequel är ett album utan några riktiga toppar som känns alldeles för nedtyngt av ett tråkigt britrockarv och ett fantasilöst sound. På Shotter’s Nation kändes det som att bandet hade befriat sig från alla daterade britpopinfluenser men här är de tillbaka på ruta ett igen. Jag är dock övertygad om att många kommer gilla den här skivan. Månadens bästa nya skiva är dock inte särskilt ny. Jag pratar förstås om den tionde delen av Bob Dylans bootlegserie, Another Self Portrait, som på fyra skivor och lika många timmar, fokuserar på den musik Dylan gjorde mellan 1969 och 1971. Jag gillar verkligen den musik Dylan gjorde under den här tiden och brukar ofta lyssna på New Morning, men liksom många andra Dylanfans har jag alltid haft svårt för Self Portrait med dess tråkiga produktion och lätt konstiga låtmaterial. Another Self Portrait är dock en fantastisk samling låtar. Det finns ett antal alternativa tagningar som överglänser albumversionerna, till exempel en stark I Threw It All Away, och ett gäng låtar som inte släppts tidigare. För alla som gillar Dylan i skarven mellan 60- och 70-talet borde Another Self Portrait därför vara given lyssning.

När det gäller böcker har jag i vanlig ordning läst ett gäng romaner under den gångna månaden. Månadens största läsupplevelse var utan tvekan den sjätte delen av Karl Ove Knausgårds Min kamp som jag läste klart igår. Jag kommer lägga upp en längre recension av den imorgon. Annars har ingen av böckerna jag läst varit så sensationellt bra att jag känner för att hylla dem här. Som många andra har jag läst J.K. Rowling pseudonymdeckare The Cuckoo’s Calling som har fått mycket publicitet efter att en av Rowlings advokater (!) läckte att det var hon som låg bakom namnet Robert Galbraith. The Cuckoo’s Calling är hursomhelst en välskriven men väldigt ordinär och ganska tråkig, men också hyfsat spännande, brittisk standarddeckare. Det är på många sätt en sådan bok som man var rädd för att Rowling skulle skriva efter att hon lagt ifrån sig Harry Potter, och jag antar att hennes egen medvetenhet om detta faktum var hennes främsta anledning att skriva under pseudonym. Jag är glad att hon istället använde sitt eget namn för att skriva den bättre The Casual Vacancy (Den tomma stolen), som är en betydligt viktigare och rikare roman än den här deckaren. The Cuckoo’s Calling utspelar sig i ett London som Rowling beskriver mycket väl och har man varit där är det lätt att känna igen sig på många av de platser som beskrivs i boken. En av karaktärerna i boken är också tydligt inspirerad av Pete Doherty, vilket också är småkul. Annars är det en bok som är väldigt lättläst och det är bara en tidsfråga innan den dyker upp på svenska. Hur många månader tar det den här gången?

Det dök upp ovanligt många bra filmer i augusti och här kommer en kort genomgång av de filmer jag gillade mest. Vill man se en bra och annorlunda vampyrfilm tycker jag man ska se den häftiga Byzantium som med sin lågmälda story och intressanta karaktärer verkligen imponerade på mig. En annan film som var oväntat bra är Sally Potters Ginger & Rosa om två tjejer i det tidiga 60-talets England och en pappa som sviker sin dotter på värsta tänkbara sätt. Den är känslomässigt jobbig och har många riktigt duktiga skådespelare i rollerna. Vill man istället se en stark skildring av en ung  arbetartjej i dagens England tycker jag man ske se TV-filmen Our Girl om en vilsen 18-årig tjej i östra London som finner någon slags mening med livet när hon går med i militären. Lacey Turner som gör huvudrollen är fenomenal. Känner man för en familjefilm med ovanligt coola barnskådespelare och snygga bilder på Mississippifloden måste man se den häftiga och underhållande Mud med en lysande Matthew McConaughey i huvudrollen som förrymd fånge som lär känna två killar i de yngre tonåren. En annan film där en barnskådespelare imponerar är den finstämda What Maisie Knew, som bygger på en gammal bok av Henry James från 1897, men utspelar sig i dagens New York. Den handlar om en liten tjej som far illa när hennes föräldrar skiljer sig. Filmen är gjord utifrån barnets perspektiv och lyckas därför vara både söt och upprörande. Alexander Skarsgård dyker också upp i en av sina bättre roller och det är konstigt att filmen inte fått mer publicitet då det verkligen känns som en film som skulle kunna få ett rätt stort genomslag. En av månadens absoluta filmhöjdpunkter var, väldigt oväntat, Woody Allens nya film Blue Jasmine med en lysande Cate Blanchett i huvudrollen (som nog gör henne till en ganska god Oscarkandidat redan nu). Trots att jag sett många av Woody Allens filmer har jag aldrig fastnat för honom och finner honom ganska tröttsam. Att han de senaste åren har spottat ur sig medelmåttiga filmer i ett rasande tempo har knappast ökat min entusiasm. Men Blue Jasmine är faktiskt en riktigt bra film. Manuset är ett av Allens bästa någonsin och har betydligt mer substans och innehåll än brukligt. Skådespelarna är lysande och birollen Chili, som görs av den duktiga Bobby Cannavale (bilden ovan), känns som en av årets bästa filmkaraktärer. Man behöver alltså inte var ett Woody Allen-fan för att fastna för Blue Jasmine som tveklöst är en av årets bästa filmer.

Augusti var också en riktigt trevlig TV-månad och jag har sett flera ovanligt bra TV-serier. För de flesta TV-nördar har månadens höjdpunkt varit att Breaking Bad har dragit igång igen. Slutet är nära nu och det är förstås väldigt spännande. Från att delvis ha kunnat sympatisera med Walter under de första två säsongerna har jag kommit att hata honom de senaste åren och jag hoppas verkligen att han får vad han förtjänar, samtidigt som jag hoppas att Jesse och de andra mer sympatiska karaktärerna överlever, när serien avslutas. Breaking Bad verkar till slut ha fått det genomslag serien alltid förtjänat och har bland annat fått mycket uppmärksamhet i DN (Kerstin Gezelius skrev en oväntat insiktsfull och smart text om serien för några veckor sedan, men den är tyvärr bara tillgänglig för prenumeranter). En annan efterlängtad serie som kommit tillbaka i augusti är det brittiska ghettodramat Top Boy vars andra säsong började för två veckor sedan. Jag hyllade den första säsongen av Top Boy och har varit väldigt förväntansfull inför den andra säsongen, men hittills känner jag mig smått besviken. Den första säsongen kändes väldigt samhällskritisk medan jag känner att tonläget förändrats kraftigt i den andra säsongen. Nu känns det istället som att man tittar på en filmatisering av gangstaglorifierande rap och det är den värsta fälla en serie som Top Boy kan hamna i. Manuset är sämre och karaktärerna plattare, men det är fortfarande underhållande och det ska bli spännande att se hur det utvecklar sig. Av de TV-serier jag såg i augusti är det dock den brittiska miniserien The Mill (bilden ovan), om den tidiga industrialismen, som gjort starkast intryck. Serien utspelar sig  i Cheshire 1833 och är baserad på riktiga textilarbetares liv, med fokus på den tidens hårda utnyttjande av barnarbete. Det är en hård verklighet som målas upp. Allt är grått och jävligt, barnen jobbar tolv timmar per dag och får sina portioner gröt direkt i näven. I början av det första avsnittet får vi se hur en ung pojkes hand slits av i en maskin, vilket gör honom oduglig för kvarnägaren. Trots en massa misär innehåller The Mill en del värme och glädje i mörkret och vi får bland annat en intressant inblick i hur arbetare började organisera sig i någon slags tidig facklig rörelse. The Mill är en riktigt stark och intressant serie, med en hel del paralleller till vår samtid. Serien känns också som en viktig motpol till de flesta brittiska TV-skildringar av 1800-talet som ofta känns som mysig överklassporr.              

Dates – Lysande brittisk TV

Om och om igen blir jag förvånad över britternas förmåga att göra lysande TV-serier. De dyker alltid upp från ingenstans, de brittiska TV-serierna. Alltid utan hype i svenska medier och bloggar och nästan alltid överlägsna sina amerikanska motsvarigheter. Den senaste i raden av fantastiska brittiska TV-serier heter Dates. Jag läste några positiva rader om den på The Guardians hemsida och laddade ned de första avsnitten utan några egentliga förväntningar. Efter några minuter var jag fängslad och övertygad om seriens storhet. Hade det varit en HBO-serie hade vi redan fått läsa ett tiotal hyllande krönikor i svenska tidningar, men när serien visats på brittiska Channel 4 är det i vanlig ordning ingen som bryr sig. Det är alltså läge för en klassisk Finpop-hyllning och en stark nedladdningsrekommendation.

Dates skildrar, i nio 25-minuters avsnitt, nio dejter mellan människor som träffat varandra på internet. Varje avsnitt fokuserar på en ny dejt och medan några av karaktärerna återkommer i flera avsnitt är de flesta sådana vi bara får träffa en gång. Konceptet låter kanske inte jättespännande men jag kan nästan garantera att du kommer vara fast efter det första avsnittet. Dates är nämligen en serie som utnyttjar det korta formatet och de enkla premisserna på ett fulländat sätt. Serien är helt dialogdriven och det var länge sedan jag såg en TV-serie med dialog på samma nivå. Samtalen flyter på som om de vore på riktigt, fast smartare och roligare förstås. Trots att varje avsnitt har ungefär samma utgångspunkt finns det inte en enda död minut i serien då karaktärerna är så pass olika. Med några undantag är det ett rätt osympatiskt gäng man får lära känna, men de är alla intressanta med något viktiga att säga och förmedla till tittarna. Skådespelarna är genomgående lysande och de klarar alla av att gestalta den första dejtens desperation och förväntningar på ett trovärdigt sätt. Det är sällan jag blir så imponerad av en TV-serie och med tanke på den egentligen ganska blygsamma utgångspunkten är Dates en oerhört mäktig TV-serie.

Dates är skapad av Bryan Elsley som mest är känd för att också ha skapat ungdomsserien Skins, som blev rätt populär även bland svenska ungdomar för några år sedan. Skins var hyfsat underhållande emellanåt men lyckades aldrig beröra mig på samma sätt som Dates. Det finns inget ironiskt skimmer över Dates eller några som helst ambitioner att framstå som tuff. Förmodligen är det årets ärligaste TV-serie då den verkligen försöker skildra vanliga människor och deras längtan efter kärlek, tillhörighet och mening. Även de konstigare karaktärerna respekteras och den humor som ibland uppstår ur vissa situationer känns aldrig direkt avsiktlig. På många sätt är det en märklig serie och med sämre manus och skådespelare hade det kunnat bli fullständigt meningslöst. Nu är det istället en av årets stora TV-överraskningar. Serien lyckas skildra den spänning som ligger i luften när förväntningsfulla människor träffar varandra för första gången på ett lysande sätt. Det är både spännande och roligt att ta del av de här dejterna och alltid väldigt engagerande. Jag tror att det är en serie som alla borde kunna ta till sig och gilla. Förhoppningsvis kommer en andra säsong och om någon som köper in TV-serier till svenska TV-kanaler skulle läsa det här så är Dates ett säkert kort som skulle kunna göra succé i Sverige. Det skulle vara kul om de som inte laddar ned TV-serier för en gångs skull också fick se något kul och sevärt. Ni som brukar ladda ned TV-serier har dock inget att vänta på, det är bara att ladda hem Dates och hänföras på direkten. Det är stor TV i ett litet format.   

A Bright Moon For Fools – Jasper Gibson

Jag är alltid på jakt efter roliga romaner. Böcker är ett medium där folk fortfarande vågar ta risker och vill man ha bra, unik och rolig humor är det på biblioteken och i bokhandlarna man ska leta. Är man trött på urvattnade Hollywoodfilmer och tjatiga sitcoms kan man ge sitt humorintresse en nytändning med en riktigt rolig roman. Tyvärr är jag kräsen när det gäller rolig skönlitteratur, precis som jag är oavsett vilken genre det handlar om, och romaner som är verkligt roliga och samtidigt välskrivna är ganska svåra att hitta. I år har jag haft tur då jag hittat den unga brittiska författaren Ned Beauman vars båda romaner, Boxer, Beetle och The Teleportation Accident, jag skrivit om på Finpop. Nu har jag dessutom bekantat mig med ytterligare en rolig britt, debutanten Jasper Gibson som med sin starka A Bright Moon For Fools verkligen får mig att känna att britterna är överlägsna amerikanska författare när det gäller skönlitterär humor. Överhuvudtaget finns det få som kan mäta sig med britter när det gäller roliga romaner och A Bright Moon For Fools är utan tvekan den mest underhållande nya bok jag läst i år.

Jag fick upp ögonen för A Bright Moon For Fools när jag satt och bläddrade bland nyutgivna romaner på min favoritinternetbokhandel The Book Depository (jag brukar vanligtvis inte göra reklam för företag på bloggen men för er som har missat den här bokhandeln kan jag verkligen rekommendera ett besök – oslagbara priser på ny och gammal engelskspråkig skönlitteratur och gratis frakt över hela världen) och jag fastnade för det snygga omslaget och efter att ha ögnat igenom några positiva recensioner lade jag en snabb beställning. A Bright Moon For Fools är verkligen en snygg bok. Det är den snyggaste inbundna roman jag sett på länge och väl värd att ha i bokhyllan endast därför att den är så fin att titta på. Jag har tidigare erkänt att jag är svag för snygga omslag, men lyckligtvis levererar den här boken på andra plan också.

A Bright Moon For Fools handlar om den färgstarka engelsmannen Harry Christmas, ett 58-årigt svin med höga tankar om sig själv, en stark avsky för sin samtid och akut brist på sympatiska drag. Inledningsvis påminner han om Ignatius J. Reilly från Dumskallarnas sammansvärjning i sitt envisa avståndstagande från moderna företeelser och i sin övertygelse om samhällets förfall. Med en plånbok full av stulna pengar reser han till Venezuela där han beter sig som ett fullständigt svin i krig mot samtiden. Men med en psykotisk paintballinstruktör, styvsonen till en kvinna som Christmas bedragit på ett mycket fult sätt, efter sig tvingas Christmas på flykt och får bekanta sig med det venezuelanska samhällets avigsidor.

Det är tydligt att Jasper Gibson har väldigt bra koll på Venezuela och det venezuelanska samhället och boken blir därför också ett intressant resereportage från det moderna Venezuela. Gibson är uppenbart kraftigt förälskad i landet men han ryggar inte för all den misär och stora fattigdom som verkar dominera stora delar av landet. Rika turister får sig en välförtjänt pungspark och trots att landet känns ganska fascinerande kommer jag nog aldrig vilja åka dit efter den här läsupplevelsen. Som läsare får man bekanta sig både med huvudstaden Caracas, småstäder och landsbygden och får en känsla för hur det venezuelanska samhället fungerar med utbredd korruption, svår fattigdom och allvarlig missbruksproblematik. Det bidrar till att göra A Bright Moon For Fools till en intressant läsupplevelse och ger en intressant svärta till den lyckade komiken.

Vad som gör A Bright Moon For Fools till en rolig roman är huvudpersonen Harry Christmas, och hur Gibson skriver honom. Allt han gör känns fel, smutsigt och förkastligt, men också ganska roligt. Halvvägs in i boken, när han förlorat alla sina stulna pengar och befinner sig i en rejält jobbig situation, börjar Gibson förvandla honom till en smått sympatisk person genom att, i små portioner, berätta om hans förflutna och de jobbiga händelser som gjort Harry Christmas till det fullständiga svin han är. Framåt slutet hejar jag på honom och när slutet visar sig vara ganska sorgligt känner jag mig nästan lite ledsen för hans skull och håller tummarna för en uppföljare där han kan få lite upprättelse. Den resa Christmas gör i boken, både fysiskt och själsligt, gör honom till en väldigt minnesvärd  romanfigur och jag hoppas få återse honom någon gång.

Jasper Gibson har alltså skrivit en roman som är både rolig och litterärt intressant. Det är onekligen en bedrift och som debutroman känns A Bright Moon For Fools som en fullträff. Humorn känns väldigt brittisk och jag har svårt att se en amerikansk författare skriva en liknande roman. Att humorn också ramas in av en lyckad skildring av ett intressant land och ett tydligt samhällsengagemang gör att jag vill rekommendera A Bright Moon For Fools till alla som läser den här bloggen.         

Juli revisited

Sommaren rullar förbi och vi är redan inne i augusti. Finpop fyllde fem år för några veckor sedan, nästan obemärkt även av mig. Den här bloggen lever fortfarande, om någon skulle vara orolig, men från att ha skrivit nästan dagligen under bloggens första år har jag kommit att skriva alltmer sällan. De här månadssammanfattningarna har kommit att bli de huvudsakliga inläggen och jag kommer fortsätta skriva sådana även om ingen skulle vara intresserad. De är ett bra sätt för mig att dokumentera min egen kulturkonsumtion och förhoppningsvis kan jag tipsa om roliga och intressanta grejer som ni inte har hört talas om. Här följer alltså julis höjdpunkter i form av musik, böcker, film och TV-serier.

När det gäller musik kändes juli som årets sömnigaste och tråkigaste månad. Det har varit tufft att vara musiknörd den här sommaren. Under juli släpptes väldigt få skivor och om jag inte missat något har det inte kommit en enda skiva som fått bra recensioner. Förutom Håkan Hellströms bejublade Skansen-spelning och ett gäng festivaler jag aldrig skulle vilja besöka har popmusiken känts helt död under den gångna månaden. Jag har flera gånger känt mig lite musikdeprimerad och ofta tänkt dystra tankar om pop- och rockmusikens framtid. I brist på skivtips har jag satt ihop en spellista med ett gäng låtar som jag lyssnat mycket på i sommar, mest uråldriga klassiker men också några nyare låtar. Lyssna på den!

Böcker är däremot något som det alltid är rätt säsong för, och tur är väl det. Under den gångna månaden tog jag mig igenom ett antal trevliga böcker. Höjdpunkten var nog den roliga Boxer, Beetle av den vansinnigt begåvade Ned Beauman som också skrivit den lysande The Teleportation Accident som jag skrev om för några månader sedan. Boxer, Beetle var hans debutroman och som sådan är den galet imponerande. Ned Beauman är rolig på ett sätt som enbart britter kan vara och han är dessutom otroligt allmänbildad. Liksom The Teleportation Accident är Boxer, Beetle också intressant ur ett historiskt perspektiv och som läsare får man bland annat stifta bekantskap med stolliga brittiska 30-talsfascister. Det är sällan man hittar roliga romaner som är både riktigt roliga och välskrivna och jag skulle nog utnämna Ned Beauman till årets litterära fynd för min del. För alla som kan tänka sig att läsa böcker på engelska och har saknat något riktigt roligt och tankeväckande sedan Douglas Adams gick bort är Ned Beaumans två romaner säkra kort. Med tanke på hans unga ålder har vi nog mycket att se fram emot från honom. 

Jag har också läst Neil Gaimans nya vuxenroman, den första på sju år, The Ocean at the End of the Lane, men jag tycker det räcker att konstatera att jag växt ifrån honom på samma sätt som jag inte längre riktigt kan uppskatta Tim Burton. För tonåringar som vill ha något lite roligare än vampyrromaner och alla som fortfarande gillar Gaimans typiska berättelser borde den dock vara given läsning. 

Jag har också fortsatt fördjupa mig i svensk arbetarlitteratur. Först med Jan Fridegårds två uppföljare till den fantastiska Lars Hård, Här är min hand från 1942 och Lars Hård går vidare från 1951. De är inte alls lika bra som Lars Hård men känns mer tydligt självbiografiska än den första boken och ger en intressant bild av hur Jan Fridegård började sin författarbana. Som vanligt när det gillar svensk arbetarlitteratur blir man förbluffad av de hårda förhållanden som Fridegård levde under i många år. Hans prestation blir ännu mer imponerande när man vet hur tufft han faktiskt hade det. I de två böckerna får man både en intressant bild av Fridegård och hur han mantlade författarrollen och tiden han levde i. Flera gånger kommer jag att tänka på Karl Ove Knausgårds Min kamp och det går att dra flera intressanta paralleller mellan de båda författarna och hur de skriver om sig själva. Jag har också lokaliserat Jan Fridegård och hustrun Gudruns grav på Gamla kyrkogården i Uppsala och gått förbi där flera gånger de senaste månaderna. Jan Fridegård är en gigant inom den svenska litteraturen och jag ser fram emot att läsa fler av hans böcker framöver. 

Jag har också läst Folke Fridells proletärklassiker Död mans hand från 1946 som var oväntat gripande och underhållande. I vartannat kapitel berättar textilarbetaren David Bohm om det själadödande och innehållslösa fabriksarbetet och i vartannat kapitel får vi ta del av hans uppväxthistoria. Det är en både rolig och starkt politisk bok, som innehåller både förvånansvärt mycket snusk och lustigheter och tidlösa vänstertankar. Jag tror till och med att borgare skulle kunna uppskatta den och kanske är boken den bästa inkörsporten till den svenska arbetarlitteraturen. Det är helt klart en stor roman, men i ett litet och behändigt format, och går ganska snabbt att ta sig igenom. Man ska inte underskatta vad de svenska arbetarförfattarna hade att säga. Trots att få unga svenskar i dagens Sverige sliter ut sina kroppar i fabriker finns det många tankar att ta till sig i de här böckerna och för de flesta borde det vara lätt att se samma tomhet och meningslöshet i olika arbetsmarknadsåtgärder och utbildningar som inte leder någonstans som Folke Fridell och de andra kände inför fabriksarbetet. Så länge vi lever i ett kapitalistiskt samhälle kommer den gamla arbetarlitteraturen aldrig bli inaktuell.       

När det gäller film finns det väl egentligen bara en film att diskutera från den gångna månaden och det är förstas Håkan Hellström-filmen Känn ingen sorg. Flera veckor efter att jag såg den känner jag mig fortfarande väldigt splittrad till filmen. Efter den illavarslande trailern var jag beredd på det värsta och riktigt så illa var förstås inte filmen. Adam Lundgren är duktig, filmen är allmänt snygg och underhållande och musiken är (förutom den där jobbiga A New England-covern) givetvis fantastisk. På så sätt är det en ganska bra film. Tyvärr känns det som filmen är gjord för att övertyga de sista tvivlarna och inte för fansen. Om man älskat Håkan Hellströms låtar i många år och verkligen tagit till sig texterna vet man vilken potential som finns där. Många av Håkans låtar är så filmiska och rika på häftiga bilder att det borde var hur enkelt som helst att göra flera lysande filmer utifrån några enstaka låtar. Men det känns som att manusförfattaren Cilla Jackert inte ens har lyssnat på Håkans låtar utan bara skrivit ett manus med samma djup som en taskig amerikansk high school-film och kryddat det hela med några uppenbara låttitlar och fraser som alla känner till. Hur kan man skriva så usel dialog och ytliga karaktärer utifrån ett så rikt utgångsmaterial? Under tiden jag såg filmen kände mig lite småäcklad av manuset men dagarna efteråt började jag känna mig alltmer provocerad, särskilt då de hyllande recensionerna började rulla in. De som inte har någon direkt relation till Håkan Hellström och hans låttexter har nog lättare att ta till sig filmen men jag känner mig fortfarande besviken. När det gäller regin är det många som har nämnt Danny Boyle och Trainspotting men Känn ingen sorg är snarare en Slumdog Millionaire-tolkning av Håkans låtar. Jag har svårt att inte tänka på den bortslösade potentialen. Jag ser framför mig en film som utifrån Håkan Hellströms-låttexter målar upp en både rolig och socialrealistisk film, tänk tonlägget i Ken Loachs Looking for Eric och The Angels’s Share, om unga svenska människor som aldrig fått synas på film. Unga människor som sitter på Långedragspaviljongen med pensionärerna, svarta i tankarna, som stannat på sina rum och sett dagarna gå, som saknar illusionen av att allt kommer ordna sig, som ser skiten med. Det hade kunnat bli hur bra som helst.

När det gäller TV-serier känns det dock som att juli, väldigt oväntat, har varit mer intressant än den sömniga TV-våren. Dels har den avslutande säsongen av Dexter dragit igång och även om det kanske inte är jättespännande än är det helt klart stabil underhållning. Den här säsongen gör den kreddiga Charlotte Rampling en viktig roll och Dexters syster (som alltid har hatats av många, men som för mig alltid har varit en av de främsta anledningarna att fortsätta se serien) har fått mycket utrymme, vilket gillas av mig. Dels har Netflix-serien Orange Is the New Black fått mycket uppmärksamhet. Jag har bara sett de två första avsnitten och är ännu inte helt övertygad, men tycker att det känns som en hyfsat modig serie för att vara riktad till en mainstreampublik. Amerikansk TV i all ära men den stora TV-höjdpunkten i juli var utan tvekan den brittiska miniserien Run som sändes fyra kvällar i rad på Channel 4 (som ju producerar många av de bästa brittiska TV-serierna). Varje avsnitt är fristående och skildrar olika karaktärer som på olika sätt är kopplade till varandra. Run är brittisk socialrealism när den är som bäst, men ännu mörkare och mer deprimerande än vanligt. Jag imponeras verkligen av brittiska TV-kanaler som inte ryggar för att producera TV-serier om viktiga frågor. Run hade nog aldrig kunnat produceras i USA 2013, där TV-klimatet med några undantag känns mer verklighetsfrämmande än på länge. Run är en stark, gripande och omskakande serie med osentimental regi, grymt manus och fantastiska skådespelare. Bland annat gör Olivia Colman (det känns som hon är med överallt nuförtiden!) och tyska Katharina Schüttler, som senast sågs i sevärda Krigets unga hjärtan på SVT, minnesvärda roller. Blir man för deprimerad av Run rekommenderar jag att man livar upp stämningen med den brittiska komediserien Phoneshop (också från Channel 4), om ett gäng udda typer i en telefonaffär, som precis dragit igång sin tredje säsong. Jag tog mig igenom de två tidigare säsongerna under sommaren och även om serien omöjligt kan mäta sig med moderna klassiker som Inbetweeners och Peep Show är det en sevärd serie för alla som gillar brittisk humor. Serien bjuder på många bisarra inslag och konstiga karaktärer och är vida överlägsen de flesta amerikanska komediserier.  

Loisels Peter Pan

När jag var liten, kanske mellan åtta och tio år, läste jag alla seriealbum jag kunde hitta på barnavdelningen på Norrköpings stadsbibliotek. Det var Tintin, Lucky Luke, en massa svenska serier och en del udda barn- och ungdomsserier framförallt från Frankrike. En del av serierna i hyllorna borde inte ha placerats där och det var främst genom serier som jag fick bevittna vuxna, galna och obehagliga saker som liten. En av de där serierna som definitivt hade blivit felplacerad (antagligen av en bibliotekarie som enbart gick efter titeln och inte läst serien) var fransmannen Régis Loisels Peter Pan-tolkning. Jag bläddrade igenom de tre albumen som fanns på biblioteket flera gånger men vågade aldrig låna hem dem. Teckningsstilen var halvgrotesk och stämningen obehaglig med hotfulla miljöer fulla av fyllon och horor, lömska sjöjungfrur med märkliga bröstvårtor och en mycket osympatisk Peter Pan. Bilderna fastnade dock i huvudet och de senaste åren har jag vid flera tillfällen kommit att tänka på serien och fått en allt större lust att läsa den. Ett av mina första inlägg på Finpop var en recension av den märkliga romanen Kensington Gardens av Rodrigo Fresán som delvis är en biografisk roman om Peter Pan-författaren J.M. Barrie. När jag fick veta mer om honom – en mycket märklig och på många sätt obehaglig gubbe som skildras på ett orimligt snällt sätt i den sliskiga Finding Neverland – växte mitt intresse för Peter Pan. När jag började se det bisarra och konstiga hos barnboksfiguren började jag tänka på den där äckliga serien jag bläddrat i som liten. Senare, när jag var i Belgien och Frankrike och besökte ett stort antal seriebutiker blev det uppenbart att Loisels Peter Pan-serie har klassikerstatus på den franska seriescenen. I många av butikerna kunde man köpa vykort och samlarprylar med motiv från serien, särskilt med Loisels knubbiga Tingeling, och mitt intresse växte ytterligare. Jag har alltid varit intresserad av franska serier eftersom det finns en enorm seriemarknad i Frankrike som i variation och utbud bäst kan jämföras med den japanska mangakulturen. Fransmän och belgare har länge varit stolta över sina inhemska serier och idag kan man få tag på serier ur alla tänkbara genrer. Min upplevelse är att den franska seriescenen är bredare och mer nyanserad än den amerikanska. Franskspråkiga serier ges oftast ut i albumformat och fram till 90-talet översattes hyfsat mycket franska serier till svenska. Tyvärr har den svenska utgivningen av franska serier nästan dött ut helt och hållet och för mig som inte kommer ihåg mycket av skolfranskan är det därför svårt att ta del av nya franska serier. En del översätts till engelska och lyckligtvis finns det en del entusiaster som skannar in och översätter franskspråkiga serier till engelska (ofta med lyckat resultat) på egen hand och lägger ut på nätet (blir du intresserad kan du kontakta mig för tips på franskspråkiga serier att ladda ned). Efter att ha läst en del trevliga franska serier i höstas blev jag sugen på att till slut ta mig an Loisels Peter Pan. Den naturliga utgångspunkten var att gå tillbaka till biblioteket och på Uppsalas stadsbibliotek stod de tre Peter Pan-album som gavs ut på svenska i magasinet. Jag tog hem dem och läste igenom dem under en helg. Trots ojämnt berättande och en teckningsstil som jag inte riktigt kunde vänja mig vid kunde jag lätt se seriens storhet. Tyvärr såg det dock dystert ut när det gällde mina utsikter att få läsa fortsättningen. Loisel tecknade serien i ett mycket oregelbundet tempo och medan de första fyra albumen i serien gavs ut med två års mellanrum från 1990 till 1996 skulle det dröja till 2001 tills det femte albumet gavs ut. Serien avslutades 2004, 14 år efter det första albumet, med ett sjätte album men då hade den svenska utgivningen för längesedan avslutats. Serien i sin helhet gavs aldrig ut på engelska heller så efter lite efterforskningar gav jag upp projektet. I maj kom dock nyheten om att hela serien skulle ges ut på engelska i en enda stor volym. Jag lade omedelbart en förhandsbeställning och kan nu äntligen säga att jag läst hela Loisels Peter Pan.

Loisels Peter Pan är en så kallad prequel (en rätt populär företeelse i serievärlden) som berättar om hur Peter Pan kom till Landet ingenstans, hur han tog dit de föräldralösa pojkarna och blev Kapten Kroks värsta fiende och allt annat som hände innan den klassiska boken (och den lika klassiska Disneyfilmen) tar sin början. Tonläget är lite konstigt eftersom det redan från början är tydligt att vi har med en vuxenserie att göra, men ändå känns stora delar av serien ganska barnsliga och berättas på ett sätt som egentligen inte gör sig särskilt bra i en vuxenserie. Det är när serien är mörkast och mest skruvad som den är bäst och mest intressant. Loisel har ett gäng originella idéer som gör hans berättelse om Peter Pan unik och läsvärd. Dels låter han det viktorianska London, där Peter växer upp med en riktigt vidrig och gravt alkoholiserad mamma, ta stor plats med mörka gränder, snuskiga krogar och horor i varje gathörn. En av hans centrala idéer, och jag tror inte jag avslöjar allt för mycket när jag skriver det här, är att det är Peter Pan som är Jack the Ripper. Peters rädsla för vuxenvärlden, och framförallt de vuxnas sexualitet och kåthet som han många gånger fått bevittna på Londons smutsiga gator, är en av hans främsta drivkrafter att inte vilja växa upp. Han är en både intressant och obehaglig karaktär och Loisel tvingar honom aldrig att stå till svars för sina handlingar. En annan twist, som är enormt förutsägbar, är att Kapten Krok är Peters försvunna pappa. Det är dock inget som utforskas eller ens diskuteras, märkligt nog. Överlag är seriens story full av konstiga val som inte känns helt genomtänkta. Ibland känns det som att Loisel tappar fokus ordentligt och då tappar serien sitt välbehövliga flyt. Det känns emellanåt som att han har begränsat sig lite för mycket eftersom han velat göra en riktig prequel och egentligen hade det nog blivit bäst om han helt och hållet hade struntat i Kapten Krok och några av de andra inslag som får ta mycket onödig plats.

När det gäller Loisels teckningar är jag fortfarande splittrad. Han är uppenbarligen en duktig tecknare och ibland tycker jag det mesta är snyggt och passande, men överlag har jag rätt svårt för hans ganska konstiga teckningsstil. Många av karaktärerna, inklusive Petar Pan, ser mer ut som missbildade gnagare än människor och har rejält konstiga proportioner. Hans kvinnor är nog populära bland många läsare och de har alla tänkbara kroppsformer. Ofta är de mulliga, med rejält stora stjärtar och med alla sjöjungfrur, feer och andra halvnakna sagoväsen blir det mycket, mycket tuttar i många olika former och storlekar. Jag tycker mest det är komiskt och det får mig att tänka på sagor och legender från antikens grekland, vilket uppenbarligen har varit en stark inspirationskälla för Loisel, vilket gör att det känns ganska smakfullt ändå. Hans Tingeling verkar som sagt vara lite av en ikon på den franska seriescenen och hon framstår som en av seriens mest fascinerande karaktärer. Hon säger ingenting men har en stark personlighet med rejält osympatiska drag. Jag är glad att jag äntligen har fått läsa Loisels Petar Pan i sin helhet. Jag kommer dock göra mitt bästa för att hålla mina framtida barn borta från serien.    

    

Juni revisited

Jag fyllde 26 förra helgen. Det är nästan fem år sedan jag skrev det första inlägget på Finpop och åren har gått fort. Jag känner mig inte jätteung längre och jag tror att min kulturkonsumtion har förändrats med åren. Samtidigt som jag är mer kräsen och svårflirtad än tidigare letar jag inte längre lika intensivt efter nya intryck. Större delen av juni spenderade jag i USA, först i Minneapolis på konferens och därefter som turist i Chicago och New York. Jag har därför varit utan uppkoppling och nedladdningsmöjligheter en stor del av juni och därför blir kanske det här inlägget mindre uppdaterat än vanligt. Här följer i alla fall de skivor, böcker, filmer och TV-serier som gjorde juni lite roligare.

Ungefär samtidigt som jag var i Chicago släpptes årets två viktigaste Chicago-album. Det är två skivor som jag sett fram emot och det var kul att jag av en slump råkade befinna mig i artisternas hemstad vid skivsläppen. Inte för att det gjorde någon direkt skillnad, men det ger onekligen lite färg åt lyssnandet på dessa skivor. Att en av skivorna jag syftar på är Kanye Wests nya skiva Yeezus, är antagligen inte så svårt att gissa. Jag har skrivit om min fascination och beundran av Kanyes musik på Finpop många gånger tidigare. Nästa vår är det tio år sedan jag först stiftade bekantskap med honom i samband med debuten The College Dropout och det är ganska vansinnigt hur stor han har blivit och hur mycket han har utvecklats sedan dess. Jag bryr mig inte längre så mycket om de låtar och projekt Kanye håller på med utanför sina egna skivor. Jay-Z-samarbetet Watch the Throne var enormt tråkigt i jämförelse med de egna skivorna och de mer konventionella låtar Kanye släpper emellanåt ser jag mest som hans sätt att befästa sin position i hiphopvärlden. På de ”riktiga” Kanye West-släppen gör han sin helt egna grej och bryr sig bara om att det ska vara bra och nyskapande, men inte nödvändigtvis kommersiellt gångbart. Det nya albumet Yeezus är, åtminstone inte vid de första lyssningarna, särskilt lyssnarvänligt och känns mest som ett sätt för Kanye att vända upp och ned på förväntningarna. Den första gången jag hörde skivan kändes den inte som något jag skulle vilja återvända till, men några dagar senare gav jag den en chans till och när jag var beredd på det hårda, avskalade soundet började jag uppskatta det jag hörde. Yeezus låter till en början halvfärdig, naken och skev men är förstås genomtänkt i minsta detalj. Kanye är, och har alltid varit, en perfektionist och att påstå att skivan inte skulle vara tillräckligt genomarbetad är att underskatta honom och hans ambitioner. Jag har inget intresse av skvaller kring Kanyes privatliv men den bild han målar upp av sig själv på sina skivor är onekligen intressant. Jag tror inte man ska ta honom på allvar utan snarare se det han håller på med som ett sätt att driva med allmänheten och medias bild av honom. Yeezus är på många sätt en intressant skiva och vi som har följt honom sedan början av karriären kommer nog, åtminstone när vi vant oss vid skivans sound, välkomna detta nya kapitel i sagan om Kanye West. Den andra Chicagoskivan jag syftar på är ynglingarna i Smith Westerns tredje album Soft Will. Jag älskade deras förra skiva Dye It Blonde från 2011 och har länge sett fram emot uppföljaren. Soft Will är en trevlig skiva men saknar tyvärr de starka melodier och refränger som gjorde Dye It Blonde till ett så fantastiskt rockalbum. Det märks att, de fortfarande mycket unga, bandmedlemmarna blivit lite äldre och här kör de med att lite mjukare sound än tidigare. Gitarrerna är fortfarande fantastiska men trots flera riktiga starka spår är det inga av låtarna som är lika medryckande som de på Dye It Blonde. Det känns dock inte längre som att killarna lutar sig lika tungt mot sina underbara inspirationskällor (bland annat Bowie och Suede) utan låter mer egna vilket lovar gott inför nästa skiva.

Under USA-vistelsen läste jag två riktigt trevliga, väldigt icke-amerikanska, romaner som jag skulle vilja rekommendera. Dels klassikern Berlin Alexanderplatz av Alfred Döblin från 1929 och dels David Peaces märkliga deckare Tokyo år noll, som kom i svensk översättning förra året. Berlin Alexanderplatz är en häftig roman om den vilsne Franz Biberkopf som efter att ha avtjänat ett fyraårigt fängelsestraff för att ha dödat sin flickvän släpps ut på Berlins gator. Berättelsen om Franz väg till anständighet och ett hederligt liv berättas på ett allt annat än rakt och lättläst sätt där den egentigen ganska enkla ramberättelsen blandas med gatubilder och stickspår på ett medvetet rörigt sätt. Alfred Döblin hade uppenbarligen stora ambitioner med den här romanen och med lite tålamod är det en spännande läsupplevelse som skildrar både intressanta människor och en intressant tid, men är kanske framförallt ett ovanligt lyckat porträtt av en kaotisk stad och ett inte helt fungerande samhälle. Efter att ha läst boken är jag förstås väldigt sugen på att se den klassiska TV-serien från 1980 och när jag avverkat den lär jag återkomma med en rapport här på bloggen. Vidare till Tokyo år noll som utspelar sig 1946 efter att japan kapitulerat och kontrollerade av USA försöker bygga upp sitt sönderbombade land. Det är en mycket fascinerande period i den japanska historien som jag inte vetat mycket om tidigare, vilket gör Tokyo år noll till en lärorik och givande roman. Det är första gången jag läser något av David Peace, men jag har sneglat på Tokyo år noll i flera år och när jag nu såg att den kommit ut på svenska (i oväntat bra översättning) bestämde jag mig till slut för att läsa den. David Peace är känd som en förnyare av deckargenren och har bland annat skrivit Red Riding-kvartetten som blev en obehaglig och smått lysande TV-serie för några år sedan och fotbollsboken The Damned United som blev en sevärd film med Michael Sheen i huvudrollen. Tokyo år noll kategoriseras som deckare men saknar en klassisk deckarintrig och huvudpersonens splittrade psyke kan liknas med det splittrade Japan som skildras. Det är en välskriven bok med ett spännande språk där upprepningar av fraser och ord fyller en viktig funktion. Jag kan rekommendera den varmt till alla som vill ha sommerläsning som bjuder både på en intressant historialektion och ett skruvat mindfuck.

Jag såg inte särskilt många filmer i juni men tänkte slå ett slag för den roliga This Is The End som jag såg på bio i USA. Det är en film där Seth Rogen, James Franco, Jonah Hill, Jay Baruchel och många andra kända ansikten spelar skruvade versioner av sig själva. För oss som har följt, och älskat, dessa skådespelare sedan de började sina karriärer i TV-serier som Freaks and Geeks and Undeclared och filmer som Superbad är This Is The End en liten högtidsstund. Om man inte gillar Seth Rogen och de andra bör man nog inte se den. Jag hade väldigt kul när jag såg filmen, där skådespelarna får möjlighet att driva med sig själva på ett kreativt och roligt sätt. Den är inte särskilt smart och innehåller alldeles för mycket osmaklig drogromantik, men jag kan inte låta bli att älska den i all sin pårökta dumhet. This Is The End har svensk biopremiär i oktober och lär inte få något större genomslag här. Har man en relation till skådespelarna sedan tidigare bör man dock gå och se den. Att se This Is The End är som att komma hem efter en längre resa i främmande land och umgås med sina gamla kompisar.

Det blev inte mycket TV i juni heller och den enda TV-serie jag sett som är värd att skriva om är Mad Men, som avslutade sin sjätte säsong. Jag var inte superentusiastisk över säsongens första avsnitt men den andra halvan var verkligen fantastisk TV. Ibland är serien faktiskt så bra att man kan hålla med de som kallar den världens bästa dramaserie. Don Draper är som mest intressant när han är som trasigast och när den sjätte säsongen tog slut kändes det som han befann sig på någon slags botten. Det ska bli intressant att se om han lyckas ta sig samman eller sjunker ännu lägre i nästa säsong. Dessutom bjöd den sjätte säsongen på en mycket rolig historia om en senil gammal tant och hennes spanska vårdare och några av de mindre rollerna fick utrymme att skina. Mad Men, när serien är som bäst, är stor TV på alla tänkbara sätt.      

Maj revisited

Efter en lång och utdragen vinter kom våren och värmen väldigt plötsligt, och varken mitt sinne eller kropp var redo för det. Efter en längre kylig period blev mina löprundor en plåga och tågresorna till jobbet väldigt dåsiga, men efter några veckor har jag till slut vant mig vid värmen och är redo för den stundande sommaren. Här hade jag tänkt gå igenom den senaste månadens höjdpunkter i form av skivor, böcker, filmer och TV-serier.

Trots många hyllade och hajpade skivsläpp har maj varit en rätt tråkig musikmånad för mig. Inget av de nya hipsterbanden som fått fin kritik har fallit mig i smaken och då jag varken förstår mig på Daft Punk (försökte mig på den senaste skivan, men förstår inte alls storheten) och The National (ett av min flickväns favoritband, men jag har svårt för den monotona deppsången och den kliniskt rena produktionen och lämnas alltid märkligt oberörd) har jag inte haft jättemycket att glädja mig åt.

Laura Marling släppte sin senaste skiva Once I Was an Eagle den här veckan och hon låter som vanligt väldigt kompetent och bra. Hon har hunnit bli hela 23 år gammal men känns betydligt äldre när hon sjunger om relationer, kärlek och annat vuxet i en dryg timme (skivan klockar in 63 minuter och är därmed hennes längsta hittills). Det är ett starkt album som växt ordentligt efter några lyssningar. Laura Marling är en intressant artist som garanterat kommer fortsätta göra bra skivor. Det känns som hon har mycket att jobba vidare på och hennes tidlöst snygga musik, tydligt inspirerad av storheter som Bob Dylan och Leonard Cohen, kommer nog bara bli bättre med åren. 

Tidigt i maj blev jag kontaktad av en kille som undrade hur han skulle gå till väga för att hans band skulle bli omnämnt på Finpop och då det är förstå gången något liknande hänt blev jag ganska smickrad och tänkte passa på att nämna dem här. Bandet heter Paint Sniffing Survivors (typiskt coolt bandnamn som för tankarna till vansinnesrebeller som The Ramones) och gör ungdomlig punk med mörka förtecken med texter på engelska. Deras debutalbum heter Popsongs for Satan och finns på Spotify. Det är inte årets bästa album men det finns helt klart potential där.

Min majmånad präglades mycket av tre häftiga läsupplevelser som överglänser allt annat jag skriver om idag. Först läste jag den fascinerande Hjalmar Bergmans stora genombrottsroman Markurells i Wadköping från 1919. Tidigare hade jag bara läst Bergmans sista roman Clownen Jac men för ett tag sedan blev jag intresserad av att läsa mer av honom. Trots att stormigt liv lyckades han skriva ett stort antal romaner, i princip en varje år från 1910 fram till döden i Berlin 1931, så det finns mycket att gräva ner sig i där, vilket känns väldigt lovande efter Markurells i Wadköping som visade sig vara en fascinerande, rolig, bisarr och mycket välskriven roman. Hjalmar Bergman är uppenbarligen en av de största svenska författarna och jag ser fram emot att läsa mer av honom. 

Därefter ägnade jag flera veckor åt Thomas Pynchons kultklassiker Gravitationens Regnbåge från 1973, en bok som jag länge velat läsa men samtidigt aktat mig för. I vissa läsande kretsar är Thomas Pynchon en älskad författare som borde fått Nobelpriset för länge sedan, medan jag misstänker att han aldrig fått något större genomslag i Sverige. Jag har läst en Pynchonbok tidigare, hans senaste roman Inherent Vice som väckte viss mersmak. Flera av hans böcker finns översatta till svenska och Gravitationens Regnbåge, som är hans mest kända och hyllade roman, översattes i slutet av 90-talet som en del av Bonniers Panacheseries 50-årsfirande. Gravitationens Regnbåge, som på svenska klockar in på nästan 800 sidor, är ökänd för att vara en av de svåraste romaner man kan ge sig på. Många verkar ha stora problem med att läsa och förstå den så när jag bestämde mig för att ge mig på den var jag beredd på ett redigt mindfuck. Inledningsvis tyckte jag dock inte att den var så svår, snarare rolig och intressant. Handlingen kretsar kring ett stort antal personer kring Andra världskrigets slutfas och utgår från London. Ganska snart spårar boken ut totalt och för att ta sig vidare får man ge upp den kontroll man vanligtvis har över en romans handling och karaktärer. Gravitationens Regnbåge är en märklig bok på flera sätt. Emellanåt är den otroligt bra och gripande, med starka karaktärsskildringar och fascinerande händelseförlopp, och ibland är den riktigt rolig, i stil med något Douglas Adams hade kunnat skriva. Ganska ofta avbryts boken för äckligt provocerande sexscener, med utdragna och detaljerade beskrivningar av vansinnigt snusk som hör till det grövsta jag läst. Boken var tydligen en kandidat för Pulitizerpriset när den gavs ut, men en väldigt grafisk koprofiliscen ska tydligen ha satt stopp för det. Gravitations Regnbåge är full av intressanta tankar och händelser, en del helt obegripligt och oerhört motbjudande, och framåt slutet går det inte längre att ha koll på något överhuvudtaget. Det är på sätt och vis en spännande läsupplevelse, som jag inte skulle kunna rekommendera för någon, och trots att den lämnade mig totalt utmattad och förvirrad blev jag sugen på att läsa mer av Pynchon. En av hans senare böcker, Mot dagen, släpptes nyligen på svenska och till omfånget är den ännu större än Gravitations regnbåge. Jag borde hålla mig borta, men är ändå lite sugen, konstigt nog. 

En rakare och mer direkt läsupplevelse får man om man läser Therése Söderlinds Vägen mot Bålberget, en av vårens mest uppmärksammade svenska romaner. Det är också en tegelstensroman men man läser den på en bråkdel av tiden som går åt till Gravitationens Regnbåge. Genom fyra karaktärer får vi en inblick i häxprocessernas Ångermanland, dels genom två nutida karaktärer som konfronteras med historien och två som var med när det begav sig, varav en pekades ut som häxa. Det är ett intressant och läskigt kapitel i den svenska historien, som aldrig får glömmas bort och Söderlind gör ett mycket bra jobb med att skildra ett samhälle där man brände en massa oskyldiga kvinnor på bål. Vägen mot Bålberget innehåller också mycket annat och är en på många sätt fascinerande och gripande roman. Söderlind skriver väldigt bra och engagerande, men tyvärr är bokens andra hälft inte alls lika stark som den första och när boken började lida mot sitt slut såg jag tyvärr fram emot att få lägga den ifrån mig. Men på det stora är det en väldigt bra roman som känns både angelägen och spännande. Jag har svårt att se hur någon inte skulle uppskatta den och kan rekommendera den till alla som vill läsa något bra och svenskt i sommar.      

Som filmmånad var maj medelmåttig. Jag och flickvännen var och såg Baz Luhrmans Den stora Gatsby-filmatisering och jag tycker den är mycket bättre än kritiken fått den att verka. Det var tydligt att den svenska kritikerkåren för en gångs skull gjort lite research. Det är tacksamt att förlagan är så kort, så för kanske första gången kretsade svenska filmkritikers recensioner kring jämförelser med en bok. Man kan se den här filmen på flera sätt och jag, som inte är något större fan av boken, valde att se den som en pampig film och då fungerar den utmärkt. Skådespelarna är bra, musiken passande och allt är väldigt snyggt och mäktigt. Dessutom kändes 3D på bio för första gången motiverat. Jag kan lugnt konstatera att jag hade det betydligt roligare när jag såg filmen än när jag läste boken. 

En annan mäktig film jag såg i maj var den episka The Place Beyond the Pines om hur smärta och lidande går i arv. I tre historier får vi följa Ryan Gosling, Bradley Cooper och andra begåvade skådespelare och trots att något uppenbarligen fattas är det en väldigt imponerande film som försöker säga mer än de flesta nya amerikanska filmer. 

Jag och flickvännen har också dragit igenom Gudfadern-trilogin de senaste veckorna, med en film per helg. Det var ett tag sedan jag såg dem senast och de två första framstår fortfarande som tidlösa mästerverk, helt klart bland det bäst som någonsin gjorts, medan den tredje filmen känns som ett dåligt skämt i jämförelse. Om man glömmer den tredje filmen tillhör Gudfadernfilmerna mina absoluta favoritfilmer. Det känns inte som det finns någon nu verksam regissör som skulle kunna klara av att göra något liknande. Jag kan sakna det stillsamma, noggranna kvalitetstänket från Gudfadern i moderna filmer. I Gudfadern händer det saker hela tiden. Timmarna flyger förbi, men allt känns ändå lugnt och sansat. Det finns nästan ingen regissör som jobbar så längre.

Månadens stora TV-händelse, en TV-vår då nästan ingenting kändes spännande, var nog att Netflix släppte en ny säsong av Arrested Development. Det var ganska många år sedan jag såg serien nu och även om jag gillade den mycket när det begav sig har jag inte varit särskilt förväntansfull inför den här nya säsongen. Serien var stilbildande när den kom men sedan dess har det hänt mycket med amerikanska komediserier och jag var inte jättesugen på mer av Arrested Development. Jag har hittills bara sett det första avsnittet, som i princip levde upp till mina förväntningar, alltså varken bra eller dåligt. Desto bättre är HBO-serien Enlightened som jag fick upp ögonen för i samband med att den lades ned efter två säsonger och 18 avsnitt. Jag har tagit mig igenom serien under de senaste två veckorna och har blivit ganska imponerad av både skådespel och manus. Serien kan beskrivas som en dramakomedi med halvtimmeslånga avsnitt och en lite annorlunda ton, ungefär som om The Office skulle möta den sköna Men of a Certain Age, fast ur ett kvinnligt perspektiv. Serien kretsar kring en kvinna i 40-årsåldern, lysande spelad av Laura Dern, som länge jobbat på ett stort företag men förlorar sin fina tjänst efter en affär med sin chef och ett efterföljande sammanbrott på jobbet. Efter en återhämtningsfas på ett flummigt rehabcenter på Hawaii försöker hon komma tillbaka till sin gamla arbetsplats men blir placerad i källaren bland andra utstötta anställda, som alla har klantat sig för att hamna där. Enlightened är en både rolig och gripande serie som verkligen levererar. Några av de 18 avsnitten håller en lite ojämn kvalitet men på det stora hela är det en riktigt trevlig serie med bra manus och duktiga skådespelare. Serien är skriven av den roliga Mike White som också gör en av de centrala rollerna, och även Luke Wilson och Timm Sharp (som Judd Apatow-fans säkert kommer ihåg från Undeclared) har viktiga roller. Jag kan verkligen rekommendera Enlightened till alla som gillar de TV-serier jag brukar skriva om här.