Sjunk – Junot Díaz

Oscar Waos korta förunderliga liv var fantastiskt bra. Kan någon bok kännas bra och intressant efter den omtumlande läsupplevelsen? Några dagar efter att Oscar hade lämnat mig kände jag mig sugen på mer. Författaren Junot Díaz enda tidigare bok, novellsamlingen Drown från 1996, finns utgiven på svenska, och det var förstås det enda jag kunde tänka mig att läsa. På svenska heter den Sjunk, och jag hittade den på mitt stadsbibliotek. Även om Sjunk inte är lika fantastisk som Oscar Waos korta förunderliga liv är det en av de starkaste novellsamlingar som jag har haft nöjet att läsa.

Sjunk är inte en särskilt lång bok. Den klockar in på blygsamma 170 sidor och består av tio noveller. Som novellsamling är den intressant. De flesta av karaktärerna återkommer i flera noveller och helheten känns nästan som en roman. Oscar Waos korta förunderliga liv var inte på något sätt en lättsam bok, men Sjunk är flera gånger mörkare. De här novellerna är våldsamma, otäcka och snuskiga men skildrar på samma lysande sätt livet för invandrarungdomar i USA.

Berättaren i Oscar Waos korta förunderliga liv heter Yunior och är till skillnad från Oscar Wao en ganska självsäker och cool dominikansk kille som inte har några som helst problem med tjejer. Den mest framträdande karaktären i Sjunk, och berättaren i många av novellerna, heter också Yunior. Jag vill gärna tänka att det är samma kille, och det är inte svårt att föreställa sig att Yunior är en självbiografisk figur. I de olika novellerna får vi följa Yunior när han bor i det fattiga Dominikanska republiken och leker våldsamma lekar, men också när han och familjen har tagit sig till USA och bor i ett ghetto. Vi får följa med Yunior när han åker på släktkalas och han lär läsaren ”Hur man gör när man ska träffa en tjej (mörk, svart, vit eller halvblod)”. Det är intressant och träffsäkert, och man får en bild av hur det är för immigranter som kommer till USA och hankar sig fram på lågbetalda jobb. Vi får också stifta bekantskap med knarklangare, en ung kille som jobbar med att montera biljardbord och några andra. En av de mest intressanta karaktärerna är en liten dominikansk kille som har fått ansiktet uppätet av en gris. Han tvingas bära mask och drömmer om att bli en wrestler. Snart ska han åka till USA för att få sitt ansikte opererat. I en av novellerna får vi följa Yunior och hans brorsa när de trakasserar och misshandlar den stackars maskbeklädda pojken och i en annan novell är det samma pojke som berättar om sin vardag. Den bästa novellen är den avslutande Negocios som också är den mest omfattande novellen. Den skildrar hur Yuniors pappa lämnar familjen i Dominikanska Republiken och tar sig till USA. Där tar han det ena skitjobbet efter det andra, lär sig engelska, och drömmer om att kunna ta dit familjen. Det är inte något smickrande porträtt av fadern som målas upp, men man får ändå förståelse för varför den fattiga immigranten gör som han gör.

Junot Díaz är en otroligt duktig författare. Han har den perfekta känslan och lyckas på ett träffsäkert och gripande sätt återge talspråk och tragiska livshistorier. Jag tycker dock inte att språket känns lika fulländat som i Oscar Waos korta förunderliga liv, och det märks att Díaz utvecklades under de elva år som det tog att skriva den boken. Precis som i ”Oscar Wao” har Díaz slängt in en massa spanska ord överallt, men till skillnad från den boken avslutas den här novellsamlingen med en ordlista. Visst är det bra att man kan förstå allt som sägs men samtidigt förstör det lite av känslan att man står utanför och bevittnar människorna som skildras. Jag gillade att man inte riktigt förstod allt i ”Oscar Wao” och att vissa ord var oförståeliga innebar att man tvingades tänka på ett annat sätt. Ungefär som när man läser romaner på ett främmande språk och inte förstår enstaka ord. Fantasin får jobba och man förstår nästan alltid vad som menas i sammanhanget ändå. Sjunk är given läsning om du gillade Oscar Waos korta förunderliga liv. Det tar inte lång tid att ta sig igenom Junot Díaz samlade verk, och den energi du lägger på hans böcker får du tillbaka mångfalt. Han är en av de mest intressanta författarna just nu och jag hoppas verkligen inte att det dröjer elva år tills hans nästa bok kommer.

Scrubs återkomst

När jag började titta på Scrubs gick serien under namnet Första Hjälpen, och visades på halvdåliga sändningstider på TV3. Det var en småmysig serie med skön humor, men serien hade ännu inte blivit särskilt populär. Sedan hände Garden State. Zach Braff blev en världskändis och han blev hypad på ett helt orimligt sätt. Garden State var en stabil film, men inte mycket mer. Det var början på en ny våg av indiefilmer, och det var svårt att inte bli lite frustrerad på Zach Braff. Scrubs växte sig till något stort – åtminstone i Sverige – och blev en given mainstreamfavorit. Att serien blev stor här kanske inte är så konstigt. Humorn är ofta enkel men samtidigt smart, och det är lätt att fastna för karaktärerna. Det känns väldigt svenskt, men är bättre än det mesta som producerats i humorväg i Sverige. De första säsongerna av Scrubs var sevärda och underhållande, men serien började dala kraftigt för några år sedan. Skämten återanvändes och karaktärerna utvecklades aldrig. Den senaste säsongen var fruktansvärd, men av någon anledning led jag mig igenom varje avsnitt. Att Scrubs lades ner var ingen överraskning, och jag kunde lättad andas ut.

Samtidigt som jag var lite glad över att Scrubs hade lagts ner var det ju lite tråkigt att serien aldrig fick något värdigt slut. Det var det fler som tyckte och Scrubs återuppstod snabbt. Istället för att sändas på NBC där serien tidigare hade visats tog kanalen ABC över. Produktionskostnaderna drogs ner och avsnitten spelades in på kortare tid. För att göra det ännu billigare skulle en av huvudkaraktärerna vara frånvarande i två avsnitt var. Mina förväntningar var inte särskilt höga efter att ha hört de nyheterna. Att jag började titta på de nya avsnitten berodde främst på att jag inte hade något bättre för mig, men jag blev glatt överraskad!

Scrubs åttonde säsong är bättre än vad serien har varit på flera år. Även om serien fortfarande är i svennigaste laget är det bitvis riktigt kul och alltid sevärt. Äntligen känns det motiverat att se Scrubs igen. Hittills har två avsnitt visats varje vecka vilket betyder att det redan – efter en dryg månad – har sänts tio avsnitt. De nya avsnitten varierar givetvis i kvalitet, men övergripande är det väldigt underhållande. Kanske beror kvalitetshöjningen på att Zach Braff har skaffat skägg. Säsongens andra avsnitt, My Last Words, är ett av de bästa Scrubsavsnitt jag har sett med sin lågmäldhet och nedtonade humor. Jag är visserligen glad över att Scrubs har fått en nytändning men jag hoppas verkligen att serien avslutas efter den här säsongen. Zach Braff har sagt att det här är hans sista säsong, och fortsätter de producera serien efter hans avhopp blir nog resultatet fruktansvärt. Zach Braff är Scrubs. Det ska bli kul att se vad han tar sig för efter Scrubs. Det känns som att hans dagar är räknade, men det skulle vara kul om han kunde följa upp Garden State på något sätt. Jag tror tyvärr att sannolikheten är hög att han främst kommer dyka upp i halvdana romantiska komedier direkt för DVD.

Finpop uppmärksammar Valentindagen

”Kärlek är för dom”, sjunger Thåström på sin nya singel. Jag är beredd att hålla med. Idag är det Alla hjärtans dag och jag har namnsdag. De flesta jag känner tycker att Alla hjärtans dag är en konstruerad och kommersiell högtid. De hatar firandet av den 14e februari lika intensivt som Green Goblin hatar Spider-man. Jag är beredd att hålla med där också, men å andra sidan känns det mesta i det här samhället kommersiellt och konstruerat i konstiga syften. Jag har egentligen inget emot Valentindagen och därför uppmärksammar jag dagen med att lista tio kärlekshistorier på film som jag tycker särskilt mycket om. Puss!

Harold and Maude
Kärleken vet inga åldersgränser och i den här tänkvärda och fantastiskt roliga filmen blir en ung deprimerad man kär i en livsglad äldre kvinna. Det är en av de bästa kärlekshistorier som har filmatiserats och en av mina absoluta favoritfilmer. Jag har skrivit om Harold and Maude och regissören Hal Ashby tidigare här på Finpop, för den som är intresserad av att veta mer.

När Harry träffade Sally
När Harry träffade Sally är ett mästerverk i genren romantiska komedier. Det är på många sätt den perfekta romantiska komedin och innehåller fler klassiska scener än någon annan romcom. Den är rolig och smart, och har till skillnad från de flesta andra filmer i genren något att säga. Billy Crystal och Meg Ryan gjorde sina livs roller, och det finns många anledningar att se – och se om – den här filmen.

The Apartment
Jack Lemmon och Shirley MacLaine (som ses på bilden ovan) är det perfekta filmparet och The Apartment (Ungkarlslyan) är både rolig och sorglig. Trots att den gjordes redan 1960 känns den fräschare och smartare än de flesta moderna romantiska komedierna. Billy Wilder gjorde många bra filmer och det här är en av hans bästa. Den är till och med bättre än superklassikern Some Like It Hot (I hetaste laget). I Finpops gryning skrev jag mer om The Apartment, om du skulle vara intresserad av att läsa mer.

Knocked Up
Knocked Up är en fantastisk film. Sen den kom har jag sett den så många gånger att jag börjar kunna dialogerna utantill. Det finns egentligen inget som är dåligt med filmen. Judd Apatow fick med den här filmen sitt stora genomslag, och jag har svårt att tro att han någonsin kommer kunna göra något bättre. Storyn är enkel, karaktärerna är älskvärda och dialogen är underbar. Till och med soundtracket rockar sönder det mesta. Jag är väldigt förväntansfull på Apatows nästa film Funny People, med Adam Sandlar och Seth Rogen i huvudrollerna, som kommer i sommar. En del av er har säkert invändningar om att Knocked Up inte är särskilt romantisk, men där håller jag inte med. Det är kanske 2000-talets finaste kärleksfilm.

The Wedding Singer
The Wedding Singer är en av de filmer som jag har sett flest gånger. Jag uppskattar att jag har sett den mer än tio gånger. Varför vet jag inte riktigt, men jag kan ändå tänka mig att se den igen. Adam Sandlar har sällan varit bättre, Drew Barrymore har aldrig varit sötare och mer älskvärd och de fula frisyrernas 80-tal har aldrig skildrats på ett roligare sätt. Dessutom får man en fin och mysig kärlekshistoria.

En kärlekshistoria
En kärlekshistoria är min pappas favoritfilm. Han pratar ofta om hur fantastisk den är, och även om jag inte håller den lika högt finns det onekligen kvaliteter här. En kärlekshistoria är en lysande tidsskildring och en snyggt filmad skildring av den första kärleken. Den innehåller några riktigt roliga scener och det är utan tvekan Roy Anderssons bästa film. Dessutom vore det fel av mig att inte ha med den här filmen på en lista över fina kärlekshistorier på film.

Eternal Sunshine of the Spotless Mind
Michel Gondry och Charlie Kaufman är två giganter men de har aldrig gjort något bättre än Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Den är vild, vacker, insiktsfull och smart och det är aldrig något problem att hänga med i handlingen. Eternal Sunshine of the Spotless Mind handlar kanske inte nödvändigtvis om lycklig kärlek, men det är en omtumlande kärlekshistoria och slutar ganska hoppfullt ändå. Jim Carrey har sällan varit bättre och Kate Winslet är som vanligt riktigt bra.

Lost in translation
Varken Bill Murray eller Scarlett Johansson har någonsin varit bättre, och Sofia Coppola kommer nog aldrig göra en bättre film. I Lost in translation föll alla bitar på plats och det resulterade i en fantastisk film. Den är rolig, vacker och tänkvärd. En film att se och se om många gånger.

Walk the line
Walk the line är inte bara en av de bästa rockfilmerna som har gjorts, utan också en gripande kärlekshistoria. Johnny Cashs kärlek till June Carter är både fascinerade och gripande, och är en av de främsta drivkrafterna i filmen. Walk the line bjuder alltså på den renaste rockmusiken och kärleken man kan tänka sig.

Lonesome Jim
En ung man återvänder hem till den lilla småstaden. Han är väldigt deppig och den främsta anledningen till att han kommer hem är att han ska få utrymme att bryta ihop helt och hållet. Trots att verkligheten är grå och deprimerande lyckas han hitta en trevlig tjej, och kanske är framtiden inte så mörk som han trott. Lonesome Jim är amerikansk indiefilm av den finaste sorten. Det är den bästa filmen som Steve Buscemi har regisserat och Casey Affleck är riktigt bra i huvudrollen. Liv Tyler spelar kvinnan som han förälskar sig i, och det utvecklar sig till en ganska fin – och lite bittersweet – kärlekshistoria.


Dessutom tycker jag att du borde se veckans avsnitt av 30 Rock. Det heter St. Valentine’s Day och är både roligt och tematiskt.

A Wild Sheep Chase – Haruki Murakami

En ung man ser en valpenis på en utställning och inser att han inte är en val. Några år senare är han tillsammans med en kvinna som har de mest perfekta öron. Hon påstår att öronen är döda, men vad som menas med det är inte riktigt klart. Mannen jobbar på en liten reklambyrå och får en dag ett märkligt uppdrag av en ännu märkligare man. Han ska hitta ett mystiskt får som har försvunnit. Om han inte hittar fåret inom en månad kommer den märkliga mannen förstöra hans liv. Han börjar leta efter fåret tillsammans med sin flickvän (hon med öronen) och sökandet tar dem till Dolphin Hotel där fårprofessorn gömmer sig i ett rum. De får ett tips om att fåret har setts i en avlägsen by och beger sig dit. Det verkar som att mannens gamla vän Råttan är inblandad i denna mystiska historia, och allt känns väldigt underligt.

Jag börjar kunna Haruki Murakami. Det här är min tionde Murakamibok och jag älskar fortfarande hans fascinerande berättelser. Men jag måste erkänna att jag har lärt mig alla hans knep och litterära drag. Även om jag uppskattar att läsa hans böcker är det inte längre lika kul och spännande som när jag precis hade upptäckt honom. Under läsandet av A Wild Sheep Chase är känslan av déjà vu väldigt påtaglig. Alla Murakamis vanliga ingredienser finns här. Läsaren belönas med mystiska händelser, apatiskt sex, populärkulturella referenser och vardagliga samtal kryddat med underfyndig humor och underbart språk. Det är bra och underhållande, men får nog ändå ses som den tråkigaste Murakamibok jag har läst hittills. Den innehåller allt jag vill ha ur en roman av Murakami men är inte lika fascinerande, intressant eller välskriven som hans bästa böcker. Däremot är det intressant att A Wild Sheep Chase är en av de första romanerna Murakami skrev. Den skrevs redan 1982 och Murakami var då en ung författare. A Wild Sheep Chase är den tidigaste Murakamiromanen som finns utgiven på engelska - det påstås att Murakami själv inte vill att de två tidigare romanerna ska säljas - och det är fascinerande att så många bitar redan då hade fallit på plats. Här finns till och med en katt som har en ganska betydelsefull roll. Man får dock intrycket av han ännu inte hade hittat den rätta tonen, och ibland känns boken lite trevande i sina beskrivningar av människor och händelser. För att få en bild av hur Haruki Murakami skrev i början av sin karriär är alltså A Wild Sheep Chase en väldigt läsvärd och intressant roman.

För några veckor sedan recenserade jag Murakamiboken Dance Dance Dance som är en uppföljare till A Wild Sheep Chase. De två böckerna har en del gemensamma karaktärer och händelser, men kan utan problem läsas helt fristående. Inget blir tydligare av att läsa båda böckerna utan allt blir snarare mer mystiskt ju mer man läser. Som vanligt får man inga svar på gåtorna, men däri ligger också en stor del av charmen och magin i Murakamis böcker. Jag tycker att Dance Dance Dance är bättre på alla sätt, och skulle rekommendera den framför A Wild Sheep Chase.

A Wild Sheep Chase är den avslutande delen i Murakamis ” Trilogy of the Rat” som jag förmodligen aldrig kommer få läsa i sin helhet. De två första delarna i trilogin gavs ut i på engelska i en liten upplaga och är idag i princip omöjliga att få tag på. Den andra delen i troligin, Pinball, 1973, säljs på Ebay för nära 3000 kronor. Om någon snäll läsare känner sig manad att sponsra mitt Murakamiläsande vet ni alltså vad som skulle göra mig glad.


Finpop är förmodligen den svenska blogg som har skrivit mest om Murakami och här hittar du flera recensioner av Murakamis mindre kända böcker:
Dance Dance Dance, Blind Willow, Sleeping Woman, Hard-boiled Wonderland and the End of the World, Sputnik Sweetheart

Snake och jag

När jag var liten fick jag sällan sitta uppe och se på TV. Jag fick nöja mig med barnprogrammen och var tvungen att gå och lägga mig när de spännande sakerna drog igång. Ibland lyckades man tigga till sig några extra minuter framför TVn. En del bilder etsade sig fast och har stannat kvar. En sådan bild är bilden av Kurt Russell i tight linne och fluffig 80-talsfrisyr. Och med en lapp över ögat! Jag minns hur cool jag tyckte att Snake Plissken var. Han var all manlighet i världen koncentrerad i en enda liten muskulös kropp. Stenhård attityd, sköna repliker och den coolaste klädstilen jag då hade sett. Mitt första möte med Snake varade bara några minuter och sen tvingades jag i säng.

Jag kunde inte släppa bilden av den här mannen, och fick av en kompis höra att filmen som jag hade sett en snutt av hette Flykten från New York. Självklart ville jag se hela filmen, och när jag en dag kom över ett inspelat VHS-band med filmen (den andra halvan av bandet innehöll den betydligt mindre coola Välkommen Mrs. Doubtfire) var min lycka gjord.

När jag äntligen fick se hela Flykten från New York, var det flera år av förväntningar som sattes på prov. Jag blev besviken på filmen. Den var läskig och obehaglig, och jag minns att jag mådde lite dåligt av att se den. Speciellt den väsande killen med lustig frisyr, som idag mest framstår som väldigt komisk gjorde mig livrädd. Jag antar att jag var för ung för att till fullo kunna uppskatta och ta in Snakes coolhet.

Några år senare fick en kompis – som var inne i en intensiv John Carpenter-period – mig att se filmen igen. Den här gången var det helt annorlunda och jag älskade varje minut av filmen. Jag insåg hur förbannat töntig filmen faktiskt är, samtidigt som det också var en av de coolaste filmerna jag hade sett. Det töntiga och löjliga kanske är en förutsättning för att den ska vara cool och häftig. Jag började droppa Snake Plisskens one-liners i tid och otid (mest otid) och de som inte hade sett filmen (det vill säga de allra flesta) tyckte nog att jag var helt dum i huvudet.

I helgen fick jag för mig att jag skulle se Flykten från New York igen. Det var flera år sen sist, men jag insåg direkt att jag fortfarande älskar den. Min kärlek till Snake Plissken verkar inte dö i första taget. Filmen blir bättre med åren och det sanslösa i att den utspelar sig 1997 känns väldigt kul. Handlingen är kanske ingen höjdare och större delen av filmen är väldigt b. Men det är en cool film, med en väldigt tät stämning. Kurt Russell gör sitt livs roll som Snake, och filmen känns väldigt speciell. För att vara en actionfilm är tempot långsamt och John Carpenter har satsat allt på att få till den perfekta känslan och tonen. Miljöerna är fascinerande och inspirerande. När eftertexterna börjar rulla känns det till och med som att det finns ett ganska slagkraftigt budskap i filmen. Jag har alltid undvikit uppföljaren Flykten från LA, och jag har inga planer på att se den nu heller. Den ska vara otroligt dålig och jag vill för allt i världen inte ha min bild av Snake Plissken förstörd. Trots sin korta stubin och sitt sura humör har han varit en av de viktigaste manliga förebilderna i mitt liv. Alla trodde att han var död, men det var han inte. Han har sina egna principer och ideal, och bakom ögonlappen finns det något finare än hos de flesta människor. ”The name's Plissken!”

Lily Allen slår tillbaka

När Lily Allen släppte sitt debutalbum Alright Still för snart tre år sedan var det början på något stort. Hon nämnde The Clash som en av sina stora inspirationskällor och hennes musik var en blandning av radiopop och ska. Texterna var smarta och insiktsfulla och jag föll rätt hårt för Lily. Låten Alfie som var en kärleksförklaring till hennes misslyckade lillebror påminde skrämmande mycket om min egen lillebror och jag nynnade dagligen på LDN och Smile. Hennes genomslag var startskottet för den unga Londonscenen som är det mest intressanta som hänt rockmusiken under 2000-talet, och banade vägen för Jamie T och Kate Nash. Sedan genombrottet har Lily Allen blivit en paparazzifavorit och hon dyker upp på Aftonbladets skvallersidor flera gånger i veckan. De flesta vet inte att hon är kapabel att göra grym pop och efter alla ”skandalösa” rubriker väntar sig ingen att hon ska göra bra musik. Många gillar när det går dåligt för kändisar och skrattar gärna skadeglatt när det går åt helvete för Britney Spears och andra offer för den skamlösa fulmedian. Därför är det väldigt skönt att det nya albumet, It’s Not Me, It’s You, inte är någon besvikelse.

Det finns många som inte förstår Lily Allen. Musiken låter radiovänlig och hon syns på skvallersidorna och kan därför inte göra intressant popmusik. Eller? Jag tycker alltid det har varit uppenbart att Lily Allen har djup och substans. Även om ytan på It’s Not Me, It’s You är glättigare än tidigare är texterna och melodierna onekligen smarta. Den sköna ska- och reggaemusiken som var basen på många av låtarna på debuten har här bytts mot mer elektriska och dansgolvsvänliga ljud. Till en början tycker jag att det nya soundet är lite tråkigt och kyligt, men efter några lyssningar fastnar jag för de nya låtarna. Det här är musik som säljer och några av låtarna kommer definitivt spelas ofta på radio, men till skillnad från den mesta musiken i den kategorin får man här ett budskap och riktig attityd.

Lily Allen ger – genom sin musik - intrycket av ett vara en trevlig tjej med en sund världsbild. Trots alla ”skandaler” känns hon som en bra och stark förebild för unga kvinnor. Bortom de medryckande poprefrängerna och lättlyssnade melodierna finns det samhällskritik och bitterhet. Låten 22 är som en treminutersversion av den hyllade Mike Leigh-filmen Happy-Go-Lucky om en tjej som närmar sig 30 och är helt vilsen i livet. Lily Allen är mer insiktsfull än de flesta poptjejer. Hon sjunger bra och har otroligt mycket attityd. Singeln The Fear och Fuck You är starka låtar med mer attityd än gangstarapparen The Game. Dessutom finns det några obligatoriska låtar om kärlek och krossade hjärtan som kommer spelas varma i alla världens flickrum (och i mitt studentrum). En del av låtarna har vi kunnat höra tidigare på Lilys MySpace och Who’d Have Known har varit en favorit sedan flera månader tillbaka. Den inledande Everyone’s At It handlar om hur alla knarkar och hycklar med sitt drogbruk. Lily Allen har uppenbart knarkat en del själv, och verkar inte skämmas för det. I en intervju som publicerades i fredagens DN berättar hon om sin syn på knark och medias bild av henne. Det framgår att hon hellre hade velat vara som Duffy, och mina sympatier för henne blir bara starkare. It’s Not Me, It’s You är en käftsmäll åt alla som inte trodde på Lily Allen, och jag är övertygad om att hon kommer fortsätta briljera.


Lyssna på It’s Not Me, It’s You på Spotify!



DN, SvD

Oscar Waos korta förunderliga liv – Junot Díaz

När en bok som inleds med ett citat från serietidningen Fantastiska Fyran belönas med Pulitzerpriset vet man att man har en omvälvande läsupplevelse framför sig. Oscar Waos korta förunderliga liv är en bok där varje enskilt kapitel är en wow-upplevelse som får mig att tappa andan av upphetsning. Den svenska översättningen av förra årets Pulitzervinnare är helt färsk och likt en utsvulten nörd har jag kastat mig över den och sträckläst boken under några febriga timmar. Boken om den förunderliga Oscar Wao är det mest omskakande jag har läst på väldigt, väldigt länge.

Oscar är tjock. Jävligt tjock. Han hungrar efter kvinnor och kärar ner sig i alla tjejer han träffar. Oscar drömmer om en flickvän, men som osannolikt överviktig dominikan är det svårt att få en tjej. Det hjälper inte att han är en otroligt insnöad nörd som älskar serietidningar, rollspel och allt som skulle kunna kallas fantasy och sci-fi. Oscars ambition är att bli en dominikansk Tolkien och han jobbar ständigt på nya romaner och noveller. Men det är inte mycket som går bra för Oscar och när vi lär känna honom är han deprimerad och självmordsbenägen.

Oscars syster, Lola, är en flyktbenägen tjej som läser Den långa flykten och drömmer om ett annat liv, långt, långt borta. Deras mamma flydde Dominikanska republiken innan hon födde Oscar och Lola. Hennes familj var en gång rik och respekterad, men allt gick åt helvete, och tragedierna följde varandra. Hon är en kvinna som har förlorat sina käraste kroppsdelar åt en synnerligen hänsynslys cancer och som förbittrad sliter med flera olika jobb. De är alla drabbade av en förbannelse, en fukú, som följer släkten genom flera generationer och aldrig verkar släppa sitt ondsinta grepp.

Oscar Waos korta förunderliga liv är en berättelse om en släkt. Det handlar om en familj som bevittnat mycket skit och genomlevt flera olyckliga tragedier. Det är också en hyllning till nördar och alla som vågar vara sig själva, oavsett vad det kostar. Oscar Waos korta förunderliga liv är också historien om Dominikanska republiken, och landets blodiga 1900-tals historia. I omfattande fotnoter berättar Junot Díaz om en brutal diktatur präglad av vansinne, rasism, brutalitet och förtryck. Jag visste ingenting om Dominikanska republiken innan jag läste den här boken. Jag tror aldrig att det västindiska landet ens nämndes i skolan. Det enda jag hörde om Dominikanska republiken när jag var liten var ett en överklasskille som jag kände åkte dit på semester med sin familj och vältrade sig i lyx. Díaz ger en känga till alla västerländska turister och upplyser om ett land som har hamnat i skymundan, där fasansfulla saker har hänt. Där hemska saker fortfarande händer.

Junot Díaz skriver fantastiskt. Jag har inte fått en sådan kick av något skrivet sen jag upptäckte Haruki Murakami. Han har hittat en egen ton, och den är verkligen perfekt. Språket är vilt, brutalt och ohämmat. Díaz använder sig flitigt av fotnoter, slänger in många spanska ord och refererar till en mängd figurer och händelser från sci-fi- och fantasykulturen. När Díaz drar till med en mening som sträcker sig över flera sidor känns det väldigt naturligt. Inget i Oscar Waos korta förunderliga liv känns konstlat. Nörderier blir ofta pinsamt utstuderade och töntiga, men här är det en så naturlig del av karaktärerna och författarens liv att det tillför en extra dimension till läsningen. Du behöver inte veta allt om ringvålnader och superhjältar för att förstå innebörden av alla nördiga referenser och jämförelser, liksom du inte behöver förstå spanskan för att kunna ta till dig boken. Junot Díaz integrerar bättre än någon annan vad som av de flesta ses som billig skräpkultur i sin litteratur, och får den att bli ännu mer levande och fascinerande. Det är opretentiöst, smart och spännande. Oscar Waos korta förunderliga liv är en bok som är värd att läsa flera gånger och nästa gång kommer jag ha ett spansk-svenskt lexikon till hands.

Översättningen av Niclas Hval förtjänar ett eget omnämnande. Man skulle kunna förlora mycket i översättningen av en sådan här bok, men Hval har verkligen hittat en perfekt ton. Liksom Díaz själv verkar han ha bra koll på superhjältar, Akira och Sagan om ringen. Språket är väldigt levande och fascinerande. Blatte, du förtjänar alla utmärkelser som en översättare kan få!

Oscar Waos korta förunderliga liv påminner lite om Jonathan Safran Foers Allt är upplyst, som var så otroligt hypad för några år sedan, men den är oändligt mycket bättre än vad den boken någonsin var. Junot Díaz har skrivit en enastående bok. Den är fantastisk på alla sätt och jag är övertygad om att jag kommer återkomma till den flera gånger. När jag kallar den för en Hundra år av ensamhet för vår tid överdriver jag inte. Oscar Waos korta förunderliga liv är verkligen så bra, och ska du bara läsa en bok i år är det förmodligen den här.



DN, SvD

Bara Django var bättre

På 1930-talet var Emmett Ray en av världens bästa gitarrister. Det var bara den legendariska zigenaren Django Reinhardt som var bättre. Django var Emmets största idol och varje gång han såg honom live svimmade han. När Emmet lyssnade på Djangos inspelningar grät han oavbrutet. Djangos gitarrspel var det vackraste som han någonsin hade hört och även om Emmet älskade att skryta om sin talang jämförde han sig aldrig med Django.

Emmet Ray var en hallick och alkoholist. Han var ett egocentriskt svin men framförallt var han en stor musiker. Han fick inspiration till musiken genom att titta på tåg och skjuta råttor på soptippar. Tyvärr lyckades han aldrig slå igenom, men de få inspelningar som finns kvar vittnar om en fantastisk gitarrist. Emmet verkade aldrig hitta sin plats i tillvaron och drog från den ena platsen till den andra. Hans största kärlek var en stum kvinna men liksom med allt annat i sitt liv slarvade han bort henne. En dag försvann Emmet och ingen vet riktigt var han tog vägen. Många påstår att han faktiskt var bättre än Django.

Filmen Sweet and Lowdown (Dur och moll) från 1999 skildrar den fiktiva gitarristen Emmet Rays liv under 1930-talet. Den regisserades och skrevs av Woody Allen, och jag ser det som en av hans bästa filmer. Det är en vild skröna, berättad med fantastisk känsla. Woody Allen älskar jazz och han har imponerande kunskaper om 1930-talets USA och tidens jazzscen, vilka han har omsatt till den här underbara filmen. Sweet and Lowdown ligger i gränslandet mellan spelfilm och låtsasdokumentär. Roliga intervjuer med journalister och jazzvetare varvas med det vanliga spelfilmsformatet. Det är en fascinerande och engagerande film, som hela tiden känns väldigt speciell.

Emmet Ray spelas av Sean Penn, och han är som vanligt otroligt skicklig. Penn är känd för att gå in i sina roller, och inlevelsen när han gestaltar Emmet är total. Emmet Ray är en väldigt bisarr figur, och trots att han är väldigt osympatisk känner man ändå för honom. Sweet and Lowdown är på många sätt en komedi, men Sean Penn känns alltid trovärdig och äkta i sin roll. Han spelar rollen Emmet Ray på fullaste allvar, och det blir därför en av hans mest minnesvärda roller.

Vad som gör Sweet and Lowdown ännu bättre är den fantastiska musiken. Jag har alltid varit fascinerad av gitarrister som Django Reinhardt och musiken i filmen känns både autentisk och medryckande. Filmer som Sweet and Lowdown görs väldigt sällan, och jag kan verkligen rekommendera alla som gillar Woody Allen, Sean Penn eller gammal gitarrmusik att se den. Och någon av de sakerna måste alla gilla.

Andrew Bird gör perfekt musik för gråa februaridagar

Nätterna blir allt kortare och dagarna längre. Våren är på väg, men än är det grått och tråkigt. Jag har letat efter ny trevlig musik som jagar ut vintern och välkomnar våren, och har hittat en nästan perfekt skiva för de ändamålen. För någon vecka sedan hade jag aldrig hört talas om Andrew Bird. Det är lite konstigt eftersom det verkar som han har gjort bra musik i många år. Hans nya skiva Noble Beast är fascinerande och uppiggande.

När den är som bäst låter Noble Beast lite som om Rufus Wainwright skulle ha hängt med Fleet Foxes, och samtidigt ha lyssnat otroligt mycket på Van Morrison. Arrangemangen är storslagna och luftiga. Varje vår med självrespekt bör ha en medryckande låt med ett fint visselparti och i år heter den låten Oh No. Visslandet är närvarande på flera låtar och har du – liksom jag – saknat ny musik att vissla till är Noble Beast ett givet album att lyssna på.

Texterna är fina och lustiga och melodierna berör. Andrew Bird har en väldigt trevlig röst. Man skulle kunna ha invändningar om att han låter radioanpassad ibland, men det är inget som stör. Eftersom Noble Beast var en sådan fin överraskning har jag kollat upp en del av Andrews tidigare skivor, men de har jag inte fastnat för på samma sätt. Medan de verkar vara mer traditionell singer-songwritermusik är Noble Beast ganska avancerad musikalisk, och känns nästan psykadelisk med sina vackert svävande melodier och underliga ljud. Till deluxeutgåvan av Noble Beast medföljer en skiva med instrumentala låtar. Andrew kallar den extra skivan Useless Creatures och det är perfekt musik att lyssna på när du ligger på din säng och drömmer om flyttfåglarnas återkomst.

Noble Beast kommer få årets kortaste månad att kännas ännu kortare. Andrew Bird är mer effektiv än Gumman Tö.



DN, SvD

Unforgiven är brittisk TV-perfektion

Brittiska TV-serier får sällan någon uppmärksamhet här i Sverige och risken att man missar något bra är därför väldigt stor. Medan vi hypar nästan alla nya amerikanska serier, finns det få svenska bloggar och tidningar som ens bryr sig om brittiska TV-produktioner. När man väl hittar sevärda brittiska TV-serier känns det ofta som en tacksam slump. De senaste åren har jag upptäckt många fantastiska brittiska humorserier som Peep Show och Mighty Boosh via internet, medan det har varit lite klurigt att hitta bra dramaserier. Miniserien Unforgiven har visats på den brittiska kanalen ITV under januari och jag är väldigt glad över att ha snubblat över den. Det är en av de bästa miniserierna jag har sett, och den imponerar på alla plan.

För femton år sedan dödade Ruth Slater två poliser. Nu har hon avtjänat sitt straff och släpps ut i en verklighet där hon aldrig har levt. När hon begick brottet var hon tonåring och hon har aldrig levt ett normalt vuxet liv. Hon får en lägenhet och ett jobb på ett slakteri, och förväntas anpassa sig till samhället. Verkligheten är grå och dyster, och samtidigt som Ruth har svårigheter att gå vidare med sitt liv är det flera personer som fortfarande lider av hennes gärning. En av de mördade polisernas söner vill att Ruth ska få lida såsom han har lidit och bestämmer sig för att döda Ruths yngre syster. Ruth försöker själv få kontakt med systern, som blev bortadopterad när hon fängslades och inte känner till Ruths existens. Det är svårt att glömma det förgångna, och ett brott är inte alltid vad det verkar.

Unforgiven är kort, även för att vara en miniserie, och det är fascinerande hur mycket som berättas på tre avsnitt. Jämfört med de flesta amerikanska TV-serier som har betydligt längre säsonger, lyckas Unforgiven säga väldigt mycket. Historien förs framåt på ett lågmält och långsamt sätt, men det finns en substans här som saknas i de flesta TV-serier. Både manus och bildspråk är väldigt effektivt, och Unforgiven placerar sig genast i toppskiktet av nya brittiska serier.

Unforgiven påminner om den lysande brittiska serien Five Days som sändes i SVT under förra året. Liksom den serien skildrar Unforgiven hur ett brott påverkar alla de som berörs. Det är medryckande, tänkvärt och realistiskt. Skådespelarna är alla mycket bra och Suranne Jones som gör huvudrollen är verkligen perfekt. Hon ser rå och skitig ut, men man vet ändå att det finns ett bultande och varmt hjärta i hennes bröstkorg. Tydligen har hon främst medverkat i såpor och halvdana TV-produktioner tidigare men efter den här rollen borde hon kunna få vilken roll som helst.

Unforgiven är en gripande serie som säger mycket och eftersom den är så kort borde alla kunna ta sig tid att se den. Framåt slutet är jag väldigt berörd av Ruths öde. Det känns som att Unforgiven är en sådan serie som är ett givet inköp för SVT, och förhoppningsvis dröjer det inte länge förrän vi hittar den i de svenska TV-tablåerna.