Sputnik Sweetheart – Haruki Murakami

Haruki Murakami verkar gå hem i Sverige. Kulturredaktionerna i de svenska dagstidningarna älskar honom och böckerna kommer i pocketupplagor några månader efter första utgåvan. Flera av hans böcker har översatts till svenska och fler är på väg. Nästa bok som kommer ges ut på svenska är Sputnik Sweetheart från 1999. Boken kommer någon gång i höst, och som vanligt är det Norstedts som publicerar honom på svenska. Jag har redan läst Sputnik Sweetheart, i engelsk översättning, och kan därför ge er den första (?) recensionen på svenska.

Sputnik Sweetheart handlar om en ung tjej, Sumire, som vill bli författare. Hon hoppar av sin utbildning för att på allvar satsa på skrivandet, och inspireras av Keorouac både i sitt skrivande och sitt leverne. Hennes bästa vän, K, är kär i henne men får inget gensvar. Sumire verkar vara helt asexuell och har aldrig förälskat sig i någon. På en fest träffar hon den sjutton är äldre kvinnan, Miu, och blir genast kraftigt förälskad. Hon börjar arbeta för Miu, och följer med henne på en resa till Europa. En natt får K ett telefonsamtal från Grekland. Det är Miu som ringer för att berätta att Sumire är spårlöst försvunnen, och hon behöver hans hjälp…

Om man har läst Fågeln som vrider upp världen eller Kafka på stranden tidigare känner man igen sig i Sputnik Sweetheart. Murakami behandlar ungefär samma teman som i de böckerna; drömmar, katter, tankar om livet och så vidare. Däremot är Sputnik Sweetheart betydligt tunnare än nämnda böcker och historien är inte alls lika invecklad och intressant. Den första halvan av boken är riktigt bra, men Murakami verkar som vanligt ha fått problem med att avsluta berättelsen. Den enda boken jag har läst av Murakami (och det är ett rätt stort antal böcker vid det här laget) som har ett fullt fungerande och tillfredställande slut är Fågeln som vrider upp världen. Den boken får nog också ses som hans mästerverk. Med den boken hittade Murakami en perfekt form, och alla böcker han har skrivet efter den har varit ganska lika i upplägg och teman. Sputnik Sweetheart är uppenbart sämre än "Fågeln" och "Kafka" men är inte alls någon dålig bok. Det blir tyvärr omöjligt att inte jämföra med dessa mästerverk när man läser en annan Murakami-roman.

Murakami har fått ett stort genomslag över hela världen med sina romaner. Han är unik eftersom det han skriver ändå måste betraktas som "finkultur", och sådan brukar inte få något större genomslag. Men Murakami har lyckats skriva "svåra" böcker som ändå är lättillgängliga. Han har ett bra flyt i språket och romanerna upphör aldrig att vara intressanta och fascinerande. Hans böcker får alltid väldigt bra översättningar, både på svenska och engelska. Den engelska översättningen av Sputnik Sweetheart är gjord av Philip Gabriel, en amerikansk proffesor i japansk litteratur. Bara det pekar ju på Murakamis höga status. Murakami är den japanska jazzgubben som har lyckats bli såväl tonårsidol som hyllad av "finsmakare". Hans framgång är nästan lika märklig som händelserna i hans romaner.

Om du inte har läst någon bok av Murakami tidigare rekommenderar jag dig att börja med Fågeln som vrider upp världen och därefter Kafka på stranden. Båda finns att köpa i trevliga pocketutgåvor för en spottstyver. Gillar du de böckerna (och det bör du göra, mycket bättre blir det inte) kan du lugnt gå vidare med Sputnik Sweetheart. Du kommer gilla den också.

Soundtrack:

Miles Davis - Kind of Blue
Murakami ägde, innan han blev författare på heltid, en jazzbar och hans romaner kryllar av referenser till jazzlåtar och jazzartister. Jag är själv inte särskilt bevandrad i jazz, och har aldrig lärt mig att uppskatta den musikstilen på samma sätt som jag är besatt av pop. En jazzartist som det däremot är omöjligt att ogilla är Miles Davis. Albumet Kind of Blue sägs vara hans bästa, och mest lättillgängliga, inspelade verk. Dessutom är det ett utmärkt soundtrack till Sputnik Sweetheart.