The apartment är en ungkarlslya

Romantiska komedier är en svår genre. Den är svår att bemästra och göra något bra av, samtidigt som det ska vara kommersiellt gångbart och locka en stor publik. Jag har ingenting emot romantiska komedier, de kan vara riktigt trevliga. Men det mesta som görs i genren är idiotisk skit som man skäms över att se. Den senaste romantiska komedin som var något att ha var Judd Apatows grymma Knocked Up. En av mina absoluta favoriter i genren är The Apartment (Ungkarlslyan på svenska) av Billy Wilder från 1960.

Huvudpersonen i The Apartment är den godtrogne och genomsnälle ungkarlen C.C. Baxter, spelad av den helfestlige Jack Lemmon. Baxter äger ungkarlslyan där stora delar av filmen utspelar sig och han har hamnat i en jobbig situation p.g.a. att han har extremt svårt att säga nej. Den smått bisarra grundhandlingen i filmen är att Baxters chefer tar med sig kvinnor som de är otrogna med till Baxters lägenhet. Baxters lägenhet är fullbokad och han har själv sällan någonstans att ta vägen på kvällarna, eftersom cheferna ockuperar hans lägenhet. Situationen är helt absurd och Baxter får befordran på jobbet enbart p.g.a. av sin lägenhet. Han blir kär i den charmiga Fran, spelad av Shirley MacLaine, som sköter hissen i huset han jobbar. Hon är däremot kär i Baxters chef och har en affär med denne. En kväll tar chefen med Fran till ungkarlslyan och dumpar henne. Hon försöker ta livet av sig och Baxter hittar henne halvt död på sin säng…

The Apartment är ett sant mästerverk i genren, med hög klassikerstatus. Billy Wilder, som också har regisserat en av mina favoritfilmer Sunset Blvd, lyckas här bemästra genren till fullo. Handlingen är riktigt bra, karaktärerna är perfekta och dialogen är rolig och trovärdig. Baxter har många hyfsat roliga, och rätt corny, repliker, typ ” That's the way it crumbles... cookie-wise.” Shirley MacLaine är hur charmig som helst, och har en cool pojkfrisyr (det här var på tiden då tjejer som Jessica Alba aldrig hade fått göra film och filmstjärnor hade talang och ännu inte förstört sina kroppar med plastikkirurgi). Lemmon och MacLaine är det perfekta paret och kemin mellan dem är total.

The Apartment var helt klart före sin tid och känns väldigt modern jämfört med dagens romantiska komedier. Den är ganska lättsam men har samtidigt allvarliga undertoner och ett riktigt budskap. Jag befarar att det kommer göras en nyinspelning av The Apartment, och resultat skulle sannolikt bli katastrofalt. Men den är för bra för att dagens Hollywood ska låta den vila ifred. Det är en film som tål att ses många gånger och som gör en glad på riktigt.

Rolig kuriosa:
Den trevliga filmmusiken gjordes av en man med det löjeväckande namnet Adolf Deutsch.
Filmen vann fem Oscars 1961, bl.a. för bästa film och bästa regi.

Trailer: