Mars revisited

Ännu en månad har passerat och trots det ovanliga ljuset håller vintern ut ovanligt länge. Nyss hemkommen från påskfirande hos min flickväns föräldrar i Finland hade jag tänkt sammanfatta de skivor, böcker, filmer och TV-serier som gällde för mig i mars.

Förutom Nordpolen och Hästpojken, som gjorde månadens två bästa skivor som fortfarande växer för varje lyssning, var det två tjejer födda 1987, samma årgång som mig, som tävlade om mina öron i mars. Först ut var Waxahatchee, en ny bekantskap som egentligen heter Katie Crutchfield och kommer från Alabama, som kom med sitt andra album Cerulean Salt. Tidigare har hon spelat i olika punkband, bland annat ett med det roliga namnet P.S. Eliot. Waxahatchee, som är ett soloprojekt, är singer-songwritermusik med en punkig och rockig nerv. Hon påminner mig lite om Billy Bragg (som också kom med en ny skiva i mars, som inte är lika dålig som vissa påstår) och efter några lyssningar började jag gilla hennes musik riktigt mycket. Hon har en bra röst och texterna går rätt in i hjärtat, utan omvägar. Den andra jämngamla tjejen är Kate Nash som nyligen släppte sin tredje skiva Girl Talk. Kate Nash har aldrig varit någon av mina stora favoriter, hon har alltid hamnat i skuggan av Lily Allen, men jag har följt henne sedan första albumet. Min pappa och jag såg henne faktiskt live redan innan den första skivan släpptes, och hon har alltid framstått som snäll och sympatisk. På Girl Talk är hon lite tuffare än tidigare, med ett punkigare och råare sound än det tidigare Regina Spektor-soundet, och det är en välkommen förändring. När skivbolaget inte gillade det nya punkiga soundet bestämde sig Kate för att dumpa dem och startade upp ett eget skivbolag och finansierade inspelningen av skivan med donationer från fans på internet (så kallad crowd funding, som blir allt vanligare, inte minst bland utvecklare av TV-spel). Det är alltså en coolare, vuxnare och hårdare Kate Nash vi möter på Girl Talk men oavsett hur hårt hon jobbar på sin nya image skiner hennes snälla, söta och sympatiska sidor igenom och det blir ofta ett lite konstigt möte mellan hårt och mjukt, men lite oväntat är det den här lite falska konfrontationen som gör skivan värd att lyssna på. Liksom hennes tidigare skivor är Girl Talk en ganska ojämn samling låtar, med en längre speltid än de flesta nya album, men efter några lyssningar känns helheten ändå riktigt trevlig och jag har lyssnat på den oväntat många gånger. Min favoritlåt är utan tvekan den punkiga Sister som helt klart är en av årets skönaste låtar. Förra veckan var det också dags för en ny skiva från den gamla Finpop-favoriten Wavves. Nathan Williams har blivit några år äldre sen sist, men är fortfarande lika dum i huvudet. På den tredje Wavves-skivan Afraid of Heights bjuder han på Nirvana-refränger, surfharmonier och dryg attityd. Det är svängigt intelligensbefriat, och som vanligt är det lika omöjligt att sympatisera med honom som det är omöjligt att inte älska hans musik.       

Månadens största läsupplevelse var Eyvind Johnsons mäktiga Romanen om Olof - en riktigt stark serie böcker som utan tvekan hör till det bästa som skrivits på svenska. Det tog ett tag ett ta sig igenom den, men jag har också hunnit plöja några andra trevliga böcker i mars. En riktigt mysig bok som jag tror alla skulle gilla är Carol Rifka Brunts charmiga debutroman Tell the Wolves I’m Home. Den utspelar sig i slutet av 80-talet i en New York-förort där en ganska udda tjej 14-årig förlorar sin älskade homosexuella morbror till AIDS. Efter begravningen blir hon uppsökt av en man som visar sig vara morbrorns partner, men som familjen hållit hemlig och dessutom beskyller för morbrorns död. I hemlighet börjar de umgås och inser att de har mycket gemensamt. För att vara en mainstreambok är Tell the Wolves I’m Home suverän – den är välskriven, rörande och oväntat intressant med en del tänkvärda frågor om familj, vänner och livet i största allmänhet. Förhoppningsvis kommer den på svenska, för med rätt marknadsföring är det en bok som borde göra succé överallt. Lite tyngre är den DN-hajpade Primo Levi-samlingen Tre böcker som nyligen getts ut på svenska, med ett bra förord av Göran Rosenberg (som ju vann Augustpriset förra året). I de tre böckerna (Är detta en människa?, Fristen och De förlorade och de räddade) går italienaren Levi igenom sina upplevelser under och efter sin tid i Auschwitz, och hur han förhåller sig till koncentrationslägren. Det är hela tiden mycket sakligt, lugnt och behärskat i beskrivningarna av alla hemskheter och jag skäms lite över mig själv när jag inte berörs så mycket som jag kanske borde. Trots att jag tagit del av mängder av förintelseskildringar, i böcker, filmer och serietidningar, är det här den första självbiografiska koncentrationslägerskildringen jag läser och att Primo Levi aldrig riktigt förmår att gripa tag i mig som läsare, trots alla fruktansvärda hemskheter, har nog mer med hans sätt att skriva än att jag blivit avtrubbad att göra. Han skriver bra och böckerna är fulla av intressanta tankar och iakttagelser, Primo Levi var uppenbart oerhört intelligent och förståndig, men böckerna är snarare relevanta som vittnesmål över en av historiens smutsigaste händelser än som litteratur. Jag rekommenderar alla att läsa hans böcker, men man ska inte läsa dem för att man vill tillgodogöra sig stor litteratur, för det är inte vad det handlar om. Bäst är den andra delen, Fristen, där man får en inblick i det kaosartade Europa direkt efter kriget och får ta del av Levis långa resa hem. En desto roligare läsupplevelse får man om man läser den vansinniga The Teleportation Accident av Ned Beauman. Där får vi följa en sexuellt frustrerad scenarbetare i 30-talets Berlin som i jakten på mutta lämnar Berlin, först för Paris och sedan för Los Angeles. Boken innehåller sinnessjuk dialog, en massa snusk, knäppa bedrägerier, verklighetsfrånvända fysiker, en massa namedropping av gamla författare och har en riktigt skön story befolkad av konstiga och osympatiska karaktärer som man konstigt nog lär sig att älska. The Teleportation Accident är en på flera sätt ovanlig bok och när man väl kommit in i den vill man inte att den ska ta slut. Den har dessutom förra årets kanske snyggaste omslag.

Jag såg också några trevliga filmer i mars och här hade jag tänkt tipsa om månadens tre bästa filmer. För alla som gillar råa brittiska ghettofilmer har de senaste åren varit fantastiska. Det har kommit många sevärda filmer om skitjobbiga unga killar i träningsoveraller, som langar knark och beter sig som svin men ändå känns ganska sympatiska. Sally El Hosainis debutfilm My Brother the Devil är dock bättre än den genomsnittliga engelska ghettofilmen. Här får vi följa två egyptiska bröder och deras liv i ett betongområde i London. Den äldre brodern langar knark med det lokala gänget medan den yngre brorsan, som självklart ser upp till storebrorsan och hans kompisar, fortfarande går i skolan. Båda bor kvar hemma hos föräldrarna och delar sovrum.  På många sätt är det en förutsägbar film, men skådespelarna är lika bra som regin är tight och frågorna filmen ställer tidlösa. My Brother the Devil är en riktigt bra film som verkligen berör. En annan väldigt rörande film är den holländska familjefilmen Kauwboy om den tioåriga pojken Jojo som tar sig an en liten fågelunge. Kauwboy är en fullständigt fantastisk liten film som verkligen tar barn och deras känslor på allvar. Den lilla killen i huvudrollen är suverän, fotot är otroligt snyggt och manuset är lågmält och fint. För alla som sett Ken Loachs klassiker Kes är det oundvikligt att inte jämföra de två filmerna, men för 2010-talet är Kauwboy faktiskt en bättre film. Alla borde se den. En annan film som verkligen förstår sig på barn är den brittiska Broken, regisserad av Rufus Norris, där vi får lära känna den 11-åriga tjejen Skunk. Hon är hur charmig som helst och fantastiskt skådespelad av det lilla stjärnskottet Eloise Laurence. Broken är baserad på en roman vilket märks väldigt tydligt då filmen är ganska splittrad och försöker hinna med lite för mycket på den korta speltiden, men det är ändå en väldigt bra och intressant film som blandar både humor och det djupaste allvar.

När det gäller TV-serier var den största höjdpunkten i mars den fantastiska My Mad Fat Diary som jag bloggade om i ett eget inlägg. Annars var Girls, vars andra säsong avslutades för två veckor sedan, den enda nya serie jag kollade på. Jag tycker den andra säsongen var betydligt bättre än den första, och gillar hur de tog ut svängarna i berättandet ordentligt. Att nästan alla karaktärer skulle flippa ur totalt framåt slutet av säsongen var väldigt oväntat, men det kändes modigt och helt rätt. Det ska bli spännande att se hur serien fortsätter nästa år. Jag har äntligen tagit mig samman och börjat om med Boardwalk Empire, och började nyss se den tredje säsongen (som visades på HBO i höstas). Första gången jag försökte mig på serien, när den precis hade börjat sändas, orkade jag bara med fem-sex avsnitt innan jag bestämde mig för att sluta titta. Då tyckte jag den var tråkig, ointressant och seg. Under hösten började jag dock intressera mig för serien igen, efter att flertalet ”säkra källor” lovordat den. Nu när det inte visas så många andra spännande serier bestämde mig till slut för att ge den en ny chans, och den här gången älskar jag verkligen serien. Jag kan inte riktigt förstå vad som inte föll mig i smaken för drygt två år sedan. Nu känns serien spännande och angelägen, och jag njuter av hur välgjort och maffigt allt är. Skådespelarna är riktigt duktiga och de flesta av karaktärerna känns väldigt intressanta. Det känns som ganska många dömde ut Boardwalk Empire innan den första säsongen hade avslutats och om du liksom jag gav upp serien då tycker jag du ska ge den en ny chans. Jag har svårt att tro att någon som verkligen ger Boardwalk Empire en ärlig chans inte skulle gilla den. Det är kvalitets-TV på alla sätt.  

Den svenska ångesten, Nordpolen och Hästpojken

I en tid där allt fler verkar må dåligt har det också blivit mer accepterat att må dåligt, och mycket vanligare att prata om det. Aldrig tidigare har så många kommit ut som deprimerade och bipolära, och den dåliga psykiska hälsan är inte längre nödvändigtvis något att skämmas över. Ibland känns det nästan som att det är trendigt att må dåligt. Den mysiga filmen Silver Linings Playbook gör succé världen över och i Girls, den hetaste TV-serien just nu, verkar alla må väldigt dåligt. Om ångest och psykiska problem är trendigt borde Sverige rimligen vara ett av världens trendigaste länder. Länge har landets bästa artister varit öppna med sin ångest och deppiga känslor. Håkan Hellström och Markus Krunegård är exempel på stora artister som har gjort många starka låtar om att må dåligt, men de brukar aldrig tillåta sig själv att bli helt nattsvarta. Några andra som har gjort ångesten till ett av sina främsta trademarks är Pelle Hellström, mer känd som Nordpolen, och Martin Elisson, sångare i Hästpojken. Båda är aktuella med nya skivor, och även om ångesten fortfarande är ständigt närvarande låter de lite lyckligare den här gången.

Jag bloggade om Nordpolen hösten 2008, då bloggen fortfarande var ganska nystartad, och Nordpolen precis hade släppt sitt debutalbum På Nordpolen. Jag var 21, Pelle Hellström var 23, och På Nordpolen blev en viktig skiva för mig. Det var framförallt de uppriktiga texterna om ungdomlig ångest och längtan bort från allt som fick mig att fastna för Nordpolen. När texterna fastnat började jag också älska musiken och Pelles röst. Samma höst såg jag honom spela live på en studentnation här i Uppsala. Det var en märklig spelning där inte en enda låt spelades i sin helhet. För Nordpolen var ångesten en viktig grej, även på scen, och ofta gav han upp låtar efter bara några få textrader. Några månader senare gästade han TV4 för en numer legendarisk intervju. Han klarade inte riktigt av de snuskigt svenniga programledarna och fick mycket skit för sitt sätt att hantera den jobbiga situationen. Men vi som älskade Nordpolen älskade bara honom ännu mer. Nordpolen var på riktigt, och att lyssna på hans musik fick mig alltid att må bättre. Efter den där intervjun var det länge tyst från Nordpolen. Förra året kom han tillbaka med låten När mitt blod pumpar i dej. Med sin snuskiga text och hårda sound var det inte riktigt vad jag hade väntat mig från Nordpolen. Den tillhörande videon, som faktiskt väcker lite obehag hos mig, gjorde mig väldigt tveksam till vad jag skulle tycka. Låten kan lika gärna handla om sex som dödsknark och känns dekadent på ett sätt som jag aldrig kommer vara bekväm med, men den sätter sig onekligen på skallen efter några lyssningar. Förra veckan kom till slut Nordpolens andra album, med den typiska titeln Vi är många som är vakna i natt. De krävdes några lyssningar för att jag skulle lyckas forcera Nordpolens sound som, helt olikt allt annat jag frivilligt skulle lyssna på, är väldigt elektroniskt med ett utpräglat östeuropeiskt 90-talssound som inte riktigt låter som något annat. Därefter kunde jag börja fokusera på texterna, som är enkla och direkta och lite ljusare än senast, och därmed lära mig älska skivan. Jag vet inte om jag längre vill identifiera mig med Nordpolen, men det finns inget i hans texter som inte berör och griper tag. Skivan är bara åtta låtar lång med en speltid kring en halvtimme men ingen av de minuterna känns omotiverad eller onödig. Nordpolen har gjort ett riktigt starkt andra album. Han har växt upp men det är fortfarande kille som, smärtsamt ärligt och uppriktigt, delar med sig av sina känslor.

Jag fastnade för Hästpojken när de släppte sitt förra album, Från där jag ropar, för tre år sedan. Det var ett fantastiskt ångestladdat popalbum med starka melodier och drabbande texter. Det kändes som bandets sångare Martin Elisson verkligen visste vad han snackade om och våren 2010 var det Hästpojken som gällde om jag behövde bli på bättre humör. Hösten det året såg jag dem live, också det på en studentnation, och imponerades av deras driv på scenen. Jag slogs också av att de såg oväntat slitna ut, när musiken ändå låter så energisk, men det ger bara musiken extra tyngd och får textrader om ”benzo varje dag” att kännas på riktigt. I höstas kom Hästpojken tillbaka med den underbart vemodiga singeln Samma himlar som jag genast tog till mig. Nu är äntligen deras nya skiva, En magisk tanke, här och precis som förra gången är den laddad med många riktigt trevliga låtar. Den här gången är låtarna präglade av en lite vuxnare ångest och svårmod. Det är fortfarande mörkt, men inte utan ett ljus som väger upp och får oss att inse att männen i Hästpojken har tagit sig vidare, utvecklats och närmat sig nya insikter, även om de kanske aldrig är särskilt långt från utgångspunkten. Melodierna och soundet är lika fulländat som vanligt. Jag har inte riktigt kunna bestämma mig för om En magisk tanke är bättre än Från där jag ropar, men ge mig några veckor så kanske jag håller den nya skivan varmare. På låtar som Cruisers och Huset vid ån kan jag höra fragment av både tidiga Eldkvarn och The Clash och det är en utveckling som jag verkligen gillar. Musikaliskt låtar Martin Elisson och de andra starkare än någonsin och förhoppningsvis får de sitt stora genombrott med den här skivan. Det förtjänar de.  

Romanen om Olof – Eyvind Johnson

När jag i höstas började intressera mig för svensk arbetarlitteratur från 1930-talet och läste på om periodens största och mest inflytelserika författare kom jag för första gången i kontakt med Eyvind Johnson och hans omfattande Romanen om Olof. Eyvind Johnson fick, tillsammans med Harry Martinson, Nobelpriset i litteratur 1974 och är omtalad som en av den svenska arbetarlitteraturens verkliga mästare. I högre grad än de andra författarna som var verksamma under samma tid hämtade han inspiration från moderna europeiska författare och testade, för Sverige, nya litterära grepp. Som många av de andra arbetarförfattarna skrev han många kortare romaner och, den delvis självbiografiska, Romanen om Olof består av fyra böcker som gavs ut mellan 1934 och 1937. Från vad jag hade läst om Romanen om Olof var jag övertygad om att jag skulle älska den, men samtidigt drog jag mig lite för att börja läsa den. Det slitna och tunga biblioteksexemplar jag lånat hem kändes både inbjudande och avskräckande med sina 650 sidor. Förra veckan bestämde jag mig slutligen för att jag var redo att följa med in i Norrbottens djupa skogar och det har varit en både fascinerande och givande resa att läsa om Olof och hans väg till självständighet och frihet.

Romanen om Olof börjar förbannat starkt. Man känner direkt att man läser stor litteratur. De första meningarna är laddade med så mycket känslor, tankar och ledsamhet att man omedelbart vet att man har en mäktig och omtumlande upplevelse framför sig. Det är 1914 och Olof vandrar längs med järnvägen, åtföljd av hans fostermor. Han är 14 år och har bestämt sig för att lämna fosterföräldrarna och hitta sin egen plats i tillvaron. Först gör han ett besök i föräldrahemmet, där fattigdomen är svår och pappan ligger dödssjuk i sängen. Han har sedan länge insett att han inte har någon framtid där och drar vidare mot sitt första arbete som timmerflottare vid älven. Jag har aldrig reflekterat särskilt mycket kring flottning men de mäktiga bilder som Eyvind Johnson målar upp om flottningen och flottarnas arbetsvillkor är otroligt fascinerande. Folk dör på löpande band och det är svårt att tro att det som skildras hände för bara 100 år sedan. Olof börjar snart känna att han inte hör hemma som flottare och bryter upp mot nya arbeten och en ljusare framtid. Han tar nya jobb, men känner aldrig riktigt att han hör hemma, och så fortsätter bokens 600 sidor. Olof hoppar från det ena tunga arbetet till det andra, reflekterar över livet och sin framtid, och känner aldrig riktigt att han passar in, att livet måste innehålla mer än arbete och fattigdom. Som de andra arbetarförfattare jag läst ställer sig Eyvind Johnson kritisk till meningen och syftet med arbetet, och funderar mycket över arbetarens roll i det framtida samhället. Det socialistiska budskapet är tydligt genom hela boken och löftet om den kommande revolutionen är en av Olofs starkaste drivkrafter.

Romanen om Olof är en väldigt stark uppväxtskildring men också mycket mer än så. Även om Olof är huvudpersonen och hans kamp för självständighet det som boken kretsar kring är det uppenbart att Eyvind Johnson ville berätta mycket mer. För det är också en storslagen skildring av Norrbotten och folket som bodde där. Olofs berättelse avbryts emellanåt av sånger och några längre sagor som berättar om andra människor och deras, ofta tragiska, öden. Vi får bland annat läsa sagorna om Dimman och lungsoten, Johanna och Brasiliens land och helheten är väldigt fascinerande och omfattande. Utöver Olof får man lära känna många andra starka karaktärer som den hemvändande Brasilienutvandraren Ek, Skratt-Fredrik som drabbas av den hemska ”den asiatiska” efter sitt första samlag och skjutbanedrottningen Oliva med ärr efter knivhugg över bröstet. Eyvind Johnson skildrar ett landskap där de flesta människor lever i stor fattigdom och med usla framtidsutsikter och där allt är omgivet av de stora och mörka skogarna. För mig känns det ofta som att det är en helt annan värld som skildras, och det är svindlande att tänka att det faktiskt handlar om Sverige under första världskriget. Romanen om Olof är på flera sätt en drabbande och gripande bok och det känns förskräckligt att tänka att den skulle glömmas bort. Boken ger en ovärderlig bild av ett försvunnet och bortglömt, men inte särskilt avlägset, Sverige men är också ett stycke stor litteratur. Språket är självklart och lättläst och Eyvind Johnson behärskar de för 30-talets Sverige nya litterära greppen på ett lysande sätt. För mig känns Romanen som Olof som ett av de självklara mästerverken i den svenska litteraturen och jag hoppas verkligen att den kommer få leva kvar som en klassiker och inte falla i glömska.   

Sugen på mer svensk arbetarlitteratur? Kolla då in Finpops hyllningar av Moa Martinson och Jan Fridegård!

My Mat Fat Diary

Brittiska Channel 4 går från klarhet till klarhet. Efter lysande komedi- och dramaserier som The Inbetweeners, Fresh Meat, Black Mirror, Peep Show, This is England, Top Boy, Utopia och många andra har de under de senaste åren visat att England återigen är den främsta TV-nationen. Channel 4-serierna slår amerikanska HBO och AMC om och om igen. Hjärta och kvalitet är nyckelorden när det gäller Channel 4 och jämfört med de amerikanska TV-bolagen som pumpar ut sina serier i ett ofta rasande tempo är det väldigt lätt att gilla dem. I år har Channel 4 redan gett mig två fantastiska TV-upplevelser, den utflippade Utopia och den andra säsongen av smarta Black Mirror, och i helgen hittade jag ytterligare en favorit. Via svenska tv-bloggen Weird Science fick jag tipset om den nya ungdomsserien My Mad Fat Diary, i sex avsnitt, som visades under januari och februari i brittisk TV. Serien, som kan beskrivas som en dramakomedi, bygger på författaren Rae Earls dagböcker från 1980-talet. Serien utspelar sig dock under 90-talet, med tillhörande mode och musik. Som ungdomsserie känns den väldigt äkta och annorlunda då den både vågar ställa riktigt jobbiga frågor och samtidigt vara rolig. Jag förälskade mig i serien omedelbart och såg klart de sex avsnitten på väldigt kort tid. Lyckligtvis är andra säsong på gång och jag kan knappast vänta på att få se mer av den här fantastiska serien.

Att förlägga ungdomsserier i sedan länge passerad tid är ofta ett genidrag. Det gör att serien kan ses och uppskattas av fler än de som är unga idag, alltså den vanliga publiken för ungdomsserier. Istället kommer serien också ses både av de som var unga när det begav sig, och känner sig allmänt nostalgiska, och dels alla som någon gång varit unga och gått igenom alla de klassiska ungdomsserieproblemen. Att låta en ungdomsserie utspela sig i dåtiden gör den mer allmängiltig och får det snarare att kännas som en litterär uppväxtskildring. Inte minst har mina favoritserier Freaks and Geeks (utspelar sig 1980) och Puberty Blues (utspelar sig under 70-talet) visat att det är rätt väg att gå. De som har följt Finpop ett tag vet att jag älskar bra uppväxtskildringar och därför välkomnade jag Rae Earl och hennes galna dagbok med öppna armar. Det behövdes bara några sekunder av Sharon Rooneys (som spelar Rae) feta uppenbarelse, iklädd flanellskjorta och Stone Roses-tröja, i väntrummet hos psykologen för att jag skulle vara fast.

Rae Earl är 16 år gammal, kraftigt överviktig och rejält trasig. När serien börjar har hon precis lämnat psyket, efter några månaders vård, och ska flytta hem till sin mamma igen. Mamman har skaffat en tunisisk pojkvän utan uppehållstillstånd, som därför måste hålla sig gömd hemma hos dem, och Raes gamla kompisgäng vet inte om att hon har varit inlagd på psyk. Istället tror de att hon tillbringat några månader i Frankrike. Rae har alltså inte de bästa förutsättningarna för att bli frisk igen, men skaffar sig ändå nya kompisar ganska snabbt. Hon försöker leva ett normalt tonårsliv samtidigt som hon käkar mediciner och ofta besöker sin trevliga psykolog. My Mad Fat Diary innehåller alla klassiska ungdomsserieingredienser och är betydligt roligare än de flesta ungdomsserier, men Raes psykiska problem gör att serien samtidigt är ganska mörk och allvarlig. Manuset balanserar perfekt mellan humor och allvar och lyckas belysa väldigt svåra och jobbiga problem på ett roligt och smart sätt. Skådespelarna är helt fantastiska och klarar av att leverera både komedi och drama på ett lysande sätt. Särskilt duktig är förstås Sharon Rooney som gör huvudrollen. Hon gör en väldigt imponerande prestation och känns väldigt älskvärd och charmig. I amerikanska filmer och TV-serier får tjocka tjejer vara med som roliga men stereotypa biroller man här låter man istället en rejält överviktig tjej dominera totalt. Det känns fräscht och rätt på alla sätt.

My Mad Fat Diary utspelar sig 1996 och serieskaparna har utnyttjat 90-talets möjligheter fullt ut. Musiken är viktig för Rae och hennes kompisar och soundtracket är fullproppat med - förvånansvärt bra - 90-talspop. Det är Oasis, Blur och Stone Roses i nästan varje scen och musiken ger verkligen serien den rätta 90-talskänslan. Jag var bara nio år gammal 1996 och 90-talet påverkade varken min stil eller musiksmak i någon större utsträckning men det är kul att se 90-talet på det här sättet igen. De fula kläderna känns nästan snygga på Rae och hennes kompisar och 90-talet framstår nästan som coolt och spännande, vilket jag aldrig har känt tidigare. My Mad Fat Diary är en av de bästa ungdomsserier jag sett och alla som gillar bra uppväxtskildringar bör självklart kolla in den.    

      

Februari revisited

Årets kortaste och kanske tråkigaste månad är över och våren, som för bara någon vecka sedan kändes som en omöjlighet, närmar sig. Jag tänkte med detta inlägg följa upp förra månadens januarisammanfattning och etablera dessa månadssammanfattningar som ett återkommande inslag på bloggen.

När det gäller musik är det framförallt två nya skivor som jag lyssnat mycket på under februari. Allra mest har jag lyssnat på Luleårapparen Zackes andra skiva Renhjärtat som lite oväntat har blivit en favorit. Jag lyssnade visserligen en hel del på hans första album Visst är det vackert också, men det var för tre år sedan och när Renhjärtat kom för några veckor sedan hade jag nästan glömt bort honom. Det är dock en så gott som fulländad skiva, med ett sound som är roligare än nästan all annan svensk hiphop. Men framförallt är det texterna och Zackes personlighet som får mig att gilla honom. Han är både rolig och allvarlig, både flamsig och politisk. Avvägningen är perfekt och texterna är alla mycket välskrivna. Mest gillar jag den svängiga Storstadsblues, som behandlar Zackes problemfyllda flytt till Stockholm, den roliga Utomlands, där Peter Morén gör refrängen, och den gripande uppväxtskildringen En skata flög. Men egentligen finns det inga svaga spår på Renhjärtat, och efter några lyssningar, när texterna satt sig, känns den ännu bättre. Zacke gör musik som kräver ens uppmärksamhet. Det är musik som inte fungerar att ha på i bakgrunden medan man göra andra saker utan får en att släppa vad man nu håller på med och bara lyssna. Zacke får mig både att skratta och fundera, och det är mer än vad de flesta lyckas med.

Den andra februariskivan som jag gillar mycket är det unga brittiska bandet Palma Violets debutalbum 180. Det är rak och enkel brittisk rock som inte direkt gjorde något starkt intryck efter första lyssningen, men efter att ha läst ett gäng hyllande recensioner var jag tvungen att ge dem en chans till och efter några lyssningar började låtarna fastna alltmer. Palma Violets är inte vad Babyshambles eller Jamie T var för brittisk rock, men de känns tillräckligt unga och fräscha för att jag ska börja intressera mig för ny brittisk musik igen. Det finns några riktigt trevliga låtar på 180. Särskilt rekommenderar jag Best Of Friends och All The Garden Birds. Annars är jag nog lika besviken på Johnny Marrs skiva The Messenger, som kom i veckan, som alla andra. Jag hade visserligen inte väntat mig några stordåd från honom, trots att han ser märkligt ung och vital ut, men med tanke på alla utmärkta riff han spottade ur sig på 80-talet hade jag väntat mig något roligare än det vi fick.

Eftersom jag pendlar till jobbet och det enda vettiga som finns att göra under de tråkiga och trånga resorna är att läsa blir det alltid ett gäng lästa böcker varje månad. Ska man se något positivt i en annars ganska själadödande situation är det väl att jag läser mycket mer än vad jag hade gjort annars. Månadens två bästa böcker, Jag älskar den pojken och The Modfather, har jag redan bloggat om men utöver det har jag läst några andra hyggliga böcker. Bland annat har jag läst förra årets Augustprisvinnare Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg som var lika drabbande som utlovat. Jag har läst de flesta av böckerna som nominerades till Augustpriset och ”Ett kort uppehåll” känns som en värdig vinnare (Johannes Anyurus En storm kom från paradiset, där författaren också behandlar förhållandet till sin far, var också mycket bra, och jag hade knappast gnällt om den fått priset istället). En stor sorg vilar över hela boken och allt som Göran Rosenberg skriver om är laddat med saknad, uppgivenhet och ledsamhet. Det handlar om hans uppväxt, om Södertälje och pappan som aldrig kunde lära sig leva med att han överlevt Auschwitz. Det är en omskakande bok som egentligen inte borde läsas på offentliga platser. Flera gånger under läsningen var jag nära tårar, men jag lyckades hålla tillbaka dem och slapp konstiga blickar på pendeltåget. En annan stark bok som jag läste i februari är Louise Erdrichs The Plague of Doves. Jag bloggade om hennes senaste roman The Round House, som fick förra årets National Book Award, för ett tag sedan och eftersom den gjorde ett så starkt intryck på mig var jag tvungen att läsa något mer av henne. The Plague of Doves var nominerad för Pultizerpriset 2009 och handlar liksom The Round House om indianer i flera generationer och deras liv på reservaten. Till skillnad från The Round House är inte The Plague of Doves särskilt fokuserad. Antalet karaktärer och händelser är stort, och man måste läsa med hög koncentration för att hänga med. I princip skulle man kunna beskriva den som en kollektivroman där många röster och berättelser bidrar till helheten. Stora delar av boken är mycket bra och väldigt intressanta, medan annat känns mindre spännande. The Plague of Doves är alltså inte lika bra som The Round House som på många sätt känns som en mer fulländad roman, men det är ändå en väldigt läsvärd bok som alla som gillar indianer och deras myter och konflikter borde kolla in.         

Av någon anledning blev det inte särskilt många sedda filmer i februari, och efter ännu en trött Oscarsgala är jag kanske mindre sugen än någonsin på Hollywoodfilmer. Utöver Cloud Atlas, som jag skrev ett entusiastiskt blogginlägg om förra helgen, var februaris bästa film Paul Thomas Andersons The Master. Det var en film som jag väntat länge på och även om den var riktigt bra vet jag inte riktigt om den levde upp till förväntningarna. Jag tycker att Andersons There Will Be Blood är den bästa amerikanska filmen som kommit de senaste åren, och när de flesta andra Hollywoodfilmer känns tråkiga har jag hoppats mycket på hans kommande filmer. The Master är framförallt Joaquin Phoenixs film och han får verkligen visa vad han går för. Hans imponerande skådespel kompenserar för den lite småtråkiga storyn, som kanske hade kunnat ha lite mer substans och innehåll men ändå känns intressant och tänkvärd. The Master är en på flera sätt givande film av ett slag som vi sällan får se nuförtiden. Jag tänkte också slå ett slag för den brittiska gangsterfilmen The Liability som helt oväntat visade sig vara mycket bra och underhållande. Den handlar om en strulig ung kille, av den sorten som får mycket utrymme i brittisk socialrealism, vars trasiga mamma är tillsammans med en rik gangster. En dag, efter att han kvaddat styvfarsans lyxbil, tvingas grabben följa med en yrkesmördare på ett jobb, vilket leder till en hel del galenskap och våldsamheter. Jag hade väntat mig en trött Guy Ritchie-kopia men fick istället en oväntat rapp och koncentrerad thriller med riktigt bra skådespelare. Som många andra brittiska filmer är den ibland onödigt brutal men utöver det är det en klart sevärd film. En annan sevärd film är chilenska No med flickfavoriten Gael García Bernal i huvudrollen som en reklamare som 1988 fick leda nej-kampanjen när en folkomröstning om Pinochets fortsatta styre genomfördes. Det är en både snygg och välspelad film som kanske inte lyckas beröra fullt ut men ändå bör ses av alla som vill se något sevärt som inte är amerikanskt eller brittiskt.

Februari var en hyfsad TV-månad. Girls fortsatte leverera (jag gillade särskilt avsnitten när killarna fick mer utrymme än vanligt) och Utopia avslutade sin första säsong på ett mycket underhållande och spännande sätt. Månadens TV-höjdpunkt var dock den andra säsongen av brittiska Black Mirror, det pessimistiska geniet Charlie Brookers annorlunda dramaserie där varje avsnitt är fristående, med olika skådespelare och regissörer. Liksom den första säsongen bestod årets omgång av Black Mirror av tre avsnitt, som alla beskriver någon slags näraliggande framtid där modern teknik spårat ur på olika sätt. Även om den första säsongen var utmärkt TV på alla sätt och vis måste jag säga att den andra säsongen var ännu mer lysande. Black Mirror är smartare och mer fascinerande än det mesta på TV och att kalla serien för sci-fi känns som att förminska seriens storhet. Varje avsnitt säger något om hur vi lever och hur vi förhåller oss till teknik och media. Black Mirror är alltid intressant och tankeväckande och skådespelarna är lysande. Varje minut av serien andas kvalitet. I USA hade man lätt kunnat bygga en hel TV-serie på varje avsnitt. Robert Downey Jr. vill tydligen göra film av ett av avsnitten och det känns verkligen som att Charlie Brooker har mer intressanta idéer än vad Hollywoods samlade trupper kan komma med för tillfället. Själv hoppas jag mest på en tredje säsong av Black Mirror.   

Cloud Atlas-filmen

Cloud Atlas-filmatiseringen hade svensk premiär i fredags och det är en film som jag, lätt oroad, hade sett fram emot ganska länge. Jag är väldigt förtjust i David Mitchells förlaga, som jag recenserade här på bloggen för några år sedan, och hade ganska svårt att föreställa mig hur filmen skulle gestalta sig. Boken är full av intressant och tänkvärt innehåll, men den känns inte särskilt lämpad som film. Då hade vilken som helst av hans andra romaner passat bättre för filmatisering. Mest önskar jag mig en finstämd filmatisering av hans bästa roman Black Swan Green, men förstås kan jag förstå charmen med att ge sig på utmaningen att filmatisera Cloud Atlas. Som boken är skriven vore det ett vansinnesprojekt att göra en ordagrann filmtolkning. En film kräver en tydligare röd tråd, en enklare ramberättelse och en annan struktur. Cloud Atlas-filmen har känts som ett spännande projekt från första början och när de tre regissörerna, Tom Tykwer och Matrix-syskonen Wachowski, presenterade den första trailern förra våren blev jag försiktigt entusiastisk. Det kändes smått otroligt att de skulle lyckas med filmatiseringen fullt ut men deras optimism och filmiska mod gjorde mig förhoppningsfull. När filmen så hade premiär i USA i höstas dog mitt intresse ganska kraftigt när filmen fick mycket ljumna recensioner och beskrevs som en av 2012 års största floppar. Oscarsnomineringar var uppenbarligen bara att glömma och utan att ha sett filmen ställde jag in mig själv på att Cloud Atlas inte skulle vara särskilt bra eller lyckad. Igår såg jag den till slut och blev, helt oväntat eftersom jag hade väntat mig en fiaskoartad tolkning av en lysande bok, väldigt positivt överraskad. Cloud Atlas lyckas inte med allt den företar sig men de tre timmarna bjuder på mer intressanta idéer och filmiskt nytänkande än någon storproduktion från Hollywood gjorde under 2012.    

De tre regissörerna har lyckats få med det mesta från David Mitchells bok på ett snyggt och väl sammanhängande sätt. Där den litterära förlagan bestod av sex avgränsade berättelser, berättade en i taget med olika stilar och tempo, har regissörerna av filmen valt att stycka upp berättelserna och klipper mellan dem i ett vansinnigt tempo. Cloud Atlas är en väldigt snyggt klippt film där vi tar del av de olika historierna i väldigt korta sekvenser, sällan mer än en minut innan det är dags att byta story och miljö igen. De tre timmarna går väldigt snabbt men, åtminstone för mig som är välbekant med storyn, är det aldrig svårt att hänga med. Det är en radikal förändring jämfört med bokens lugna tempo men en nödvändig sådan för att Cloud Atlas ska fungera som film. En annan tydlig skillnad är att bokens reinkarnationstema, som inte var så tydligt uttalat i boken och aldrig helt uppenbart, har fått en central plats i filmen. Här är det meningen att vi ska tolka hela filmens handling och dess många karaktärer som varandras reinkarnationer, att deras själar vandrat genom historien och världen. För att förstärka det här temat har man valt att låta de flesta av filmens skådespelare gestalta flera olika karaktärer i de olika delarna. Det är ett grepp som har fått en hel del kritik, men jag uppskattar det mycket. Visst ser det ibland löjligt och konstigt ut när skådespelarna totalsminkas för att ändra kön och etnicitet men det tillför filmen något speciellt och eget, som jag inte riktigt har sett tidigare. Förmodligen har den tidigare Matrix-brorsan Laurence Wachowskis, numer Lana, könsbyte mycket med det här udda beslutet att göra och det gör att filmen känns kul och aktuell också ur ett sexualpolitiskt perspektiv.

Många kommer tycka att Cloud Atlas är det flummigaste de har sett på länge och döma ut filmen som new age-skräp, men det gör inte jag. När jag hade läst boken tyckte jag tvärtom att den var ”allt annat än flummig eller svårförståelig” och att ”David Mitchell är så långt bort från new age-floskler som man kan komma”.  Boken hade istället något viktigt att säga om mänskligheten och hur vi behandlar varandra, och jag är lite osäker på om jag tycker att regissörstrion lyckats förmedla David Mitchells budskap på ett bra sätt. Man skulle kunna säga att de berättar samma historier som honom med ett lite annat budskap och syfte. De har fokuserat på vissa detaljer i den myllrande romanen och gjort de till sina huvudsakliga budskap. Cloud Atlas är uppenbarligen en bok som kan läsas på flera sätt. Ibland, särskilt framåt slutet, känns filmen lite löjlig men större delen av den fungerar mycket bra och lyckas verkligen fängsla mig.  

Cloud Atlas är framförallt en mäktig film. Jag är ovan att se påkostade produktioner med både hjärna och hjärta och njuter därför fullt ut av de bisarra sminkningarna och de snygga miljöerna. Skådespelarna är i de flesta fall mycket bra och de klarar alla av att göra flertalet roller på ett övertygande sätt. Precis som David Mitchell använde olika litterära stilar och genrer till sina sex berättelser har varje del av filmen sin speciella stil och genretillhörighet. Jag tycker alla delar fungerar ungefär lika bra och helheten blev oväntat storslagen. Filmen fick mig att tänka på filmatiseringen av Watchmen, som ju också var en lyckad filmatisering av en svårfilmad roman. Watchmen fick inte heller särskilt bra kritik men blev lite av en kultfilm redan innan den hade haft premiär och samma öde tror jag väntar Cloud Atlas. Den kommer leva vidare som en kultfilm som en lite skara människor kommer hålla väldigt kär. Trots de oväntat fina recensionerna i de stora svenska dagstidningarna tror jag inte att Cloud Atlas kommer få något stort genomslag i Sverige och med det dör nog mitt hopp att någonsin få läsa David Mitchell översatt till svenska. Jag tycker lite synd om min mamma, som inte läser böcker på engelska, som aldrig kommer få läsa David Mitchells böcker för hon hade verkligen älskat dem. Själv ser jag fram emot hans nästa roman, den sjätte i ordningen, som ännu inte har någon titel men sägs handla om ”saker mellan livet och döden”. Dessutom kommer jag nog se Cloud Atlas några gånger till. Det känns som en film som tigger om att ses flera gånger. 

Ung och sänkt/Ung och kåt – Finpop läser två självbiografiska romaner om att växa upp under punkens guldålder

Det finns en populärkulturell period som jag alltid romantiserat, alltid hållit särskilt varm ända sedan jag på allvar började intressera mig för musik, och det är skarven mellan 1970- och 80-talet. Det började med kärleken till Ebba Grön när jag var tolv, fortsatte med The Clash och under gymnasiet och universitetstiden grävde jag ner mig totalt i musik från den perioden. Hade jag fått välja vilken tid som helst att växa upp hade jag utan tvekan tackat nej till internet, mobiltelefoner och andra bekvämligheter och skickat tillbaka mitt tolvåriga jag till 1976. 60-talet var säkert fantastiskt på alla sätt men det sena 70-talet var betydligt häftigare. Klimatet var hårdare, musiken tuffare och modet snyggare. Men man kan inte välja när man ska leva och det närmsta jag någonsin kommer en 70-talsuppväxt är att läsa om andra som faktiskt växte upp då. De senaste två veckorna har jag läst två lysande självbiografiska romaner om hur det var att vara ung i slutet av 70-talet. Ingen av dem är helt ny, och jag snubblade över dem båda på biblioteket utan att ha hört talas om dem tidigare. Trots att de utspelar sig under samma period med musik i fokus och är skrivna av två män i 40-årsåldern som ser tillbaka på sina barn- och ungdomsår är de väldigt olika. Den ena är svensk, den andra väldigt engelsk. Och där den svenska är omskakande och nästan outhärdligt jobbig att läsa är den engelska charmig och rolig. Men båda är väldigt bra, otroligt välskrivna med ett fantastisk flyt i språket, och med en enorm kärlek till musiken som drivkraft.    

Vi börjar med den otäcka svenska boken, och får hemskheterna överstakade så att vi kan avsluta inlägget med ett leende och lite positiva tankar istället. Bosse Löthéns ”Jag älskar den pojken” gavs ut 2010, men det verkar som att den aldrig fick särskilt mycket uppmärksamhet. Jag minns att jag skymtat omslaget i någon bokhandel men när jag googlar efter boken verkar det som att den inte recenserats i så många av de stora tidningarna. Det är förvånande eftersom det inte bara är en intressant och välskriven roman men också bland det mest chockerande och upprörande som getts ut på svenska på väldigt länge. Bosse Löthén är född 1964 och var 12 år gammal när punken kom till Sverige och Stockholm. Punken får en stor plats i Bosses liv och helt oväntat blir han en av de mest inflytelserika punkarna i den tidiga svenska punkscenen. Han spelar trummor i bandet Skabb som till en början är större än Ebba Grön, intervjuas i DN och blir den svenska punkens unga representant. Men priset han betalar för sin popularitet och nya identitet är högt och fruktansvärt. Hans mentor, J (Janne Bergstrand, aldrig namngiven i boken), som är nyckeln till hela hans nya liv är en manipulativ ung pedofil som håller Bosse i ett järngrepp. Övergreppen, som är mycket grova och omfattande, sträcker sig över flera år och blir allt mer obehagliga. Bosse som har det tufft hemma med en alkoholiserad pappa och blir mobbad i skolan känner att han inte kan offra allt det som J kan ge honom, och låter därför övergreppen och våldtäkterna fortsätta. Det är smärtsamt och jobbigt att läsa om en liten musikintresserad kille, egentligen som vem som helst, som hamnar i ett sådant underläge där han blir fullständigt utnyttjad och nedbruten utan förmågan eller styrkan att kunna ta sig ur situationen. Jag älskar den pojken är en obehaglig bok från början till slut, och lämnar en mycket bitter eftersmak. Men att den är skriven, och att Bosse Löthén överhuvudtaget lever, måste ses som en seger och den bästa tänkbara hämnden. Den nakna och gripande skildringen av en ung grabb som säljer sin själ är dessutom otroligt välskriven och jag hade svårt att släppa boken när jag väl börjat läsa den. Trots alla hemskheter är den väldigt lättläst och språket flyter fint. För den som är intresserad av den tidiga svenska punken är boken förstås extra intressant eftersom Bosse var med överallt där det hände viktiga saker. Han går på alla viktiga spelningar, träffar alla viktiga personer och hänger mycket med Thåström och de andra i Ebba Grön. Dessutom får man en mycket blodig inblick i konflikten mellan raggare och punkare som jag aldrig riktigt har tagit på allvar, utan mest trott varit en överdriven skröna. Men här inser man hur sinnessjukt det faktiskt var och vilka obegripliga våldsamheter de svenska punkarna blev utsatta för, bara för att de såg annorlunda ut. Bosse blir brutalt misshandlad flera gånger och boken innehåller nog de värsta fall av skolgårdsbrutalitet som jag någonsin hört talas om. Jag älskar den pojken är alltså en jobbig bok på flera sätt, och då har jag inte ens gått in på Bosses situation hemma i Stockholmsförorten, men samtidigt är den förbannat bra och väldigt läsvärd. Det är en viktig bok som gör ont att läsa, men samtidigt känns det som en bok man måste läsa.

Den engelska boken är betydligt mysigare och istället för rå socialrealism med extra allt känns den snarare som ett avsnitt av Freaks and Geeks. I ”The Modfather – My Life With Paul Weller” från 2006 skriver David Lines, född 1967, om sin uppväxt och sitt förhållande till The Jam-sångaren Paul Weller. Jag har gillat The Jam sedan jag första gången hörde Town Called Malice och har under många år haft ett nära förhållande till deras musik. De var ett ganska ojämnt band men om man rensar lite bland låtarna blir det uppenbart att de är ett av de allra bästa brittiska rockbanden från punkeran, utan att de aldrig var särskilt mycket punk. Det finns få artister som känns lika brittisk som Paul Weller, och han har blivit en symbol för engelsk populärkultur av det coolare slaget. ”The Modfather”, som är ett ganska allmänt smeknamn för Weller, är en oväntat rolig och gripande bok. Jag hade inte direkt väntat mig något litterärt mästerverk utan valde att läsa den mest på grund av den roliga titeln och det trevliga temat, men jag insåg snabbt att jag hade underskattat den totalt. David Lines har skrivit en ganska klassisk uppväxtskildring med många av de typiska ingredienserna. Han är rolig och självutlämnande och skriver väldigt bra. Det påminner en hel del om Nick Hornby och andra lättsamma och musikintresserade brittiska författare. Men vad som skiljer David Lines från alla andra är att han var fullständigt besatt av The Jam och Paul Weller under sin tonårstid. När han och familjen flyttar från Nottingham till en förort utanför Leeds i bokens inledning känner han sig ensam och vilsen men i The Jam hittar han sig själv och ett stort självförtroende. Han bygger hela sin stil och identitet kring The Jam och försöker efterlikna Weller på alla tänkbara sätt, ofta med pinsamma och förödmjukande resultat. David Lines lyckas verkligen fånga hur det är att vara 13-14 och fullständigt älska ett band. Det hade egentligen kunnat vara vilket band som helst men nu handlar det om The Jam och det gör förstås boken särskilt bra och rolig att läsa. Lines skriver om bandets låtar, Wellers stil, politiken och kulten kring bandet på ett sätt som får mig att uppskatta The Jam ännu mer. Man får en intressant inblick i många av de häftiga brittiska subkulturer som fanns kring den här tiden och särskilt spännande är det när man inser hur stora The Jam faktiskt var i England kring år 1980. Jag har alltid trott att ”mod revival”-kulturen som i stort kretsade kring The Jam var något väldigt smalt och nördigt men David Lines får mig att inse att det, åtminstone under en kort period, var en väldigt populär och utbredd rörelse. The Modfather är en intressant och trevlig bok som kan läsas med stor behållning av flera anledningar, men framförallt är det en väldigt underhållande uppväxtskildring som gör en väldigt sugen på att lyssna på The Jam. 

Januari revisited

Årets första månad passerade lika snabbt som den dök upp, och det har inte blivit särskilt mycket skrivet här på Finpop. Med det här inlägget tänkte jag ta igen allt som jag inte skrev om i januari och det kommer bli en rörig blandning av tips om skivor, böcker, filmer och TV-serier. Kanske blir sådana här månadsinlägg, där jag skriver om allt som inte riktigt förtjänade egna och långa inlägg, ett återkommande inslag på bloggen.

Låt oss börja med skivorna, som är två till antalet. Det första tipset är min favoritknarkare Christopher Owens solodebut Lysandre. Som ni kanske vet frontade Christopher Owens det amerikanska rockbandet Girls, av mig hållet som vår tids bästa rockband, som väldigt plötsligt splittrades i somras. Splittringen av Girls, som bara gett ut två album och en EP, var ett riktigt sorgebesked för mig, men jag blev lättad när jag fick veta att Christopher Owens snart skulle släppa en soloskiva. Lysandre är en temaskiva om den första Girls-turnén och titeln syftar på en tjej som Owens träffade i Frankrike och förälskade sig i. Själv tycker jag att Lysandre låter som titeln på en medeltida legend, i stil med Lancelot, och delar av skivan låter förvånansvärt mycket medeltid med sköna flöjter och en återkommande Ivanhoedoftande melodi som knyter ihop den halvtimmeslånga skivan på ett snyggt sätt. Till och med kalligrafitypsnittet som Owens valt till omslaget är väldigt mycket medeltid. För de som hatar medeltid och heroinmissbrukande riddare är kanske inte Lysandre någon större hit, men jag fastnade för den omedelbart. Det är en trevlig och personlig skiva full av bra låtar, varav ingen riktigt lever upp till den höga Girlsnivån. Att Girls inte längre existerar är sorgligt, men jag är övertygad om att Christopher Owens kommer fortsätta leverera bra och fascinerande musik många år till. Han är en av vår tids största rockikoner och allt han gör känns genast intressant och angeläget. Som alla andra föredrar jag mina rockhjältar trasiga och sorgsna.

Den andra januariskivan som jag tänkt tipsa om har den sköna titeln We Are the 21st Century Ambassadors of Peace & Magic, som genast får mig att tänka på The Kinks och deras The Kinks Are the Village Green Preservation Society. Bandet heter Foxygen och är en duo bestående av två 22-åringar från Los Angeles och att de inspirerats av The Kinks är självklart efter att man har lyssnat några få sekunder. Foxygen är till skillnad från de flesta andra unga band inte några ängsliga hipsters utan de stoltserar med sina kunskaper om 60- och 70-talsrock och låter sina inspirationskällor höras, samtidigt som de gör sin helt egna grej. Ofta går tankarna till just The Kinks, vilket för mig är ytterst angenämt, och i en låt får sångaren Sam France till en perfekt Mick Jagger-imitation. Jag är väldigt imponerad av Foxygen och deras sound. De känns som ett av de roligare nyare band som jag stiftat bekantskap med de senaste åren, och att de delar min musiksmak gör det hela ännu roligare. Jag håller tummarna för Foxygen och hoppas de fortsätter leverera skön musik. För dig som trots allt känner dig lite tveksam till att två ynglingar från den amerikanska västkusten skulle kunna göra bra ”klassisk rock” av engelskt snitt ordinerar jag deras trevligaste låt Shuggie några gånger på repeat. 

Efter skivtipsen går vi raskt vidare till några boktips. I januari har jag bland annat fortsatt med förra årets uppenbarelse, svensk arbetarlitteratur, och läst Harry Martinsons självbiografiska debutroman Nässlorna blomma från 1935. Den var bra, men inte alls lika bra som Moa Martinsons självbiografiska romaner. Därefter läste jag Madeline Millers The Song of Achilles som fick det prestigefulla Orange Prize (som nyligen bytt namn till Women's Prize for Fiction, vilket ju ger en bättre uppfattning om vad för slags pris det är) förra året. Det är en mycket ambitiös modern tolkning av den grekiska myten om Akilles som är förvånansvärt lättläst och spännande. Från början till slut känns det som en modig och enormt episk Hollywoodfilm som innehåller mycket känslor och substans, alltså sådant som Hollywood alltid skyggar för nuförtiden. Bland annat innehåller den stora mängder homoerotik och avväpnande bögsex mellan Akilles och hans älskare och livskamrat Patroklos, som tjänar som bokens berättare. Det är en fascinerande bok som lyckas med nästan allt den företar sig, och förhoppningsvis får den en svensk översättning snart. Månadens bästa bok var dock Finpopfavoriten Richard Prices andra roman Bloodbrothers från 1976, som kretsar kring en italiensk arbetarfamilj i Bronx. Det är en våldsam, grov och rå roman men som vanligt när det gäller Price innehåller den stora mängder mänsklig värme och kärlek. Framförallt är den otroligt rolig att läsa med ett fantastisk flyt i språket och underbara dialoger. Richard Price har blivit en av mina absoluta favoriter och jag kan varmt rekommendera hans böcker till alla som vill läsa något omtumlande och riktigt bra. Som vanligt har jag också läst en hel del serier men här hade jag tänkt begränsa mig till en serie som är särskilt bra och förtjänar utnämningen ”månadens serie”, nämligen Wizzywig av Ed Piskor. Det är en väldigt gripande serieroman om en ung hacker som växer upp i 80-talets USA och lär sig allt om datorer, nätverk och allmänt fuffens. Wizzywig är intressant och fascinerande och suger in läsaren på ett som få andra serier förmår. Piskors snygga svartvita teckningar är verkligen perfekta och serien är lika rörande som rolig. För alla som gillar serier är Wizzywig helt enkelt ett måste.

Den här tiden på året, när det är galatider och allmän hypehysteri, brukar vara den bästa filmsäsongen och så har det varit även i år. Jag har inte tänkt skriva om alla filmer jag sett och gillat i januari men här får ni åtminstone ett urval av de filmer jag gillat mest. Det första tipset är Ursula Meiers schweiziska (!) socialrealistiska film Syster som innehåller allt som en film behöver för att hyllas här på Finpop: misär, utsatta barn med attityd, snyggt foto och allmän bröderna Dardenne-känsla och skotten Martin Compston i en viktig biroll. Den är rörande, välspelad och riktigt bra. Därefter vill jag tipsa om den omtalade Paperboy som helt oväntat visade sig vara en riktigt hit. Den är fullständigt bisarr och galen, med en oväntat bra prestation från Zac Efron, Nicole Kidman i sin mest utflippade roll och John Cusack äckligare än vi någonsin sett honom tidigare. Filmen har både sågats och hyllats men jag uppskattade den råa och opolerade stilen och tyckte den kändes fräsch och uppfriskande. Vill du istället se en bra dokumentär kan jag rekommendera den starka 5 Broken Cameras som ger en unik inblick i det tuffa livet i en liten palestinsk by på Västbanken. Trots ett långsamt tempo är den otroligt fängslande och gripande. Som vanligt när det gäller Israels förtryck mot palestinierna blir jag upprörd och förbannad, och ännu mer så än tidigare när jag såg den här filmen. Desto gladare blev jag av Judd Apatows nya This is 40, som är en slags spin-off på hans bästa film Knocked Up. Filmen har halvsågats i USA men för mig var det en liten högtidsstund att få se en ny Apatowfilm. This is 40 innehåller alla de vanliga ingredienserna och många av de vanliga skådespelarna, inklusive fru Apatow och deras två barn, som här är charmigare än någonsin. This is 40 är en trevlig film för oss som älskar Apatow, och han ger precis vad man vill ha utan några större överraskningar. Dessutom har han här gjort decenniets kulturgärning när han låter new wave-stjärnan Graham Parker (en av mina stora favoriter) och hans musik få en stor roll i filmen. Så jävla rätt på alla sätt. Månadens största filmöverraskning stod Quentin Tarantino för. Jag var inte det minsta sugen på Django Unchained men det visade sig vara en otroligt trevlig och opretentiös film. Rå, underhållande och väldigt snygg. Jag har egentligen aldrig haft något emot Tarantino, utan snarare har jag haft väldigt svårt för hans stereotypa fans, men i fortsättningen kommer jag våga hoppas på bra filmer från honom.

På TV-fronten tänkte jag nämna tre serier. Den serie som får mest uppmärksamhet på nätet för tillfället är utan tvekan Girls och den andra säsongen har börjat väldigt övertygande. Det är en serie som jag har en del problem med och jag gillar den lika mycket som jag tycker den är irriterande, provocerande och störande. Det som stör mig med serien är framförallt karaktärerna den skildrar, och hur de skildras. För er som är obekanta med serien handlar den om några bortskämda unga vuxna med rika föräldrar och egna New York-lägenheter. Det är snuskig amerikansk överklass rakt igenom, men karaktärerna är alla slappa hipsters med väldigt märkliga problem. Den svenska motsvarigheten hade varit unga Stockholmare med fina lägenheter på Söder och ironiska mustascher. Jag kan omöjligt titta på Girls utan att bli förbannad. Det senaste avsnittet som innehöll vansinnig kokainromantik till svensk dussinpop var nog det mest upprörande hittills. Samtidigt är det en väldigt underhållande och charmig serie med en hel del lysande dialoger och udda karaktärer. Judd Apatow har ju producerat och då är det tydligen omöjligt för mig att ogilla skiten. En annan serie som jag tycker förtjänar att nämnas är den nya brittiska dramaserien Utopia som handlar om en mystisk serietidning som visar sig innehålla en del obehagliga hemligheter. Utopia är en bisarr och extremt våldsam serie som jag hittills, efter tre avsnitt, har lite svårt att förhålla mig till. Det första avsnittet var suveränt men därefter har jag inte riktigt kunnat digga serien fullt ut. Den är fullt av konstnärligt våld och en del spännande karaktärer, men det är något som saknas för att jag ska känna mig helt engagerad. Det är dock en unik serie och jag kommer definitivt fortsätta följa den. Slutligen tänkte jag tipsa om den franska spökserien Gengångare som SVT förlagt helt och hållet till SVT Play. Sorgligt nog verkar många vara överrens om att kvalitets-TV inte längre har någon plats i den vanliga TV-tablån, och hellre då att serierna blir tillgängliga på nätet än inte alls. Gengångare är i alla fall en riktigt spännande och intressant serie, med betydligt mer substans än de flesta serier med fokus på övernaturliga händelser. Jag har än så länge bara sett de första avsnitten, men ser fram emot att se fortsättningen.

   

Jeff Lemire – Seriekungen!

Det känns som att serier får allt mer uppmärksamhet och de senaste åren har serier på allvar börjat betraktas som litteratur, även i svenska kulturbilagor. Det görs mycket bra serier i Sverige, som ofta får väldigt mycket uppmärksamhet, och det verkar som att nördstämpeln börjar försvinna från serieläsandet. Som inbiten serieälskare är det förstås kul att serierna börjar accepteras på bredare front och jag ser fram emot en tid när alla läser serier, och har insett mediets överlägsenhet, även om den tiden aldrig lär komma. Idag tänkte jag tipsa om en serieskapare som har präglat den amerikanska seriescenen starkt de senaste åren, både genom konstnärliga indieserier och storförlagsserier, alltid med en fantastisk känsla för berättande. Kanadensaren Jeff Lemire släppte i veckan det sista numret i den 40 lösnummer långa följetongen Sweet Tooth och i somras kom den fascinerande serieromanen The Underwater Welder. Allt jag läst av honom har varit otroligt bra och när jag kallar honom ”Seriekungen” är det ingen överdrift. Han är verkligen vår tids amerikanska seriekung, en snällare Alan Moore eller Grant Morrison, som för ovanlighetens skull både tecknar och skriver sina egna serier.  

Jeff Lemire föddes på landsbygden i Ontario år 1976 och det var när jag, år 2009, åkte till just Ontario för att plugga vid Queen’s University som jag först hörde talas om honom och hans serier. Då hade han precis gett ut en trilogi serieromaner som utspelade sig kring hans lilla hemstad, Essex County. Essex County-trilogin berättar, i lugnt tempo med fina svartvita teckningar, om tre ganska vanliga personer vars liv hänger samman. Det är en typisk indieserie, med konstnärliga teckningar och en väldigt känslosam story utan mycket action. Jeff Lemire har en väldigt speciell teckningsstil, som först känns lite slarvig och småful men efter ett tag inser man hur uttrycksfull och egen den är och lär sig att älska den. Jag har läst Essex County-serierna två gånger, första gången i Kanada och sen en gång i höstas. Jag tyckte serierna var betydligt bättre vid den andra läsningen, då de fått växa till sig några år och jag var mer beredd på vad jag hade att vänta mig. För den som bara snabbt bläddrar igenom Essex County i bokhandeln kommer den inte te sig som något anmärkningsvärt, men när man läser igenom serien i lugn och ro gör den ett enormt intryck. Det är en väldigt stark serie som verkligen berör. Den är dessutom formmässigt fulländad, med en väldigt snygg och genomtänkt berättarteknik och perfekta teckningar. Med Essex County fick Jeff Lemire sitt välförtjänta genombrott och han hyllades både av nördiga seriefans och misstänksamma litteraturkritiker. Bland annat utsågs serien till en av fem "Essential Canadian Novels of the Decade”. Essex County öppnade dörrarna till den stora seriebranschen för Lemire och gav honom möjligheten att göra riktigt storslagna serier.   

År 2009 börjaden Lemire jobba för Vertigo, den del av DC Comics som fokuserar på vuxenserier (jag har skrivit om Vertigoserier på Finpop tidigare, senast om den lysande indianserien Scalped), och blev återigen hyllad för sina speciella serier. Trots att han inte längre kunde kalla sig indieskapare släppte han inte på sina originella idéer och egna stil, och Vertigo lät honom köra på som tidigare, men med en större budget och fler möjligheter. Det första Lemire gjorde för Vertigo var den H.G. Wells-inspirerade serieromanen The Nobody om en bandageinvirad osynlig man som dyker upp i en Essex County-liknande småstad. Det är en spännande och snyggt berättad serie, som med små medel berättar en stor historia. Därefter började Lemire jobba på sin största serie, Sweet Tooth, som alltså avslutades den här veckan, efter 40 lösnummer.

Sweet Tooth bygger på en riktigt häftig idé om en postapokalyptisk värld, långtifrån tjatiga zombies och Mad Max-bilar, där Jeff Lemire får uttryck för allt som gör honom speciell som serieskapare. I en värld där stora delar av mänskligheten har dött i en obotlig pestliknande sjukdom lever de kvarlevande människorna under tuffa förhållanden. Samtidigt som sjukdomen bröt ut började märkliga barn, som till hälften är djur, födas och många misstänker att dessa barn har svaret på hur sjukdomen skulle kunna botas. Huvudpersonen i Sweet Tooth är en liten pojke, Gus (döpt efter Lemires son med samma namn), som har stora rådjurshorn på huvudet. Han växer upp, skyddad av sin pappa, i en isolerad skog men när pappan dör måste Gus konfrontera världen utanför skogen. Där får han bekanta sig med våld, hat och vansinne men också med vänskap och kärlek. Under de 40 lösnumren bygger Lemire upp ett rikt och fascinerande karaktärsgalleri och storyn innehåller lika delar djup och action, vilket gör att man verkligen vill fortsätta läsa. Jag följde Sweet Tooth redan från början, men gjorde ett längre uppehåll efter ett drygt år då jag insåg att jag inte längre orkar läsa lösnummerserier där man bara får läsa dryga 20 sidor i månaden. Jag föredrar att läsa avslutade serier och när jag i höstas fick höra att Sweet Tooth var på väg att ta slut började jag läsa den igen, vilket jag är väldigt tacksam för. Sweet Tooth skiljer sig från Lemires andra serier, då den dels är i färg där de andra är svartvita men framförallt är den berättad på ett annat sätt då det är en följetong i korta avsnitt istället för en avslutad serieroman. Det är en helt annan form, men Lemire behärskar den till fullo. Sweet Tooth är en av de mest konstnärliga och egna mainstreamserier som någonsin getts ut. Storyn lånar mycket från andra postapokalyptiska serier och filmer men de Essex County-besläktade karaktärerna känns mer intressanta och komplexa än de som brukar vara med i zombiefilmer och liknande. Sweet Tooth är helt klart i klass med Vertigoserien Y: The Last Man som också är ett annorlunda postapokalyptiskt mästerverk där alla män, förutom en ung man och hans apa, snabbt dör ut till följd av en mystisk sjukdom. Jag tror Sweet Tooth är en serie som kommer läsas och upptäckas av nya läsare i många år framöver, och ofta kommer man referera till den som ett banbrytande mästerverk.   

I somras kom Jeff Lemires senaste serieroman The Underwater Welder, som skulle kunna beskrivas som en väldigt lågmäld skräckserie. Den handlar om en ung blivande pappa som jobbar som dykare vid en oljeplattform på den kanadensiska östkusten. Hans pappa, som också var dykare, försvann en Halloweennatt när han var liten och när han dyker ser han konstiga saker under vattnet. The Underwater Welder är en väldigt spännande serie, lika snyggt tecknad och berättad som Lemires andra serier, och lika lugn i tempot. Det är talande för Jeff Lemires sätt att göra serier att även när han gör skräckserier försöker han hålla dem så lågmälda och nedtonade som möjligt, och det gäller allt från hur hans teckningar ser ut till hur karaktärerna beter sig och vad de säger. Det är häftigt att hans serier är så fängslande när det egentligen händer så lite. Hans stora genomslag är ännu häftigare, då man tänker sig att de flesta serieläsare inte har något större tålamod och helst vill ha bra action. Men hans serier berör verkligen, och det är förstås därför han är så pass omtyckt och populär.

Jeff Lemire känns som en bra och lämplig inkörsport till mer seriösa vuxenserier för de ovana läsarna. Har man aldrig läst en riktigt bra serietidning tidigare så ger Lemire läsaren en fin uppfattning om mediets alla möjligheter och förtjänster. Hans serier är både konstnärliga och lättillgängliga. Då han både skriver manus och tecknar, vilket är ganska ovanligt när det gäller serieskapare på de stora amerikanska förlagen, känns det alltid som ord och bild är i perfekt balans. Ofta låter Lemire bilderna sköta snacket. I hans serier är manuset nästan alltid lågmält och tillbakahållet. Han försöker säga mycket med så få ord som möjligt, och låter de enkla men uttrycksfullt tecknade figurerna förmedla känslorna. Hans historier är också ganska enkla och vardagliga, även när det handlar om postapokalyps och skräck. Jeff Lemire balanserar fint mellan svårtillgänglig indie och läsarvänlig mainstream, och han gör det bättre än någon annan med utomordentligt sympatiska serier som aldrig tummar på kvaliteten.

Jeff Lemire fortsätter jobba för Vertigo och nu när han är klar med Sweet Tooth kommer han fokusera på nya serier. Någon gång i år är det premiär för hans nya serie Trillium, en scifiserie som beskrivs som ”den sista kärlekshistorien”. På förhand låter det extremt spännande. Även om jag inte brukar vara särskilt entusiastisk över scifi vet jag att det knappast kommer bli något Star Trek-aktigt när Lemire får styra rymdskeppet. Snarare lär det bli något väldigt känslomässigt som verkligen tar till vara på rymdens ödslighet. Samtidigt som Lemire jobbar med sina egna serier skriver han manus för andra DC-serier. Just nu är han aktuell med bland annat Green Arrow (som också finns som ganska färsk TV-serie). Jeff Lemire är väldigt produktiv och jag är övertygad om att han kommer vara en av de som styr seriemediets framtid.     

Skivan jag missade

Det finns så mycket musik som man missar, som försvinner i bruset av all annan musik som ständigt ges ut. Större delen av den musik man aldrig hör kanske inte bör ses som någon större förlust, men ibland går man miste om de där självklara mästerverken med förmågan att, åtminstone tillfälligt, förändra ens liv. Ibland känns det väldigt orättvist när man tänker på vilken musik som uppmärksammas i tidningar och på internet. Det ges ut en enorm mängd skivor nuförtiden och som någon motreaktion mot det faktum att man aldrig kommer kunna höra all musik man vill höra är det några fåtal skivor som får extremt mycket uppmärksamhet, medan andra förbises helt och hållet. Det känns ibland som att det inte finns någon rättvisa alls när det gäller vilka skivor som ska lyftas fram och vilka som ska glömmas bort. På min lista över 2012 års bästa skivor var det till exempel flera skivor som inte ens recenserades i svenska tidningar. En natt förra veckan upptäckte jag en av förra årets bortglömda mästerverk, vars existens jag knappt kände till. I min trötthet skulle jag välja någon musik att somna till och bläddrade igenom musiken som jag lagt in på min telefon. Jag blev lite glad när jag trodde mig hitta svenska Taken By Trees senaste skiva där, för jag hade inget minne av att jag hade laddat ned den. Men när jag började lyssna var det något som kändes väldigt obekant och i min trötthet tog det någon låt för mig att inse att jag lyssnade på något helt annat. Och så föll jag för den amerikanska gruppens Lost In The Trees skiva A Church That Fits Our Needs, en skiva som jag insåg att jag hade läst om förra våren och därefter laddat ned och uppenbarligen fört över till min telefons minneskort men sedan glömt bort utan att lyssna på den. A Church That Fits Our Needs är en fin och oväntad upptäckt, och jag är väldigt glad att jag snubblade över den för det är få nya skivor som lyckas beröra mig på samma sätt känslomässigt.

A Church That Fits Our Needs är Lost In The Trees andra skiva och den har en ovanligt personlig och känslosam utgångspunkt. Bandets ledare Ari Picker, som skriver och komponerar alla låtar själv, har gjort hela skivan som en hyllning till hans mamma som tog livet av sig för några år sedan. Hennes bild pryder omslaget och med skivan vill Ari lyfta fram moderns alla positiva och fina sidor så att hennes minne blir något vackert och storslaget. Med ett sådant tema är det förstås omöjligt att värja sig mot A Church That Fits Our Needs. Det är en skiva som innehåller så mycket känslor och liv att man måste beröras och gripas tag av låtarnas inneboende kraft. Deppigheten och mörkret i den obegripligt tunga situationen samsas med Aris uppenbara livsglädje och viljan att hylla sin döda mamma. Det hade varit vackert och oemotståndligt även om musiken låtit fruktansvärd, men lyckligtvis är även den musikaliska delen av skivan fulländad. Ari är klassiskt skolad och gör popmusik som hämtar lika mycket från modern amerikansk folkrock som klassisk musik. Arrangemangen är storslagna och mer komplexa än den mesta popmusik som spelas in idag. Tankarna går till artister som Rufus Wainwright, The Decemberists, Fleet Foxes och Frida Hyvönen, men samtidigt känns det som att Lost In The Trees har hittat sitt eget uttryck och sound. A Church That Fits Our Needs är ett fantastiskt album och det känns tråkigt att det inte fått mer uppmärksamhet. Det är en skiva som de flesta borde kunna uppskatta och dess sätt att adressera tunga och jobbiga frågor gör att den känns ”klassisk” på ett sätt som få skivor lyckas med idag. Hade jag upptäckt den tidigare hade den definitivt haft en plats på min årsbästalista. I väntan på det nya årets första mästerverk (själv är jag väldigt förväntansfull inför Girls-ledaren Christopher Owens soloskiva Lysandre som kommer nästa vecka och Hästpojkens nya album som kommer i februari) tycker jag du ska bekanta dig med Lost In The Trees. För de som vill lyssna finns det mycket att hämta där.