Jag förstår inte Glasvegas

Ibland förstår jag inte storheten i vissa saker. Det finns filmer, böcker och band som nästan alla verkar älska men som jag inte riktigt kan förstå. Den här gången är det bandet Glasvegas som gör mig konfunderad. Jag skaffade deras självbetitlade album för två veckor sedan efter att jag hade läst några hyllande recensioner. Glasvegas är störst just nu. De får full pott av nästan alla recensenter (bl.a. i DN, SvD och Sonic), och i Storbritannien är de extremt populära. Popjournalister snackar om ett fenomen och att de är glada över att vara här nu när det händer. Jag har lyssnat på Glasvegas album flera gånger och jag gillar vad jag hör. Jag medger att vissa låtar är riktigt bra, men kanske inte så bra att jag skriker av lycka och tycker mig se framtida rockikoner i de coola Glasvegas-männen och deras snygga frisyrer.

Glasvegas är ett skotskt band och bandmedlemmarna kommer från Glasgow vilket förklarar det egentligen ganska usla bandnamnet som jag antar är en kombination av orden Glasgow och Las Vegas. Det som jag tycker är Glasvegas största styrka är deras texter. Texterna är ofta socialrealistiska och skildrar en hård och sorglig verklighet, på ett fint sätt. Ungefär som om Ken Loach hade gjort pop istället för film. Det är verkligen bra texter, men Glasvegas faller på musiken. Det är inget fel på melodierna, sången eller gitarrerna men tyvärr tycker jag att musiken låter alldeles för radiofierad. Den är finslipad och ofta tänker jag på U2 och Coldplay när jag lyssnar på Glasvegas musik. Musiken får mig inte att känna något speciellt och då är det något som är fel. Jag tycker att ett lite råare och mindre perfekt sound hade passat bandets texter bättre. De verkar ha Clash-ambitioner men låter mer som ett halvtråkigt Manic Street Preachers, kryddat med de senaste tjugo årens britpopingredienser. Jag förstår de som gillar Glasvegas, men att kalla deras musik för något nytt och spännande är som att ignorera allt som har hänt inom popmusiken de senaste femtio åren.

Kanske kommer jag att få äta upp det här. Kanske inser jag redan imorgon att Glasvegas är världens bästa band just nu, och kanske kommer jag få skämmas över den här bloggen. Eller så kommer alla de människor som utmålat Glasvegas som det bästa som hänt popmusiken på flera år att vakna upp och inse att Glasvegas bara var ännu ett bra band i mängden och att de rycktes med av stundens hetta.

Step Brothers - Will Ferrell levererar

Det snackas mycket inflation nuförtiden. Jag förstår allvaret i situationen, men tycker ändå det är rätt jävligt att den värsta inflationen förbises. Den inflation jag syftar på är inflationen i Will Ferrell-filmer. Mannen har spelat huvudrollen i många filmer de senaste åren, och om man bortser från den fina Stranger Than Fiction, har han inte gjort något riktigt bra sedan Anchorman. När jag fick höra talas om Step Brothers någon gång i vintras tändes dock ett litet ljus i mörkret. På pappret hade Step Brothers möjlighet att bli en kul Ferrel-film. Han skulle inte spela idrottsman och han skulle spela mot John C Reilly. Till skillnad från Will Ferrell är John C. Reilly rolig i nästan allt han företar sig. Han är en bra skådespelare och en skicklig komiker. Särskilt rolig var han i Walk Hard: The Dewey Cox Story som enligt mig är årets mest underskattade komedi. I skrivande stund har jag sett Walk Hard fyra gånger. Så rolig är den. Hur rolig Step Brothers är får du reda på om du fortsätter att läsa efter det här stycket.

Step Brothers handlar om två vuxna män i 40-årsåldern, Brennan och Dale (spelade av Ferrell och Reilly), som fortfarande bor hemma hos sina föräldrar. De är båda väldigt omogna och de gillar båda gamla porrtidningar och vintage T-shirts. Brennan bor med sin ensamstående mamma och Dale bor med sin lika ensamma pappa. Mamman och pappan träffas, blir kära och gifter sig med varandra. En följd av giftermålet är att Brennan och Dale blir styvbröder, och ”tvingas” dela sovrum. De skulle kunna vara bästa vänner med varandra, men situationen gör dem till bittra fiender. Under filmens första hälft bråkar Brennan och Dale med varandra konstant. De ”tea-baggar” trumset och slåss med cyklar och golfklubbor. Sen inser de att de har rätt mycket gemensamt och blir ganska snabbt goda vänner.

Humorn i Step Brothers bygger helt på att två vuxna män beter sig som barn. Det är billig humor och en töntig story, men Ferrell och Reilly är verkligen rätt män i huvudrollerna. Step Brothers är ganska exakt vad jag hade väntat mig. Den är vulgär, rolig och absurd. Om du gillar Will Ferrell kommer du garanterat uppskatta filmen. Step Brothers är den roligaste film han har gjort sedan Anchorman. John C Reilly är ännu roligare än Ferrell, och tillsammans utgör de en väldigt rolig duo. De verkar ha fått improvisera mycket och resultatet är stundtals lysande. Det är "dålig" humor genomförd på ett suveränt sätt. Tyvärr är Step Brothers lite ojämn och det tar ett tag innan filmen kommer igång ordentligt, men när den väl är rolig är den väldigt rolig. I rollen som Dales pappa ses Richard Jenkins som också är aktuell med den sevärda filmen The Visitor. Dessutom dyker Seth Rogen upp i en biroll, vilket inte är så överraskande då det är Judd Apatow som har producerat.

Step Brothers har premiär på fredag, och om du gillar Will Ferrell tycker jag absolut att du ska gå och se den, men lämna hjärnan hemma och bered dig på att skratta.

Five Days

Brittiska kriminalserier varierar i kvalité. Det finns de som är genomtänkta, spännande och välspelade. Sen finns det serier som är massproducerade småputtriga galenskaper och de är flest till antalet. Five Days tillhör det absoluta toppskiktet och har fler dimensioner än de flesta andra kriminalserier. Det är en serie på fem avsnitt och serien är ett samarbete mellan HBO och BBC. Den visades i Storbritannien förra året och de senaste veckorna har den visats på SVT varje lördag. På lördag sänds det sista avsnittet, och många väntar spänt på upplösningen. Självklart har jag redan sett alla avsnitt och tänkte här dela med mig med mina reflektioner över serien, utan att spoila något för de som inte har sett slutet.

Five Days handlar om hur en kvinna, Leanne, försvinner spårlöst efter att hon stannat för att köpa blommor vid vägkanten. Hennes barn försvinner också, men de dyker snart upp igen. Ingen vet var Leanne har tagit vägen och den totala ovissheten varar fram till de sista minuterna av serien, och inte ens då är det riktigt självklart vad som har hänt. I Five Days är det dock inte deckargåtan som står i centrum. Istället läggs fokus på hur människorna i Leannes närhet reagerar och vilka följder hennes försvinnande får för dessa människor. Serien följer anhöriga, journalister, poliser och några andra under tre månader. Det är en väldigt ambitiös serie och den är väldigt lyckad. Nästan alla skådespelare är utmärkta i sina roller och det stora karaktärsgalleriet är verkligen imponerande. Det finns karaktärer från alla samhällsklasser och alla åldersgrupper och de är alla skildrade på ett trovärdigt sätt. Tempot i Five Days är ganska långsamt, och serien är befriad från cliff hangers, men man fastnar ändå snabbt i storyn. Det är fascinerande, spännande och väldigt gripande.

I Storbritannien visades serien under fem dagar med ett avsnitt varje kväll. Det är förmodligen det bästa sättet att se serien, för det är många karaktärer och trådar som man behöver hålla koll på för att riktigt hänga med i händelseförloppet. I Sverige har serien alltså visats med ett avsnitt varje vecka, och dessutom på lördagar som kanske är den sämsta TV-dagen. Men jag är ändå tacksam över att SVT tog hit serien överhuvudtaget. Five Days är absolut sevärd och kan rekommenderas till alla. Har du missat serien när den gick på TV finns den att köpa på import-DVD eller på internet för nedladdning.

Om Nordpolen

Nordpolen är den nordligaste punkten på jorden. Det är också vad den 23-årige Pelle Hellström kallar sig när han gör musik. Första gången jag hörde talas om honom var för två år sedan när jag var nyinflyttad i Uppsala. Jag läste om honom i någon studenttidning och lyssnade därefter på någon av hans låtar, och sen tänkte jag inte mycket mer på Nordpolen. I veckan kom hans debutalbum, På Nordpolen, och det har hyllats i princip överallt. Just nu är Nordpolen det hippaste du kan lyssna på.

Jag är väldigt förtjust i gubbrock och gitarrer vilket till en början gjorde det svårt att uppskatta Nordpolens musik. Merparten av låtarna är technoaktiga och jobbigt elektroniska. Det är den typ av musik som jag vanligen undviker. Men utöver musiken och bakgrunderna finns förstås Pelle Hellströms sånger, och det är de som gör att jag trots allt har fastnat för hans musik. Många har jämfört hans sjungande med Håkan Hellström och det finns vissa likheter, speciellt i några låtar, men Nordpolen sjunger ganska rent och välartikulerat utan några lustiga ord som basiado.

Nordpolen är väldigt deppig i de flesta låtarna. Han vill inte gå upp, han har ångest, allt känns meningslöst och han borde söka jobb men orkar inte. På något sätt är det befriande och uppmuntrande, trots att han är så mörk. Det finns inget egentligt hopp i låtarna, men ändå blir man lite glad av dem. Han har satt ord på den studentrumsångest som jag tror nästan alla unga människor lever med idag, men som man tror att man är ensam om. Jag ser mig själv och bekanta i vissa textrader, och det är kanske därför jag gillar Nordpolen. ”Jag växte upp med fotbollskillar i Uppsala och gick på naturvetenskaplig linje. Det var inget vidare. Man fick alltid mothugg när man sade något.”, säger han i en artikel som publicerades i DN förra veckan. Dessutom är det förstås kul när det kommer något bra från Uppsala. Låtar som En Meter Under Marken och Vem Har Sagt känns självklara efter några lyssningar. Låttexterna är ganska välformulerade och musiken låter inte riktigt som något annat. Jag tycker gott och väl att alla borde testa att lyssna på Nordpolen, för det finns definitivt saker att hämta där.

The Visitor

För några år sedan skrev och regisserade Thomas McCarthy den fantastiska filmen Station Agent. Det var en film jag tog till mig och nu när han är tillbaks med en ny film är jag förstås väldigt glad. Den nya filmen heter The Visitor och är, precis som Station Agent, en lågmält lysande film.

The Visitor handlar om den deprimerade collegeläraren Walter. Hans fru är död, hans undervisning är slentrianmässig och hans liv känns meningslöst. Han blir, lite motvilligt, ombedd att åka på en konferens i New York för att presentera en artikel. I New York har han en lägenhet som han inte har besökt på länge. Han blir väldigt förvånad när han märker att lägenheten är bebodd av två flyktingar, Tarek och Zainab. När den första chocken har lagt sig börjar Walter sakta utveckla en speciell relation till Tarek. De delar ett starkt musikintresse och Tarek lär Walter hur man spelar afrikanska trummor. När Tarek hotas av utvisning är Walter närvarande hela tiden och försöker hjälpa honom.

Walter spelas av Richard Jenkins, som tidigare mest har gjort biroller. Hans rollporträtt är fullständigt lysande och den stora behållningen med The Visitor är hans suveräna skådespel. De andra skådespelarna är också mycket bra. The Visitor är en film som verkligen berör. Den är lågmäld, gripande och lite upprörande. Slutet är ganska bittert och filmen är väldigt anti-Hollywood i sin uppriktighet. Filmen lyckas på ett bra sätt belysa det absurda i flyktingpolitik. Thomas McCarthy har lyckats igen, och även om The Visitor inte är en lika bra film som Station Agent, är det en väldigt bra film som jag kommer bära med mig länge.

The Visitor går upp på svenska biografer idag, men om du inte bor i en storstad kan det bli svårt att få se den på bio. Då känns det tryggt att filmen finns att ladda ner och att det är en sådan film som det går lika bra att se hemma i soffan som på bio. Det är en ytterst sevärd film som jag kan rekommendera till alla. Jag ser redan fram emot Thomas McCarthys nästa film.

Hiro och Ando är tillbaka!

För alla som har växt upp med serietidningar som Spider-man, Batman och X-Men är Heroes den ultimata TV-serien. Eller den första säsongen var åtminstone den perfekta TV-serien för alla superhjältefrälsta nördar. Sköna karaktärer, cliffhangers och en klassisk serietidningsstory fick mig att känna mig som ett litet, litet barn på nytt. Säsong två höll inte alls samma klass och den var också kraftigt nedkortad pga. manusstrejken. Nu har allstå säsong tre börjat och jag känner mig inte jättemotiverad, men tittar ändå.

Efter en ganska gräslig galaresumé drog säsong tre av Heroes igång med ett dubbelavsnitt. Det är två avsnitt nästan enbart bestående av cliffhangers och one-liners. Mohinder är kåt och jättestark. Hiro klantar till det. Peter Petrelli är fast i en superskurks kropp och istället går en Peter från fyra år in i framtiden (det händer hemska saker i framtiden) lös i nutiden. Claire känner ingen smärta. Skurkarna rymmer, Sylar och Linderman är tillbaka, Niki har bytt personlighet och Nathan Petrelli är en jesusfigur. Ni hör själva hur det låter. Rörigt och töntigt men samtidigt fascinerande och spännande. Syftet med de första avsnitten är förstås att sätta igång så många tankar som möjligt hos tittarna och därför blir det också väldigt intensivt. Det känns inte som att den tredje säsongen av Heroes kommer bli någon höjdare, men jag kommer nog sitta som fastnaglad framför TVn varje vecka i alla fall. Heroes är åtminstone bättre än True Blood och en dålig säsongsstart behöver inte nödvändigtvis betyda en dålig säsong. Dexter hade också en dålig säsongsstart, men jag hoppas ändå på en bra säsong för den serien. Eller så är det helt enkelt ett dåligt år för mina älskade cliffhanger-serier. Och om det är dåligt eller inte spelar inte alltid så stor roll när det gäller TV, för vi tittar ju i alla fall.

Bon Iver på Berns

Mina förväntningar var skyhöga inför den här spelningen. Under artistnamnet Bon Iver har Justin Vernon spelat in årets hittills bästa skiva For Emma, Forever Ago. Det är underbar Waldenpop som berör på djupet. Det är få nya skivor som jag lyssnar på passionerat mer än några veckor men For Emma, Forever Ago har följt med mig nästan varje dag sedan jag först kommer över den tidigt i våras. Jag älskar varje låt på skivan och sedan jag i juli fick höra att Bon Iver skulle komma till Stockholm har jag varit extremt förväntansfull.

Innan Bon Iver går på scenen spelar Anaïs Mitchell några låtar. Hon är charmig, sjunger fint och plockar duktigt på gitarren. Musiken är kanske inte tillräckligt unik för att man ska lägga henne på minnet, men hon fungerar väldigt bra som ”förband”. Trots att hon är ensam lyckas hon fylla upp scenen. Mest blir jag fascinerad av hennes fantastiska stövlar. Jag brukar vara rätt anti kombinationen tjejer och stövlar men Anaïs Mitchell har de kanske snyggaste stövlarna någonsin. Det är ett par gulbruna skinnstövlar som känns väldigt mycket vilda västern och är rejält ingångna.

Någon halvtimme efter att Anaïs Mitchell gått av scenen kommer Bon Iver in. Justin Vernon har med sig tre bandkompisar. De ger genast ett sympatiskt intryck. Justin Vernon själv är klädd i en urtvättad T-shirt, ganska fula byxor och Vans-skor, men ser ändå enastående bra ut. De öppnar väldigt starkt och effektivt med några av de bästa låtarna från For Emma, Forever Ago. Efter den suveräna inledningen trodde jag inte att det skulle kunna bli mycket bättre. Men det blev det. Bon Iver blandade nytt och gammalt material på ett effektivt sätt. Mitt i spelningen tar Vernon fokus från sig själv och strålkastarna hamnar istället på den duktiga bandmedlemmen Mike Noyce som sjunger en fin sång om att han är en ”simple man”. De må vara ”simple men” men samtidigt är det enkelheten som gör dem speciella och unika. De nya låtarna känns inte lika bra som de gamla, men det beror förmodligen på att man inte har hört dem tidigare. Tonvikten ligger på de starka låtarna från For Emma, Forever Ago och de låtarna fungerar utmärkt live. Ganska ofta gör Bon Iver oväntade turer åt noisehållet. Låtarna utvecklas till skramlig och skränig rock, det är ofta ordentlig rundgång och det känns ibland som att det är Thurston Moore och inte Bon Iver som står på scenen. Jag kan tycka att lite av den speciella skörheten hos musiken går förlorad när bandet spelar rock, men live fungerar det riktigt bra. Samtliga bandmedlemmar växlade mellan flera olika instrument under spelningen och de utgör ett tight och skickligt band. Musikaliskt var det en spännande och varierad spelning. Mellan låtarna körde Justin Vernon lite sympatiskt mellansnack. Han är ödmjuk och tacksam över publikens respons och det är omöjligt att inte älska honom. Framåt slutet drog Bon Iver igång en mäktig allsång på låten The Wolves (Act I and II) och det var verkligen en storslagen upplevelse. Hela publiken upprepade frasen ”What might have been lost”, först tyst och sedan högt så att hela Berns fylldes av de vackra orden. Under hela spelningen stod jag två-tre meter från Justin Vernon och det är en av de finaste konsertupplevelser jag någonsin har haft. Jag vet inte riktigt vad som skulle kunna slå det här.

Jag har aldrig varit på någon konsert på Berns Salonger tidigare, och blev väldigt positivt överraskad. Det var fina lokaler, schysst ljud, bra ljus och sympatiska biljettpriser. Jag kommer lugnt gå på fler konserter på Berns i framtiden. Efter spelningen och fram tills att den här bloggen publiceras har jag undvikit att lyssna på någon musik överhuvudtaget. Jag vill bevara känslan av den här fantastiska konserten så länge som det är möjligt. Men strax ska jag sätta på For Emma, Forever Ago igen.

Jag filmade några minuter av den fantastiska Blindsided. Klippet kan du se här nedan. Även om det inte är särskilt mycket tror jag att de som missade spelningen förstår vad de gick miste om när de ser videon.


Jag tog några bilder under kvällen som ni kan se ett urval av här nedan. Bilderna är tagna med en kompaktkamera och med de förutsättningarna är jag nöjd med resultatet.





Ikväll spelar Bon Iver på Pusterviksbaren i Göteborg och har du möjlighet att gå på spelningen ska du självklart göra det. Bättre än Bon Iver blir det inte.

Tropic Thunder – Rolig kukhumor och träffsäker Hollywoodsatir

Ben Stiller hade betydligt högre ambitioner med Tropic Thunder än göra ännu en Hollywoodkomedi för idioter. Tropic Thunder är en film om en film. Det är smart och fyndigt, men Stiller undviker ändå inte klassisk kukhumor. Han har samlat ihop ett gäng skådespelare som gör Tropic Thunder till en mycket bättre film än vad jag hade väntat mig.

Tropic Thunder handlar om ett gäng typiska skådespelare från Hollywood som ska göra en Apocalypse Now-liknande film. De spelar in filmen i Vietman och bränner hela budgeten på några få dagar. För att få skådespelarna att fungera bättre tillsammans luras de ut i djungeln där de snart är indragna i ett mindre knarkkrig.

Innan filmen drar igång presenteras huvudkaraktärerna med roliga trailers från sina filmer. Ben Stiller har lyckats väldigt bra med att skildra olika Hollywooddivor. Själv gör han rollen som en actionskådespelare som har försökt att göra andra roller men misslyckats kapitalt. Robert Downey Jr är väldigt rolig som en flerfaldigt Oscarsbelönad skådespelare som påminner om Russel Crowe och förbereder sig inför sina roller på samma sätt som Daniel Day-Lewis. Jack Black gör rollen som en Eddie Murphy-liknande komiker med seriösa drogproblem och Brandon T. Jackson spelar Alpa Chino, en rapstjärna som försöker sig på att göra film. Jay Baruchel, som alla Judd Apatow-fans känner igen från Undeclared och Knocked Up, gör här sin första stora filmroll och gör en utmärkt prestation som en ung ambitiös skådespelare. Självklart uppstår det många stridigheter inom gruppen och Ben Stiller är rätt hård, och rolig, i sin satir och kritik över Hollywood. Ensemblen är fantastisk och alla skådespelarna är väldigt roliga. Dessutom dyker Nick Nolte och Tom Cruise upp i lysande biroller. Särskilt Cruise är grymt kul, och lite svår att känna igen. Det är nästan inga kvinnor i filmen och den är väldigt testosteronstinn på alla plan, men har man inga problem med det är det en av de absolut roligaste filmer du kommer att se i år.

Ofta går det lika bra att se komedier hemma som på bio, men Tropic Thunder är verkligen värd ett biobesök. Den är snyggare än de flesta andra komedier, och innehåller en del riktigt schyssta actionscener. Innan jag såg filmen hade jag läst mycket om att den skulle vara väldigt ojämn, men jag tycker faktiskt att den är kul från början till slut. Hollywood är, trots allt, fullt av roliga människor som vet hur man blandar billig humor med välskrivna karaktärer och en smart story. Det produceras många riktigt dåliga Hollywoodkomedier men ibland blir de oväntat bra, och så är fallet med Tropic Thunder. Under hösten och vintern kommer det komma flera intressanta komedier från Hollywood, så det finns en del kul att se fram emot. Tropic Thunder är en rolig, smart och välspelad komedi och jag hade väldigt roligt när jag såg den. Om du gillar roliga filmer kommer du gilla Tropic Thunder. Så enkelt är det.



Fler recensioner av Tropic Thunder hittar du på DN, Aftonbladet, SvD och Moviezine.

En helvetes vinter – Daniel Woodrell

Ree Dolly är en väldigt hård och häftig sextonårig tjej, helt olik tjejerna från din gymnasieklass. Hon bor tillsammans med sin galna mamma och två småbröder i ett fallfärdigt hus i Ozarkbergen. Hela släkten lever på att tillverka och sälja knark, och de är extremt fattiga. När Ree blir lite äldre tänker hon lämna Ozarkbergen och familjen och ta värvning i armén där det finns disciplin och ordning. Rees pappa har varit borta några månader och har inte hört av sig. En dag kommer en polis förbi och berättar att Rees pappa ska infinna sig för rättegång om en vecka, och om han inte dyker upp kommer Ree och familjen förlora sitt hus och sin mark. Ree har inget annat val än att börja leta efter sin pappa…

En helvetes vinter är en hårdkokt bok. Författaren Daniel Woodrell kallar sina böcker för country noir, och det är en rätt passande beskrivning. Det är väldigt rått, hårt och sällan moraliserande. Språket är kortfattat och enkelt och kapitlen är korta. Jag gillar hur Woodrell uttrycker sig och den svenska översättningen av Eva Johansson är väldigt bra. Ingen av karaktärerna är särskilt sympatisk, men man hejar ändå på Ree och hoppas att allt ska gå bra för henne och familjen. Om man vill läsa en trevlig och upplyftande bok är En helvetes vinter helt fel, men om man inte räds brutalitet och råhet är det en intressant läsupplevelse. Jag tror att de som gillar Dennis Lehanes böcker och TV-serier som Deadwood och The Wire kommer gilla den här boken.

Mer intressant än berättelsen och karaktärerna är miljön som boken utspelar sig i. Jag hade aldrig hört talas om Ozarkbergen innan jag läste En helvetes vinter. Ozarkbergen är ett område som sträcker sig över delar av flera amerikanska delstater; Missouri, Arkansas, Oklahoma och Kansas. Jag har inte lyckats hitta någon information om hur utbredd kriminaliteten är i Ozarkbergen, men om man ska tro Daniel Woodrell är det ett laglöst område. Knarkhandel, mjukisbyxor i galna kulörer och husvagnsleverne hör till vardagen. Daniel Woodrell är uppvuxen i Ozarkbergen och bor fortfarande där så jag antar att området ändå inte är så fruktansvärt. Om inte annat är det ett väldigt vackert område med fin natur.

Jag avslutar den här bokrecensionen med att slumpmässigt slå upp En helvetes vinter och välja ett citat för att visa på bokens konsekvent råa språk:

Han tog ett steg bakåt, drog upp ett paket crank ur skjortfickan, skrapade upp en laddning med en lång fingernagel och snortade, och snortade igen. Han vred på nacken och gnuggade sig på näsan medan de svarta prickarna i hans ögon vidgades och mörknade. Han höll fram påsen mot Ree. ”Har du fått smak på det här än?”.

Fler bra recensioner av En helvetes vinter hittar du på DN och dagensbok.com.

De fem bästa låtarna med Neil Young

Inom den amerikanska rockmusiken finns det tre giganter. Tre män som ingen rår på. De heter Bob Dylan, Bruce Springsteen och Neil Young och jag rankar dem i just den ordningen. Neil Young föddes i Kanada 1945. När han var 20-årsåldern flyttade han till Los Angeles och bildade bandet Buffalo Springfield som han spelade med några år. När Buffalo Springfield splittrades inledde Young sin framgångsrika solokarriär. Han slog igenom med ganska nedtonade och lugna låtar, men har under sin karriär provat på många olika genrer och stilar. Neil Young har en förmåga att vara väldigt pretentiös och tråkig, och verkar vara en betydligt mindre sympatisk person än Dylan och Springsteen, och ibland har jag lite svårt för honom. Det finns väldigt många Neil Young-album och enligt mig är många av dem inte särskilt bra. Om man vill börja lyssna på Neil Youngs musik gäller det att hitta rätt från början, och det har jag hjälpt dig med här. Jag föredrar Neil Youngs lugnare akustiska låtar, men kommer även tipsa om mer rockbetonade låtar. Neil Young är en mycket skicklig gitarrist och det vore synd att missa den aspekten. Klicka på låttitlarna för att se videos.

1. Heart of Gold
Mycket bättre än så här blir det inte. Heart of Gold är, om du bortser från några Dylansånger, den bästa akustiska singer/songwriter-låt som har spelats in. Texten, melodin och känslan i Neil Youngs sång är oslagbara och inte ens Neil Young har kommit i närheten av den här låten efter att den spelades in.

2. Old Man
Old Man var den första sången med Neil Young jag hörde och jag blev verkligen berörd. Låten gjorde mig intresserad av Neil Youngs musik och det är tack vare den du läser den här listan. Det är framförallt texten som gör Old Man till en fantastisk låt.

3. Like a Hurricane
Tydligen skrev Neil Young den här låten efter en hård natt med galna mängder kokain och när man hör den blir det tydligt att kokain kan leda till bra saker, trots allt. Gitarrerna är magiska och sången är perfekt.

4. Ohio
Den fjärde maj 1970 blev några studenter på Kent State University i Ohio som protesterade mot den amerikanska invasionen av Kambodja nedskjutna och dödade av Ohio National Guard. Inspirerad av den hemska händelsen skrev Neil Young den fantastiska låten Ohio. Det är en arg och upprörd låt som är både slagkraftig och smart. "Tin soldiers and Nixon coming. We're finally on our own. This summer I hear the drumming. Four dead in Ohio."

5. Cowgirl in the Sand
“It's the woman in you that makes you want to play this game.” Jag vet inte riktigt vad Neil Young menar med den frasen, men vad jag vet är att Cowgirl in the Sand är en väldigt vacker och fin låt som jag gärna lyssnar på om och om igen. Särskilt den akustiska liveversionen som man kan höra på albumet Live at Massey Hall 1971 är underbar.

Det där var alltså de fem bästa låtarna med Neil Young och nu vill du givetvis ha mer. Jag föreslår att du går vidare med Greatest Hits-skivan från 2004 som faktiskt ger en riktigt bra inblick i Neil Youngs musik. Därefter rekommenderar jag livealbumet Live at Massey Hall 1971 som gavs ut förra året. Det är en akustisk konsert och ett av de bästa livealbum jag någonsin har hört.