Tre vårskivor som växer

Den senaste veckan har tre skivor dominerat mina hörlurar och högtalare. Jag hade inte tänkt blogga om någon av dem. De första lyssningarna kändes det som bra skivor, men inget som jag kände att jag hade något att säga om. Men ju mer jag har lyssnat desto mer har skivorna växt. Det är tre skivor som jag tror kommer följa mig genom hela våren. Det enda skivorna har gemensamt är det melankoliska anslaget. Våren känns ibland som en särskilt dyster årstid. Samtidigt som snön smälter undan och kärleken sprudlar omkring oss är det också något mörkt som vaknar till liv. Sommaren och vintern är enkla årstider. Väldigt straight-forward. Men våren är komplicerad. Och då kan det behövas några schyssta skivor för att ta sig hela vägen till juni och sommaren.

Anna Järvinen – Anna själv tredje
Trots att Anna Järvinens förra skiva Man var bland molnen är en av de bästa svenska skivor som någonsin har spelats in var jag tveksam till hennes nya skiva Anna själv tredje. Titeln ligger inte rätt i munnen, omslaget gör anspråk på alldeles för mycket och singeln Lilla Anna kändes inte överdrivet kul. Jag har ett lite komplicerat förhållande till Anna Järvinen. Samtidigt som jag verkligen älskade hennes förra skiva finns det saker som jag stör mig på när det gäller henne och hennes musik. Jag har sett henne live två gånger, och det var två helt olika upplevelser. Anna Järvinen har flera olika sidor. Vissa av dem är sådana som jag älskar, medan jag knappt klarar av andra. Det är framförallt hennes pretentiösa ambitioner som retar mig ibland. Det finns få popartister i Sverige som är lika pretto som Anna och om man sen blandar det med alla hennes flummiga idéer och formuleringar kan det bli rent outhärdligt. Eller helt fantastiskt. Anna själv tredje är mestadels fantastisk. Låtarna är starka, Annas säregna visksång låter kanske bättre än någonsin och när skymningen smyger på finns det inget som jag hellre vill lyssna på. Favoritlåtarna på den nya skivan heter Ångrar inget och Vals för Anna. Anna Järvinens nya skiva har växt för varje lyssning och det finns inga tvivel om att det här är årets hittills bästa svenska album. Helheten är lika fascinerande som fantastisk, och jag kan faktiskt bortse från Annas mindre smickrande sidor när det låter så bra som det faktiskt gör.

Anton Kristiansson – Och jag
Det är snart två år sedan jag första gången hörde Anton Kristiansson. Jag ramlade över en ganska kort YouTube-video med titeln Broder Daniel Freestyle där Anton rappade över Broder Daniels ångestklassiker I’ll Be Gone. Det var ett utkast till det som senare skulle bli låten Lilla London. Jag fastnade för Anton och hans uttryck omedelbart. Det lät sjukt bra och jag kunde identifiera mig med varje ord. Det var deppigt och uppgivet, men ändå med jävligt mycket kraft och glöd. Till en början tänkte jag på Anton Kristiansson som Sveriges svar på Jamie T – en kille som poprappar över indiepop. Men efter att jag hade hört fler låtar blev det alltmer uppenbart att den som står Anton närmast rent uttrycksmässigt är en annan svensk kille, nämligen Nordpolen. Jag älskar verkligen Nordpolen och hans hittills enda album har betytt väldigt mycket för mig. Det känns som att Anton Kristiansson ser livet med samma ögon som Pelle Hellström och de formulerar sig på liknande sätt. De båda skriver fantastiska texter och lyckas sätta perfekta ord på hur det känns att vara ung, kille och deppig. Det har dröjt ganska länge för Anton att släppa sitt första album och nu när Och jag är här innehåller det flera låtar som jag har hört tidigare. De första lyssningarna kändes det mest småtrevligt att få höra några nya låtar med den här killen. Men sen började låtarna växa och jag kom på mig själv med att tänka på texterna ovanligt ofta. Anton Kristiansson skriver helt fantastiska låtar. Oavsett om man bor i Göteborg, Norrköping eller Uppsala kommer man känna igen sig i hans starka rader. Anton kommer till sin fulla rätt när man lyssnar på honom i sina hörlurar. Hans sätt att sjunga gör att han då kommer väldigt nära. Nästan för nära. Nästan så att han blir ett med lyssnaren. Om man kan identifiera sig med Anton vill säga, annars finns risken att man tycker att han är patetisk. Men de som inte förstår Anton kommer aldrig förstå någonting. Låtarna på Och jag är riktigt bra. Det finns inga svaga låtar här. Anton lyckas aldrig bräcka Lilla London. Det är och förblir hans anthem, som definierar honom och hans musik. På Jag vill inte vara mig själv (otroligt stark) och Tänk på döden (låter som Säkert!) får han sällskap av den begåvade Maja Milner från grymma Makthaverskan (ett annat band som stolt förvaltar Broder Daniels arv) och tillsammans skapar de ung ångestmagi. På det avslutande spåret Vi förtjänar att bli lyckliga backas Anton upp av Martin Elisson från Hästpojken och slutet blir ganska fint ändå. Anton Kristiansson kan bli väldigt deppig ibland, men till slut är det framförallt hoppet som ändå finns i låtarna som färgar av sig.

The Weeknd – House of Balloons
Jag vet egentligen inte någonting om Weeknd. Killen som ligger bakom projektet heter Abel Tesfaye. Han kommer från Toronto. Precis som Drake, som till viss del är ansvarig för den hype som snabbt har uppstått kring Abel och hans superdekadenta musik. Weeknd gör r’n’b som känns väldigt snyggt producerad, men ändå befinner sig någonstans långt bortom topplistorna. Soundet är imponerande och mäktigt, samtidigt som det är lågmält och smygande. Jag kommer att tänka på Kanye Wests 808s & Heartbreak, men egentligen är ljudbilden väldigt annorlunda jämfört med det albumet, men den allmänna stämningen påminner om Kanyes mörkare stunder. Abel sjunger skönsång. Det är mjukt, snällt och r’n’b-igt. Men texterna är råa, påträngande och jobbiga. De innehåller mycket dekadens och knarkreferenser deluxe. Det är lika oroande som intressant. Kontrasterna blir väldigt tydliga, och när Abel sjunger om vansinniga knarkorgier med sin perfekta röst börjar det kännas väldigt gripande, och störande. Han vet inte om det själv, men på något sätt blir den här musiken till ganska hård samhällskritik. En skildring av människor som har tappat bort sig totalt. Över alla låtar ligger en svårdefinierad ledsam känsla, och Weeknd hamnar väldigt långt från alla jobbiga och weeduppblåsta rappare. Det finns något mer här. Weeknd gör musik som är gripande och angelägen. Och det går inte heller att förneka att det låter otroligt bra. För ett halvår sedan fanns inget Weeknd och House of Balloons är ett slags officiellt mixtape som är gratis att ladda ned på Weeknds hemsida. Det tycker jag att du ska göra.