Girls är tillbaka

Efter den tråkigaste musiksommaren i mannaminne har hösten dragit igång med besked. På bara en vecka har Jens Lekman slängt ur sig en ny EP, underbara Boris and the Jeltsins har släppt sitt andra album laddat med politisk poppunk och Laura Marling har släppt sin tredje skiva full av höstmys. Hösten är här och musiken har kommit tillbaka. Men framförallt är det ett band som har kommit tillbaka. Ett band som höjer sig över alla andra band som har släppt skivor det senaste året. Jag pratar förstås om Girls, det amerikanska rockbandet som fullständigt knockade mig (och nästan alla andra popnördar) med sitt debutalbum Album för två år sedan. Album var ett fantastiskt rockalbum med en gedigen samling helgjutna låtar innehållandes väldigt stora känslor. Soundet påminde om en lite ruffigare Elvis Costello under dennes bästa år men hade samtidigt något väldigt eget över sig. Girls var ett av de mest äkta, och därför också bästa, band som hade kommit fram under de senaste åren. I intervjuerna med bandets sångare, Christopher Owens, kunde man läsa om hans ovanligt spektakulära liv. Han var väldigt öppen och de saker man fick veta, det mesta både störande och sinnessjukt, gav musiken en extra dimension. Man fick lära sig om sekten Children of God, en helt hjärntvättad mamma och en död bror. Och sen var det en massa snack om droger. Tunga sådana. Christoher Owens kom från ingenstans och var plötsligt en märkligt fascinerande indielegend. Han hade varit med om mycket jobbigt, men det gick ändå inte riktigt att sympatisera med honom. Märkliga uttalanden och en av tidernas mest oanständigt smaklösa musikvideor (du får googla, jag länkar inte till porr) gjorde att man som lyssnare blev lite splittrad i sin beundran av Owens. Nästan all bra musik som har gjorts de senaste 60 årens har gjorts av vidriga och osympatiska missbrukare, och om vi inte dömer ut Keith Richards borde vi kanske inte heller döma Christopher Owens. Oavsett hur man förhåller sig till Owens privatliv är en sak säker – Girls är ett av de bästa band vi har idag, en position som de befäster med sin nya skiva Father, Son, Holy Ghost. Ett album, som efter ett par genomlyssningar, framstår som ännu starkare än Album.

Förra hösten släppte Girls EPn Broken Dreams Club. Det var en trevlig liten samling låtar, men som med många EPs kändes det som att den var lite för kort. Jag glömde den ganska snabbt och när jag började lyssna på Father, Son, Holy Ghost hade jag nästan glömt hur bra Girls kunde vara. Jag skulle vilja skriva att jag blev knockad redan av de första tonerna, att skivan var en uppenbarelse som omedelbart gjorde ett starkt intryck, men om sanningen ska fram så var de första genomlyssningarna av skivan lite trevande. Det enkla soundet på Album har här bytts ut mot något större och mer välproducerat. Man väntar sig ren och enkel rock'n'roll men får något annat. Gospelkörer varvas med hårdrock och akustiska gitarrer. Det tog ett tag innan det satte sig. Men då kom den där uppenbarelsen! Textmässigt påminner det om Album men soundet är rikare och mer varierat. Kanske innebär det att skivan kommer stå sig längre. Här finns hursomhelst enskilda låtar som känns betydligt starkare än de bästa låtarna på Album.

På Pitchfork kan man läsa en otroligt bra och uttömmande intervju med Christopher Owens där han snackar om den nya skivan, och mycket annat. Owens måste vara en dröm att intervjua, han verkar svara på alla frågor och är nästan skrämmande ärlig i sina svar. Förutom att han gör bra musik har han ju inte så mycket att vara glad över, egentligen. Den där ärligheten kan vara det som gör att Girls låter så äkta. De skiljer sig från nästan alla andra moderna band eftersom det låter som Owens verkligen menar det han sjunger. Låtarna är känslosamma och rörande, oavsett hur mycket heroin Owens tryckte i sig innan han spelade in dem. Jag blir berörd, och det är ganska sällan det händer när jag lyssnar på ny musik. När Owens, på skivans allra bästa låt Just A Song, sjunger att ”it seem’s like nobody's happy now” känns det ända in i hjärtat. Jag tror bestämt att det kan vara årets hittills bästa låt.