Rubicon

Minns du när HBO var det häftigaste som fanns? Alla pratade om deras serier och skulle man vara häftig gällde det att ha koll på Sopranos, The Wire och Curb Your Enthusiasm. HBO var den drivande motorn i den stora TV-revolutionen som gjorde TV-serierna till vad de är idag. Nuförtiden verkar det som att de flesta bryr sig mer om TV än film, och HBO var de som bidrog mest till det. Men sedan vet jag inte vad som hände. De slog knut på sig själva och hade svårt att komma på något nytt. Bortsett från Treme, som är fullständigt lysande, har inte HBO haft något spännande att erbjuda i form av TV-drama på länge. True Blood och Boredwalk Empire känns som allt annat än fräscht. Den stora förändringen skedde för dryga tre år sedan när kanalen AMC började visa sin första egenproducerade dramaserie. Mad Men. Därefter kom Breaking Bad, och HBO hade hamnat rejält på efterkälken. Det är kul att hylla en underdog istället för en överskattad kabeljätte och det bidrog givetvis till den stora framgången för AMC. Parallellt med den senaste säsongen av Mad Men har AMC visat sin nya serie Rubicon – som inte helt oväntat visade sig vara en av årets stora TV-händelser. AMC utmanar tittarnas tålamod och i utbyte mot lite engagemang får man den mest spännande serien sedan Damages. Med Rubicon tar AMC tillbaka konspirationsteorin som fenomen från Dan Brown och usla svennedokumentärer och gör Konspirationen till det häftigaste som den här hösten har haft att erbjuda. Igår sändas säsongsavslutning av Rubicon och den var förstås outhärdligt spännande.

Rubicon är en ganska komplicerad serie. Handlingen kretsar kring en grupp analytiker som jobbar med att försöka förhindra eventuella terroristattacker genom att hitta mönster, trender och konstigheter. En av dem kommer något mycket märkligt på spåren när en nära vän och kollega dör på ett mystiskt sätt. Det blir snabbt uppenbart att vännen har blivit mördad för att han visste för mycket. Men för mycket om vad? Det är upptakten på en väldigt spännande historia som rör sig långsamt framåt och aldrig avslöjar mer än nödvändigt. Det är först efter dryga tio avsnitt som det börjar bli tydligt vad det faktiskt handlar om. Just det långsamma tempot var något som Rubicon kritiserades för till en början. Manusförfattarna ska tydligen ha inspirerats av politiskt laddade 70-talsthrillers som Tre dagar för Condor och Alla presidentens män både när det gäller tempo och dramaturgi. Som TV-tittare är man inte van att se en serie som avslöjar så lite och är så långsam som Rubicon. Jag tycker mest att det är uppfriskande. Det börjar bli tröttsamt med alla TV-serier där det ska hända saker hela tiden. Rubicon känns därför som något helt nytt. Även om det i stort är en uppdatering av gamla 70-talsfilmer är det något som aldrig har gjorts i en TV-serie tidigare och det fungerar alldeles utmärkt. För även om Rubicon är långsammare än de flesta andra TV-serier känns det som att tiden går betydligt fortare när man tittar på den. Spänningen är på topp genom varje avsnitt och det blir aldrig tråkigt eller segt. Jag gillar att se serien i ovisshet om vad som händer och kommer hända. Rubicon känns aldrig förutsägbar eller klyschig. Karaktärerna är årets mest levande TV-roller och skådespelarna gör ett utmärkt jobb med att gestalta dem. Det är ofta de små scenerna, som inte har något med den större storyn att göra, som är allra bäst och mest gripande. Jag bryr mig verkligen om karaktärerna i Rubicon och det är mer än vad jag kan säga om nästan alla andra TV-serier. Rubicon utspelar sig dessutom i New York och de häftiga miljöerna utnyttjas på ett lysande sätt. Tillsammans med Bored to Death - som är det bästa HBO har att erbjuda nuförtiden - är Rubicon den snyggaste New York-serien som har gjorts på evigheter. Överlag känns det som en otroligt välgjord, fängslande och imponerande TV-serie och jag hoppas av hela mitt hjärta att det blir en fortsättning. För slutet var det enda som inte var helt tillfredsställande.