onsdag 9 februari 2011

The People’s Key

Conor Oberst fyller 31 år på tisdag. Han är inte äldre än så. Men det känns som att den unge, ångesttyngda Conor är en ganska avlägsen person. Och med så många skivor bakom sig borde han snarare vara 45. Mitt förhållande till Conor Oberst och hans musik är starkt. Jag har svårt att tänka på mitt musiklyssnande de senaste fem åren utan att samtidigt tänka på honom. Hans skivor är kanske aldrig helt fulländade men de vägrar att släppa taget och jag återkommer ständigt till dem. Den speciella rösten ekar nästan alltid i mitt huvud. Det är ganska få artister som man utvecklar ett personligt förhållande till. Men med Conor Oberst känns det alltid som att man har med en gammal kompis att göra. Det spelar ingen roll om skivorna inte är revolutionerande och helgjutna, det är alltid så kul att få höra av honom igen att jag inte kan göra annat än att le och lyssna. På det sättet påminner han mycket om Morrissey. De flesta förknippar Conor Oberst med Bright Eyes. Även om det verkar som att Conor nästan alltid har något nytt på gång har det varit tyst från Bright Eyes sedan 2007. Då släpptes skivan Cassadaga, som enligt mig är det bästa som Conor någonsin har spelat in. Det var en skiva med många fina låtar, ett riktigt trevligt sound och intressanta låttexter som väckte många tankar. Jag spelar den fortfarande regelbundet. När Conor nu fyller år firar han det med en ny Bright Eyes-skiva. Den heter The People’s Key och det har varit en del snack om att den skulle vara den sista Bright Eyes-skivan. Det vägrar jag att tro på.

När jag började lyssna på Bright Eyes som 18-åring var jag skeptisk. Jag hade fått höra att det skulle vara deppig självmordsmusik. Men när jag lyssnade på låtar som Lua och First Day Of My Life blev jag allt annat än deprimerad. Tvärtom blev jag upprymd och glad. Conor Oberst har alltid skrivit ledsamma och gråa texter, men nästan alltid har det känts som att det har funnits livsglädje och en tro på att allt kommer ordna sig tillsammans med det mörka. Livet är svårt och jobbigt, men aldrig värt att ge upp. Bright Eyes musik hjälpte mig igenom ensamma och tråkiga dagar och fick mig att se lite bättre på livet. Textraden ”It's not something I would recommend, but it is one way to live” från Lua blev ledord genom den gråa vardagen. Från och med Cassadaga har Conor varit en gladare kille och de projekt som han har sysslat med sedan dess har varit intressanta och mångbottnade. Det känns som att det Conor har gjort de senaste fyra åren utan Bright Eyes har färgat av sig på The People’s Key. Det är aldrig någon tvekan om att det är Bright Eyes som jag lyssnar på, men det känns aldrig deppigt.

The People’s Key är en bra skiva. Conor har likt kompisen Jenny Lewis släppt folkrocksoundet och gör istället något som känns som klassisk och ren rockmusik, men inte utan att vara spännande och intressant. Det börjar med några minuter flummigt snack som får skivan att kännas väldigt opretentiös och sen drar det igång med några riktigt starka låtar. Några av låtarna på The People’s Key är oväntat catchy och skulle mycket väl kunna fungera som P3-hits. Särskilt den fina Shell Games kommer älskas av såväl din lillebror som din mamma. Jag tycker bara det är positivt när Conor gör hittiga låtar som kommer gillas av många. Han kompromissar varken med integritet eller låttexter och det är omöjligt att inte falla för honom. För mig känns det lite som en högtidsstund att lyssna på The People’s Key. Det känns hemtrevligt och mysigt. Att det aldrig blir lika bra som på Cassadaga spelar ingen större roll. Jag kommer lyssna på den här skivan hela året. Textmässigt känns det som en naturlig fortsättning på Bright Eyes tidigare skivor. Conor skriver lika bra texter som vanligt. Jämförelserna med Bob Dylan känns ibland befogade. En konstig grej som alla som kommer lyssna på albumet kommer reagera på är de många rastafarireferenserna. I flera låtar sjunger Conor om ”I and I” och en av låtarna heter till och med Haile Selassie. Och det tar inte slut där. I den inledande låten sjunger han om motorcykeln från den gamla reggaefilmen Rockers! Det är ett kul och intressant inslag i låtarna som helt saknar inslag av baktakt och tröttsamma weedreferenser. Om en vecka spelar Bright Eyes på Debaser i Stockholm. Jag kommer vara där och skrika som en utflippad tonårstjej. Ni kommer nog få läsa en recension av spelningen. Till dess borde ny lyssna på The People’s Key och fylla era anteckningsböcker med hjärtan innehållandes Conors namn.

1 kommentar:

J. sa...

Vilken paradox de här nya låtarna blir för mig! Oberst har ju som bekant en så intressant och bra röst, men själva musiken känner jag inte alls för. och då gillade jag ändå digital ash in a digital urn bäst, som ju också är mer rockig än hans andra!