fredag 1 oktober 2010

This is England ’86

Det svenska This is England-fenomenet får ses som något unikt. Det är extremt ovanligt att en lågbudgetfilm som inte är svensk får något som helst genomslag här. När den dessutom har ett tydligt politiskt budskap, deppiga miljöer och ännu deppigare karaktärer och skildrar en hatad subkultur förväntar man sig inte att någon i det här landet ska vilja se filmen överhuvudtaget. Vi gillar ju amerikanska mainstreamfilmer. Men med This is England hände något konstigt. Och väldigt ovanligt. Filmen blev en enorm succé. Den blev mer älskad och hyllad här än vad den blev i England och det kändes som att alla (alla!) såg den. Och nästan alla älskade den. Filmen fick en mängd ungdomar att upptäcka och ta till sig den urbrittiska – och i Sverige extremt kontroversiella – skinheadkulturen. Plötsligt såg jag fler rakade skallar och Herringtonjackor på stan än någonsin tidigare. This is Englands explosiva genomslag kändes som en väldigt kul händelse i det annars ganska tråkiga och stela svenska filmklimatet. Fast egentligen gillade jag inte filmen särskilt mycket själv. Jag tyckte att den första halvan var fantastisk, och hade den fortsatt på det bitterljuva feelgoodspåret hade jag också älskat This is England. Men tyvärr urartade filmen framåt slutet och blev en tråkig och klyschig historia som mest påminde om de fruktansvärda svenska förortsfilmer på temat ”blattar mot nynazister” som gjordes i det tidiga 90-talet. De senaste veckorna har uppföljaren This is England ’86 visats på brittisk TV i fyra delar. Och jag är lyrisk. TV-serien är överlägsen filmen på alla sätt. Karaktärerna får mer utrymme, storyn har ett betydligt större djup och soundtracket är bättre. This is England ’86 är en av årets största TV-händelser och den kommer garanterat kramas sönder och samman när den kommer till Sverige.

This is England ’86 utspelar sig under den sommaren 1986, tre år efter den första filmen. Vi känner karaktärerna sedan tidigare och kastas hastigt in i deras liv. Men vi inser snabbt att inget har förändrats. De är fortfarande samma människor. Samma liv, samma musik och samma kängor. Det är dåliga tänder, sunkiga lägenheter och inga career opportunities att tala om. Nästan alla är arbetslösa och misären är total. Jag tycker mig se många likheter mellan England ’86 och Reinfeldts Sverige. Det är grått och hopplöst. Karaktärerna lever sina liv på ett sätt som inte leder någonstans. Ibland verkar de lyckliga, men lyckan är alltid kortvarig. Det finns alltid något jobbigt, tungt och destruktivt som ligger och lurar i bakgrunden. This is England ’86 är en väldigt stark och omskakande skildring av den unga underklassen. Jag har sällan sett en lika uppriktig skildring av unga fattiga människor som har fastnat i sina livsmönster och inte har någon möjlighet att ta sig ut. Subkulturen blir både ett fängelse och en räddning för ungdomarna i This is England. De har inget annat och den gemenskap som subkulturen kan ge dem kan de inte få någon annanstans. Samtidigt stänger den dem ute från resten av samhället. De lever i sin egen lilla värld, och det är en värld som uppenbarligen inte fungerar. This is England ’86 är viktig, äcklig, jobbig, charmig och väldigt bra. Vi får egentligen inte några svar, men vi tvingas ställa oss själva några riktigt jobbiga frågor. Tillsammans med Gudfadern 2 kommer This is England ’86 gå till historien som världens bästa uppföljare. Och det hela slutar med en av världens bästa låtar.

2 kommentarer:

Thomas sa...

Låter lovande! Har precis hämtat ut DVD-boxen!!!

Schmexican sa...

Man kan ju säga skinheadkultur och "skinhead"kultur

Det är bara den sistnämnda som skulle kunna kallas "hatad".

Men vad gör skinheadkulturen då kontroversiell, ja i Sverige kanske den är det, men det beror väl endast på vad jag menar ovan, att de blandas ihop.