Brittisk pinsamhetshumor

Tidigare i veckan hade jag en liten högtidsstund när den tredje – och hett efterlängtade – säsongen av The Inbetweeners började. Inbetweeners är den brittiska ungdomsserien som roligt och träffsäkert har lyckats fånga känslan av att vara ung, vilsen och kille på ett lysande sätt. Tillsammans med min favoritserie Freaks and Geeks tycker jag att The Inbetweeners är den bästa ungdomsskildringen som någonsin har visats på TV. Jag har sett varje avsnitt i den andra säsongen minst tre gånger. Så kul är det. The Inbetweeners handlar om fyra killar som verkligen vill passa in på sin urtypiska brittiska gymnasieskola men bara misslyckas med allt de företar sig. Och de misslyckas ordentligt, ofta på spektakulära sätt. Serien tar pinsamhetshumorn till nya höjder. Varje avsnitt går ut på att killarna gör bort sig. Och det är sjukt kul. Jag älskar pinsamshetshumor. Och det finns ingen som gör den bättre än engelsmännen. Det finns amerikaner som är bra på det där också. Larry David är ett lysande exempel på en amerikan som är duktig på att försätta sig själv i ruggigt pinsamma situationer som han omöjligt kan ta sig ur. Men inte ens han rår på engelsmännen. De senaste tio åren har de förfinat genren på ett sätt som nästan ter sig vetenskapligt. Ricky Gervais med sina stilbildande serier The Office och Extras kan ses som en slags renässansmänniska när det gillar den pinsamma humorn. Han och polaren och Steve Merchant blir aldrig roligare än när de drar in sina karaktärer i jobbigt pinsamma situationer. Den lysande serien Peep Show (vars sjunde säsong drar igång i november) är ett annat flaggskepp för den brittiska pinsamhetshumorn. Men min favorit när det kommer till roliga pinsamheter är alltså The Inbetweeners. Att få se nya avsnitt av den serien känns lika stort som att få veta vad som händer med den kidnappade sonen i Sons of Anarchy. Säsongsstarten av The Inbetweeners var lika pinsam som jag hade hoppats. Det hela eskalerade i en utdragen, omedveten exponering av en hårig pungkula inför en fullsatt skolaula. Det är på den nivån det ligger, men dialogerna och skådespelet är på en sådan hög nivå att även de mest barnsliga inslagen framstår som mästerliga. Jag älskar det, och vetskapen om att jag snart kommer få se mer av The Inbetweeners är ibland det som behövs för att jag ska ta mig genom dagarna. Så kul är det. Snart kommer det tydligen en långfilm om killarna. Den kommer bli skitbra.

En ny bekantskap inom den brittiska pinsamhetshumorn är serien Pete versus Life. Den första säsongen avslutades nyligen. Som vanligt gör britterna föredömligt korta säsonger och därför finns det bara fem avsnitt av Pete versus Life. Men de är alla riktigt roliga. Konceptet är enkelt. Pete är en rätt snäll, men lite dryg och lat, kille som frilansar som sportjournalist. Han är expert på att säga fel saker vid fel tillfällen och råkar ofta ut för pinsamheter. Allt detta kommenteras av två sportkommentatorer. De ger inlevelsefulla kommentarer om såväl samlag som matvanor och har mycket bakgrundsinformation om alla seriens karaktärer. Det låter dumt, men det hela fungerar otroligt bra. Manusen är välskrivna, skådespelarna gör bra ifrån sig och pinsamheterna är rejält pinsamma. Jag tror att du behöver skratta lite – det finns alldeles för mycket att vara ledsen och orolig över i dessa tider – och då tror jag att några avsnitt av The Inbetweeners och Pete versus Life är precis vad du behöver.